Det har gått för långt, det har blivit för mycket. Arbetsbelastningen knäcker, pressen är för stor, prioriteringar tar även på dom anställdas hälsa. Socialtjänstens folk håller på att gå under och det är upprorsstämning. Den fruktansvärda känslan av att inte ha möjlighet och resurser att hjälpa i tid, är gemensam för så gott som alla socialtjänster i landet.
Men att socialtjänsten är trängd är bara en konsekvens av något betydligt värre. Och i förra veckan kom en rapport från riksdagens egen utredningstjänst om att antalet fattiga barn i fattiga hushåll kommer att fortsätta öka.
Den säger att andelen fattiga barn kommer att ha ökat till 11,5 procent nästa år, och i familjer med bara en förälder blir fattiga barn detsamma som 26,9 procent. Jämför det med siffrorna för 2006: 8,4 procent respektive 14,9 procent, och alla fattar att utförsloppet går alldeles för fort. Och ännu mer skrämmande är ju att det faktiskt inte skulle finnas en enda procent över huvud taget i den här typen av prognoser.
Barnets bästa ska sättas i främsta rummet, alla barn har rätt till liv och utveckling, alla barn har samma rättigheter, alla barn ska skyddas från alla former av diskriminering. Ja, Barnkonventionen är bra, men vad hjälper den? När politiker och regering inte handlar utifrån den, inte ens någon av grundprinciperna. Och vill man inte förstå och agera utifrån barns bästa, då gör man förstås skillnad på andras bästa också.
Det har sparats i föräldraförsäkringen, A-kassan har sänkts och likaså sjukförsäkringen. Skattesänkningar är till för dom som har jobb och vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus är till för kärnfamiljer.
Ensamma föräldrar – och bland dom är kvinnor i majoritet – är betydligt mer än andra hel- eller deltidsarbetslösa, sjukskrivna och behöver socialbidrag. Enligt Rädda Barnen lever hälften av alla barn till ensamma utlandsfödda föräldrar i fattigdom. Och Majblommans chef är inte den enda som mött föräldrar som sjukanmäler sina barn när skolan ska ha utflykt, och barn som lägger sina ynkliga sparpengar i mammas plånbok. Och bland ensamma föräldrar är kvinnor i majoritet.
Kalla det klass, säg två tredjedelssamhället, kalla det ofärd för många och välfärd för några. Faktum är att med den regering vi har, har alldeles för många barn och vuxna fått det sämre. När det sparas på välfärd och människor, är det dom som redan har det sämst som drabbas ännu mer.
Så att det är upprorsstämning inom socialtjänsten är alltså inte alls konstigt. Det borde det vara på fler ställen, och av samma anledning.
