Alla ska bara vara där

Marknader med för mycket tingeltangel, när det enligt grundtanke och tradition skulle handla om hantverk eller nått annat gediget, är inget kul. Så får solen skina hur mycket den vill över alla stånden och folket på plats. Men så är det i Almedalen: allt måste vara där.

Och vad blir det då kan man undra – jo en förfärande massa som inte alls behövs och som därför inte heller når ut utan bara kostar. Och då blir det i princip bara lobbysim och byråkrater och frotterier och kotterier för hela slanten. Även om det finns motströmmar. Ett innehåll som säger ifrån, vågar tänka annat, vill något bättre – men det är ju inte precis därifrån rapporterna kommer att komma.

Men varför gör politiken så mot politiken kan man undra – när det hellre behövs ännu mer och ännu fler politiska samtal som verkligen snackar politiska lösningar. Med substans och innehåll, och inte bara utspel. Som ger förändring och något bra, och som når ut.

Därför att hela samhället är politik, säger dom som vill vara med med allt. Och i samma andetag: att man faktiskt kan prata om annat än politik. Det är lika dumt talat som när moderaternas Schlingmann och socialdemokraternas Baylan är oroliga för samma sak och tycker att Almedalen håller på att balla ur, men ändå är där med full styrka.

Oppositionen är där för att dom kan och ska samarbeta och regera ihop men samtidigt, och förstås, var och en vill bli ensamt större. Och alla med någon alliansbokstav är där, liksom den borgerliga pressen. För att ifrågasätta det rödgröna och att oppositionen alls kan ha något konkret ihop, och varför inte Lars Ohly går eller åtminstone planerar att gå nu när EU-valet gick så dåligt.

Som om det bara var vänstern som gjorde ett dåligt EU-val. Som om det inte är en majoritet som skiter i EU och en stor del av folket som inte gillar EU så som det blivit och så som det kostar, och som därför inte ens gick och röstade. Och som om EU-val är detsamma som ett rejält riksdagsval eller att vanligt folk inte är rejält irriterade och trötta på nya moderater och små allianspartier.

Så nej. Almedalen är inte längre varken ett spontant lastbilsflak eller ett politikens sommarmecka. Alla ska bara vara där, gå i flock precis som dålig journalistik också kan göra. Och oväntade möten är inget försvar. Dom finns bara i verkligheten.

Upphovsrätt eller skogsdöd?

Att ingen ska skövla eller utvinna på allt och allas bekostnad ska väl inte vara så förbaskat svårt att fatta. Men världslogiskt är det förstås tvärtom. Det blir inga miljoner i skadestånd ens för dom som sabbar för alla kommande generationer på en gång.

Ta Statoil. Ta investerare. Ta politiker och mer eller mindre en hel värld som bara ser på. Väljer att inte oroa sig. Att inte ta sitt förbaskade ansvar.

Bland dom första att larma om Statoils vidriga oljesandsprojekt var Greenpeace och på hemsidan slår fakta rakt i ansiktet: “Oljesand är en trög form av petroleum som finns i stora fyndigheter under den kanadensiska urskogen. Utvinningen innebär kolossala utsläpp av koldioxid och är en bromskloss i internationella klimatförhandlingar. För att utvinna råolja ur oljesand förbrukas enorma mängder färskvatten, vattendrag och marker förgiftas, våtmarker dräneras, och så mycket som 1,8 miljarder liter giftig vattensörja släpps ut – varje dag.”

“Den skyddsvärda boreala skogen i Kanada utgör ännu en fjärdedel av planetens kvarvarande urskog och brukar kallas planetens lungor. Nu hotar oljesandsindustrin att totalförstöra en yta fyra gånger så stor som Danmark. Ursprungsbefolkningen i samhällen nära oljesandsindustrin hotas av förgiftat dricksvatten, tungmetaller i naturen och förgiftade växter och djur som man äter.”

Fakta är också att utvinningen av oljesand kräver mest energi av alla fossila bränslen och ger störst koldioxidutsläpp: 5 – 15 gånger mer än vanlig olja. Och att Kanada i Kyotoavtalet lovat minska sina utsläpp, men att det blir det motsatta och en ökning med ungefär 25%.

Men när vi andra firade midsommarafton var det en månad sen Statoil på årsstämman beslöt att visst det satsa 200 miljarder norska kronor i det som kallas det smutsigaste energiprojektet på jordklotet. Trots att stora pensionsföretag, bland andra KPA och 7:e AP-fonden som alla placerar i bensinföretaget, röstade emot.

Men inte SEB, den störste svenske ägaren i Statoil. Och inte Banco. Och inte AP-fonderna 1 – 4. Och inte den norska staten, trots att den har allra störst andel.

Det är fler än en norsk miljöminister som borde gå i taket över både Statoil och logiken. För vad är värst: att upphovsrätten ballat ur på Internet eller att planetens kvarvarande urskog försvinner och landområden förgiftas för tid och evighet.

Gammelrävar till EU

Ja ha då har vi alltså valt nya parlamentariker. Vi som röstade alltså. Men vi var inte många så det är ingen demokratisk ordning att ropa högt över precis. Men vem sa att EU var demokratiskt.

Och vem kan tycka att EU är ett schysst framtidsprojekt, med sina massor av högerextremister och dessutom stora gäng av pensionerade politiker. Härifrån skickar vi bland andra gammelrävarna Alf Svensson och Marit Paulsen, och Gunnar Hökmark icke att förglömma. Två är alldeles för gamla och en är lika okul han, om än inte i samma åldersklass än. Nu var till exempel Ella Bohlin inget alternativ men ändå: några med lite längre framtid kan aldrig vara fel.

Statsvetare pratar om Mariteffekt och Svenssondito, men det är också så att vi inte alltid får dom politiker vi förtjänar, bara dom politiker som ställer upp. Eller får ställa upp, för reglerna är säkert stenhårda i alla partier. Att man ska ha gjort sin hemläxa rejält och i många år, är första huvudregel. Att ingen annan hava jämte, är en annan – fast mest riktad till dom som den interna mobiliseringen syftar till.

Demokrati är ingen lätt sak men just därför får den inte motsvara lite ynkligt dryga 40 procent. Inte när många miljoner enligt grundtanken skulle vara med. Och absolut inte om vi tvingas ha en EU-president. Ingen grundlag, eller vad den än kallas, blir bra eller ens förankrad av ett sådant deltagande. Eller mottagande, för det är faktiskt samma sak. Men om vi nyss var ett fåtal som valde parlamentariker, är det inget mot vad som blir i höst. För snacka om få tal som över huvud taget bryr sig om kyrkofullmäktige.

Det hjälper föga att samkönade äktenskap är på tapeten men behöver stöttning i åratal framöver, eller att kvinnliga präster fortfarande inte är något för kyrkans män och alltså fortfarande behöver stridas för. Det hjälper inte heller att kyrkan kan göra mycket mer för både miljön och solidariteten och den egna arbetsplatsen – inte ens stiftsfullmäktige och kyrkomöte lockar så många röster att det blir värt en hel valrörelse.

Precis som EU-val är kyrkoval, fast av helt andra skäl, helt enkelt ingen grej för majoriteten. Och hur livsviktigt det än är att skilja rött från blått är det ett ynkligt argument för oss som vill rösta.

Som det är idag blir det mest ett enda stort slit och släng med pengar och resurser.