Lite för nöjd…

En vecka sedan valet och verkligheten har kommit ifatt. Runt köksborden har folk börjat fatta vad som egentligen hände och alla är nog inte lika förvissade idag om att dom gjorde rätt förra söndagen. Men nu dröjer det fyra år innan dom själva kan förändra.

Även politiken har börjat fatta. Partierna har, på olika sätt men lika ändå, gått från glad övertygelse till en mindre glad överraskning. Men där, i politiken, kan man prata om en annan sorts skuld. Partierna, som visste en hel del om politiken, gjorde inte det viktigaste. Att få folk att förstå vad politiken innebar. Både sin egen och andras.

Detta hände alldeles särskilt inom socialdemokratin. Som därmed blev sin egen värsta fiende.
Partiet gjorde minst två grova missbedömningar. I den ena har partiet sällskap av alla andra partier. Alla förlorade i tillit och respekt när man inte tog matchen med dom så kallade Sverigedemokraterna.

Men i den andra har man bara sig själv att skylla. Allt för tillfredsställd med den egna politiken stoppade man samhällskritiken under mattan. Allt för glad åt det man uppnått, förringade man det elände som finns kvar. Allt för stolt blev man inte bara nöjd utan också dum – hur illa sådant än låter och känns i öronen hos dom redan omvända. Det har länge ropats på förnyelse, och nu måste partiet börja lyssna aktivt.

Därmed inte sagt att partiet ska göra som moderaterna och bli helt nya. Det behövs inte heller. Socialdemokratin är ett samhällsbyggarparti och ska så förbli. Det är inte den ideologiska grunden det är fel på. Problemen ligger istället i paketeringen av politiken, i framförandet av politiken. I atmosfären där politiken kommer till, i den kultur som bildats i strukturer som redan för länge sedan var ur tiden. Det är dom låga taken, murarna mellan några och andra, avstånden mellan företrädare och medlemmar. Och det är i vissa fall ett feltänkt i valet av dom viktigaste frågorna.

Det behövs en rejäl diskussion i partiet om partiet. Och det kommer det att bli. Inget parti, och allra minst socialdemokratin, kan vänta med valarbetet till augusti 2010. I Karlskrona, där partiet förlorade mark och makt åt en allians som till och med förförde miljöpartiet, började arbetet redan förra måndagen.

Sverigedemokrater kläs av

Mest män, mest från LO-kollektivet, mest arbetslösa, mest arbetare och flest från södra Sverige. Med andra ord; väldigt likt Ny demokrati.

Så ser det ut när statsvetare tittar närmare på den typiske väljaren av det senaste partiet på den främlingsfientliga karta som många vill rita över landet Sverige.

Men Sverigedemokraterna är inte är något annat än så kallade. Så kallade, därför att man på intet sätt är representativ för vare sig Sverige eller svenskarna och på inte sätt heller är demokrater. Bilden av bara så kallade svenska demokrater bekräftar sig själv genom dom som hittills uttalat sig i egenskap av att vara just det; väljare till (sd).

Det finns möjligen en skillnad från före valet. Både väljare av (sd) och partiets företrädare har gått från att ”bara” förakta människor av andra slag än dom själva, till att nu även förakta andra partier och politiker. Dom blandar fula ord med ömkliga tongångar och gör pinsamma hänvisningar till rättigheter och folkets röst – när ingen annan vill gå i allians eller koalition med partiet och ingen annan heller tycker att icke-demokrater ska finnas i den svenska politiken.

Möjligen är (sd) nu ett etablerat parti, säger statsvetare. Men det är kvantitativt, inget annat än siffror – och fortsatt lika långt från kvalitet som till demokrati. Att andra partier, redan etablerade och demokratiska, möter (sd) med Stopp och Belägg i kommuner och landsting, är friskt och sunt.

Att använda demokratins spelregler för så uppenbart odemokratiska syften som (sd) gör, kan och ska mötas med en tvärnit. Och eftersom det inte lyckades att mota denna Olle redan i grinden, är dom etablerade och demokratiska partiernas stopp-aktioner ett logiskt steg två i strategin ”fritt från sverigedemokrater”.

Det parti, som på tvärs mot både sunt förnuft och tidigare deklarationer, hoppar av strategin och säljer ut demokratin, får betala ett högt pris. Det får också dom enskilda människor som framöver ska förklara varför dom valde och tänkte som dom gjorde. Den som framhärdar eller den som knyter band är värd både pris och nederlag och skuld.

