Sista ordet är inte sagt

Mjuka linjer men tuffare villkor, så sammanfattar många partikongressen som var en jobbkongress och som avslutades igår. Och visst – mycket landade i mycket tydligare riktlinjer, föräldraförsäkringen inte minst. Men mycket kom också av sig, kravet på sex timmars arbetsdag försvann till och med helt.

Förevändningen till det senare är att varje arbetad timme behövs. Men riktigt så enkelt är det inte, och långt ifrån alla socialdemokrater är överens om att det var bra och rätt gjort att kasta sextimmarskravet i papperskorgen.  Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har ju inte precis stärkts, det är ju inte så att heltid är en rättighet för kvinnor, och inga arbetsplatser blir heller mönsterarbetsplatser av sig själva. Särskilt inte med snart fyra år med helt fel regering för både kvinnorna och jobben.

Då ger det största oppositionspartiet upp kampen. Då, och för första gången i partiets historia, stängs dörren för en generell arbetstidsförkortning. Med argumentet att varje arbetad timme behövs. Fast ingen tror nog på riktigt att sista ordet är sagt. Dels är partiprogrammets skrivningar orubbade än så länge, dels och tack och lov, finns det tillräckligt många kärleksfulla kritiker i S för att kampen inte ska sluta här och nu. Bland andra S-kvinnor och SSU är några som inte ger upp.

Lite för passivt är partiet också fortsättningsvis i skolfrågan, i alla fall i den om friskolor, vinster och aktieägare. Dom nya riktlinjerna innebär förvisso tuffare villkor och en majoritet av socialdemokraterna är nog mer än nöjda att det blev så. Men också här finns fortsatt kärleksfulla kritiker. Som helt vill förbjuda vinster i friskolor och ge kommunerna ett avgörande inflytande när nya får för sig att starta.

Desto roligare blev riktlinjerna för föräldraförsäkringen. För den blir tredelad och med allt på en gång. Fyra månader för varje vårdnadshavare och fem att dela på. Det ska bli kul att ta med ut, inte minst i debatter om vårdnadsbidrag och familjelycka á la KD.

Som det blev med föräldraförsäkringen – så ska ett feministiskt parti tala. Och så som Mona Sahlin talade på kongressen – så ska nästa statsminister tala. Med fler unga i politiken, och med förtroendeuppdrag dessutom, kommer S att ha hela framtiden för sig och alla ungdomar med sig. På väg mot världens bästa välfärd och tillsammans med två andra rödgröna partier.

 

Tuffare riktlinjer, tack!

Nu drar det ihop sig. Om en vecka är politiken mycket tydligare och socialdemokrater kan inte längre hänvisa till det demokratiska men ändå interna arbetet. Men en partiledare måste också ha kraft och styrka i rösten, och ibland är Mona Sahlin onödigt svag just där. Sånt måste det också bli ändring på efter partikongressen.

Intresset är förstås stort. Inte minst media har fokus på att klockan slår, kallar det för ödeskongress och letar kritiker. Som givetvis finns. Skam vore annars och inget parti, inte heller S, överlever särskilt länge om taket faller in och visioner faller ihop eller ännu värre, tystas ner.

Enligt kritiker är riktlinjerna för allmänna, partiet binder sig inte för särskilt mycket. Där finns förstås självklarheter, som att ungdomsarbetslösheten ska bekämpas. Och där finns mycket bra, som att utfiskningen ska upphöra och sjukvården rustas för framtiden. Men förutom det alla redan vet, som att A-kassan ska återställas och pensionärer beskattas rättvist, är där inte mycket nytt. Och det är bara om kongressombud vågar ta debatten som det blir andra riktlinjer.

Det skulle sitta fint med ett större mod om arbetsdagen. Istället för omskrivningar om att utveckla arbetslivet och större möjligheter till personlig utveckling, aktiv fritid och tid för barnen. Med sånt kommer vi inte längre, varken med arbetstiden eller den självklara jämställdheten.

Partiledningens ovilja mot att äldre ska ge plats åt unga blir också fel. Klart att dom ska, liksom vi som snart är där. Våra söner och döttrar ska inte plugga i evighet eller hamna utanför alla ersättningssystem bara för att vi ska stanna tills vi nästan dör. Att dela på jobben är en långsiktigare lösning än att flytta fram pensionsåldern.

Och det behövs mer än formuleringskonster i friskolefrågan. Det räcker inte att tillåta bara vissa vinster, det ska vara otillåtet med vilka vinster som helst. Ungar blir faktiskt bortvalda, skolor kan plötsligt slå igen och skolföretag gör miljonvinster, som slussas runt som vore dom företagets egna och inte våra från början.

Allt kan inte bara förhandlas och S är inte längre självklart störst. Det behövs politik för framtidens väljare och mod att följa sina ideologiska fotavtryck. Annars och oavsett Björklund o Co:s frieri till MP blir det fortsatt opposition och kyla.

Det är ändå vi som avgör

Opinionsmätningar ger olika resultat, inte bara den senaste och inte bara för opposition och regering. Även SD är antingen aldrig med eller bara precis knappt över tröskeln. Men dom finns där ute. På platser dom inte heller hör hemma, där många för länge sen skulle fått dessa fåtal på andra tankar.

Vi kommer ihåg honom som undersköterskan som reagerade mot arbetskollegornas rasistiska snack. Att han till slut agerade och gick till media var för att cheferna inte agerade. Men då hänvisade chefer och politik till värdegrunderna och lovade utreda, givetvis skulle värdegrunder också funka i praktiken. Peter Magnusson var och är modig. Men det kostade honom jobbet. Han är ju inte längre att lita på, han har samarbetsproblem som det heter i anställningsvärlden och det fanns andra anställda på Södertälje sjukhus som var viktigare.

I Uppsala kommun sparkar man också anställda som vågar säga ifrån. Elvira Nordlund anklagades för stöld av tre tabletter när hon reagerade mot en äldre kvinna på vårdboendet som skrek ”inga negrer” och vägrade låta en kollega röra vid henne. Ett år senare tvingade Arbetsdomstolen kommunen att betala runt miljonen i skadestånd. Elvira Nordlund fick rätt men jobbet har hon inte kvar.

Köksbordsrasister eller detsamma inom vård och omsorg är lika illa. Samma gäller för flyktingpolitiken. Men Mona Sahlin ska ha all heder åt att hon nu känner skam över hur det blev med dom apatiska barnen. Fast många har attityderna kvar. Psykiatriker Tomas Eriksson som envist hävdar att föräldrar förgiftar barnen är en av dom. Och moderaterna har inte alls bett om ursäkt.

Runt 4 procent gör inget stort parti. Ingen kände sig heller skrämd av MP när dom var så små. MP förmodades inte välta samhället över ända, så varför skulle ett SD på lika få procent. Bara i den stund något annat parti lägger armarna omkring och stödjer kan vi börja prata förskräckelse. Då är vi alla illa ute. Just därför måste Reinfeldts hela allians tala klartext. Det är oförskämt mot oss alla att inte vara tydligare.

Ute eller inne, det är ändå vi som avgör. Om vi ska våga säga emot och ifrån och ställa upp för det som är självklart.

Och i veckan ska kyrkomötet besluta om könsneutrala äktenskap. Alltså om människors lika värde och alla människors skyldighet att inte kränka och göra skillnad.