Det handlar inte om mors dag

Mors dag i all ära, men vad ska vi egentligen med den. En frukost på sängen eller en middag och disk som plötsligt görs av någon annan gör ingen skillnad. Livspusslet, som det så populärt ska kallas, är precis detsamma och lika svårt att få ihop idag som det var i fredags. Och för ensamma mammor är den som vilken annan dag som helst, inte ett dugg annorlunda. Hon gör ändå alltid allt själv.
En särskild mors dag är inget annat än en påminnelse om att allt är som förr, att uppdelningen är som den alltid har varit. Att sen far ska ha en egen dag han också, är bara en ytterligare bekräftelse på att gamla normer finns och lever.

Fackförbundet TCO bekräftar det också, i sin rapport ”Den dolda barneffekten 2008”. Där framgår det mycket klart och med hjälp av siffror och statistik att på jämställdhetsfronten är det helt stilla, det är inte ens skillnad på i år och 2004 eller 2002.
”Även om lönen påverkas av om man har barn förekommer det inte inom någon sektor eller utbildningsnivå att någon grupp kvinnor når upp till samma lön som någon grupp män. Den grupp av kvinnor som har högs lön bland kvinnorna – dom som inte har barn – har konstant lägre lön än den grupp bland männen som har lägst lön – dom som inte har barn”.

Kvinnor har alltså fortfarande lägre lön och arbetsinkomst än män. Kvinnor tar alltså fortfarande ansvar för hushållsarbetet. Män satsar alltså fortfarande tid och liv på att göra karriär. Och när barnen kommer jobbar männen fortfarande eller ännu mer övertid, medan kvinnorna minskar sin arbetstid och tar större delen av föräldraledigheten. Det enda som skiljer från tidigare jämförelser är att skillnaderna förstärkts ännu mer.

Min mamma är också värd alla rosor i världen, men det handlar inte om det. Inte när vi skriver 2008, har ett Vårdförbund som tvingas till ännu en strejkvecka och en regering som håller tårtkalas för att fira vårdnadsbidraget.

Här får inte vem som helst vård

Kritiken har på sina håll varit förödande hård, men samtidigt har det som vanligt också varit alldeles för tyst. Men imorgon är det dags, då ska riksdagen säga ja eller nej till en lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande. Och såvida inget hände i helgen eller nu i natt, kan det hädanefter i detta land komma att göras ännu större skillnad på människor och människor också när dom är sjuka. Med en tydlig lag bakom ryggen kommer ännu fler landsting än idag att kunna vägra människor hjälp.

Det är och görs skillnad redan idag. På många sjukhus och vårdcentraler är det upp till enskilda inom sjukvården, om dom ska följa sitt samvete och den etik alla i vanliga fall så självklart hyllar. För människor som inte har dom fyra sista siffrorna eller inte kan betala den faktiska vårdkostnaden, dom papperslösa, asylsökande eller gömda, är det alltså livsavgörande var man befinner sig.

Imorgon handlar det om asylsökandes rättigheter till vård ”som inte kan anstå”, medan papperslösa och gömda fortfarande är tänkta att behandlas ytterligare annorlunda. Undantagen kan bli deras barn, som alla partier säger ska få subventionerad vård, idag har bara gömda tidigare asylsökande barn rätt till hälso-, sjuk och tandvård.

Men budskapet i lagförslaget är klart och tydligt; här får inte vem som helst vård, här gör vi skillnad på människor, här är det inte medicinska kriterier som avgör, här är det ordning och paragrafer. Eller som bland andra moderaterna säger: om papperslösa får samma rätt till vård som andra, riskerar det att urholka migrationsrätten.

Många kritiker anser att lagförslaget har förfärande mycket gemensamt med dom rashygieniska lagar vi i vårt tjusiga land hade på 30-talet. Människors lika värde ska fortfarande inte gälla, vårdpersonalens etik ska inte spela roll, vi ska än en gång offra människor som inte kan försvara sig eller klara sig själva. Och dra vanära över oss själva när Sverige tillsammans med Österrike blir ensamma i Europa om att vara absolut sämst på likabehandling inom vården.

Läkarförbundet och Vårdförbundet talar om läkaretik, FN:s särskilde rapportör har sagt att ”ni håller på att lagfästa diskriminering”. Och imorgon ställs frågorna på sin spets, om vilket Sverige vi vill ha, om vilken migrationspolitik som ska gälla, om mänskliga rättigheter alltid har undantag. Det är en migrations- och flyktingpolitik som passar sverigedemokrater men inte oss andra.

Men vi är många som sover dåligt i natt, för det är bara miljöpartiet och vänstern som sagt att dom tänker rösta emot.

