I slutet av den här månaden kommer en nationell rapport om socialtjänstens barn och ungdomsvård. Underlaget står Länsstyrelserna för, som granskat socialtjänsternas insatser för barn och unga förra året, och 2006. På flera håll i landet blir rapporten ingen kul läsning.
Barnperspektivet saknas. Barn kommer inte till tals. Utredningstiderna är långa och kvalitén ojämn. Det brister i planering, placering och uppföljning. Några följer inte lagen alls.
Bland förklaringarna finns att personalläget är besvärligt, att familjehemsplaceringarna ökat och att det saknas politiska riktlinjer. Underförstått har socialtjänsten för lite resurser räknat i både personer och pengar trots att barn och ungdomar mår fortsatt dåligt, och kanske till och med sämre än tidigare. Underförstått blir också att beslutande politiker kräver ekonomi snarare än kvalité.
Till stora delar stämmer både slutsater och förklaringar med socialtjänsten i Karlskrona. Barnperspektivet är dåligt belyst, barnavårdsutredningarna har brister, det är oklart hur vårdnadshavare och barn blir underrättade, barnens behov finns ibland inte alls med i utredningen, det går inte att avgöra om barn fått sina behov tillgodosedda, bedömningar att inte inleda utredning är bristfälliga.
Och bokslutet för 2007 är fullt av arbetsbelastning, stress, sjukskrivningar, tillbud och arbetsskador, volymökningar och andra synonymer till besvärligt personalläge. Medarbetarenkäten visar att alla inte hinner med sina arbetsuppgifter” inom ramen för arbetstiden”, alla har inte tid till ”eftertanke och reflektion”.
Bara 17 procent har mycket eller ganska stort förtroende för socialtjänsten, säger en opinionsmätning. Inga höga poäng av folket alltså. Men desto fler då till SKTF:s ordförande Eva Nordmark när hon ryter till (som det heter på mediaspråket) om att socialtjänsten är en aktör för ett gott samhälle, och inte ”den enda aktören eller slutstationen”.
Det är inte bara på socialtjänsten och socialsekreterarna det hänger. Det är inte i deras knä allt ska hamna. Det är inte dom som ska ha allt skäll när det blir fel. Det hänger också på bland andra idrott och fritid, på skolan och på kulturen, på polisen och på föräldrar, grannar. Och hur dom och alla andra sedan samverkar med varandra. Och ska det pratas slutstation, då pratar vi kommunfullmäktige.
Socialtjänsten varken kan eller ska ensamt fixa oss alla ett bättre samhälle.
Det jag skriver om här handlar som jag ser det om ett systemfel, som gör att socialtjänstemän inte har möjlighet att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Så det är inte så att jag har för avsikt att angripa någon personligen. Det här handlar om socialtjänsten.
Jag ska skriva utifrån den vinkel som jag har och har haft. Det gäller bl.a. Den syn på relationen mellan klient och socialsekreterare som jag har tillägnat mig under åren. Och jag har en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka närmare 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.
Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser.
Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig.
Jag tänkte också uppehålla mig lite kring vad jag tror händer med er när ni genomgår den här förändringen som de flesta socialsekreterare gör och vad det kanske innebär att långsamt tvingas ge avkall på det som ni själva upplever som ett samhälleligt engagemang.
De ”klienter” ni möter, fråntas ofta sitt namn, dom begåvas ofta med dolda avsikter. Avsikter som går ut på att lura er.
Dom delas oftast in i grupper: Det kan vara hemlösa, missbrukare, dubbeldiagnoser, psykiskt sjuka, invandrare, kriminellt belastade och så vidare och så vidare listan kan göras hur lång som helst.
Det här är de enklaste sätten att slippa möta människor som är i behov av hjälp. Möjligheterna att fly från empati och ett medmänskligt bemötande är många.
Det förekommer en kultur som kretsar kring och gömmer sig bakom rigorösa regelverk. Det finns en mycket utbredd, tidskrävande byråkrati.
