Räkna med hårda tag i helgen

Människor skulle inte behöva arbeta mera utan mindre. Om inte annat så för att kunna förverkliga hela den del av livet som finns utanför arbetsplatsen. Sex timmars arbetsdag är en av grundbultarna för ett sådant bättre samhälle, där vårt värde inte räknas i åtta timmar per dag.

I helgen som kommer har det socialdemokratiska kvinnoförbundet sitt förbundsmöte och det är inte helt fel att tro det blir hårda tag. Nuvarande förbundsordföranden ska antingen väljas om eller inte väljas alls och detsamma kan sägas gälla för kravet på sex timmars arbetsdag.

Från Blekinge åker fyra ombud med ett klart budskap. Förbundsordföranden ska vara kvar ännu ett tag och aldrig i livet att vi ger upp sex timmars arbetsdag. Allting annat är dumt och förhastat och våra barn och kommande generationer skulle inte förlåta oss för att vi aldrig kom till skott.

S-kvinnor ska återuppta det politiska arbetet för att genomföra sextimmarsdagen och det görs bäst genom en rejäl framtidsvision – och behövs det en och annan särlösning för att nå dit, så får det kanske bli så. Men lösningar för bara några får aldrig ersätta en generell arbetstidsförkortning.

Den gamla parollen åtta timmar arbete åtta timmar fritid åtta timmar vila, håller inte idag. Kravet på elva timmars dygnsvila är det senaste positiva hindret därför, men det är längesen dygnet räckte för allt som måste och vill göras. Och hur trovärdigt är det att prata jämställdhet och dela lika, och samtidigt acceptera den verklighet som är.

Konsumentindustri och detaljhandel kan dessutom behöva sälja mindre. Vi har så det räcker och blir över ändå, att lida brist på nödvändiga varor är det inte tal om. Vi har dessutom ett löfte att hålla; en renare miljö för våra barn får inte bara bli politisk retorik.

Förutom att vi förstås menar allvar med att vi ska dela lika, att pappa också ska vara hemma och att fler måste få en chans till både arbete och delaktighet.

Keynes barnbarn ja tack!

Ibland haltar logiken och emellanåt blir den rent av förskräcklig. Som när arbetsgivarnas generaler kritiserar JämO för gamla öststatsfasoner och vägrar tuffare tag för lönekartläggningar. Och som när arbetstidsutredare i det största facket, istället för att veta bättre, väljer att tramsa bort tillväxt- och konsumtionskritiker.
Det är självklart att lönekartläggningar inte ensamt räddar underbetalda kvinnor. Men utan dom har vi bara arbetsgivarnas vackra tal om egna mer verksamma åtgärder. Och om insatser som skulle främja kvinnors karriärer med högre effekt än lönekartläggningar. Sånt är, om inte skrattretande, så åtminstone väldigt förvånande. Det var ju inte precis igår som oförklarliga skillnader i lön uppdagades eller kvinnor inte kunde leva på sin lön. Det är dessutom högst sannolikt något helt annat än jämställdhetslagens fel om personalavdelningar, som arbetsgivarna påstår, dräneras på resurser när dom kartlägger.

Precis som utjämnade löneskillnader har kortare arbetsdag varit ett aktuellt krav i evigheter, det senare bara ännu längre. Inget av det har bara varit tillräckligt politiskt gångbart. Också här är det en knäpp logik. Och tar vi samma logik som det tog att få 40 timmars arbetsvecka, skulle vi få sex timmars arbetsdag runt 2050. Idag pratar vi dessutom om att jobba efter pensionen som bara blir senare och senare.
Och samtidigt konsumerar vi ihjäl oss. Så mycket att vi till och med pratar om konsumtionsäckel. Och då är det riktigt dumt att en arbetstidsutredare på LO inte fattat kopplingen mellan överflöd och arbetstid – och att det behövs dras ner på båda.
Det är också ruskigt nonchalant att svara ”inge bra alltså, funkar inte, skulle förmodligen gå käpprätt direkt” på frågan om kortare arbetsdag som både ett krav och ett sätt att rädda klimatet.

För en mansålder sen ungefär spådde ekonomen Keynes att hans barnbarn bara behövde några timmars arbete om dagen för att stilla sina behov. Vi är där nu. Vi har slagit huvudet i taket. Vi måste börja nöja oss med det vi har, fördela det som finns och sluta plundra och släppa ut.
Sex timmars arbetsdag är inte – och får inte vara – en kabinettsfråga för bara S-kvinnor.

Gymnasiet – en konsekvens av grundskolan

Elevavhopp, många underkända elever och utbildningar med låg kvalitet – ingen skolform brottas med så många akuta problem som gymnasiet. Säger skolministern och vill införa mindre teori på dom yrkesinriktade programmen. Självklart får han mothugg.
Bland annat av fyra så kallade utbildningsexperter – däribland en mattelärare och en policyutvecklare på LO, som menar att problemet bara kan lösas med det helt motsatta. Det är, menar dom i en debattartikel i DN för ett tag sen, bara med bra mycket bättre teorikunskaper som gymnasiet kan hamna i den världsklass skolministern gärna vill tala om.

