Annacarin Leufstedt

När projekt tar slut vill i regel ingen betala längre. I lördags skrev Sydöstran om ett sånt projekt. Som om det tagits om hand, kvalitetssäkrats och utvecklats till något bestående, i flera livsviktiga stunder och sammanhang skulle göra skillnad på hälsa och ohälsa. Men av alla goda idéer och ambitionen att förändra, är ingenting kvar. Utom hos det fåtal som verkligen tog till sig projektet, dom har idag i alla fall en början till kunskap om kulturkrockar och människors olika reaktioner, sina egna inkluderade.

För alla övriga var dom internationella hälsokommunikatörerna mest nått konstigt och oförståeligt, nått som oredade bland ordning och strukturer. Ett projekt helt enkelt, något det konferensades och talades vackert och nödvändigt om medan det pågick. Men som sen ansågs för dyrt och för utmanande för att göra nått fortsatt vettigt av.

Det som skiljde dom från andra hälsokommunikatörer är deras invandrarbakgrund. Dom har själva gått igenom en integrationsprocess och vet hur det är. Det första och viktigaste är trygghet. Dom vet hur och varför många människor som kommer till Sverige känner och reagerar som dom gör, vet var problemen kan ligga. När dessa hälsokommunikatörer byggde broar blev det nya kunskaper för alla.
Alla som deltog i projektet var förstås inte lika lämpade, så är det i alla utbildningar. Men några är riktigt bra, har rejäla förutsättningar och vill oerhört mycket. På dessa skulle givetvis alla inblandade ansvariga och projektpartners, fortsatt att satsa. Med gemensamma insatser från landsting och kommuner hade resultatet blivit förändring och förbättring för både integrationen och hälsan.

Men att kritisera chefer, projektledningar och målsättningar är inget man gör bara så där. Särskilt inte när ens egen försörjning står på spel. Särskilt inte om den egna anställningen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och man aldrig tidigare ens kommit i närheten av ett erbjudande om jobb. Alltså försöker man stå ut ändå, pratar med varandra, hämtar stöd från andra, intalar sig att det blir annorlunda sen, att någon ändå till slut ska förstå och göra nått. Det blir inte bruna papperspåsar över huvudet på alla, men nästan.

Och efter Sydöstrans artiklar är vi många som ska ta åt oss och skämmas riktigt rejält, och några mer än andra. Ingen av oss var på långa vägar så tydliga och krävande som vi hade skyldighet att vara.
För det här var ett projekt, som om det hade skötts och förståtts bättre redan när det bara var ett projekt, hade kunnat rädda livet på en människa. Den 25-årige man som sjukvård och psykiatri valde att inte behandla som en människa som hade mycket ont.

Artikeln i Sydöstran

Alla kommuner säger sig vilja göra mycket för sina ungdomar, men ungdomspolitik är mycket mer än fritidsgårdar, föreningsbidrag, skolplan för grundskola och gymnasium och några sommarjobb. Alltså är det inte särskilt bra bevänt med kommunernas ungdomspolitik, alltså drar en och annan igång projekt för att bli bättre.

I gårdagens DN fanns en stor artikel om ett demokratiprojekt för ungdomar i Nacka och att många kommuner vill göra likadant. I Karlskrona hade man ett precis likadant projekt förra sommaren, kallat Var god tag plats. Ungdomarna som deltog kom med flera härliga påverkansförslag, som dom ville ha realiserade inför eller allra senast under 2008.

Man ville till exempel ha nya mötesplatser, ett nytt virtuellt forum, att Var god tag plats skulle återkomma, insyn i skolbudgeten, en särskilt budget till ungdomars egna projekt och en checklista för att säkerställa att vid alla beslut som rör ungdomar ska unga ha medverkat före, under och efter beslutsprocessen. Bra förslag, självklara och några prövade med gott resultat på andra håll.

Lätt pinsamt med andra ord. Pinsamt också därför att det i Karlskrona genom åren skrivits motioner och pratats barnkonvention och ungdomspolitik och startats projekt både här och där. Men det blir mest A, aldrig B. Man provar mest, kommer sällan till sånt skott att det även gäller över tid.