Inte konstigt det är uppror

Det har gått för långt, det har blivit för mycket. Arbetsbelastningen knäcker, pressen är för stor, prioriteringar tar även på dom anställdas hälsa. Socialtjänstens folk håller på att gå under och det är upprorsstämning. Den fruktansvärda känslan av att inte ha möjlighet och resurser att hjälpa i tid, är gemensam för så gott som alla socialtjänster i landet.

Men att socialtjänsten är trängd är bara en konsekvens av något betydligt värre. Och i förra veckan kom en rapport från riksdagens egen utredningstjänst om att antalet fattiga barn i fattiga hushåll kommer att fortsätta öka.
Den säger att andelen fattiga barn kommer att ha ökat till 11,5 procent nästa år, och i familjer med bara en förälder blir fattiga barn detsamma som 26,9 procent. Jämför det med siffrorna för 2006: 8,4 procent respektive 14,9 procent, och alla fattar att utförsloppet går alldeles för fort. Och ännu mer skrämmande är ju att det faktiskt inte skulle finnas en enda procent över huvud taget i den här typen av prognoser.

Barnets bästa ska sättas i främsta rummet, alla barn har rätt till liv och utveckling, alla barn har samma rättigheter, alla barn ska skyddas från alla former av diskriminering. Ja, Barnkonventionen är bra, men vad hjälper den? När politiker och regering inte handlar utifrån den, inte ens någon av grundprinciperna. Och vill man inte förstå och agera utifrån barns bästa, då gör man förstås skillnad på andras bästa också.
Det har sparats i föräldraförsäkringen, A-kassan har sänkts och likaså sjukförsäkringen. Skattesänkningar är till för dom som har jobb och vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus är till för kärnfamiljer.

Ensamma föräldrar – och bland dom är kvinnor i majoritet – är betydligt mer än andra hel- eller deltidsarbetslösa, sjukskrivna och behöver socialbidrag. Enligt Rädda Barnen lever hälften av alla barn till ensamma utlandsfödda föräldrar i fattigdom. Och Majblommans chef är inte den enda som mött föräldrar som sjukanmäler sina barn när skolan ska ha utflykt, och barn som lägger sina ynkliga sparpengar i mammas plånbok. Och bland ensamma föräldrar är kvinnor i majoritet.

Kalla det klass, säg två tredjedelssamhället, kalla det ofärd för många och välfärd för några. Faktum är att med den regering vi har, har alldeles för många barn och vuxna fått det sämre. När det sparas på välfärd och människor, är det dom som redan har det sämst som drabbas ännu mer.

Så att det är upprorsstämning inom socialtjänsten är alltså inte alls konstigt. Det borde det vara på fler ställen, och av samma anledning.

Alf Svenssons kränkningar

Alf Svensson är sig lik, han ger sig inte. Enda skillnaden nu är att han går ett steg längre. Från hallelujameningar om äktenskap och mamma och pappa för barns bästa, till krav på nationella handlingsplaner för mer av samma slag och kurser i äktenskap. Inte lite fräckt med tanke på hur familjer ser ut idag och alla dom olika möjligheter som finns, och funnits länge, att bli förälder.

Det blir till och med fräckare än så, eftersom han faktiskt förolämpar, kränker och diskriminerar hur många som helst. Fast det har han egentligen alltid gjort, genom att utesluta och göra skillnad. På manligt och kvinnligt, på hetero och homo, på riktiga familjer och inga familjer, på naturligt och onaturligt – för att bara nämna några.

Enligt Alf Svensson finns det fortfarande bara en säger en variant av föräldrar. Det är två stycken, en man och en kvinna, som har sex med varandra. Inga andra kan eller ska få bli föräldrar och heller inte kunna eller få ingå äktenskap, oavsett om dom ändå har sex. Endast så kan och vill Svensson få ordning i världen.

Enligt honom är ”äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion, därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön” och ”det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion”.

Och till detta lägger han nu en undersökning som ska visa att 87 % av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina biologiska föräldrar. Ja, man brukar ju kunna få dom svar man frågar efter. Eller som en bloggare skrev: vill du ha pest eller kolera eller föredrar du en annan sjukdom, och så utifrån det säga att ett visst antal personer föredrar att vara sjuka framför att vara friska.

Alf Svensson tolkar Bibel och Barnkonvention, väljer bort hela sanningar för delar som bättre passar dom egna åsikterna, bestämmer vad som ska vara naturligt och gör sig till domare över människors olika kärlek till varandra och rätten att bli förälder. Makalösa föräldrar, flerföräldrarfamiljer, homoadoptioner och inseminationer för lesbiska kvinnor, blir sånt som ”krossar familjen som ideal”.

Alf Svensson är inte längre nån partiledare, han är inte ens en politiker i tiden. Ändå styr och ställer han i det han själv kallar för samhällets grundvalar, sätter dagordningen och fixare slogans. En flitig kugge i en regering som ökar klyftorna på fler än ett sätt.

Snacka om att krossa.

DN Debatt