Men det är onödigt

Dom så kallade Sverigedemokraterna kommer att kläs av in på bara kroppen – delvis med egna grepp. Att sitta i styrelser och nämnder är nämligen något helt annat än att ropa slagord och främlingsgöra folk.

Analysen viktigast av allt

Hur än valet gick igår, eller resulterar i på onsdag, så är det eftervalsanalyser som gäller från och med nu. Och det är bara att hoppas att man inte förlora sig i vare sig folkpartiets datorintrång eller nerrivna valaffischer. Båda står för ett ruskigt nederlag för fair play i politiken, det ena mycket mer än det andra, men man får allt vara bra enkelriktad för att tro att sådant ger vinst eller förlust. Eftervalsanalyser är faktiskt både svårare och viktigare än så.

Och om man utgår ifrån att väljare både kan och vill hålla många sakområden i huvudet samtidigt. Och att det som avgör hur folk slutligen också röstar, är om politiska partier förklarar hela sin politik och inte dom käckaste och mest lättsmälta delarna. Och om man utgår från det – då är eftervalsanalysen delvis klar. Då var det alldeles för många politiska program i punktform och rubriker. När det istället ska vara mer information och bättre information. Och program som håller på både bredden och längden.

För vart tog EU-frågorna vägen, om bland annat tjänstedirektivet, 11-timmarsregeln på arbetsmarknaden och en ny grundlag – eller vi kanske inte kan påverka? Och varför blev det så lite sagt om konsumentpolitiken, eller ska den hamna i samma byrålåda som kulturen, och vem har i så fall bestämt det? För att inte tala om integrationen som mer eller mindre kvävdes ihjäl i ambitionen att hålla rasisterna utanför. Och bostadspolitiken, som bara handlade om fastighetsskatt eller inte.

Och klimatfrågan, hur i all världen kunde så många politiker i en så välbevakad valrörelse som denna komma undan så lätt och göra det till en fråga om högt eller lågt bensin- och elpris?

Om klimatfrågan ändå avgjorde valutgången var det inte för att politiken tog sitt ansvar. Och om den inte spelade roll, ja då lyckades politiken sälja precis så mycket konserverad gröt som den ville. Och den eftervalsanalys som i så fall inte klargör det, gick aldrig riktigt på djupet.

en kan ju alla dom väljare som också glömde eller struntade i också ta sig en funderare. Att skylla på för lite eller för dålig information har många sanna poänger men är ändå en riktigt dålig ursäkt.

Fyra år med Reinfeldt

Förra valet dog dom gamla moderaterna delvis därför att Uppdrag Granskning besökte deras valstugor. Idag kan man undra om socialdemokraterna ska gå samma väg bara därför att statsministern skaffat sig en herrgård.

Det gör sig inte med en socialdemokratisk statsminister i en herrgård, faktiskt inte med någon sosse över huvud taget. Det rimmar illa och det luktar illa och visar ojämlikhet inför både lön och mödor. Men att gå från att tycka illa om sossar i herrgård, till att hjälpa alliansen att rasera välfärden och införa ett systemskifte, är att göra sig själv den största otjänsten. Och dessutom nått som alla får lida för.

Fyra år med Reinfeldt är inte att leka med. Och det är det söndagens val handlar om. Ett val som ställer saker på sin spets, ett antingen eller. Antingen ett samhälle som alla bygger upp för att alla ska få del av det, eller ett samhälle med privata lösningar, marknadskrafter och klassklyftor. Att göra det alliansen nu gör, sakta men säkert byta ut det offentliga mot det privata, är något som attraherar alliansens bröder och systrar så till den milda grad att dom både slarvar med verklighetsbeskrivningen och blånekar om konsekvenserna av sin politik.

När ingen kan leva på det som i alliansens Sverige återstår av det som alla en gång betalade solidariskt till, till exempel A-kassa, föräldrapeng, sjukpeng eller förtidspension – då finns det ingen anledning för höginkomsttagaren att fortsätta betala till det gemensamma. Får man inget för det, skaffar man sig sina egna privata lösningar och alternativ. Resultatet blir låglönemarknader, privata försäkringar för dom som kan betala och en ojämlik vård, skola och omsorg.

Alliansen kallar sin politik för att upprätthålla arbetslinjen. Sanningen är att dom skjuter skarpt mot det mest grundläggande i vårt samhällsbygge. Mot facket, A-kassan, kollektivavtalen och jämlika löner. Mot hela socialförsäkringssystemet och mot alla dom välfärdstjänster som vi idag har i form av till exempel dagis, skola, tandvård och sjukvård.

