Demokrati ska kosta

Vissa folk är bra lustiga. Som kan reta upp sig så in i norden på saker som är så ynkliga att dom inte ens är detaljer, så små dom är. Och det i en värld där det inte precis saknas saker att reta upp sig på.

Om man la ihop alla uppretade människor skulle det kunna bli hur många fullmäktigen och regeringar som helst. Nu verkar dom inte vilja bli politiker utan bara klaga på politiker. Och dom kritiserar och klagar så mycket att det blir förakt.

Men politiker är inte dom enda. Fackliga företrädare ses som samma skrot. Vad sägs om att tycka att ”skulle gärna se att alla fackligt engagerade flyttade till Ryssland och levde ut sina lustar där istället”. Eller ”fackpampar har väl alltid levt gott och arbetsbefriat på medlemmars pengar… det vore på tiden att detta frälse finge leva som de medlemmar de säger sig värna om”.

Citaten ovan är hämtat från BLT:s hemsida, där man kan kommentera nästan varje artikel och där folk kan leva ut sitt förakt utan så mycket som ett förnamn på sin egen person. Både dessa citat trotsade ändå vanligheten och skrev sig heta Stefan respektive E Karlsson och frustrerade gemensamt över att politiker i Karlskrona kommunstyrelse, varav några också är fackligt förtroendevalda, avslutat året med en middag betald av ungefär 10 000 skattekronor.

Blir man upprörd över sånt bör man fundera på var man lägger sin energi – och om det verkligen förändrar världen. En middag om året är ingenting mot ett helt års arbete. Dessutom är det bara bra att många människor ändå gör som Gudrun Schyman – men inte exakt förstås, och därför blir både älskarinna, mamma, kvinna och partiledare.

Om det sen blir politik på hel- halv eller fritid spelar ingen roll. Alla sorter behövs. Särskilt i en värld där en sorgligt stor majoritet inte gör någonting alls. Att någon gång i sitt vuxna liv delta i ett politiskt arbete skulle faktiskt vara en skyldighet.

För några, utan att nämna några namn eller ens förnamn, skulle det till och med kunna bli en glad överraskning.

Dessutom, ska demokrati kosta.

Aldrig ens fel när två träter

Valanalyser tar olika tid och nu är SSU klar med sin. Inte helt oväntat kom man till slutsatsen att socialdemokratin i årets val ”brast i samhällskritiken”. Och så tycker man att partiföreträdare måste sluta skylla på Göran Persson.

Konstaterandet att socialdemokratin inte var tydlig och dessutom tappade fotfästet, det som brukar kallas vanliga människors vardag, är bara att hålla med i. Men att inte skylla på Persson blir en annan femma. Det är visserligen aldrig bara ens fel att två träter och det är en lärdom i alla relationer, och tar man denna devis till politiken och relationen socialdemokratin och folket, skulle det inte vara bara Perssons fel att folk gick ifrån partiet.

Däremot kan en person betyda nästan allt, och det gjorde också Persson. Och då är det svårt att inte konstatera att Persson förstås skulle ha gjort det som måste göras i vilken relation som helst som pågått länge och slutat kännas riktigt bra. Sen vet alla att det är högst traditionellt att alla runtomkring en socialdemokratisk ledare stannar runtomkring, i den meningen att ingen heller ska göra något. Att alla andra sossar var sin tradition trogen gör Persson mindre skyldig, men ändå fortfarande minst sagt ansvarig.

Därför var det både intressant och nytt när Göran Persson tyckte att partiet kunde snegla på ett tidigare samarbetspartis delade partiledarskap. Det var också som att svära i kyrkan. Att vara riktig sosse är ju för många detsamma som att ogilla miljöpartiet minst lika mycket som borgerliga partier.

Syndare brukar vakna sent säger man, men sånt får inte ske hos socialdemokratin. För precis som SSU kommit fram till precis så kommer fler att konstatera – och fler att kräva förnyelse. Och just därför blir Perssons snegling ännu mer intressant, även om en omprövning måste vara mer än ett partiledarbyte.

Att vara fler än bara en är dessutom bra. Och kanske särskilt när partier ska ledas. Om inte annat så för att den som är satt i skuld aldrig är fri.

Ekologiska analfabeter…

Det sägs att det är politiskt och ekonomiskt omöjligt att ta miljöhoten på så stort allvar att man faktiskt också gör något. Det är alltså till att ha både världens sämsta försvar och världens fräckaste alibi. Men vad värre är, det fungerar alldeles utmärkt. Inga protester blir åklagande nog för att politiken eller ekonomin skulle lyssna. Och då pratar vi ändå demokrati i stora delar av världen.

Politiken, som borde och skulle, är feg och oansvarig. Och ekonomin som faktiskt har skyldigheter den också, är nonchalant och oförskämd. Och numera finns det inte heller en enda miljöjournalist värd namnet.

I alla fall inte Miljöpriset 2006, som ställdes in därför att inget av dom nominerade bidragen vare sig stack ut, var nyskapande eller ens tillräckligt modigt.

Miljöprisjuryn är inte nådig i sin kritik, och inte heller fel. Dess slutsatser är att journalistik om miljö och hållbar utveckling ska ha ”en undersökande karaktär, ett sakligt djup och förmår ifrågasätta de makter som bär det tyngsta ansvaret” men att den idag är ”reaktiv, trött och intill förblandning lika i de olika medierna”. Klimatfrågan ”begravdes av en enig journalistkår” i valet och i stället fick vi ”partikansliskandaler, mekaniska partiledarutfrågningar och ett mållöst gapande inför dom politiska blockens löften”.

En urvattnad miljöjournalistik har många orsaker. Nedlagda miljöredaktioner och flockmentalitet hör till dom snällare. Men för journalistikens varumärke ansvarar ingen annan än journalisterna själva. Alltså blir orsaken till att klimatfrågan antingen blir söndagsbilaga eller inte alls, ytterst och i grunden bara journalisterna själva.

Man kan diskutera det rätta i att alls ha journalistiska pris och om det gör journalistiken bättre. Ekologiska analfabeter i den tredje statsmakten är däremot så ofattbart dumt, att det diskuterar vi bara inte.