Och det fortsätter så. Ungdomars förslag tas med rejäla nypor salt och behandlas från horisonter som tycker sig veta bättre. Så säger till exempel Idrotts och fritidsnämnden nej till idén om en anställd med uppdrag att jobba för att öka ungas intresse för samhällsfrågor, därför att det går lika bra med en ungdomspolitisk representant på varje förvaltning. Och i stället för fler Var god tag plats, kan elevråden utbildas i barnkonventionen.

Inte ens på fullmäktiget i veckan som gick och med budgetdirektiv för nästa år på dagordningen, pratades det ungdomspolitik och handlingsprogram. Inte heller sökmotorn på kommunens nya hemsida ger liv i frågan. Inga träffar på demokratiprojekt, inga på ungdomspolitiskt och handlingsprogram, inga på förslag, till, ungdomspolitiskt och handlingsprogram.

Fast i skolplanerna pratas det. Om delaktighet, ansvar och respekt, om beslut som ska tas nära dom som berörs, om stimulans till nytänkande.

Men i verkligheten blir det projekt. Inte fortsättning, uppföljning och utveckling av ungdomars egna idéer. Och inte i denna kungens tid.

Den svenska skolan ska ha varit modern i flera år nu och har hyllmetrar med handlingsprogram mot både det ena och det andra, men verkligheten är ofta någon annan. Alldeles för många skolbarn får skamligt nog fortfarande på tok för lite bekräftelse. Också på årets sista skoldag, och inför syskon, föräldrar och släkt, finns det skolor som gör hörbar och synlig skillnad på ungar och ungar.
Att ”ha lyckats vara en god kamrat” eller vara en ”pärla” eller en ”klippa” håller absolut inte som urval och att inför ungar göra skillnad på ungar och ungar. Och varför ska det alls göras skillnad, och på detta dumma förnedrande sätt? Alla ungar ska bli sedda, alla skolavslutningar ska vara värdiga och alla vi som är där ska höra det som sägs och kunna gå därifrån glada i hjärtat.

Ingen skolavslutning är den andra lik, men oavsett klass så har två terminer gått, sommaren väntar och ungarna längtar. Dom lite större har en och annan fjäril i magen dessutom: hur ska det gå för mig, vad ska jag göra i höst, kommer jag in på det jag sökte, vill världen ha mig?
Inför sådant krävs vuxna som är både rättvisa och ödmjuka. Och många är det, så blir dom också så mycket mer än bara lärare. Men många är det inte och det är dom, hellre än att per definition utesluta obehöriga, som inte skulle få nån legitimation.

Lärare som håller normer vid liv, bland andra den om flickor och hemkunskap, som ger öknamn eller omdömen som både kränker och faller under diskrimineringslagen. Lärare som smäller till en elev över nacken men ska ursäktas hellre än att skällas ut, som hotar med lägre betyg när ungar argumenterar och till och med sätter slutbetygen utifrån gillar eller inte gillar.
Till slut vågar ingen elev vara vare sig som vanligt eller sig själv. Det är utifrån ett sånt perspektiv som betygssystem och skolmodeller ska diskuteras. Det är emot sådant elevråd ska ha makt att agera och skolledningar avkrävas vilja att förändra. Man kunde åtminstone satt plåster på några sår den allra sista skoldagen, och bekräftat, bekräftat, bekräftat. Men då är det dags för stipendier och urval.

Ingen skugga ska falla över dom som får, dom är hur mycket värda det som helst. Men inte skolor som gör skillnad på ungar och lärare som skrämmer till tystnad. Dom ska skämmas hela sommarlovet och använda tiden till att fundera ut en rejäl förändring.

Hade det varit omröstning i helgen hade det varit goodbye och ajöss. Nu får man vara tacksam för att nejsidan dragit iväg och leder med 35–17. Och att Bryssel bävar, som det heter i rubrikerna. Det är dessutom helt rätt. När det enda land som skulle kunna stjälpa hela lasset skulle kunna vara på god väg att göra det, då ska det bävas.

