Fjorton plus en är inte jämställdhet

Det blev bara gubbar. Oj då. Vilken otur, som det kan gå. Hoppsan. Det tänkte vi inte på. Vi tog ju bara dom som stod överst. Tänk att det bara var gubbar. Det var ju inte meningen. Det var ju inte bra. Men nu blev det så.
Vadå blev. Det finns faktiskt nått som heter påverka.
Att misslyckas med att påverka den ena gången, kan vara en sak. Men inte när det misslyckas en andra gång. Och särskilt inte när man gör något nytt. Alltså finns det inga ursäkter för att det blev bara gubbar i Karlskrona kommuns nya grupp för övergripande strategiska planeringsfrågor.
Att gruppen faktiskt har en kvinna förändrar ingenting. Det är bara gubbar i en grupp när, som här till exempel, en av femton är kvinnor. Att denna enda kvinnan ändå säger att hon inte bryr sig, är bara att beklaga. Alla vi andra kallar det för ojämställdhet. Eller, om man vill prata EU-terminologi, ett jämställt underskott.

Ordföranden skyller snedvridningen på att urvalet bygger på presidierna i några utvalda nämnder och dom kommunala bolagen. Men en urvalsprincip som leder till mansdominans blir en felaktig sådan. Och ett urval som blir mansdominans modell värsting blir inte bara ännu mer fel, utan totalt oacceptabelt.
Struntprat är alltså bara förnamnet på det ordföranden gör sig skyldig till. Särskilt som han vill mena att detta är ”den modell vi tror fungerar bäst för att få en fungerande och effektiv samordning”.

Ändå är ordföranden inte ensamt skyldig. Inte för fel urval och för den skull inte heller för konsekvenserna. Allt faller tillbaks på många fler, både partier och personer.
Och allians eller socialdemokrati gör här ingen större skillnad. Ingen av dom valde lika många män som kvinnor i sina val till presidier – och faktiskt inte till något annat heller.

Men det går inte att snacka påverkan om man inte gör det. I det här fallet måste gruppen med framtidsfrågor på agendan, väljas om och väljas ny. Och sen måste partier, härifrån och nu, ta jämställdhet på fullaste allvar och tänka och göra annorlunda alla andra gånger framöver.
Det är lika självklart som att Fi annars kommer tillbaks med full kraft.

Någon annan än Mona blir en revolution

En sak är att välja partiledare, men viktigast för den socialdemokratiska kongressen i mars blir inte att fastslå vem som ska bli det. Det gjordes i förra veckan. Nu kan man bara hoppas att kongressen tar chansen att välja en större och ännu mer hållbar partiledarledning. Och utan att omedelbart bara vilja trösta Knyttet, det vill säga alla dom som föll på målsnöret.

Det behövs två-tre personer som både är lika och olika den nya partiledaren, och som vill förnya utan att gå ännu mer högerut. Och det finns att göra både utåt och inåt. Inåt kan det vara dags att slänga traditionen som bara fått fram drygt en handfull partiledare för den sammanlagda perioden av hittills 118 år.

Ingen orkar och ingen vill ha en och samma ledare i flera mandatperioder. Inget parti mår heller bra när bara en och samma person styr och ställer och syns. Lika ofrisk är principen att ingen villig eller lysten kandidat får finnas förrän valberedningen sett ut en. I en värld som kräver radikala och långtgående förändringar för att alls bli bättre, finns ingen nytta av den sortens styrda partier.

Nu fick Mona Sahlin frågan, och sa ja. Och nu blir det Mona. Någon annan blir en revolution. Och i media tjatas det om att hon är mer höger än vänster.

Hon har sagt sånt som att hon kan tänka sig pigjobb, att småföretagare är hjältar och att som feminist ska man vara för EU. Här måste hon tänka om.
Inte ens i en värld som kräver nya tankar är detta rätta vägar att slå in på för att göra politiska beslut. Städning åt friska vuxna som inte orkar själv ska inte vara något jobb, småföretagare är inte mer hjältar än andra som också sliter på jobbet och för en feminist kan man som bäst bara ha svårt för EU.

Då är det bättre att höra att Sahlin vill ha ett nyfiket och roligt parti, att integration, hbt-frågor och miljö – äntligen – måste komma upp på den riktiga dagordningen, och att det nu ska bli mer ”vi” än ”jag” i partiledningen. Vid ett möte med unga kvinnliga socialdemokrater ska hon ha sagt att det blivit ”trångt i tankevärlden” med Göran Persson som ledare och att hon av valberedningens pärm förstått att många hoppar av både parti och uppdrag just därför.

