Jämställdheten – skynda framåt

Sverige stoppade det tokiga EU-förslaget och i alla fall för ett tag framöver kan vi glömma EU:s hot om att svenska domstolar skulle behöva döma enligt andra länders lagar vid en skilsmässa. Himla stort tack för det! En nyordning till nått mycket sämre skulle tagit hårt på den jämställdhet vi ändå har idag. Och det är ju inte bakåt vi ska jämställdhetsgå, vi ska istället skynda ännu fortare framåt.

Det behövs inga forskare för att konstatera, men dom gör det ändå, att trots den ”massiva enigheten om jämställdhetens förträfflighet, går jämställdhetsarbetet på många håll förvånansvärt trögt och långsamt”. Arbetslivet är fortsatt könsuppdelat, kvinnor har fortfarande huvudansvar för hem och barn, män tar bara ut en bråkdel av alla föräldraledighet och ägnar bara hälften så mycket tid som kvinnorna åt hushållsarbete.

Alltså går det fortfarande omkring folk med en bild i huvudet om att det är mannen som ska jobba och tjäna mest. Hade vi kommit längre, hade forskningen – som undersökt det med – aldrig behövt förklara den ökade risken för separation när mannen är arbetslös men inte kvinnan, med att mannen tappar mer självkänsla och mår allt sämre därför att bilden av hur saker och ting bör vara rubbas när kvinnan blir huvudförsörjare.

Men kanske hjälper det att forskare konstaterar det? Kanske får flera sanningar om det fortsatta jämställdhetsmörkret folk att vakna till. Och att fatta att det inte längre kan gå för sig att ogilla ekonomisk omfördelning och självständigare kvinnor.

Detsamma gäller för homoäktenskap – inte heller här går det för sig att sätta sig på tvären eller hänvisa till traditioner, biologi eller religion. Eller att en folkomröstning skulle få en majoritet av svenska folket att vilja behålla nuvarande ordning, alltså äktenskap endast mellan man och kvinna.
Homosexuella ska få ingå äktenskap precis lika mycket som alla andra och det skulle ha varit klart för länge sen. En samlevnadsbalk göre sig inte besvär.

Och att en arbetslös man gift med en arbetande man skulle tappa självförtroendet och må sämre – det hör man ju hur dumt det låter.

Och då fattar man hur dumt det är.

Hellre tiga än tala

Klart att man inte ska tiga ihjäl en meningsmotståndare, om man med det menar att inte ens snacka i själva frågan. Men med så kallade sverigedemokrater blir det ofta en annan historia. Och då blir tiga att föredra. Och därför blir socialdemokraternas senaste strategi bara till en del en bra sådan.

Det finns två enkla skäl att hellre tiga med än tala med de så kallade sverigedemokraternas politiker: det är skillnad på motståndare och meningsmotstånd, i det här fallet på människa och människosyn – och partiet är inte ett demokratiskt parti, det är långt ifrån detsamma som andra halvan i namnet.

Det är endast när det är absolut tvunget som det ska tas en debatt eller diskussion öga mot öga. Som när tokigheter i ett fullmäktige kräver reaktioner, eller i en nämnd eller styrelse där det dessvärre också kan sitta företrädare. Men annars är det tystnad i kombination med vanlig hövlighet som gäller. Ett hej eller möjligen nått om vädret till exempel, ungefär som man kan göra i vilken kassakö som helst utan att för den skull först undra hur det står till i synen på mänskliga rättigheter och lika värde.

Någon sa att man skulle visa respekt. Vadå för respekt? Och varför skulle en så kallad sverigedemokrat ha respekt bara för att han är det? Och är det inte snarare så att han måste visa respekt för andra?

Men… Att diskutera och lösa frågor som, hur dumt och fel det än är, ofta kallas för sverigedemokraternas, det tillhör samhällbyggandet. Det har bara varit alltför många som inte ansett just dom här frågorna tillräckligt viktiga för dagordningen, och därför blev det tid och utrymme att ladda om för vissa.

Alltså är det jättebra, om än i sista minuten, att fler ger sig den på att plocka meningsmotstånd à la sverigedemokrater i bitar. Och att som socialdemokraterna bilda nätverk för att lära mer, blir också en god idé. Och att sprida lärdomarna, och tala ut och om.

Men man behöver varken stå eller sitta mitt emot för att ge frågorna dess rätta värde, och respekt. Det som Westerberg gjorde, reste sig upp och gick, är också en strategi.

Folkpartiet är sig likt

Han ger sig inte. Han ska liksom bara vara affischpojke den där Björklund i folkpartiet. Och den som trodde, hur man nu kan göra det men ändå, att folkpartiet skulle lugna ner sig och liksom försvinna i den allmänna alliansblandningen, hoppades förgäves.

