Antingen eller…

Veckorna innan ett val är för en partiledare som för vilken som helst i ett svenskt landslag när det är dags för avgörande. Man måste vara allra bäst, annars är det reservbänken som gäller. Vid den tiden i år, var Göran Persson inte precis så engagerad att det smittade av sig. Alltså hade han behövt sitta på bänken både en och två gånger.

Men sådant varken gör man eller sker i ett parti med principen att aldrig byta ut någon som en gång kommit med. Och inte i ett parti där man sällan säger något rakt ut, och särskilt inte i slutminuterna. Och i år var det ett ännu mindre läge. Valarbetet var svårt som det var. Intern kritik – och det hade blivit stört omöjligt. Alltså blev det att slita vidare och låtsas som om herrgården inte fanns lika mycket som att Persson ändå var bra.

Det var självklart så, att den innersta kretsen visste vad alla bara anade om Persson. Dessutom är det så, att i det här partiet tycker man sig inte behöva vara mer förberedd än vad man också var på valnatten. Att ingen kronprins verkar redo, och ännu mindre en prinsessa, är aldrig något större bekymmer. Det är liksom själva grejen i ett parti med ännu en underförstådd princip, den om att alla ändå ska komma när partiet kallar.

En riktig sosse säger alltså aldrig ja när vem som helst frågar. Men sånt är inte lojalitet. Sånt heter jantelag. Och är det något det här partiet måste lära av valförlusten, så är det en rejäl förändring. Och att Jante måste bytas ut, lika mycket som många andra. En riktig förändring kräver också att fler får komma till tals. I en värld där alliansens har fyra och miljöpartiet två kan inte det allra största partiet ha en och bara en.

Den offentliga tystnaden till trots, finns det många kandidater. Och dessa måste nu börja prata. Inte så mycket för att säga ja, som för att säga vad dom vill. Det är inte bara deras förbaskade skyldighet, det allra viktigaste i ett val är att man har något att vilja.

Och egentligen den enda anledningen till att någon alls skulle bli kallad.

Man lär så länge man lever

Man lär så länge man lever. Till exempel att arbetslösa numera är detsamma som missbrukare av både pengar och arbetslinje. Och nu också att makt hos ungar under 18 är så mycket fel makt på fel ställe det bara kan vara. Och därmed är det även utlärt att barnkonventionen inte ska ha någon praktisk betydelse och att regeringen gillar den lika mycket som ingen annan ska göra heller.

Man har faktiskt rätt att undra om det nya vi ska lära, stämmer. Är det till exempel sant att gymnasieelever har makt, och för mycket makt, och bestämmer över lärare och rektorer. Och missbrukar dom verkligen den makt dom har. Och kan man, med heder och samvete och i sanningens namn, verkligen jämföra elevmajoritet i gymnasiestyrelser med att en patientmajoritet i så fall skulle fatta medicinska beslut på ett sjukhus.

I så fall är gammal kunskap lögn. Den som sa att lokala styrelser, alltså elever i majoritet, inte skulle bestämma över skolans budget, vilka lärare som anställdes eller vilka elever som skulle ha särskilt stöd eller hur skolans pengar fördelades – utan om sånt som skolgården, nya golv och gardiner eller busskort också till elever som bor nära skolan. Några miljoner skulle dom alltså inte ha, utan möjligen få delaktighet i 100 000 kronor.

Tidigare kom alltså ansvar av inflytande, och en regering liksom unga under 18 kunde därför både ges och ställas inför ansvar. Nu gäller istället att unga under 18 tar ansvar utan inflytande även om en regering aldrig skulle vilja göra det. Det är inte lätt att hänga med i alla nya ryck och nya läror.

Men allt som nu händer är inte något utslag av en mossig och gammaldags syn. Det är utslag av betydligt större slag. Det enda som underlättar är om man håller på alliansen. Eller om man, som i det här fallet, är under arton och trivs bra med både maktlöshet och skoluniform.

Maktlöshet och skoluniform

Man lär så länge man lever. Till exempel att arbetslösa numera är detsamma som missbrukare av både pengar och arbetslinje. Och nu också att makt hos ungar under 18 är så mycket fel makt på fel ställe det bara kan vara. Och därmed är det även utlärt att barnkonventionen inte ska ha någon praktisk betydelse och att regeringen gillar den lika mycket som ingen annan ska göra heller.

Man har faktiskt rätt att undra om det nya vi ska lära, stämmer. Är det till exempel sant att gymnasieelever har makt, och för mycket makt, och bestämmer över lärare och rektorer. Och missbrukar dom verkligen den makt dom har. Och kan man, med heder och samvete och i sanningens namn, verkligen jämföra elevmajoritet i gymnasiestyrelser med att en patientmajoritet i så fall skulle fatta medicinska beslut på ett sjukhus.

I så fall är gammal kunskap lögn. Den som sa att lokala styrelser, alltså elever i majoritet, inte skulle bestämma över skolans budget, vilka lärare som anställdes eller vilka elever som skulle ha särskilt stöd eller hur skolans pengar fördelades – utan om sånt som skolgården, nya golv och gardiner eller busskort också till elever som bor nära skolan. Några miljoner skulle dom alltså inte ha, utan möjligen få delaktighet i 100 000 kronor.

Tidigare kom alltså ansvar av inflytande, och en regering liksom unga under 18 kunde därför både ges och ställas inför ansvar. Nu gäller istället att unga under 18 tar ansvar utan inflytande även om en regering aldrig skulle vilja göra det. Det är inte lätt att hänga med i alla nya ryck och nya läror.

