Alliansen ger oss fler olönade dagar

Konstigare saker har hänt, men det var väl ingen som trodde att alliansen hade glömt det, särskilt inte som den redan hunnit förstöra mycket eller lovat göra snart. Alltså är ordning á la allians på gång också i det här fallet. Det kan till och med bli fler karensdagar än vi trodde var både möjligt och politiskt gångbart.
Förslaget är ännu en olönad dag i anslutning till den vi redan har, och ytterligare flera antingen efter dag 90 eller redan efter två veckor.

Man kan tycka vad man vill om att både tvinga folk gå till jobbet med magont eller influensa i kroppen och ge redan svaga ännu ett slag i nacken – men man ska nog vara minst socialförsäkringsminister för att tycka sådant förslag är bra förslag.

Själv låter hon glad och förväntansfull och ser fram emot både karensdagar och tidsgränser för sjukskrivningar. Den som väntade på en karensdag till, får nämligen ett helt åtgärdspaket. Allt för att regeringen vill minska både antalet långa sjukskrivningar och antalet förtidspensionärer. Och på sitt eget sätt förstås.

Kritiker menar flera saker. Att vissa yrkesgrupper drabbas hårdare än andra. Att fattiga människor blir ännu fattigare. Att kravet att efter ett halvårs sjukskrivning tvingas se sig om efter annan arbetsgivare, urholkar anställningstryggheten.

En allians ska vara en allians och det är inget nytt att borgerliga vill ha fler karensdagar men just det här förslaget stöter ändå på inre patrull. Men eftersom uträknade Leijonborg ersatts av den enligt borgerlig press skickligaste svenske politikern just nu, kan detsamma hända fp:s syn på karensdagar.
Bland det viktigaste för Björklund är ordning och reda och vi vet vad han vill med skolan redan från första klass – och förmodligen med mycket yngre förstaklassare än idag. Vad han tycker om socialförsäkringstagare kan vi bara gissa.

Det sägs att ännu en karensdag ska leda till färre långtidssjukskrivningar. En sån logik gör det säkert både möjligt och politiskt gångbart med en hel veckas karens och ytterligare några till efter dag 90, eller varför inte redan efter andra veckan.

Men just nu får vi nöja oss med att långtidssjukskrivna inte borde vara det och att förtidspensionärer ska tillbaks till arbetet.

Kanske kan filosofin rädda världen

Det blev inte särskilt många spaltmeter av att Göran Persson fått 100 000 dollar för sitt engagemang och arbete för miljön. Det borde det ha blivit. Inte för att i runda svängar 700 000 svenska kronor var tänkta som miljöpris, utan snarare att det fanns många andra att välja bland.

Persson pratade visserligen om det gröna folkhemmet, satte en så kallad oljekommission på papper och accepterade till slut grön skatteväxling, till exempel. Och det var ju bra. Men inte mer än det minsta man kan begära av en statsminister i ett land och i en värld som måste göra så oändligt mycket mer för att det ska räknas. En prissumma med så många nollor i slutet till en statsminister är fullständigt utkastade pengar såvida dom inte ges vidare för att göra rejäl nytta någon annanstans. Göran Persson kan med andra ord inte behålla dom.

Fel pengar gäller även för helgens kinesiska statsbesök, hur historiskt och först det än var. Det blir ändå bara ett statsbesök och, för att återge ett bra citat: mer symbolik än praktik och mer business än politik. Alltså deltog gräddan av både politiken och näringslivet, och trots att klimat och mänskliga rättigheter skulle vara i fokus pratades det fortsatt handel och fortsatt turism.

Medan vanligt folk antingen blev till demonstranter, eller stannade hemma med samma åsikter, därför att Kina till exempel håller en skyddande hand över en regim som mördar människor i Darfur, och därför att Kinas svar på klimatproblemen är att planera 300 kärnkraftsverk.

Bättre då med ett nyvaknat intresse för politisk filosofi, för sånt finns enligt filosofer samlade till nationell konferens i Umeå. Folk börjar ifrågasätta existerande politiska ideologier, diskuterar vad som är rätt och fel, accepterar inte dom ståndpunkter som politiker ger. Enligt filosoferna kan leda, trötthet och osäkerhet göra att man provoceras att försöka tänka själv.

Sällan har väl tunga känslor gett så mycket hopp.

En rejäl nytändning

Även politiken har varumärken och hur viktigt sådant är, blev tydligt när s-kvinnor från hela landet samlades till förbundsmöte i helgen. Kravet på sex timmars arbetsdag är härmed långt ifrån slopat. Diskussionerna på mötet blev istället en rejäl nytändning. Och lika mycket för frågan som sådan, som för s-kvinnorna på plats.

Båda behövde det. Inte för att det skulle saknas fart och styrka i s-kvinnor, för det gör det inte. Men alla goda argument för denna enda arbetstidsförkortning värd namnet, har på senare tid hörts alldeles för sällan. Det har gått så långt mellan gångerna att kravet samlade damm istället för bara ännu mer styrka. Trovärdigheten för s-kvinnors politik och vilja har varit satt på spel. Tiden var alltså mer än mogen för s-kvinnor att tala klarspråk i den viktigaste jämställdhetsfrågan av alla.

Kravet är viktigt också därför att alliansen, med eller utan likasinnade i (sd) och till och med (mp), bestämt sig för att på olika sätt och i full fart köra både välfärd och människovärde i botten. Och mot sådant – och en borgerlig politik lika gammal som antikrundan och en regering som istället för att bestå av hälften kvinnor består av hälften moderater (för att citera två av många bra uttalanden på förbundsmötet) – behövs massor med nytändning och allehanda tändvätskor.

Bland det bästa med arbetstidförkortningen är att också männen ska ha den. Sex timmar arbetsdag blir därför både jämställdhet och välfärd. Och just därför kan den som krav aldrig slopas. Den kan inte ens stanna vid att vara ett politiskt mål – den kräver politiska beslut och en solidarisk finansiering.

Ingen kan ju på allvar mena att låg- och felavlönade kvinnor ska stå för en kaka som både män och kvinnor ska dela.