Ett spadtag kan förändra världen lika mycket som ett möte. Och beroende på vad man ville ha ut av spadtaget eller mötet, blir människor också olika mycket nöjda och glada av resultatet.
Ta spadtaget i Karlskrona som förvandlar och fördärvar en strålande utsikt över vatten och fjärd till ett enda stort och fult lågprisvaruhus. Plånboksekonomiska priser på mat och prylar i all ära, men det kan ändå aldrig vara värt vilka andra förluster som helst.
Och ta det senaste klimatmötet, denna gång i Nairobi i Kenya. Av ett möte med liv eller död som enda egentliga ärende, har man all rätt att räkna med goda resultat. Det minsta man kan begära är alltså förslag på hållbara förändringar som världen måste göra – om världen vill fortsätta leva. Och det borde den ju vilja.
Men medan världens klimatexperter kräver en halvering av den rika världens utsläpp och att alla måste göra något, kom klimatmötet inte längre än till sina vanliga ynka fem procents minskning fram till 2012 – och alla världens länder behöver fortfarande inte alls bidra. Särskilt kan man inte tvinga Kina och inte heller USA, trots att dom är skyldiga till vardera en fjärdedel av alla utsläpp.
I klimatmötenas egen lilla värld, är nämligen en så hyllad tillväxtekonomi som Kina ändå inget annat än ett utvecklingsland. Och ett sådant land ska inte behöva avkrävas några minskningar. Och USA har ju aldrig erkänt Kyotoavtalet, sådana avtal är ju inte alls bra för ekonomin, och alltså ska inte heller USA behöva minska sina utsläpp. Och dom riktiga utvecklingsländerna, dom vill ha det som den rika världen. Och först när dom rika minskat sina utsläpp, kan det vara dags för dom fattiga att börja.
Ser man på mötet med ögon känsliga för katastrofer, blev det ett riktigt uruselt resultat. Man ska reagera med kraft på miljöhot, något annat är inte acceptabelt. En överenskommelse om att se över Kyotoavtalet till slutet av 2008 är inte särskilt mycket till framgång. Och att tycka att vi ska glädjas åt att rika länder kan tänka sig att öka stödet till fattiga länder, är som att säga att vi ska fortsätta fascineras över att mänskliga rättigheter i alla fall finns på både papper och underskrivna dokument.
Kenya är inte Blekinge och en lågprisbutik i den rika världen är inget alls mot klimatförändringar i den fattiga. Och ändå är det med klimatmötet i Nairobi som med spadtaget i Karlskrona. Inget av dom gör någon glad, men vi måste tydligen leva med dom ändå.