Och vill sig likt igen ha kärnkraft och ännu mera kärnkraft. Denna gång handlar det om fyra nya reaktorer och, förstås, att dom tio vi har nu ska ersättas med nya. Denna gång skyller Björklund och folk(i)partiet på klimatmålen och växthuseffekten.

Och eftersom folkpartiet är sig likt är det alltså helt i partiets gamla vanliga ordning att inte heller lära det andra gör om miljökris och klimathot, och vad sådant måste mötas med.

Björklunds kärlek till reaktorer är ruskig, men inte unik. Vi kommer säkert att höra fler kärnkraftstörstiga herrar och damer, gamla och kortsiktiga och så totalt på tvärs för den framtid man önskar för sina barn. Man behöver inte tycka som miljöpartiet för att känna samma oro som Peter Eriksson, om att om folkpartiet får igång en debatt om den smutsiga, riskfyllda och dyra kärnkraften ”har man lyckats föra Sverige flera decennier bakåt i tiden istället för att lösa dagens klimatproblem”.

Allt är bara så dumt att man storknar, men det gäller att inte göra det. Här ska istället tros på att alla vi andra, och varför inte i samband med den tredje våg som naturskyddsföreningens Svante Axelsson hoppas på, ska få Björklund och hans tokerier att tystna för gott.

Den första vågen innebär att förstå själva problemet – och det måste vi ha gjort nu! – den andra, att ta till sig av alla möjliga individuella tips, pågår som bäst. Och i svallvågorna efter en tredje våg, en stark opinion som kommer att tvinga bort skatter och regler som hindrar allt som heter klimatsmart, skulle Björklunds reaktorer kunna försvinna. Tillsammans med dumheter som att bygga vägar och tillåta flyg där sådant inte alls behövs eller är det minsta klimatsmart.

Inte heller här behöver man tycka som miljöpartiet i allting, för att fullständigt hålla med om att allt inrikesflyg söder om Sundsvall ska vara onödigt.

Däremot kan man verkligen tycka att mp i Karlskrona skulle ta konsekvenserna av både klimathot och allianser med Björklunds folk i och inte vänta till nästa gång varje gång. Det har redan gått fel när det planeras för nya vägar för lastbilstrafik från färjor och ännu ett hotell på en tomt som skulle vara till annat.

Guldmedaljer i dumhet?

Att småkronorna bara precis förlorade gör inget nu, inte efter stortjejen Charlotte Kallas makalöst härliga kör. Bragdguldet är redan klart, bara sex dagar in på nya året. I politiken är det däremot inte alls klart, dessutom finns det inte.

Men att trycka nån slags dumguldmedaljer skulle löna sig, en och annan skulle ju få flera stycken. Statsminister Reinfeldt fick till exempel ännu en för det han sa i KG Bergströms julintervju i TV – apropå drygt två miljoner kronor i fallskärm till Schenström trots att hon misskötte sitt jobb och sa upp sig själv.

Det blåser väldigt där uppe, sa statsministern. Och tycker på fullaste allvar att det är helt okej och seriöst riktigt att statssekreterare inte ska behöva stå till arbetsmarknadens förfogande som alla andra.
Som stöd tar han överenskommelsen gjord sedan länge av likadan politiker som han själv: att de statssekreterare ”som utan samband med regeringsskiften entledigas utan att de själva begärt det, är berättigade till förmånen”.

Det blåser väldigt däruppe, sa statsministern. Menat att det inte alls blåser likadant på andra nivåer på arbetsmarknaden eller att andra blåsta arbetare på marknaden skulle ha ”möjlighet att fundera över sin situation och vad man vill göra sedan”.

Har denne man någonsin sett en omplaceringsutredning? Eller ens hört talas om arbetsgivare som snävar in utredningen att gälla samma skrivbord eller samma uppgift som redan gjort personen sjuk? Han har ju ändå varit ute och rest mycket, det säger han ju jämt.

Det blåser faktiskt på alla jobb. Och det ska inte vara något undantag att vara högt uppsatt, sådan ska också stå i kö och skriva in sig. Och känna den otillräcklighet och utsatthet som drabbar alla andra just då och just där, hur ommålade väggarna än är och oavsett att förmedlarna är både mänskliga och gör allt de kan. I Karlskrona tvingas du dessutom vara med i ett projekt, så dåligt uttänkt att det måste vara uträknat av skrivbordsnissar som aldrig blivit entledigade.

Eller så överlevde dom bara regeringsskiftet, och det är väl det vi andra får inrikta oss på. Nu, när allt ska vara så himla bra och statministern säger att det bara blåser däruppe, och inte ens i Karlskrona.