Just för att Rom inte byggdes på en dag

Det är alltid bara att tacka och ta emot när ekologiska varor, och särskilt dom kravmärkta, tilltalar både folk och vanliga plånböcker. Mera sånt kan vi inte vara utan. Alltså måste samma typ av glädje också få gälla när kära gamla monopolet Systembolaget nu säljer mer och fler ekologiska viner – samtidigt som vi så väl vet hur baksidan ser ut.

Ska baksidan fixas behövs konkreta tag. Dom flesta av oss vet vårt eget enskilda ansvar att faktiskt göra något. Och ingen kan väl tycka annat än att också den stora, och dessutom av många så hyllade, framtidsmaskinen EU också har ett ansvar. Just därför är besvikelsen rejält stor när resultatet i EU igår, efter fem års prat, inte blev mer än en pinsamt ynklig liten tumme.

Det må vara hur unikt det vill att EU i sin alkoholstrategi slår fast att alkoholkonsumtion är ett folkhälsoproblem. Men att göra stor sak av att EU slår fast det alla vetat i evighet, är bara att erkänna att EU inte vill så mycket mer än just snacka. EU gör som man alltid gör och vägrar förbjuda handelshinder. Även när handelshinder är detsamma som folkhälsa. Det är faktiskt ingen ursäkt att EU inte får lagstifta om hälsa. Det finns inget förbud mot att göra något.

Men EU säger alltså inget om höjda alkoholskatter och inget om ändrade införselkvoter. Och EU vill inte ha restriktioner i alkoholreklamen och inte krav på märkning eller varningstexter. För EU föreslår istället att man ska ta fram en bra-bok, med goda exempel. Som om vi medborgare i EU inte är något annat än en enda stor lågstadieklass.

Om EU brukar sägas att det finns ett demokratiskt underskott. Men eftersom politik är både att förändra och ett verktyg, så har EU ett lika stort politiskt underskott. Och inte blir det tryggare av att EU slänger bollen vidare till politiker på hemmaplan. Glädjen hos folkhälsominister Maria Larsson (kd) över det unika fastslagandet igår, är oro snarare än hopp. Rom byggdes inte på en dag, sa hon.

Nej, och just därför, är väl då svaret.

Först oförskämdheter och nu incitament

Det har varit mycket oförskämdheter på sistone. Fullt med folk som tyckt att dom ska vara ministrar fast dom inte ens kan uppföra sig som vanligt folk. Det finns många relevanta frågor, men frågan är vad som varit mest dumt och fel i allt det här. Att tro att vanligt folk ville ha sådana ministrar, eller att tro att vanligt folk kan nöja sig med sådana.

I vilket fall var det oförskämt det som hände. Och nu är det dags för politiken. Det som alliansen kallar incitament.

Sänkta och slopade arbetsgivaravgifter är ett sådant. Men den som trodde på alliansens fagra löften om många och snabba sådana, får vänta. Först ska EU säga om det är ok. Och det blir tidigast om några år, om det någonsin blir ett klartecken därifrån.

Under tiden ska folk lära sig vad som menas med andra incitament. Först ut är att få folk att fatta att har man inte vett att skaffa sig ett jobb, ska man heller inte ha särskilt mycket att leva på. Det måste gå fort att fatta, alltså har alliansen beslutat om två omedelbara incitament. Ett: jobbavdrag för dom som jobbar. Två: lägre ersättning för dom som inte jobbar. Därmed blir det helt enkelt hur enkelt som helst för alla att fatta. Jobba annars.

Och så finns det incitament som fungerar mer indirekt. Flera hundralappar mer i avgift till a-kassan är ett sådant. Och kombinerat med en obligatorisk a-kassa blir budskapet ännu tydligare. Betala annars. Det fina i den här kråksången är slutrefrängen om att ju större arbetslöshet i en a-kassa, desto större avgift för medlemmarna.

Häromdagen kom en annan variant: 24 år gammal och fyra års arbetslivserfarenhet är inte skäl nog för att komma in på högskolan. Incitamentet ska få fler att bli godkända i den lägre skolan. Alltså: studera även om du inte fattar, för annars. En helt annan sak är förstås att alla som både trodde och gillade snacket om ett livslångt lärande, att kunna gå mellan jobb och utbildning, nu kan glömma det.

