Det blev inte särskilt många spaltmeter av att Göran Persson fått 100 000 dollar för sitt engagemang och arbete för miljön. Det borde det ha blivit. Inte för att i runda svängar 700 000 svenska kronor var tänkta som miljöpris, utan snarare att det fanns många andra att välja bland.
Persson pratade visserligen om det gröna folkhemmet, satte en så kallad oljekommission på papper och accepterade till slut grön skatteväxling, till exempel. Och det var ju bra. Men inte mer än det minsta man kan begära av en statsminister i ett land och i en värld som måste göra så oändligt mycket mer för att det ska räknas. En prissumma med så många nollor i slutet till en statsminister är fullständigt utkastade pengar såvida dom inte ges vidare för att göra rejäl nytta någon annanstans. Göran Persson kan med andra ord inte behålla dom.
Fel pengar gäller även för helgens kinesiska statsbesök, hur historiskt och först det än var. Det blir ändå bara ett statsbesök och, för att återge ett bra citat: mer symbolik än praktik och mer business än politik. Alltså deltog gräddan av både politiken och näringslivet, och trots att klimat och mänskliga rättigheter skulle vara i fokus pratades det fortsatt handel och fortsatt turism.
Medan vanligt folk antingen blev till demonstranter, eller stannade hemma med samma åsikter, därför att Kina till exempel håller en skyddande hand över en regim som mördar människor i Darfur, och därför att Kinas svar på klimatproblemen är att planera 300 kärnkraftsverk.
Bättre då med ett nyvaknat intresse för politisk filosofi, för sånt finns enligt filosofer samlade till nationell konferens i Umeå. Folk börjar ifrågasätta existerande politiska ideologier, diskuterar vad som är rätt och fel, accepterar inte dom ståndpunkter som politiker ger. Enligt filosoferna kan leda, trötthet och osäkerhet göra att man provoceras att försöka tänka själv.
Sällan har väl tunga känslor gett så mycket hopp.
