Först jämställdhetsministern; med att arbetsgivare som inte följer lagen inte heller ska behöva det, det ska till och med bli så långt mellan jämställdhetsplanerna att löneskillnader kanske bara syns vart femte år ungefär. Och sen skolministern; med att elever som skokar ska hämtas med polis, basta.
I ena stunden ingen polis, inte ens hot om, och inga kännbara straff – trots brott mot jämställdhetslagen. Men i den andra stunden hela baletten; förnedring, kränk och polis – för att man inte följt skolplikten.
Så talar och gör vår regering. En regering som fortsätter slå på fel person och gör skillnad på folk och folk, plikt och plikt och lag och lag. En regering där det blev lika med noll med en kvinna som jämställdhetsminister och en fjärdedel av detsamma i det innersta styret.
Men i ett land med rättigheter i en barnkonvention som ska se till barnets bästa, ska man inte kunna ersätta vuxna, stöd och förståelse med polis, tvång och fullständigt oresonliga attityder. Och alltså inte heller, som Jan Björklund, säga flum om både elever och skolan och likna en skola vid ett höjdhopp och mest bry sig om ungar som kan hoppa nu och högst.
Och i ett land där så många struntar i jämställdhetsplanerna är det inte rimligt att, som Nyamko Sabuni vill, låta ytterligare företag slippa göra dom. För det finns ju heller inga belägg för att ”arbetet med aktiva åtgärder, som att förebygga löneskillnader mellan kvinnor och män”, fortfarande skulle vara ”aktuellt i det vardagliga arbetet”, och särskilt inte om arbetsgivaren bara ska avkrävas jämställdhetsplaner vart tredje år.
Men lika simpelt som regeringens jämställdhets- och skolminister gör det för sig, likadan blir hela regeringen till slut själv. Det allvarliga är bara att den innan 2010 kommer att ha förändrat för mycket till det sämre. Dags alltså, för alla pappersfeminister och alla som talar om barns bästa, att gå till handling. Så också det socialdemokratiska partiet.
För genus är grunden. Och med det kan vi förändra ojämlikhet. Det är bara män i skor som kan resonera annorlunda. Ingen av oss andra tror på papperspolitik.
Och därför inte heller på en jämställdhet som inte är och en skolpolitik som exkluderar.
