Ja, det är då för ynkligt

Inte nog alltså med att köttet inte är svenskt på McDonalds. Inte heller arbetsvillkoren för dom städare som så bekvämt anlitas genom annat bolag, är svenska.
Ingen reglerad arbetstid, ingen ledighet, ingen semester och för det en lön så långt under minsta möjliga att det blir ofattbart. Och allt lika svart som natten som var deras arbetstid. Och allt utom det där med köttet stämmer in också på både Max och Burger King.

Men nu utlovas förändring och förbättring. I alla fall om man ska tro både förra veckans ”Uppdrag Granskning” och det eftersnack som blev.

Det handlar om nått så förfärligt som en modern variant av gammalt slaveri. Som inte bara var fullt verkligt, utan faktiskt pågått i flera år och på flera platser. För utnyttjande av sånt slag finns inga ursäkter i världen. Men försvarar sig gör dom ändå, både dom som har hela ansvaret och dom som såg på.
Hur länge det städades och för vilken lön hade man ingen aning om men man hade ju låtit sina egna revisorer kolla städbolaget. Sa man först. Och sen att man inte visste och att sju dagar i veckan och alla dagar om året är fullständigt oacceptabelt. Så här i efterhand säger man till och med att man ”borde ha pratat” med städarna.

Och dom andra – som stod bredvid eller som jobbade intill – var inte ett dugg bättre. Vem annars skulle ha stått ut, eller låtit sig hunsas så? För ynka 7 000 kronor som mest, även om pengarna var svartare än svart. Ingen. Och ändå sa dom; jag vet hur du har det men kan inget göra: och så gick dom hem. Och lämnade disk och städ åt dom med utländsk bakgrund.

Alla i den här historien valde att avstå från skyldigheten att vara medmänniska. Att svara ”jag kan inget göra” eller ”not my business” är bara hur ynkligt som helst.

Liksom att göra något först när risken för upptäckt är uppenbar.

Ett nej är ett nej

Det har aldrig funnits några som helst ursäkter. Men det har ändå aldrig hjälpt. Alltså har det bara fortsatt till stor förskräckelse och värsta skam. Men kanske hände det ändå något i förra veckan. Kanske skrevs det till och med historia. Vägledande blir det i alla fall, om man får tro experterna.

Och om någon ska ha tack för det är det bland andra en hovrättslagman med namnet Göran Ewerlöf. Det han sa var något av det bästa som hörts i ett våldtäktsmål på evigheter. Att ett nej är ett nej, när det än kommer. Att en kvinna måste få säga nej när som helst under ett sånt händelseförlopp. Ett samlag, hur frivilligt det än varit från början, ska inte ses som ett enda moment. Särskilt inte när det urartar och går över i våld allt eftersom tid och klocka går.

Såna domare vill vi ha. Såna domare måste vi ha.

Till skillnad från den hela tingsrätt som tog dom två våldtäktsmännen i lika mycket försvar som deras advokater och ansåg att dom inte förstod att dom tvingat kvinnan till sex. Den enda sanningen den tingsrätten kom fram till, var bara en enda stor bekräftelse av att det fortfarande i det här landet är helt okej att som dessa två män se på och göra mot kvinnor.

En av dom inblandade försvarsadvokaterna verkar knappast mycket bättre än sin klient. Det borde vara förenat med minst ett åtal till, att som han tycka att skadorna på kvinnan är såna som man får av att ha ”den typen av sex” och ”därför inte heller kan läggas till grund för att man ska tro på henne”. Om inte sånt snack straffas som nya kränkningar borde denne advokat åtminstone tvingas till att sadla om.

Blåmärken över nästan en hel kropp och blödningar i underlivet får aldrig och kan aldrig höra ihop med accepterad sex. Så var det ju heller ingen som hörde kvinnan kvittra av glädje när hon ringde SOS Alarm.

För grov våldtäkt var det. Och fyra års fängelse blev det. Därför att ett nej är ett nej är ett nej.

Rekommendation blir rättesnören

Dom kallas för rekommendationer men är riktlinjer. Och tänkta att bli föreskrifter vad det lider. Försäkringskassans generaldirektör gillar dom starkt och säger dom är ett oerhört stort framsteg och ett viktigt medel för förståelse mellan läkare och Försäkringskassan.

En försäkringsläkare i Norrbotten är lika glad, han. Talade i TV i torsdags om 75 % urusla sjukintyg, att 140 personer per dag dom senaste tio åren har förtidspensionerats, hur han frustreras över att intyg och sjukskrivningslängder skiljer sig över landet trots samma åkommor och samma typ av patient, och lyfte fram en ”äntligen” samlad expertis bakom dom nya riktlinjerna.

En distriktsläkare på Öland tycker det absolut motsatta. I samma torsdags-TV kallade han rekommenderade riktlinjer för sjukskrivningar en cementvägg. Som både läkare och sjuka kommer att slå huvudet i – fast med olika resultat förstås.