Sådant tal får många av oss att börja tro på rätt sorts förnyelse, och både lite inåt och lite utåt. Några fler bra vid samma sida och en kongress och ett parti som gör rätta val till tomma platser i verkställande utskott av alla dom slag, och det kan bli riktigt bra – och roligt igen.
Men först ska den nya partiledaren Mona Sahlin komma till Blekinge. Och här är det minst lika trångt i tankevärlden som på andra platser.

Sanning skriven på näsan

Att Sverige är en del av globaliseringen och att man kan se boxning på TV, låter helt rätt när man hör det. Men inte när den före detta proffsboxaren Paolo Roberto i en radiointervju använde detsamma som argument för det han tycker är det mest självklara i världen.

Att Roberto vill ha boxning på både proffs och amatörnivå, på riktigt i Sverige – och alltså inte bara på TV från något annat globaliserat land, eller vad nu sådana länder kallas enligt Roberto-vokabulären – är inget nytt. Det har han velat länge. Han kräver också att svenska boxare ska ha rätt till svensk sjukvård.

Det är väl det enda han har rätt i, för det har dom, och oavsett om den krossade näsan skulle bero på en knytnäve i en ring eller en likadan på gatan. Men nu är det inte riktigt det han menar. I en debattartikel i samma veva som radiointervjun, skrev han att andra länder (globaliserade?) har läkarkontroller som ”i stort sett har bestått i att gapa och säga aaa” och – och här kommer det som är hans verkligen mycket egna poäng – ”hade man (och menar Sverige) verkligen brytt sig om vår hälsa så hade vi fått boxas på hemmaplan med hårda kontroller”.

Svenska boxare ska alltså få boxa både näsa och hjärnceller av sig, och dom ska inte behöva göra det i matcher som sänds på TV från annat land utan få göra det hemma i det globaliserade Sverige, så att dom kan få svensk sjukvård. Hur man än vrider på något sådant, blir det både dumt och livsfarligt. Då är det tur att det finns en annan sida, och att bra många fler än Roberto och Svenska Boxningsförbundet alldeles säkert står där, tillsammans med bland andra hjärnforskaren Martin Ingvar.

För det är klart att det är lika självklart som otäckt att även svenska elitboxare är drabbade av hjärnskador – boxning leder ju till det, det fattar väl vem som helst. Och lika sant är antagligen att kampsporter kan kanalisera våldsamma ungdomars beteenden, liksom att det finns risker med för korta observationsperioder – för vem skulle egentligen kunna påstå att det inte är så.

Även om man inte känner någon, kan man tycka illa om det personen representerar. Och precis så är det med Paolo Roberto och Svenska Boxningsförbundet.

Gå du också, Bildt!

Vår nye utrikesminister Carl Bildt är, snällt sagt, på väg att göra bort sig alldeles. Nu senast i går kväll i en direktintervju i fyrans nyheter, där han valde att prata i mun på utfrågaren och därmed också fullständigt struntade i frågorna om sina optioner och miljoner i den kommande ryska gasledningen i Östersjön. Sveriges utrikesminister visar därmed inget annat än något så skämmigt som ren och skär nonchalans.

Inte så mycket därför att han vägrar att svara på journalisters frågor, fast det är illa nog. Utan mest för att han inte har vett eller lust att förstå vilka ledband han med all rätta uppfattas gå i. Och som han, som utrikesminister, absolut inte ens skulle komma i närheten av den minsta lilla misstanke där om. Utan att i så fall avgå. Och funkar inte den egna maskinen, ska andra rycka in.

Men Bildt är inte någon man flyttar så lätt. Om det beror på att alliansen gör skillnad på ministrar liksom man vill göra skillnad på folk, kan vara osagt. Det kan lika gärna vara något annat. Det är ju till exempel inte enbart kroppsspråket (ta bara foten i tv-intervjun!) som är tydligt hos Bildt.

Miljöpartiet kräver i alla fall att Bildt ska gå. Och vad gör då socialdemokratin – ja, härom dan skickade man fram partisekreterare Ulvskog. Det är kanske för mycket begärt att kräva ett samkör med miljöpartiet just nu, men något annat än Ulvskog i den här historien hade inte varit att begära för mycket. Eller så är det kanske det. För vad hjälper det att Göran Persson är kvar när han väljer att vara tyst och borta, samtidigt som tänkbara efterträdare enligt någon fånig gammal princip tydligen inte ska ha något säga om någonting.

I socialdemokratin finns det idag ingen som tar vare sig täten eller ordet och det största partiet har därför hamnat i en minst lika obegriplig situation som den nye utrikesministern Bildt i en pinsam.

Här är lösningen i alla fall att likna vid ett samkör. För precis som Persson snart gör, ska också Bildt snarast göra.