Precis som man glömde att alla på den vänstra sidan i politiken faktiskt pekade åt vilket håll det skulle bära med alliansen.

Skratta bort eländet

När människor som inte är politiker ogillar politiker eftersom dom ogillar det politikerna gör eller säger eller får i lön eller i fallskärmande pensioner eller tar ut vid sidan om – då kan man prata om politikerförakt. Det kan vara att ta i, men att politiken skulle ha bekymmer med tilliten är i alla fall inte att ta i. Och att en alliansregering inte gör någon skillnad är dessutom sant.

Handelsministern (m) hade inte råd betala barnpassning enligt skattetabell trots både villa, sommarhus, pappa till barnen och flersiffriga inkomster. Nu återstår att se om systemet ger henne tusentals kronor i ersättning för bara åtta dagar på taburetten.

Kulturministern (m) och migrationsministern (m) har ännu inte avgått men är också dom polisanmälda för att i årtal ha struntat i TV-avgiften. Den ena för att det var kul att testa systemet och för att hon gärna ville åka dit, men det säger hon bara för några för därmed har hon ju inte ens sagt det. Den andre mest för att han tyckte SVT gör dåliga program och det bara gick att titta på TV hos andra och därför kunde dom finansiera skräpet.

Och ungdomsförbundsordföranden (s) var inte bara full utan riktigt full och bråkade med ordningsvakt och polis och vräkte ur sig så många fula ord att det uppfattades som svartskalle, och för det dömdes hon i första instans. Och miljöministern (s) som inte fick fortsätta som politiker men inte vill tillbaks till det tjänstlediga jobbet utan ska reflektera i ett år, och därför utnyttjar systemet och tar emot drygt 1 miljon skattekronor.

Moderat eller Timbroanställd eller socialdemokrat eller man eller kvinna, gör i detta ingen skillnad. Sånt som taskig moral och attitydproblem drabbar lika barn som leker så. Idag heter dom sånt som Borelius och Sjödin. Tidigare hette dom bland annat Rask och Unckel. Och om föraktet har rätt, kommer nya namn en annan dag.

Och på insändarplats i landets tidningar kämpas det om mest vitsiga utryck för eländet. Vad sägs om; eftersom jag också tänkt bli statsråd om några år så avvaktar jag också med att betala TV-licens tills jag börjar jobba.

Som om att skratta verkligen tog bort det onda. Som om det ändå inte stockar sig i halsen av alla dessa olika rättvisor.

Världens bästa skolskjuts

Det är inget nytt att det finns barn som skulle må bättre och prestera mera om skolan införde flexibel skoldag. Den som ville lyssna kunde höra både barn och barns företrädare säga det redan för flera år sen. Att barn inte är konstigare än andra människor och därför också har olika stunder på dagen då dom är olika mottagliga.

Tyckte man det lät tramsigt, fanns det hjärnforskare som sa detsamma. Att barn inte bara är olika i ålder utan också olika i samma ålder. Och att olikheten bland annat visar sig i behovet av sömn och i när på dygnet ett visst barn är mest eller minst motiverat.

Det man sa då säger också den nya generationen barn. Som precis som sina äldre bröder och systrar mycket väl vet att några hellre börjar 9 istället för 8.05, och slutar 16 istället för 15.10.

I Karlshamns kommun vill man införa tidigare och senare skoldagar. Men inte därför att barn är olika och skulle må bra av olika skolstart och skolslut. I Karlshamn ändrar man skoltiderna därför att man ska skära ner 2,5 miljon kronor på skolskjutsarna. Barn som har längst till skolan får räkna med att komma hem framåt fem på eftermiddagen.

Det är väl en sak att det inte bor några hjärnforskare i Karlshamn. Det gör det knappast i någon annan kommun heller. Men barn och barnföreträdare finns det. Och tänka ska man kunna ändå. Och ska det vara någon vits med den viktiga Barnkonventionen, ska den både synas och levas utefter. Lång skoldag för att skolskjutsen ska gå flera rundor med samma buss är inte detsamma som hjärnforskarnas flexibla skoldag.

Ser man bara skolskjutsar och siffror, ser man bara likadana barn som ska börja eller sluta samtidigt. Ser man och talar man om barn som olika människor med olika behov, låter man några börja tidigt och andra sent. Och så låter man skolskjutsarna rätta sig därefter.

Eller så är det bara så. Världens bästa skola ligger någon annanstans. Och här, här pratar vi bara om den.

