Om opinionsundersökningarna stämmer med verkligheten och snacken vid köksborden kommer från hjärtat, då ska det inte vara nån större match för det största oppositionspartiet att få ihop 5 000 nya medlemmar under två kampanjveckor med start i dag. Och ingen kan ju heller ha missat den politik som råder.
När du är sjuk ska hela du ifrågasättas, men försäkringen ska inte gälla hela tiden du är sjuk. A-kassan går inte att överleva på och folk i marginalen, liksom dom helt utan marginaler, ska vara alla andras schackpjäser. Flyttbara över hela brädet oavsett möjligheter, situationen eller dom egna framtidsplanerna.
Ska det pluggas ska det göras under disciplinära former och utan mössa eller keps och trots att ingen vet vad som händer imorgon ska alla redan som barn veta vad dom vill göra och bli sedan. Och ha kvar samma gamla otillräckliga och missvisande betygssystem om än med ännu fler graderingar och ännu tidigare och ännu fler nationella prov.
Den lilla jämställdhet som fanns kommer inte längre, vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster anses bättre och nödvändigare. Lika behandling är lag men diskriminering är ändå sånt som händer och tvångsäktenskap är fortfarande inte tillräckligt brottsligt. Och år 2008 har vi kommit jättelångt, för vi sorterar många glas och mycket papper.
Det har funnits tider när vilket engagemang som helst var viktigare än inget alls. Men i dag har vi inte råd att hålla oss på avstånd, utse andra som budbärare eller vakna först när besluten drabbar privat.
Vi måste ta frågorna i egna händer. Fatta att var och en av oss har ett stort ansvar, att engagemang och förändringsvilja är mycket mer än bara den egna karriären. Inte forsätta vara så oförskämt egoistiska att vi inte bryr oss, eller lata och inte tycka att vi har tid.
Hur man än ser på saker och ting kan man inte påstå att alliansen håller människovärdet särskilt högt.
Men minst 5 000 av oss andra måste väl ändå göra det?
Svaret är givetvis ja, och då är det hög tid att det också syns i medlemsstatistiken.