Det darras och räds här hemma också. Bland riksdagspolitikerna till exempel, som är dom enda av oss som får rösta om en ny grundlag och där, vad man förstått, det finns en majoritet för.
Alla vi andra hoppas på Irland. Detta enda land i hela EU som tycker det är både vitsigt och vettigt att låta folket säga sitt. Att det bland 27 möjliga bara finns en som vill är ännu ett bevis på att federal makt är viktigare än demokrati. Ett medborgarinitiativ, som ska kräva en miljon röster, blir på inget vis något däremot.
Annat var det förra gången när både fransmän och holländare gick emot, och Bryssel chockades, lamslogs och tog tre år på sig att komma igen. Nu heter fördraget Lissabon och med det följer bland annat en president och en särskild utrikesminister. Vår egen nuvarande har nämnts bland dom som skulle kunna bli hög utrikespolitisk representant, och att han dessvärre skulle vilja är vi många som befarar.

Det är typiskt den svenska EU-frågan, att kunna spekulera om Bildt men inte vilja ha debatter om EG-domstolens dom i Lavalmålet. Den senare är inte bara ännu mer intressant, den hänger faktiskt och rejält ihop med det nya fördraget. Domen i Lavalmålet tillåter konfliktåtgärder i vissa fall och i vissa former, och det nya fördraget ändrar ingenting i sak. Den fria rörligheten ska ha företräde, dom fackliga rättigheterna får stå tillbaka.

Här hemma ska vi lita på löften som aldrig hållts tidigare, och utredningen om Laval blir inte klar förrän efter omröstningen i riksdagen. Det är med EU-frågan i Sverige som det alltid har varit, kritik tystas ner eller nonchaleras oavsett vem som regerar. Om folkomröstningar är man också otäckt överens med övriga EU, att det är lugnast utan dom.
Fotbollen får vara hur spännande den vill den här veckan, men det är på Irland och på torsdag det händer.

Vindkraftverk och gratis bussresor är något av det senaste för kommuner som vill få höga poäng och vinna miljöpris eller i alla fall hamna bland dom bästa i olika rankningar. I Växjö där man anser sig vara allra bäst, och också är allra bäst på att sätta mål för växthusgaser och internationellt kallas för Europas grönaste stad, blir det sura miner när miljöutmärkelser går till andra. Men hälsa hör inte bara ihop med miljö, det är lika viktigt som måttstock när kommuner planerar och tävlar om att bli bästa ungdomskommun.

Förra året blev det Kristinehamn, som enligt Ungdomsstyrelsen under lång tid arbetat ”målmedvetet för att förbättra ungdomars villkor” och ”särskilt uppmärksammas kommunens engagerade arbete för att öka ungdomars inflytande och för att bryta utanförskapet bland de ungdomar som står långt från arbetsmarknaden”.

Mål måste man ha i kommuner, men man ska inte ta i. 100 procentiga mål, som att alla ska vara nöjda, alla ska bo, alla ska klara skolan, ingen ska ha ekonomiskt bistånd, är rena nojjan. Dit kommer man aldrig och utvärderingar stannar vid skrivbordsprodukter. Fast ibland och i vissa frågor är faktiskt 100 % både bra och fullt möjligt. Piteå är ett sånt exempel, och dit borde hur många kommuner som helst om inte vallfärda så i alla fall ringa. Där ska alla 16-åringar ha sommarjobb. Och där får alla det också, särskild garanti har gymnasiesärskolan och unga med särskilda behov.

Det handlar om rättvisa, säger man i Piteå. Och den här sommaren får 1 061 ungdomar tre veckors sommarjobb i kommunen, personal får avlastning, i äldreomsorgen kommer dom gamla ut ”när det är vackert väder” och kommunen har ytterligare breddat sin rekryteringsbas. Kostnad sex miljoner varav en till administration och handledare, och bland dom finns tidigare sommarjobbare som blivit nya kommunanställda.

Så finns det kommuner som gör rakt motsatt och har långt kvar till prispallarna. Som i Hässleholm med amerikanska bilar i nån slags kortege fram och tillbaka mitt i stan, avgasmoln modell storbrand när fjortisar bakom ratten vrålgasar så det bränner i asfalten och berusade ungar med ännu fler brukar och flaskor i handen och på allmän plats – men inte en enda synlig fältassistent och ingen polis i närheten. Däremot många andra vuxna och applåder och tutningar. En timme i väntan på försenat tåg och med dessa så kallade bilförare precis utanför, och man önskar sig hur långt bort som helst.