Vad är det som är viktigt?

Det finns stora problem och så finns det riktigt allvarliga problem. På samma sätt kan man säga att det finns i-landsproblem och så finns det världsproblem. Och har man så mycket av både rättigheter och välfärd som vi har, ska det inte vara svårt att fatta vilket som är vilket.

Alltså är bensinhöjningar och fastighetsskatt egentligen inget alls mot växthuseffekt och kollapsade fiskebestånd. Och då kan man verkligen undra varför vi reagerar som vi gör. Varför vi protesterar och går på när elen blir dyrare, och varför vi inte går man ur huse när världens ansvariga inte på allvar vill stoppa fisket eller freonerna.

Till och med höjda a-kassor, hur illa dom än slår och hur ovärdiga och inhumana dom faktiskt och i sanningens namn är, till och med det blir fjuttigt i det stora perspektivet. Som faktiskt handlar om ekosystemet, om grunden för allt levande.

Och detsamma gäller allt prat om skola och kvalité. Den kan alltid bli bättre och det är jättebra att vi debatterar kunskap eller trygghet, om fler betyg eller inga alls, om mer disciplin och straff gör bra elever, om lärare är lärare bara när dom gått utbildningen.
Men allra bäst i skoldebatten vore om vuxna, som redan gått i skolan, tog den kunskap dom faktiskt fick och gjorde nått vettigt av den.

Man ska inte behöva säga det fler gånger: att det är dom vuxnas förbaskade skyldighet att protestera mot en skamlös miljöpolitik, var den än finns och vem som än står bakom den.

Det finns inga ursäkter i världen för den som står bredvid och ser på när ekosystemen kollapsar. När den bilogiska mångfalden hotas, då ska man reagera och göra nått. När alla viktiga matfiskar riskerar utrotning om fyrtio år, är det dags att agera nu. När fåglarna blir färre, kan man inte bara tycka att det är synd. När Sverige och hela jorden blir varmare, är det faktiskt inte bara kul att ha semester.

Att läsa kvällstidningarnas krigsrubriker om översvämmade städer och allt annat som komma ska, måste mana till mer än en liten tanke just den dan. Vad man annars är delaktig i, är det minsta man borde undra över.

Ingen Lantz i P1

Det är minsann inte bara i politiken det blåser förödande vindar. Landets hela radio Sveriges Radio har också drabbats av oväder och oförstånd. Igen. För till skillnad från politiken är det inget ovanligt i radion. Det är snarare rutin att alltid och hela tiden förändra. Men ännu värre är att hela landets radio verkar ha som sitt motto att låta gamla misstag bli som nya.

Så därför ska man ännu en gång blanda och ge bland program och kanaler. Allt för att det överallt och i alla kanaler och ännu en gång ska komma en större och annan publik. Och särskilt i P1 där publiken, enligt programdirektörer och siffernissar, är alldeles för gammal för radions bästa.

Nyordningen påminner om när lokalradion lämnade halva avtalet med staten därhän, och i stället satsade på underhållning. Då spelade apelsiner den viktigaste rollen. En klyfta fick illustrera prat, nästa klyfta musik. Ett bra program var detsamma som en halv apelsin musik. Aldrig det motsatta för sådant var fel och dålig radio.

Antalet program med och om folk och händelser skars ner till knappt några alls. Samma väg gick den grävande journalistik och det som fick ta tid att både kontrollera och göra klart. I utbyte kom musik med småprat, en uppsjö av tävlingar och ringringprogram. Nyheterna prioriterades bort och journalisterna försvann. Och in kom en helt annan yrkeskategori. Radioprataren. Som såg världen genom sina ögon och sina intressen och som älskade just sin röst allra mest.

Och nu ska det bli talkshow och folkligt och roligt i P1 också. Kanalen ska passa fler och ingen särskild bara yngre. Samtidigt ska man, för det lovar man, behålla seriositeten i anslaget, bredden i frågorna och djupet i förklaringarna.

Jaja, prata går alltid bra. Men att räkna publikhuvud för att konstatera kvalité har aldrig varit rätt. Och är det alltså inte heller i Sveriges Radio. Och man borde faktiskt veta bättre än att blanda P1 och journalistik med Annika Lantz och talkshower. Ett sådant misstag har man nämligen aldrig gjort förut.