Vi är många som ska skämmas

När projekt tar slut vill i regel ingen betala längre. I lördags skrev Sydöstran om ett sånt projekt. Som om det tagits om hand, kvalitetssäkrats och utvecklats till något bestående, i flera livsviktiga stunder och sammanhang skulle göra skillnad på hälsa och ohälsa. Men av alla goda idéer och ambitionen att förändra, är ingenting kvar. Utom hos det fåtal som verkligen tog till sig projektet, dom har idag i alla fall en början till kunskap om kulturkrockar och människors olika reaktioner, sina egna inkluderade.

För alla övriga var dom internationella hälsokommunikatörerna mest nått konstigt och oförståeligt, nått som oredade bland ordning och strukturer. Ett projekt helt enkelt, något det konferensades och talades vackert och nödvändigt om medan det pågick. Men som sen ansågs för dyrt och för utmanande för att göra nått fortsatt vettigt av.

Det som skiljde dom från andra hälsokommunikatörer är deras invandrarbakgrund. Dom har själva gått igenom en integrationsprocess och vet hur det är. Det första och viktigaste är trygghet. Dom vet hur och varför många människor som kommer till Sverige känner och reagerar som dom gör, vet var problemen kan ligga. När dessa hälsokommunikatörer byggde broar blev det nya kunskaper för alla.
Alla som deltog i projektet var förstås inte lika lämpade, så är det i alla utbildningar. Men några är riktigt bra, har rejäla förutsättningar och vill oerhört mycket. På dessa skulle givetvis alla inblandade ansvariga och projektpartners, fortsatt att satsa. Med gemensamma insatser från landsting och kommuner hade resultatet blivit förändring och förbättring för både integrationen och hälsan.

Men att kritisera chefer, projektledningar och målsättningar är inget man gör bara så där. Särskilt inte när ens egen försörjning står på spel. Särskilt inte om den egna anställningen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och man aldrig tidigare ens kommit i närheten av ett erbjudande om jobb. Alltså försöker man stå ut ändå, pratar med varandra, hämtar stöd från andra, intalar sig att det blir annorlunda sen, att någon ändå till slut ska förstå och göra nått. Det blir inte bruna papperspåsar över huvudet på alla, men nästan.

Och efter Sydöstrans artiklar är vi många som ska ta åt oss och skämmas riktigt rejält, och några mer än andra. Ingen av oss var på långa vägar så tydliga och krävande som vi hade skyldighet att vara.
För det här var ett projekt, som om det hade skötts och förståtts bättre redan när det bara var ett projekt, hade kunnat rädda livet på en människa. Den 25-årige man som sjukvård och psykiatri valde att inte behandla som en människa som hade mycket ont.

Artikeln i Sydöstran

Projekt i stället för uppföljning

Alla kommuner säger sig vilja göra mycket för sina ungdomar, men ungdomspolitik är mycket mer än fritidsgårdar, föreningsbidrag, skolplan för grundskola och gymnasium och några sommarjobb. Alltså är det inte särskilt bra bevänt med kommunernas ungdomspolitik, alltså drar en och annan igång projekt för att bli bättre.

I gårdagens DN fanns en stor artikel om ett demokratiprojekt för ungdomar i Nacka och att många kommuner vill göra likadant. I Karlskrona hade man ett precis likadant projekt förra sommaren, kallat Var god tag plats. Ungdomarna som deltog kom med flera härliga påverkansförslag, som dom ville ha realiserade inför eller allra senast under 2008.

Man ville till exempel ha nya mötesplatser, ett nytt virtuellt forum, att Var god tag plats skulle återkomma, insyn i skolbudgeten, en särskilt budget till ungdomars egna projekt och en checklista för att säkerställa att vid alla beslut som rör ungdomar ska unga ha medverkat före, under och efter beslutsprocessen. Bra förslag, självklara och några prövade med gott resultat på andra håll.

Lätt pinsamt med andra ord. Pinsamt också därför att det i Karlskrona genom åren skrivits motioner och pratats barnkonvention och ungdomspolitik och startats projekt både här och där. Men det blir mest A, aldrig B. Man provar mest, kommer sällan till sånt skott att det även gäller över tid.