Som läkare är han övertygad om att den som sitter mitt emot i verkligheten, vet mer än den som bara studerar intyg. Och att duktiga kunniga läkare inte behöver riktlinjer för att veta om och hur länge någon ska behöva vara sjukskriven. Man kan bara hålla med.

Detsamma gäller för hans slutsats att detta blir ett bra verktyg för Försäkringskassan att göra sjuka till så kallat friska och skicka ut dom i arbetslöshet. Därmed blir alla sjuka inte längre kassans problem. Som istället kan redovisa mycket roligare sjuktal.

Och i december är det dags för nästa förändring: då kommer förslag på nya sjukintyg. För att det ska bli ännu lättare för läkare att följa rekommendationerna. Och för att den som avviker ska tvingas motivera varför.

Att välja läkare var till helt nyligen bara en besvärlig folder att fylla i. Nu är det viktigare än någonsin förut. Och kanske det enda som blir riktigt individuellt i hela processen.

…och hela världen bara tittar på

Nästan exakt fem ton utbränt svenskt kärnavfall är på väg till ökända Sellafield – och världen tittar på. Med undantag för Greenpeace som faktiskt gör nått och två nordiska miljöministrar som skriver bekymrade brev. Men till dom senare hör besvärande och pinsamt nog inte vår.

Istället är Andreas Carlgren oförlåtligt tyst. Detsamma gäller faktiskt vår ansvariga sjöfartsminister. För även om Åsa Torstensson uttalar sig, pratar hon både runt och strunt.

För sju år sen hade vi en miljöminister som stoppade en liknande transport därför att Sellafield hade för dålig säkerhet. Inget positivt har hänt sen dess, bara fler allvarliga händelser. Och helt oviktigt i sammanhanget kan det ju inte vara att Sellafield fortfarande inte har någon metod för att förvara utbränt kärnavfall.

Eller att det avfall som nu skeppas iväg innehåller dryga kilot av ett så kallat supervapenplutonium som är ett av de farligaste ämnen som mänskligheten producerat. Eller att vi i utbyte ska ta emot annat utländskt avfall och plutonium trots att vi redan för tjugo år sen sa att vi aldrig skulle. Dessutom kan man ju tycka att det finns en hel massa andra skäl här i världen, för att sätta stopp även denna gång.

Men sånt stör tydligen inte Carlgren det minsta. Han varken säger eller visar sig särskilt upprörd i alla fall. Och Torstensson spär på mesigheten i regeringens miljöpolitik och avsvär sig både sitt å Carlgrens å hela övriga regeringens ansvar genom att hänvisa till Statens Strålskyddsinstitut. Och därmed till företaget AB SVAFO och vidare till börsnoterade Studsvikkoncernen.

Sånt är platt fall för en regering. Och för dessa två ministrar, även om Carlgren tappade sina principer för läng(r)esen. Men Torstensson är alltså inte annorlunda hon. Lätt som en plätt gick hon från tydlig, eller som det numera måste heta: påstådd kritiker mot både avfall och utförsel, till att fullt ut acceptera detsamma.

Det är inte utan än att dom skulle kunna bistå en före detta statsminister på torsdag och tala på Stora Chefsdagen om att ”Lyckas som chef – hitta din personliga ledarstil”.

Men dom kanske är i Sellafield den dan.

Mänskliga rättigheter – och andra

Det finns mänskliga rättigheter och så finns det människor som tar sig rättigheter. Och att det första inte finns är ofta en konsekvens av det andra.
Burma är ett förfärande exempel på rättigheter som inte finns och det, lika förfärande, faktum att alla inte är emot. Kina hör till dom. För Kina väger politiska fångar, våldtäkter och mord lätt jämfört med gas, olja och timmer. Så hellre än att protestera och sätta emot tar man sig rättigheter och struntar fullständigt i människovärdet. Så har man gjort förut och så gör man på hemmaplan.
Ta sen Carnegieaffären och Göran Persson. Det ena är bland annat en vd som ska ha 8,6 miljoner kronor när han avskedas. Det andra är en före detta statsminister och socialdemokrat som kringgår regelverk och bildar bolag för att få mer pengar än han ska ha.
Carnegie gjorde det många anar att flera andra också gör. Och ingen hade väl heller trott att bonus- och fallskärmsträsket var rensat. När det gäller Persson var han tydligen precis den egoistiska kapitalist han som statsminister sa att han ogillade.
Det senaste året har han tagit emot 121 000 i månaden i avgångsersättning, gratis rum i riksdagen samtidigt med sexsiffrigt i konsultarvoden som han kvittat mot sitt jordbruk. Att Persson gillade makt förstod vi tidigt. Nu vet vi säkert att han faktiskt vänder kappan efter pengarna.
Pampstilar som Perssons ska inte kunna fortsätta löna sig och inte bekostas av skattepengar. Men ännu mer oförskämt både mot mänskliga rättigheter och människorna som ska ha dom, är att Kina kan fortsätta ha vetorätt i FN:s säkerhetsråd.
Världen måste göra mer för Burma än att skicka sändebud, prata diplomatiskt och uppmana att gå i rött en hel dag. Ett första steg är att omedelbart stoppa OS i Peking.