Även politiken har varumärken och hur viktigt sådant är, blev tydligt när s-kvinnor från hela landet samlades till förbundsmöte i helgen. Kravet på sex timmars arbetsdag är härmed långt ifrån slopat. Diskussionerna på mötet blev istället en rejäl nytändning. Och lika mycket för frågan som sådan, som för s-kvinnorna på plats.
Båda behövde det. Inte för att det skulle saknas fart och styrka i s-kvinnor, för det gör det inte. Men alla goda argument för denna enda arbetstidsförkortning värd namnet, har på senare tid hörts alldeles för sällan. Det har gått så långt mellan gångerna att kravet samlade damm istället för bara ännu mer styrka. Trovärdigheten för s-kvinnors politik och vilja har varit satt på spel. Tiden var alltså mer än mogen för s-kvinnor att tala klarspråk i den viktigaste jämställdhetsfrågan av alla.
Kravet är viktigt också därför att alliansen, med eller utan likasinnade i (sd) och till och med (mp), bestämt sig för att på olika sätt och i full fart köra både välfärd och människovärde i botten. Och mot sådant – och en borgerlig politik lika gammal som antikrundan och en regering som istället för att bestå av hälften kvinnor består av hälften moderater (för att citera två av många bra uttalanden på förbundsmötet) – behövs massor med nytändning och allehanda tändvätskor.
Bland det bästa med arbetstidförkortningen är att också männen ska ha den. Sex timmar arbetsdag blir därför både jämställdhet och välfärd. Och just därför kan den som krav aldrig slopas. Den kan inte ens stanna vid att vara ett politiskt mål – den kräver politiska beslut och en solidarisk finansiering.
Ingen kan ju på allvar mena att låg- och felavlönade kvinnor ska stå för en kaka som både män och kvinnor ska dela.