Och man undrar hur politiker och tjänstemän ser ut och funderar i en sån kommun och stad, om dom är lika borta som både barnkonvention och miljömål verkar vara. Långt efter i praktisk handling är dom i alla fall och är det någon som borde ta i är det typ folket i Hässleholm.

Mors dag i all ära, men vad ska vi egentligen med den. En frukost på sängen eller en middag och disk som plötsligt görs av någon annan gör ingen skillnad. Livspusslet, som det så populärt ska kallas, är precis detsamma och lika svårt att få ihop idag som det var i fredags. Och för ensamma mammor är den som vilken annan dag som helst, inte ett dugg annorlunda. Hon gör ändå alltid allt själv.
En särskild mors dag är inget annat än en påminnelse om att allt är som förr, att uppdelningen är som den alltid har varit. Att sen far ska ha en egen dag han också, är bara en ytterligare bekräftelse på att gamla normer finns och lever.

Fackförbundet TCO bekräftar det också, i sin rapport ”Den dolda barneffekten 2008”. Där framgår det mycket klart och med hjälp av siffror och statistik att på jämställdhetsfronten är det helt stilla, det är inte ens skillnad på i år och 2004 eller 2002.
”Även om lönen påverkas av om man har barn förekommer det inte inom någon sektor eller utbildningsnivå att någon grupp kvinnor når upp till samma lön som någon grupp män. Den grupp av kvinnor som har högs lön bland kvinnorna – dom som inte har barn – har konstant lägre lön än den grupp bland männen som har lägst lön – dom som inte har barn”.
Kvinnor har alltså fortfarande lägre lön och arbetsinkomst än män. Kvinnor tar alltså fortfarande ansvar för hushållsarbetet. Män satsar alltså fortfarande tid och liv på att göra karriär. Och när barnen kommer jobbar männen fortfarande eller ännu mer övertid, medan kvinnorna minskar sin arbetstid och tar större delen av föräldraledigheten. Det enda som skiljer från tidigare jämförelser är att skillnaderna förstärkts ännu mer.
Min mamma är också värd alla rosor i världen, men det handlar inte om det. Inte när vi skriver 2008, har ett Vårdförbund som tvingas till ännu en strejkvecka och en regering som håller tårtkalas för att fira vårdnadsbidraget.

Kritiken har på sina håll varit förödande hård, men samtidigt har det som vanligt också varit alldeles för tyst. Men imorgon är det dags, då ska riksdagen säga ja eller nej till en lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande. Och såvida inget hände i helgen eller nu i natt, kan det hädanefter i detta land komma att göras ännu större skillnad på människor och människor också när dom är sjuka. Med en tydlig lag bakom ryggen kommer ännu fler landsting än idag att kunna vägra människor hjälp.

Det är och görs skillnad redan idag. På många sjukhus och vårdcentraler är det upp till enskilda inom sjukvården, om dom ska följa sitt samvete och den etik alla i vanliga fall så självklart hyllar. För människor som inte har dom fyra sista siffrorna eller inte kan betala den faktiska vårdkostnaden, dom papperslösa, asylsökande eller gömda, är det alltså livsavgörande var man befinner sig.
Imorgon handlar det om asylsökandes rättigheter till vård ”som inte kan anstå”, medan papperslösa och gömda fortfarande är tänkta att behandlas ytterligare annorlunda. Undantagen kan bli deras barn, som alla partier säger ska få subventionerad vård, idag har bara gömda tidigare asylsökande barn rätt till hälso-, sjuk och tandvård.

