Barn är inte det lättaste att förena med ett politiskt uppdrag, särskilt inte om man är ensam förälder. Det har alla ensamma mammor i politiken, visserligen inte världsmånga till antalet men ändå, vetat i alla tider. Och dom som plötsligt blir det, blir väldigt snabbt varse detsamma. Att Kristina Axén Olin lämnar politiken är alltså inte ett dugg konstigt.
Det konstiga är att vi inget lärt och inget förändrat när andra gjorde likadant. Den som säger att kön och klass inte är eviga förbannelser, har fortfarande fel.
Axén Olin är ändå inte helt rätt i en jämförelse. Visst, hon samma kön som alla andra underrepresenterade och av systemet förvägrade, men allt vad klassfrågan ytterligare ställer till med är inte hennes problem om man säger: moderat, finansborgarråd, bra betalt för uppdragen och till ganska nyligen också med en man som inte heller har låg lön. Och vem minns inte förra året, när Axén Olin berättar i media att hon lämnar in 20 skjortor för tvätt och strykning, kostnad 500 kronor, för att själv få tid att läsa en tidning eller ta en promenad? Hon hade nämligen en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma och barnen förväntade sig att det är hon som gör saker.
Ibland kommer man själv på hur fel man lever eller så händer nått som gör att man tvingas förstå. Hur det faktiskt var för Kristina Axén Olin är hennes sak, men nu har hon tydligen ett likadant hemma som ungefär var femte familj. Där har man förlorat i sånt som tid, stöd och inkomst jämfört med andra men också vunnit, för andra omöjliga och otänkbara, vinster.
I politiken är det förstås enklast att låtsas som det regnar och låta politiska uppdrag fortsätta handla om krav på stark profil, arbetstider som inte går att kombinera med vanligt liv men är fullt möjliga att gå i vägg eller bli sjuk av, och alla andra möten på tider när barn i regel hämtas, får hjälp med läxor eller borde ha mat – fullständigt omöjligt i längden med andra ord. Om man inte har markservicen ordnad eller både plånbok och samvete stort nog för hushållsnära tjänster, förstås.
För dom som inte kan köpa sig tid och stöd blir politik, till slut och hur gärna man än först ville, ett för högt pris. Kvinnor tycker det, ensamma mammor vet det, dom yngre säger detsamma. Men felen och problemet kan en majoritet förändra.
Så vad säger alla män, i alla partier, i alla åldrar, överallt? För det är ju ändå hos er som något måste hända.