Men allt som nu händer är inte något utslag av en mossig och gammaldags syn. Det är utslag av betydligt större slag. Det enda som underlättar är om man håller på alliansen. Eller om man, som i det här fallet, är under arton och trivs bra med både maktlöshet och skoluniform.

Ett dåligt möte och ett förödande spadtag

Ett spadtag kan förändra världen lika mycket som ett möte. Och beroende på vad man ville ha ut av spadtaget eller mötet, blir människor också olika mycket nöjda och glada av resultatet.

Ta spadtaget i Karlskrona som förvandlar och fördärvar en strålande utsikt över vatten och fjärd till ett enda stort och fult lågprisvaruhus. Plånboksekonomiska priser på mat och prylar i all ära, men det kan ändå aldrig vara värt vilka andra förluster som helst.

Och ta det senaste klimatmötet, denna gång i Nairobi i Kenya. Av ett möte med liv eller död som enda egentliga ärende, har man all rätt att räkna med goda resultat. Det minsta man kan begära är alltså förslag på hållbara förändringar som världen måste göra – om världen vill fortsätta leva. Och det borde den ju vilja.

Men medan världens klimatexperter kräver en halvering av den rika världens utsläpp och att alla måste göra något, kom klimatmötet inte längre än till sina vanliga ynka fem procents minskning fram till 2012 – och alla världens länder behöver fortfarande inte alls bidra. Särskilt kan man inte tvinga Kina och inte heller USA, trots att dom är skyldiga till vardera en fjärdedel av alla utsläpp.

I klimatmötenas egen lilla värld, är nämligen en så hyllad tillväxtekonomi som Kina ändå inget annat än ett utvecklingsland. Och ett sådant land ska inte behöva avkrävas några minskningar. Och USA har ju aldrig erkänt Kyotoavtalet, sådana avtal är ju inte alls bra för ekonomin, och alltså ska inte heller USA behöva minska sina utsläpp. Och dom riktiga utvecklingsländerna, dom vill ha det som den rika världen. Och först när dom rika minskat sina utsläpp, kan det vara dags för dom fattiga att börja.

Ser man på mötet med ögon känsliga för katastrofer, blev det ett riktigt uruselt resultat. Man ska reagera med kraft på miljöhot, något annat är inte acceptabelt. En överenskommelse om att se över Kyotoavtalet till slutet av 2008 är inte särskilt mycket till framgång. Och att tycka att vi ska glädjas åt att rika länder kan tänka sig att öka stödet till fattiga länder, är som att säga att vi ska fortsätta fascineras över att mänskliga rättigheter i alla fall finns på både papper och underskrivna dokument.

Kenya är inte Blekinge och en lågprisbutik i den rika världen är inget alls mot klimatförändringar i den fattiga. Och ändå är det med klimatmötet i Nairobi som med spadtaget i Karlskrona. Inget av dom gör någon glad, men vi måste tydligen leva med dom ändå.

Alla ska vara med i politiken

Under valrörelsen sköts hårda skott mot att socialdemokraterna utsåg den ena sossen efter den andra till generaldirektör, landshövding, ambassadör eller nått annat tjusigt som antingen blev ledigt eller skulle inrättas. Sådant var ett oförlåtligt ofog menade alliansen. Man sa det var ett typiskt agerande för en enpartistat, och lovade att aldrig själv göra detsamma. Så gick det några veckor efter valet och vips så blev det tvärtom.

Alltså hoppar till exempel moderaten Per Unckel upp som glömd gubbe i låda, för att bli landshövding i huvudstan. Alliansen säger fortfarande att man inte ska göra som socialdemokraterna gjorde. Det man nu gjort är bara undantag. Vi ska alltså tro åtminstone två saker. Att alliansen använder undantag för att bekräfta en regel dom vill ha bort, och att man inte hittade några bättre undantag än dom man nu valde.

När politiska föredettingar aldrig blir just föredettingar utan anses still going strong på tunga uppdrag år ut och år in, och när släkt ska med släkt bytas ut och när svåger är förutsättning för fortsättning – är det då vad vi vill ha? Tror inte det. Tror inte heller att dom tusen svenskar som alltid annars får säga vår gemensamma mening, tycker det.

Det folket vill och ska ha är bra och goda och pigga politiker. Representativa utifrån olika åldrar, med olikheter över huvud taget och så fler kvinnor. Men inga långliggare räknat vare sig i antal år eller på samma sorts uppdrag. Och ska det anställas generaldirektörer eller hövdingar eller andra, då ska förfarandet åtminstone likna alla andra arbetsmarknader med dess annonser, intervjuer, beslut och möjlighet att överklaga.

Då blir det nästan inte heller misstänkt eller ens omöjligt att en eller annan gifter sig med varandra eller att sambon också vill vara med i politiken. Det händer där, precis som över allt annars. Och måste få vara lika rätt som att ingens kusin eller någons pappa eller någon annan hel- eller halvnära, ska ha ensamt monopol på att vara släktens politiker.

En ren och trovärdig politik utnämner i sin tur inte bara bäste dräng också när det är en kvinna, och gör det öppet, utan förutsätter dessutom en annan lika välkommen förändring. Att vi säger adjöss till den nuvarande praktiska uppläggningen av all sorts politiskt arbete. Den som utgår ifrån att politiker är en karl med markservice.

Alla ska vara med och ingen lämnas utanför, var en slogan inför valet och borde bli en bra praktisk princip. Och ska det vara några undantag, är det dom som frivilligt avstår.