Men budskapet i lagförslaget är klart och tydligt; här får inte vem som helst vård, här gör vi skillnad på människor, här är det inte medicinska kriterier som avgör, här är det ordning och paragrafer. Eller som bland andra moderaterna säger: om papperslösa får samma rätt till vård som andra, riskerar det att urholka migrationsrätten.
Många kritiker anser att lagförslaget har förfärande mycket gemensamt med dom rashygieniska lagar vi i vårt tjusiga land hade på 30-talet. Människors lika värde ska fortfarande inte gälla, vårdpersonalens etik ska inte spela roll, vi ska än en gång offra människor som inte kan försvara sig eller klara sig själva. Och dra vanära över oss själva när Sverige tillsammans med Österrike blir ensamma i Europa om att vara absolut sämst på likabehandling inom vården.
Läkarförbundet och Vårdförbundet talar om läkaretik, FN:s särskilde rapportör har sagt att ”ni håller på att lagfästa diskriminering”. Och imorgon ställs frågorna på sin spets, om vilket Sverige vi vill ha, om vilken migrationspolitik som ska gälla, om mänskliga rättigheter alltid har undantag. Det är en migrations- och flyktingpolitik som passar sverigedemokrater men inte oss andra.

Men vi är många som sover dåligt i natt, för det är bara miljöpartiet och vänstern som sagt att dom tänker rösta emot.

Det har gått för långt, det har blivit för mycket. Arbetsbelastningen knäcker, pressen är för stor, prioriteringar tar även på dom anställdas hälsa. Socialtjänstens folk håller på att gå under och det är upprorsstämning. Den fruktansvärda känslan av att inte ha möjlighet och resurser att hjälpa i tid, är gemensam för så gott som alla socialtjänster i landet.

Men att socialtjänsten är trängd är bara en konsekvens av något betydligt värre. Och i förra veckan kom en rapport från riksdagens egen utredningstjänst om att antalet fattiga barn i fattiga hushåll kommer att fortsätta öka.
Den säger att andelen fattiga barn kommer att ha ökat till 11,5 procent nästa år, och i familjer med bara en förälder blir fattiga barn detsamma som 26,9 procent. Jämför det med siffrorna för 2006: 8,4 procent respektive 14,9 procent, och alla fattar att utförsloppet går alldeles för fort. Och ännu mer skrämmande är ju att det faktiskt inte skulle finnas en enda procent över huvud taget i den här typen av prognoser.
Barnets bästa ska sättas i främsta rummet, alla barn har rätt till liv och utveckling, alla barn har samma rättigheter, alla barn ska skyddas från alla former av diskriminering. Ja, Barnkonventionen är bra, men vad hjälper den? När politiker och regering inte handlar utifrån den, inte ens någon av grundprinciperna. Och vill man inte förstå och agera utifrån barns bästa, då gör man förstås skillnad på andras bästa också.
Det har sparats i föräldraförsäkringen, A-kassan har sänkts och likaså sjukförsäkringen. Skattesänkningar är till för dom som har jobb och vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus är till för kärnfamiljer.
Ensamma föräldrar – och bland dom är kvinnor i majoritet – är betydligt mer än andra hel- eller deltidsarbetslösa, sjukskrivna och behöver socialbidrag. Enligt Rädda Barnen lever hälften av alla barn till ensamma utlandsfödda föräldrar i fattigdom. Och Majblommans chef är inte den enda som mött föräldrar som sjukanmäler sina barn när skolan ska ha utflykt, och barn som lägger sina ynkliga sparpengar i mammas plånbok. Och bland ensamma föräldrar är kvinnor i majoritet.

Kalla det klass, säg två tredjedelssamhället, kalla det ofärd för många och välfärd för några. Faktum är att med den regering vi har, har alldeles för många barn och vuxna fått det sämre. När det sparas på välfärd och människor, är det dom som redan har det sämst som drabbas ännu mer.
Så att det är upprorsstämning inom socialtjänsten är alltså inte alls konstigt. Det borde det vara på fler ställen, och av samma anledning.

Alf Svensson är sig lik, han ger sig inte. Enda skillnaden nu är att han går ett steg längre. Från hallelujameningar om äktenskap och mamma och pappa för barns bästa, till krav på nationella handlingsplaner för mer av samma slag och kurser i äktenskap. Inte lite fräckt med tanke på hur familjer ser ut idag och alla dom olika möjligheter som finns, och funnits länge, att bli förälder.

Det blir till och med fräckare än så, eftersom han faktiskt förolämpar, kränker och diskriminerar hur många som helst. Fast det har han egentligen alltid gjort, genom att utesluta och göra skillnad. På manligt och kvinnligt, på hetero och homo, på riktiga familjer och inga familjer, på naturligt och onaturligt - för att bara nämna några.

