Det är minsann inte bara i politiken det blåser förödande vindar. Landets hela radio Sveriges Radio har också drabbats av oväder och oförstånd. Igen. För till skillnad från politiken är det inget ovanligt i radion. Det är snarare rutin att alltid och hela tiden förändra. Men ännu värre är att hela landets radio verkar ha som sitt motto att låta gamla misstag bli som nya.
Så därför ska man ännu en gång blanda och ge bland program och kanaler. Allt för att det överallt och i alla kanaler och ännu en gång ska komma en större och annan publik. Och särskilt i P1 där publiken, enligt programdirektörer och siffernissar, är alldeles för gammal för radions bästa.
Nyordningen påminner om när lokalradion lämnade halva avtalet med staten därhän, och i stället satsade på underhållning. Då spelade apelsiner den viktigaste rollen. En klyfta fick illustrera prat, nästa klyfta musik. Ett bra program var detsamma som en halv apelsin musik. Aldrig det motsatta för sådant var fel och dålig radio.
Antalet program med och om folk och händelser skars ner till knappt några alls. Samma väg gick den grävande journalistik och det som fick ta tid att både kontrollera och göra klart. I utbyte kom musik med småprat, en uppsjö av tävlingar och ringringprogram. Nyheterna prioriterades bort och journalisterna försvann. Och in kom en helt annan yrkeskategori. Radioprataren. Som såg världen genom sina ögon och sina intressen och som älskade just sin röst allra mest.
Och nu ska det bli talkshow och folkligt och roligt i P1 också. Kanalen ska passa fler och ingen särskild bara yngre. Samtidigt ska man, för det lovar man, behålla seriositeten i anslaget, bredden i frågorna och djupet i förklaringarna.
Jaja, prata går alltid bra. Men att räkna publikhuvud för att konstatera kvalité har aldrig varit rätt. Och är det alltså inte heller i Sveriges Radio. Och man borde faktiskt veta bättre än att blanda P1 och journalistik med Annika Lantz och talkshower. Ett sådant misstag har man nämligen aldrig gjort förut.