Ni kommer att bli tvungna att lägga er till med en attityd. Och det kommer inte från klienterna i första hand utan från era medarbetare och dom snäva ramar ni har att hålla er till.
Att ni sen antagligen kommer att föra över skulden på de utsatta, kan man kanske också lägga till den uppsjö av utvägar ni kommer att förses med av era arbetskamrater.
Detta leder i sin tur till att den sökande tappar självförtroendet och får en upplevelse av att inte kunna styra sitt eget liv.
Vilket i sin tur leder till ett maktförhållande som kommer att vara mycket svårhanterligt för er i er strävan att hjälpa. Låter det snårigt?
Då kanske vi ska lätta upp tankarna lite med ett citat ur ”SoL” som ni säkert har ägnat en hel del tid åt. Ni kanske kan hjälpa mig att förstå det här:
”Med sociala tjänster bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse” Slut citat.
Där får ni då söka er vägledning när ni t.ex. Möter en skakande misshandlad hemlös kvinna som inte vill åka till det härbärge, som ni förmedlat tjänande sätter in och som svarar mot verksamhetens måluppfyllelse.
Ni kommer att hamna i ett mycket besvärligt maktförhållande till de sökande. Sökande som ni inte litar på och vars levnadsöden ni varken kommer att kunna leva er in i eller förstå.
Era arbetskamrater kommer att se er som svaga om ni inte lyckas hålla stånd mot någon desperat mamma som är olycklig över att hon inte får träffa sina barn. Eller en hemlös som får avslag på ett boende, detta efter en årslång kamp för att bli av med ett långvarigt missbruk för att han visat ett positivt urinprov.
Det finns alltså en flyktkultur på de flesta socialkontor som frodas i någon sorts föreställning om att det går att kontrollera och att uppfostra människor som lever under mycket svåra förhållanden.
Om ni nu skulle se framför er en annan människa. Någon som lika gärna skulle kunna vara din bror eller din syster, ett eget barn. Men som absolut aldrig under några omständigheter kommer att vara det. Sådana smärtor kommer ni helt säkert att skyddas från. I alla fall så länge ni håller er till reglerna.
Det kanske är det som kallas professionalism?
Men detta till trots: Om ni nu framför er skulle se en människa som överges och kränks av det system ni är satta att företräda, så kommer ni oavlåtligt att befästa ett förhållningssätt inom er.
Ett förhållningssätt som bl.a. Går ut på att: Jag är maktlös, det är inte jag som tar besluten, det är någon annans fel.
Jag kan tyvärr inte göra mer för dig nu.
Och ni kommer att få hjälp att rättfärdiga det här med tomma fraser som att ”man måste ju kunna ställa krav på människor” ”dom vill ju inte samarbeta”
En annan sak som ni kommer att få stöd i är att de här personerna, som inte kan anpassa sig till era krav, kanske i vissa fall uttrycker sig på ett obehagligt sätt eller till och med hotfullt. Det är också något som kommer att hjälpa er in i ett vi och dom tänkande.
Ni kommer att ställa krav som kanske kan kännas rimliga för en människa som redan har de grundläggande behoven tillgodosedda och har stöd av sin omgivning.
Så är det inte för majoriteten av de människor som ni är satta att handlägga. För dessa människor kommer kraven oftast att upplevas som totalt absurda. Många tystnar och sjunker in i självförakt, vilket kommer att göra det lättare för er att slippa se. Att slippa se människan bakom alla de föreställningar som ni kommer att skolas in i.
Det ni däremot kommer att bli tvungna att konfrontera är ett ultimat krav som i det närmaste kommer att vara omöjligt för er att gå emot. I alla fall om ni vill fortsätta som socialsekreterare:
Nämligen det krav som säger att absolut inte göra något för en medmänniska som strider emot systemet. Det system som idag stöter ut människor.
Jag uppmanar er inte att bryta mot systemet.
Däremot vill jag försöka göra er uppmärksamma på vem som borde vara er egentliga uppdragsgivare.
Nämligen de som ni är satta att hjälpa, och inte några människor högt uppe i toppen som måste vara i total avsaknad av verklighetsanknytning.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa