En fullständigt tokig miljöpolitik

För första gången har nu svenska forskare hittat resistenta bakterier även i Arktis. Forskarna talar nu om antibiotikaresistens över hela jordklotet, och bakterier som i flera fall dessutom är multiresistenta. Samtidigt kommer svenska politiker, med ansvar för att sätta klimatmål, inte alls överens.

Gråt i halsen för att svenska politiker inte kan enas när det handlar om hur jorden vi ärvde ska överleva, är det fler än kristdemokraten Anders Wijkman som har. Och det måste sägas om Wijkman, han är en bra klimatberedningspolitiker, villig att faktiskt göra något. Hans motsats finns i folkpartisten Carl B Hamilton.

Han är faktiskt en motsats till det mesta. Det är också skillnad mellan Hamilton och flyttfåglarna. Dom som sägs ha tagit med sig bakterierna från sitt vinterboende i Sydostasien. Men flyttfåglarna kan inte rå för, dom är inga syndabockar, vem känner en flyttfågel med sådan sabotageagenda.

Carl B Hamilton däremot. Han rår för. Och det han gjorde i klimatberedningens sista avgörande minuter var dessutom högst oförskämt. Men Carl B Hamilton är en Björklund, och då sitter ändå inte den senare med i just den här beredningen. Men han har förstås full koll. Och full kontroll.

Så här sitter vi nu. Med en rasad klimatberedning: ett fullständigt tokigt provokativt snack om att bygga fyra nya kärnkraftsreaktorer: en miljöminister som ser fram emot en kärnkraftslinje: en statsminister som vill vänta några år till med att sätta klimatmål: en regering som anser det omöjligt med 40 procent i lägre utsläpp än 1990 och ytterligare 5 procent i resultat för, som det så tjusigt heter, projektbaserade mekanismer, alltså att vi hjälper även andra länder.

Inte konstigt att vi också har så många ägare till bensinslukande bilar, modell SUV, som på fullaste allvar hävdar en mänsklig rätt att få fortsätta köra. Dom sopsorterar ju gudbevars!
Snacka om farlig form av multiresistens.

Gillar vi EU:s tvångströja?

”Socialdemokratin stöder en försvagad demokrati” kunde man läsa på DN Debatt i förra veckan (och kan man fortfarande om man går in på nätet). Och läsa bör man för det Carl Tham – den tidigare utbildningsministern – skriver, har många poäng. Till exempel att EU gjort att dom allmänna valen betyder allt mindre för hur vi, med lagar och regler, skulle vilja styra vårt samhälle.

Det är inte bara (s) som satt munkavle på EU-frågan men frågan är om inlägget blir avgörande nog, eller tillräckligt pinsamt, för att (s) ska dra igång en välbehövlig jättediskussion om EU. Troligen inte, för det är ju där skon klämmer. Å andra sidan är en tidigare utbildningsminister inte som vilken liten vanlig EU-kritisk partimedlem som helst, så kanske.

Enligt Tham har det socialdemokratiska partiets ledning ”envetet förnekat att medlemskapet innebär begränsningar i folkstyret” och ”inte tagit upp en seriös diskussion om hur långt man är beredd att gå och vad som borde göras”. Med Thams ord heter det att ”endera förstod partiets ledning för sent vad som hände och tiger därför om verkligheten, eller också gillar man i smyg den tvångströja som EU satt på oss”.

Tham kan möjligen tro att den egna folkstyrelsetraditionen gjort att partiet inte förstod att andra ”krafter” kunde vara ute efter något totalt motsatt. Ja kanske, men det förutsätter att man också erkänner ett stort mått av politisk naivitet. Kärleksförklaringen till tvångströjan förklarar Tham med att vissa frågor helt enkelt är bekvämast att flytta: för att kunna genomföra ”den internationella ekonomins villkor fullt ut med hänvisningar till EU”.

Den spiken gör betydligt ondare men faktum kvarstår: demokratin har mer eller mindre gått helt om intet i EU och ändå accepterar s fortfarande, och egentligen ytterst förvånande, ingen kritik däremot.
Men snart ska det vanliga folket rösta in en ny omgång parlamentariker i EU. Och ännu snarare, och utan att fråga det vanliga folket först, tänker riksdagen ge oss ett nytt fördrag.

Förklara hur sånt kan ske och varför (s) inte har en modigare EU-politik med andra förklaringar än Carl Thams, den som kan.