Enligt Alf Svensson finns det fortfarande bara en säger en variant av föräldrar. Det är två stycken, en man och en kvinna, som har sex med varandra. Inga andra kan eller ska få bli föräldrar och heller inte kunna eller få ingå äktenskap, oavsett om dom ändå har sex. Endast så kan och vill Svensson få ordning i världen.

Enligt honom är ”äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion, därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön” och ”det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion”.

Och till detta lägger han nu en undersökning som ska visa att 87 % av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina biologiska föräldrar. Ja, man brukar ju kunna få dom svar man frågar efter. Eller som en bloggare skrev: vill du ha pest eller kolera eller föredrar du en annan sjukdom, och så utifrån det säga att ett visst antal personer föredrar att vara sjuka framför att vara friska.

Alf Svensson tolkar Bibel och Barnkonvention, väljer bort hela sanningar för delar som bättre passar dom egna åsikterna, bestämmer vad som ska vara naturligt och gör sig till domare över människors olika kärlek till varandra och rätten att bli förälder. Makalösa föräldrar, flerföräldrarfamiljer, homoadoptioner och inseminationer för lesbiska kvinnor, blir sånt som ”krossar familjen som ideal”.

Alf Svensson är inte längre nån partiledare, han är inte ens en politiker i tiden. Ändå styr och ställer han i det han själv kallar för samhällets grundvalar, sätter dagordningen och fixare slogans. En flitig kugge i en regering som ökar klyftorna på fler än ett sätt.

Snacka om att krossa.

DN Debatt

Årets 1 maj är också Kristi Himmelsfärds dag och i Vänersborg blev det här riktigt bekymmersamt när socialdemokraterna bjöd in Blåbandsföreningen. Nu har socialdemokraterna tagit sig ur knipan: föreningen och personen som skulle hålla tal är inte välkomna.
Men eländet är kvar, den ökände homofoben och pastorn Åke Green kommer ändå att hålla tal på torsdag. Allt på grund av en kristen nykter rörelse som alltså gillar Green så mycket att dom vill höra honom en gång till.
Och inte bara det. Dom har dessutom mage att påstå att han personifierar dom tre folkrörelser som varit med om att forma Sverige; arbetarrörelsen, nykterhets- och frikyrkorörelserna. Åke Green? Personifierar? Ja, herre gud, vissa tar då verkligen i, och det är på sin plats med några citat:

”Genom att legalisera partnerskap mellan män och män och kvinna och kvinna, så kommer det att skapa katastrofer helt enkelt, utan dess like. Vi ser följderna redan av det här, vi ser det genom AIDS som sprider sig. Nu är inte alla AIDS-smittade homosexuella, men det har uppstått på grund utav detta en gång i tiden. Och sedan kan naturligtvis oskyldiga människor bli smittade av denna hemska sjukdom utan att för den skull ha någonting med det som ligger bakom i detta, vad det gäller homosexualitet.”
”Bibeln tar upp här och undervisar om dessa abnormiteter. Och sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria för människans sexuella behov och brand som är tänt i en människa utan till och med det kan man ägna sig åt.”
”Är homosexualitet något man väljer? Svar: Ja. Man väljer det, man är inte född till det. Man väljer det här helt enkelt, man byter ut det. Det är absolut på det sättet. För annars skulle det ha varit ett svek mot människor”.

Men kanske har dom kristna i Blåbandsföreningen gett honom förhållningsregler, om inte annat så för att rädda sitt eget offentliga skinn. Å andra sidan vet vi redan vad Åke Green tycker och anser, och det han sa 2004 och sen stod åtalad för kommer aldrig att glömmas eller förlåtas. Det var dessutom rena lögner.

Att Åke Green skulle ha tänkt om och blivit en bätte människa, är det ingen som tror. Så innesluten i bön med honom? Nej, aldrig. Helt uteslutet.

Däremot ska det demonstreras. För jämställdhet, heltidsjobb, sex timmars arbetsdag, könsneutrala äktenskap och rätten att bli förälder - och mot den regering vi har i dag.