Idag är gymnasiet långt ifrån världens bästa skola – och särskilt inte för eleverna på yrkeslinjerna. Teoretiska kunskaper går inte att tillämpa och den viktiga matten är undermålig. Lärare ”saknar kunskaper om yrkets matematik”. Elever känner ”dålig tillit till sin egen förmåga” och ”förstår inte värdet av mattekunskaperna”.
Det är säkert både möjligt och sant att det är problem på gymnasiet. Särskilt om elever inte kan använda den kunskap dom lär sig i det nya yrket dom utbildar sig till. Man skulle kunna tro att en bra grundskola skulle lägga en bättre grund.
Men det är ändå inte alltid lättare i grundskolan. Kallingeskolan i Ronneby är ett sånt exempel. Och den har på många sätt också matten gemensamt med utbildningsexperternas gymnasium.
Med 60 kronor per elev till matte kan det heller inte bli mycket till hög nivå ens på en grundskola. Det sägs inte räcka till mycket mer än en lärobok, 25 stencilblad, räknehäften och tillgång till miniräknare och gradskiva. Och det hjälper inte heller att flera lärare fortbildat sig i nya metoder.
Och mattebudgeten är inte ensam om att vara skämmig och ovärdig en skola för både morgondagen och nästa generation.
I kärnämnet engelska har Kallingeskolan 30 kronor per elev och av det blir det knappt kopiering och skrivmaterial.

Skolchefen i Ronneby kallar situationen just nu ”för ohållbar i längden”. Men man behöver inte vara förälder till barn på skolan för att tycka att det inte håller ens för stunden. Och inte ens ”en begränsad tid” eller ”inte en permanent nivåsänkning” är förenligt med det självklara att barn och elever aldrig ska behöva omfattas av vare sig begränsade tider eller budgetar.
Om det är hög tid att börja förändra matten i gymnasiets yrkesförberedande program finns det ingen tid alls att förlora på grundskolan.

Två kongresser samma helg

Två politiska årsmöten på en och samma helg, men det är också det enda dom har gemensamt. För även om Miljöpartiet länge setts som en politisk ytterlighet av många, så är Sverigedemokraterna det ännu mer. Inte ens fotografernas lust att för femtioelfte gången visa helskägg som synonymt med miljöpartiet, kan ändra på det.

Mp är dessutom ett demokratiskt parti. Och som sådant kräver man krafttag för framtiden och har en politik för att utsläppen av växthusgaser ska minska rejält, höjd skatt på kärnkraftverk och på fastighetsskatten för vattenkraftverken.

Det enda demokratiska Sd kommer i närheten av, är att ha ställt upp i ett demokratiskt val. Sånt räcker inte långt, och politiken blir därefter. Dess lösning på allt, ifrån sjukvård och arbetsmarknad till skatter och miljö, är en ändrad invandring. Och att svensk kultur ska gälla.

Vad det nu är. Ett citat är att man tillhör den kristna kyrkan, har en viss typ av namn, utför vissa traditioner och talar svenska. Ett annat att svensk kultur är att stoppa all islamisk verksamhet. På partiledningsspråk kallas det ett förbud mot för svensk byggnadstradition främmande arkitektur och en tendens till en påbörjad islamisering. Skillnaden är bara att i botten talas det en tydligare klartext än i toppen – och än så länge gäller den senare.

Rakt igenom och uppifrån och ner, och som en inte röd men i alla fall tråd, går däremot lusten att förvränga och en ny variant på orsak och verkan. Med Sd följer också att alla andra måste flytta på sig. Inte bara de som är födda någon annanstans utan även när ungdomar i förening planerat folkkök och konsert i Karlskrona. Deras lokal stängdes efter kulturchefens beslut och polisens oförmåga att garantera säkerheten, trots en järnring runt kvarteret och superkrav på ackreditering.

För säkerhets skull heter sådant. Också i en kommun som på eget initiativ och tvärtemot alla andra bjuder in det enda parti som kallar sig demokratiskt utan att ens vara det.

Det är aldrig fel att tänka strategiskt

Så var den här igen. Trallen att (s), och numera Mona Sahlin, gör sig en björntjänst och en otjänst genom att vilja samverka med miljöparti och vänster. Denna gång är det några forskare som på DN-debatt skriver delvis ny text till gammal visa.

För ska man tro den senaste statsvetenskapen röstar mittenväljare borgerligt om två allianser ställs mot varandra. Medan proportionella val som gynnar flerpartisystem gynnar vänstern, eller i alla fall partier som är mer åt vänster. Därför är strategin att bygga allians med mp och v ett misstag. Därför borde Mona Sahlin i första hand skapa splittring på den borgerliga sidan.

Och förklaringen till att vänstern verkar missgynnas i länder där allians ställs mot allians, är att partier som står till vänster tas över av radikala grupper, som skrämmer medelklassen att gå åt höger. Medelklassen vill nämligen inte bli beskattad på ett sätt som enbart gynnar andra – och andra är i det här fallet; arbetarklassen.

En rädd medelklass är varken kul eller bra. Men det är inte att rädda en medelklass på bekostnad av en arbetarklass heller. Och visserligen finns det sossar som avskyr mp och har svårt för v – men att skippa dom två för en eller två borgerliga partier? Tror inte det. Med en resa ännu mer åt höger överväger riskerna allt eventuellt annat möjligt, flera gånger om.

Sen är det aldrig helt fel att tänka strategiskt. Men om att bli störst blir viktigare än visioner – eller som nu att rädda jorden – då pratar vi självmord. Och inte bara för politiken. Dessutom är det tillräckligt svårt med politik ändå. Ta bara valet i Frankrike.

Och ta det faktum som senaste forskningen tydligen säger, att när människor får pengar förändras deras värdegrunder. Och med mer pengar försvinner dom visst helt. För varför skulle annars en medelklass fly högerut.