Och det fortsätter så. Ungdomars förslag tas med rejäla nypor salt och behandlas från horisonter som tycker sig veta bättre. Så säger till exempel Idrotts och fritidsnämnden nej till idén om en anställd med uppdrag att jobba för att öka ungas intresse för samhällsfrågor, därför att det går lika bra med en ungdomspolitisk representant på varje förvaltning. Och i stället för fler Var god tag plats, kan elevråden utbildas i barnkonventionen.

Inte ens på fullmäktiget i veckan som gick och med budgetdirektiv för nästa år på dagordningen, pratades det ungdomspolitik och handlingsprogram. Inte heller sökmotorn på kommunens nya hemsida ger liv i frågan. Inga träffar på demokratiprojekt, inga på ungdomspolitiskt och handlingsprogram, inga på förslag, till, ungdomspolitiskt och handlingsprogram.

Fast i skolplanerna pratas det. Om delaktighet, ansvar och respekt, om beslut som ska tas nära dom som berörs, om stimulans till nytänkande.

Men i verkligheten blir det projekt. Inte fortsättning, uppföljning och utveckling av ungdomars egna idéer. Och inte i denna kungens tid.

Vissa lärare borde skämmas

Den svenska skolan ska ha varit modern i flera år nu och har hyllmetrar med handlingsprogram mot både det ena och det andra, men verkligheten är ofta någon annan. Alldeles för många skolbarn får skamligt nog fortfarande på tok för lite bekräftelse. Också på årets sista skoldag, och inför syskon, föräldrar och släkt, finns det skolor som gör hörbar och synlig skillnad på ungar och ungar.
Att ”ha lyckats vara en god kamrat” eller vara en ”pärla” eller en ”klippa” håller absolut inte som urval och att inför ungar göra skillnad på ungar och ungar. Och varför ska det alls göras skillnad, och på detta dumma förnedrande sätt? Alla ungar ska bli sedda, alla skolavslutningar ska vara värdiga och alla vi som är där ska höra det som sägs och kunna gå därifrån glada i hjärtat.

Ingen skolavslutning är den andra lik, men oavsett klass så har två terminer gått, sommaren väntar och ungarna längtar. Dom lite större har en och annan fjäril i magen dessutom: hur ska det gå för mig, vad ska jag göra i höst, kommer jag in på det jag sökte, vill världen ha mig?
Inför sådant krävs vuxna som är både rättvisa och ödmjuka. Och många är det, så blir dom också så mycket mer än bara lärare. Men många är det inte och det är dom, hellre än att per definition utesluta obehöriga, som inte skulle få nån legitimation.

Lärare som håller normer vid liv, bland andra den om flickor och hemkunskap, som ger öknamn eller omdömen som både kränker och faller under diskrimineringslagen. Lärare som smäller till en elev över nacken men ska ursäktas hellre än att skällas ut, som hotar med lägre betyg när ungar argumenterar och till och med sätter slutbetygen utifrån gillar eller inte gillar.
Till slut vågar ingen elev vara vare sig som vanligt eller sig själv. Det är utifrån ett sånt perspektiv som betygssystem och skolmodeller ska diskuteras. Det är emot sådant elevråd ska ha makt att agera och skolledningar avkrävas vilja att förändra. Man kunde åtminstone satt plåster på några sår den allra sista skoldagen, och bekräftat, bekräftat, bekräftat. Men då är det dags för stipendier och urval.

Ingen skugga ska falla över dom som får, dom är hur mycket värda det som helst. Men inte skolor som gör skillnad på ungar och lärare som skrämmer till tystnad. Dom ska skämmas hela sommarlovet och använda tiden till att fundera ut en rejäl förändring.

Nu är det Irland som gäller

Hade det varit omröstning i helgen hade det varit goodbye och ajöss. Nu får man vara tacksam för att nejsidan dragit iväg och leder med 35–17. Och att Bryssel bävar, som det heter i rubrikerna. Det är dessutom helt rätt. När det enda land som skulle kunna stjälpa hela lasset skulle kunna vara på god väg att göra det, då ska det bävas.

Det darras och räds här hemma också. Bland riksdagspolitikerna till exempel, som är dom enda av oss som får rösta om en ny grundlag och där, vad man förstått, det finns en majoritet för.
Alla vi andra hoppas på Irland. Detta enda land i hela EU som tycker det är både vitsigt och vettigt att låta folket säga sitt. Att det bland 27 möjliga bara finns en som vill är ännu ett bevis på att federal makt är viktigare än demokrati. Ett medborgarinitiativ, som ska kräva en miljon röster, blir på inget vis något däremot.
Annat var det förra gången när både fransmän och holländare gick emot, och Bryssel chockades, lamslogs och tog tre år på sig att komma igen. Nu heter fördraget Lissabon och med det följer bland annat en president och en särskild utrikesminister. Vår egen nuvarande har nämnts bland dom som skulle kunna bli hög utrikespolitisk representant, och att han dessvärre skulle vilja är vi många som befarar.