Tro inte på papperspolitik

Först jämställdhetsministern; med att arbetsgivare som inte följer lagen inte heller ska behöva det, det ska till och med bli så långt mellan jämställdhetsplanerna att löneskillnader kanske bara syns vart femte år ungefär. Och sen skolministern; med att elever som skokar ska hämtas med polis, basta.

I ena stunden ingen polis, inte ens hot om, och inga kännbara straff – trots brott mot jämställdhetslagen. Men i den andra stunden hela baletten; förnedring, kränk och polis – för att man inte följt skolplikten.

Så talar och gör vår regering. En regering som fortsätter slå på fel person och gör skillnad på folk och folk, plikt och plikt och lag och lag. En regering där det blev lika med noll med en kvinna som jämställdhetsminister och en fjärdedel av detsamma i det innersta styret.

Men i ett land med rättigheter i en barnkonvention som ska se till barnets bästa, ska man inte kunna ersätta vuxna, stöd och förståelse med polis, tvång och fullständigt oresonliga attityder. Och alltså inte heller, som Jan Björklund, säga flum om både elever och skolan och likna en skola vid ett höjdhopp och mest bry sig om ungar som kan hoppa nu och högst.

Och i ett land där så många struntar i jämställdhetsplanerna är det inte rimligt att, som Nyamko Sabuni vill, låta ytterligare företag slippa göra dom. För det finns ju heller inga belägg för att ”arbetet med aktiva åtgärder, som att förebygga löneskillnader mellan kvinnor och män”, fortfarande skulle vara ”aktuellt i det vardagliga arbetet”, och särskilt inte om arbetsgivaren bara ska avkrävas jämställdhetsplaner vart tredje år.

Men lika simpelt som regeringens jämställdhets- och skolminister gör det för sig, likadan blir hela regeringen till slut själv. Det allvarliga är bara att den innan 2010 kommer att ha förändrat för mycket till det sämre. Dags alltså, för alla pappersfeminister och alla som talar om barns bästa, att gå till handling. Så också det socialdemokratiska partiet.

För genus är grunden. Och med det kan vi förändra ojämlikhet. Det är bara män i skor som kan resonera annorlunda. Ingen av oss andra tror på papperspolitik.

Och därför inte heller på en jämställdhet som inte är och en skolpolitik som exkluderar.

Att säga ett och göra ett annat

Hela idén med hushållsnära tjänster är att folk som har mer än råd ändå ska få göra avdrag, och samtidigt får jämställdheten ett slag på käften. Så snacka om pinsamt när denna, en av alliansens käpphästar, passar förre socialdemokratiske partiledaren Göran Persson så mycket att han också utnyttjar den. Det är synd om socialdemokratin, som förlorar i respekt och tillit. Det är synd om partiet, som behöll honom så länge.

Och det är synd på en bra formulering, den om att ”han ska själv betala vad det kostar, det är inte jag eller svenska folket som ska betala Reinfeldts städning”. För så sa Göran Persson, i debatter innan valet. ”Att folk ska städa efter sig själva, det tycker jag gott”.

Men det var då. Allt sedan valnatten 2006, när han förlorade, när folket inte ville ha honom längre, gör han bara bort sig. Och Göran Persson själv, ja han framstår mer och mer som en socialdemokrat som sa det han förmodade skulle gå hem – men tyckte och planerade något helt annat.
Varje gång Persson gör bort sig, tar han en bit av partiets trovärdighet med sig. Så även den här gången, när Persson och fru får pengar tillbaka på hushållsnära tjänster som paret haft lust att använda – men inte lust att betala. 12 985 kronor blev det i avdrag för Persson, och lika mycket får Steen.

Och då har ändå Persson 55700 kronor i månaden i statsrådspension som han, om han inte tar ut för mycket lön i sin firma, får behålla. Och då kostar det ändå runt 100 000 kronor att anlita Persson hos pr-byrån JKL, grundad av moderaterna. Vill man ha kvar honom på middag blir det ännu dyrare, och likadant om han måste lämna landet för att tala.

Hushållsnära tjänster är alltså en lysande reform för folk med pengar. Och, för att citera socialdemokraternas skattepolitiske talesman Lars Johansson, Persson är numera ”ett lysande exempel på att människor med miljoninkomster tjänar på den borgerliga regeringens politik”.

Det är också en bra formulering, den ger dessutom en viss upprättelse åt politiken. Och på köpet rättar den kanske upp Göran Persson.

Han var i alla fall inte större än såhär.