Måste kvinnor gå ner i tid för att hinna städa hemma, sa Maud Olofsson i TV på frågan om varför hushållstjänster ska skattesubventioneras för att välbeställda inte tycker sig ha tid att städa själva. Det var dumt sagt av centerledaren, men bra. Det sa en hel del sanning om vilken jämställdhet och vilken arbetslinje alliansen i grunden faktiskt kommer att upprätthålla.

På söndag handlar det inte om herrgården i Sörmland. På söndag handlar det om att ingen ska behöva gå igenom fyra år med Reinfeldt bara för att några ska fatta vad dom redan nu borde ha förstått om högeralliansens politik.

Hej kvinnor och män!

Är ni på det klara med att moderaterna vill ta bort 4 månaders betald ledighet ifrån er och sänka ersättningen till 75 %, när ni är hemma med föräldrapenning?

Under mina hittills trettio år i arbetslivet, mina fritidsengagemang eller i politiken har jag aldrig i ett enda samtal träffat på någon som anser att möjligheten att vara hemma med ekonomisk ersättning, när familjen fått tillökning, har varit för lång. Men Reinfeldt och dom nya moderaterna tycker visst det!

Det gör inte vi. S-kvinnor har alltsedan 50-talet arbetat för att det skall vara möjligt att kombinera familj och arbete för både kvinnor och män.

Ett första steg var att 1961 se till att särbeskattningen blev genomförd. Kvinnor blev då myndiga nog att betala egen skatt.

Det andra steget var en beskattad föräldraförsäkring.

1974 fick mammor och pappor möjlighet att vara hemma med betald föräldraledighet under 6 månader.

Sedan dess har vi successivt sett till att denna tid utökats till idag 13 månader med 80 % av lönen och ytterligare 3 månader med 60 kronor per dag. Vårt mål är 18 månader och en jämnare fördelning av pappors och mammors uttag av föräldraförsäkringen.

Det tredje steget var och är en kvalitativt bra och trygg barnomsorg och en allmän förskola från 5 år.

Ute i Europa nämns Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet.

Rösta inte bort det den 17 september!

Hälsningar från

Angela Sandström
ordförande S-kvinnor Blekinge

Fånga en geting ger större kick än valrörelsen

Öppna valstugor, tidningar med utspel och manifest och insändare som nästan enbart handlar om politik, debatter och utfrågningar i TV och detsamma men tuffare i radions P1. Och till detta en lokalradio som gör sitt bästa för att hänga med.

Inget egentligt fel i sådant, såvida man inte hade tänkt sig att valtemperaturen skulle kännas i kroppen också. Det gör den inte. Och delvis kan man skylla på tidningar som går ifrån politik bara på ledarplats, till politik mellan raderna från redaktionen. Och på insändarplatser där det plötsligt gäller noll i yttrandefrihet, oavsett att tidningsledningen manifesterar och går till storms mot indragningar i densamma i andra sammanhang.

Dessutom syns Den Stora Okunskapen mer än vanligt, och det gäller lokala tidningsjournalister lika väl som lokala radiojournalister.

Delvis kan man skylla på partierna. Valstugor och torgmöten är självklara men ger liten närkontakt med fler än redan trogna. Inkallade valarbetare bekymras över att alldeles för många budskap är en produkt av partihögkvarteret snarare än det lokala arbetet – och i år verkar dessutom politiken ännu mer än senast tro att reklambyråer och ytlighet är bästa medel för både affischer och hushållsutskick. Det är inte heller bra när vem som ska debattera med vem blivit minst lika viktigt som att tala politik när helst det ges en chans.

Tidningarnas förändringar kan man kanske ryta sig till under resten av mandatperioden eller så slutar man prenumerera, och nästa gång kan fler vara med eller andra planera partiernas valstrategier. Värre är det med marknaden som med regeln ”Ni får Stå men inte Röra” tvärvägrar partiernas valarbetare att tilltala kunderna. Det är säkert stormarknaders och lågpriskedjors strategi för att motverka till medvetna konsumenter, men det är inget vi som samhälle ska tillåta. Precis som med stopplagen inom sjukvården måste det bli ett stopp för (marknadens) regler ämnade att ta död på valrörelser.

Politik och väljare ska konfronteras och inte som nu hållas ifrån varandra. Om väljarna inte tar första steget, tidningarna stänger ner en fri debatt och marknaden gör sitt för att bromsa – då är det politikens skyldighet att ”klampa in och på”.

Det är val vart fjärde år och en valrörelse måste ge en större kick än när man rycker ut och slår ihjäl ännu en geting.