Billström skiljer barn från föräldrar

Flyktingpolitik är något mycket allvarligare än ordnade förhållanden, ordnad bostad och ordnad försörjning – och varken här eller någon annanstans ska det göras skillnad på barn och barn. Just därför kan vi inte lämna flyktingpolitiken åt moderatregeringen och Tobias Billström.

Det som migrationsminister Billström vill, förvägra många barn sina föräldrar och föräldrar sina barn, är tvärtemot alla grundläggande rättigheter. Hur kan man bara få för sig att medvetet skilja barn och föräldrar åt? Betyder inte Barnkonventionen ett smack? Menar regeringen på fullt allvar att utlandsfödda barn inte ska ha samma rätt till familjeliv som svenskfödda barn?

Inkomstkravet ska utgå ifrån en heltidslön. Hur många av dem med uppehållstillstånd har ett jobb som de kan leva på idag? Hur många får ett jobb över huvud taget? Hur många invandrare blir inte diskriminerade på arbetsmarknaden? Och hur ska lågutbildad eller sjuka eller traumatiserade eller ensamstående mammor få ordnade förhållanden, ordnad bostad och ordnad försörjning? Eller menar regeringen att också invandrare, precis som den säger om andra arbetslösa som inte får jobb, bara inte är motiverade nog att skaffa sig ett?

Rädda Barnen och Röda korset är rejält kritiska och Peter Lööv, projektledare Integration i praktik, Svenska kyrkan, skräder inte orden: ”Det handlar om en form av apartheid, med olika regler och villkor för olika människor, där vissa får sina mänskliga rättigheter erkända och andra inte.
Tänk tanken att staten skulle omhänderta barnen till arbetslösa svenskar för att få föräldrarna i arbete?”.

Redan som riksdagsledamot föreslog Tobias Billström obligatoriska DNA-tester på anhöriga: ”Barns och föräldrars släktskap bör säkerställas i alla asylfall, inte bara när det gäller anhöriginvandring… DNA-test bör genomföras för alla asylsökande med barn”. Med sd-ord blir det: ”I syfte att säkerställa en persons identitet vid exempelvis anhöriginvandring, skall det vara obligatoriskt för den som söker asyl eller uppehållstillstånd att lämna fingeravtryck och DNA-test”.
Skillnad?
Nej.

Det är sexton år sedan Friggebo sjöng ”We Shall Overcome” i Rinkeby folkets hus. Det var ett misslyckande.
Det är Billström och det här förslaget också.

Socialtjänsten saknar barnperspektiv

I slutet av den här månaden kommer en nationell rapport om socialtjänstens barn och ungdomsvård. Underlaget står Länsstyrelserna för, som granskat socialtjänsternas insatser för barn och unga förra året, och 2006. På flera håll i landet blir rapporten ingen kul läsning.

Barnperspektivet saknas. Barn kommer inte till tals. Utredningstiderna är långa och kvalitén ojämn. Det brister i planering, placering och uppföljning. Några följer inte lagen alls.

Bland förklaringarna finns att personalläget är besvärligt, att familjehemsplaceringarna ökat och att det saknas politiska riktlinjer. Underförstått har socialtjänsten för lite resurser räknat i både personer och pengar trots att barn och ungdomar mår fortsatt dåligt, och kanske till och med sämre än tidigare. Underförstått blir också att beslutande politiker kräver ekonomi snarare än kvalité.

Till stora delar stämmer både slutsater och förklaringar med socialtjänsten i Karlskrona. Barnperspektivet är dåligt belyst, barnavårdsutredningarna har brister, det är oklart hur vårdnadshavare och barn blir underrättade, barnens behov finns ibland inte alls med i utredningen, det går inte att avgöra om barn fått sina behov tillgodosedda, bedömningar att inte inleda utredning är bristfälliga.

Och bokslutet för 2007 är fullt av arbetsbelastning, stress, sjukskrivningar, tillbud och arbetsskador, volymökningar och andra synonymer till besvärligt personalläge. Medarbetarenkäten visar att alla inte hinner med sina arbetsuppgifter” inom ramen för arbetstiden”, alla har inte tid till ”eftertanke och reflektion”.

Bara 17 procent har mycket eller ganska stort förtroende för socialtjänsten, säger en opinionsmätning. Inga höga poäng av folket alltså. Men desto fler då till SKTF:s ordförande Eva Nordmark när hon ryter till (som det heter på mediaspråket) om att socialtjänsten är en aktör för ett gott samhälle, och inte ”den enda aktören eller slutstationen”.

Det är inte bara på socialtjänsten och socialsekreterarna det hänger. Det är inte i deras knä allt ska hamna. Det är inte dom som ska ha allt skäll när det blir fel. Det hänger också på bland andra idrott och fritid, på skolan och på kulturen, på polisen och på föräldrar, grannar. Och hur dom och alla andra sedan samverkar med varandra. Och ska det pratas slutstation, då pratar vi kommunfullmäktige.

Socialtjänsten varken kan eller ska ensamt fixa oss alla ett bättre samhälle.

När principerna får stryka på foten…

Det är i princip först när världen förändrats på riktigt, och man själv har rejält på fötterna, som man kan överge en princip. Men i miljöpartiet håller visst hela partiprogrammet på att rämna, plötsligt är mycket inte viktigt längre. Inte principen om inte betyg, inte den om medborgarlön, och sex timmars arbetsdag ska inte heller vara värt att fajtas för.

Och plötsligt är ett fortsatt medlemskap i EU viktigare än demokrati och folkstyre! Och då är ändå världen sig lik, och det där med att ha på fötterna kan sannerligen diskuteras.

Det har aldrig varit lätt vara EU-kritiker, men det har inte hindrat oss från att finnas. Men att Gahrton! – som på många sätt och i lika många år varit ett av EU-kritikens tydligaste och mest vältaliga ansikte – och att Wetterstrand! – som man ju ändå trodde hade både framtiden för sig och som perspektiv – också väljer att stå där lika barfotad och principlös i EU-frågan hon, är inte alls bra för motståndet.

Men att vända kappa och rock efter dom vindar som blåser mest har hänt förut, och i maratonloppet om EU har det hittills inte gjort nån större skillnad. Däremot är det lätt hänt att kritiken och kritikerna tillfälligt tappar luft. Och just nu är det i så fall riktigt illa. Just nu laddas för att kräva högt i tak och EU-debatter om den nya grundlagen, lika väl som allt annat som EU redan vill bestämma över.

Det är ingen EU-kritisk synvilla att EU inte är demokratiskt. Det vet EU-anhängarna också. Fast dom kallar det för underskott. Och tydligen acceptera dom hur mycket underskott som helst. Sånt som Laval-domen får man liksom ta. Och det gäller även den biologiska mångfalden, som nu ska underkastas EU och alltså kommer att försvinna den också.

Att allt ska med i EU, borde få fler att fråga sig varför? Och en ny grundlag borde alla vilja rösta om, eller åtminstone vilja höra flera åsikter om. Förutsatt att man har kvar sina ideal, vill säga. Och att det fortfarande är så att alla människor vill vara med och påverka. På riktigt.

”Allt kan hända” gäller alltså inte bara melodifestivaler. Men snacka om att tappa luft när den får femtielva sidor i lokaltidningarna, och EU och en ny grundlag bara några rader.