Det har varit mycket oförskämdheter på sistone. Fullt med folk som tyckt att dom ska vara ministrar fast dom inte ens kan uppföra sig som vanligt folk. Det finns många relevanta frågor, men frågan är vad som varit mest dumt och fel i allt det här. Att tro att vanligt folk ville ha sådana ministrar, eller att tro att vanligt folk kan nöja sig med sådana.
I vilket fall var det oförskämt det som hände. Och nu är det dags för politiken. Det som alliansen kallar incitament.
Sänkta och slopade arbetsgivaravgifter är ett sådant. Men den som trodde på alliansens fagra löften om många och snabba sådana, får vänta. Först ska EU säga om det är ok. Och det blir tidigast om några år, om det någonsin blir ett klartecken därifrån.
Under tiden ska folk lära sig vad som menas med andra incitament. Först ut är att få folk att fatta att har man inte vett att skaffa sig ett jobb, ska man heller inte ha särskilt mycket att leva på. Det måste gå fort att fatta, alltså har alliansen beslutat om två omedelbara incitament. Ett: jobbavdrag för dom som jobbar. Två: lägre ersättning för dom som inte jobbar. Därmed blir det helt enkelt hur enkelt som helst för alla att fatta. Jobba annars.
Och så finns det incitament som fungerar mer indirekt. Flera hundralappar mer i avgift till a-kassan är ett sådant. Och kombinerat med en obligatorisk a-kassa blir budskapet ännu tydligare. Betala annars. Det fina i den här kråksången är slutrefrängen om att ju större arbetslöshet i en a-kassa, desto större avgift för medlemmarna.
Häromdagen kom en annan variant: 24 år gammal och fyra års arbetslivserfarenhet är inte skäl nog för att komma in på högskolan. Incitamentet ska få fler att bli godkända i den lägre skolan. Alltså: studera även om du inte fattar, för annars. En helt annan sak är förstås att alla som både trodde och gillade snacket om ett livslångt lärande, att kunna gå mellan jobb och utbildning, nu kan glömma det.
Precis som man glömde att alla på den vänstra sidan i politiken faktiskt pekade åt vilket håll det skulle bära med alliansen.