Det är typiskt den svenska EU-frågan, att kunna spekulera om Bildt men inte vilja ha debatter om EG-domstolens dom i Lavalmålet. Den senare är inte bara ännu mer intressant, den hänger faktiskt och rejält ihop med det nya fördraget. Domen i Lavalmålet tillåter konfliktåtgärder i vissa fall och i vissa former, och det nya fördraget ändrar ingenting i sak. Den fria rörligheten ska ha företräde, dom fackliga rättigheterna får stå tillbaka.

Här hemma ska vi lita på löften som aldrig hållts tidigare, och utredningen om Laval blir inte klar förrän efter omröstningen i riksdagen. Det är med EU-frågan i Sverige som det alltid har varit, kritik tystas ner eller nonchaleras oavsett vem som regerar. Om folkomröstningar är man också otäckt överens med övriga EU, att det är lugnast utan dom.
Fotbollen får vara hur spännande den vill den här veckan, men det är på Irland och på torsdag det händer.

100 procent – visst är det möjligt

Vindkraftverk och gratis bussresor är något av det senaste för kommuner som vill få höga poäng och vinna miljöpris eller i alla fall hamna bland dom bästa i olika rankningar. I Växjö där man anser sig vara allra bäst, och också är allra bäst på att sätta mål för växthusgaser och internationellt kallas för Europas grönaste stad, blir det sura miner när miljöutmärkelser går till andra. Men hälsa hör inte bara ihop med miljö, det är lika viktigt som måttstock när kommuner planerar och tävlar om att bli bästa ungdomskommun.

Förra året blev det Kristinehamn, som enligt Ungdomsstyrelsen under lång tid arbetat ”målmedvetet för att förbättra ungdomars villkor” och ”särskilt uppmärksammas kommunens engagerade arbete för att öka ungdomars inflytande och för att bryta utanförskapet bland de ungdomar som står långt från arbetsmarknaden”.

Mål måste man ha i kommuner, men man ska inte ta i. 100 procentiga mål, som att alla ska vara nöjda, alla ska bo, alla ska klara skolan, ingen ska ha ekonomiskt bistånd, är rena nojjan. Dit kommer man aldrig och utvärderingar stannar vid skrivbordsprodukter. Fast ibland och i vissa frågor är faktiskt 100 % både bra och fullt möjligt. Piteå är ett sånt exempel, och dit borde hur många kommuner som helst om inte vallfärda så i alla fall ringa. Där ska alla 16-åringar ha sommarjobb. Och där får alla det också, särskild garanti har gymnasiesärskolan och unga med särskilda behov.

Det handlar om rättvisa, säger man i Piteå. Och den här sommaren får 1 061 ungdomar tre veckors sommarjobb i kommunen, personal får avlastning, i äldreomsorgen kommer dom gamla ut ”när det är vackert väder” och kommunen har ytterligare breddat sin rekryteringsbas. Kostnad sex miljoner varav en till administration och handledare, och bland dom finns tidigare sommarjobbare som blivit nya kommunanställda.

Så finns det kommuner som gör rakt motsatt och har långt kvar till prispallarna. Som i Hässleholm med amerikanska bilar i nån slags kortege fram och tillbaka mitt i stan, avgasmoln modell storbrand när fjortisar bakom ratten vrålgasar så det bränner i asfalten och berusade ungar med ännu fler brukar och flaskor i handen och på allmän plats – men inte en enda synlig fältassistent och ingen polis i närheten. Däremot många andra vuxna och applåder och tutningar. En timme i väntan på försenat tåg och med dessa så kallade bilförare precis utanför, och man önskar sig hur långt bort som helst.

Och man undrar hur politiker och tjänstemän ser ut och funderar i en sån kommun och stad, om dom är lika borta som både barnkonvention och miljömål verkar vara. Långt efter i praktisk handling är dom i alla fall och är det någon som borde ta i är det typ folket i Hässleholm.