Människor skulle inte behöva arbeta mera utan mindre. Om inte annat så för att kunna förverkliga hela den del av livet som finns utanför arbetsplatsen. Sex timmars arbetsdag är en av grundbultarna för ett sådant bättre samhälle, där vårt värde inte räknas i åtta timmar per dag.
I helgen som kommer har det socialdemokratiska kvinnoförbundet sitt förbundsmöte och det är inte helt fel att tro det blir hårda tag. Nuvarande förbundsordföranden ska antingen väljas om eller inte väljas alls och detsamma kan sägas gälla för kravet på sex timmars arbetsdag.
Från Blekinge åker fyra ombud med ett klart budskap. Förbundsordföranden ska vara kvar ännu ett tag och aldrig i livet att vi ger upp sex timmars arbetsdag. Allting annat är dumt och förhastat och våra barn och kommande generationer skulle inte förlåta oss för att vi aldrig kom till skott.
S-kvinnor ska återuppta det politiska arbetet för att genomföra sextimmarsdagen och det görs bäst genom en rejäl framtidsvision – och behövs det en och annan särlösning för att nå dit, så får det kanske bli så. Men lösningar för bara några får aldrig ersätta en generell arbetstidsförkortning.
Den gamla parollen åtta timmar arbete åtta timmar fritid åtta timmar vila, håller inte idag. Kravet på elva timmars dygnsvila är det senaste positiva hindret därför, men det är längesen dygnet räckte för allt som måste och vill göras. Och hur trovärdigt är det att prata jämställdhet och dela lika, och samtidigt acceptera den verklighet som är.
Konsumentindustri och detaljhandel kan dessutom behöva sälja mindre. Vi har så det räcker och blir över ändå, att lida brist på nödvändiga varor är det inte tal om. Vi har dessutom ett löfte att hålla; en renare miljö för våra barn får inte bara bli politisk retorik.
Förutom att vi förstås menar allvar med att vi ska dela lika, att pappa också ska vara hemma och att fler måste få en chans till både arbete och delaktighet.
