Pride är inte bara en fest

Det är inte naturligt, det är inte normalt, sa mannen om människorna i Pridefestivalen. Och förstod inte alls varför dom skulle ha en sån, och dessutom borde dom ju fatta att utan en man och en kvinna hade dom inte kommit till världen. Medan Dahlström klämde i med sitt gamla vanliga att könen sitter i hjärnan, att män har liksom som ett kommando i hjärnan att ha sex, att statliga bordeller skulle vara bra och att x-kromosomer ger känsliga fingrar.

Sommartid är som gjort för att lyssna på radio men att hålla med det som Sven, eller vad han nu hette, sa i Ring P1, går då rakt inte. Och det hjälper inte att en professor har i princip samma inställning – även om Annica Dahlström inte uttrycker sig exakt likadant och den här gången inte ens i samma program, för hon dök upp i Heliga familjen.

Dahlström är visserligen ett strå vassare, professor och allt, men utan såna som Sven ingen publik. Medan Sven, inte alls rolig men dessvärre i många kopior, får mycket av sin luft därför att såna som Dahlström är inne på samma spår. Tillsammans är dom den där proppen som aldrig verkar gå ur. Som sätter gränsen för vad som är normalt och naturlig och accepterat. Som befäster och förevigar ojämställdhet och orättvisor. Som ingen och inget blir bra av. Och som alla vi andra måste gå emot.

Tre artiklar, tjugo artiklar, hela böcker, livskunskap, vetenskap x och y, ”bara” vetskap, till och med mumbojumbo och blajblaj – ordet är fritt, och det är härligt. Men det gäller att inte alla som Sven, professor Dahlström, dom mörka kristdemokraterna och andra lika sinnade får sätta dagordningen och gränserna. Motsatsen är modiga människor, lagstiftning och kunskap.

Och festivaler som Pride. Som faktiskt inte bara är en fest, precis som livet. Pride är också bekräftelse. Precis som livet behöver.
För att det som är naturligt också ska få fortsätta vara normalt.

Utanför vår skyddade hörna

Först låter 14-åringen i Susanne Björkmans ruskigt bra dokumentär, återutsänd av P1 i veckan som gick, som en ganska vanlig tonåring. Hon vägrar, svär, bär sig åt, tiger still, stiger aldrig upp, lyder inte någon och hatar föräldrar. Fast kanske ändå inte som vilken tonåring som helst: allt hon gör verkar liksom i kubik. Men helt unik är hon inte och hur många förälder har inte velat annonsera ut sin tonåring på fyndmarknaden, flera gånger till och med. Nej, det är inte alls konstigt att föräldrar inte orkar. Och inte tonåringar heller till slut.

Och då är det ju bra att vi har hela organisationer och system som är till för att rycka in, med människor som förstår och vet mer om vad som kan och måste göras, som hjälper. Har resurser helt enkelt.

Men så berättar hon varför hon kom hem jättesent eller inte alls och skolkade från skolan och fick gå om, och absolut inte tyckte om sin styvfar. Hon hade utnyttjats sexuellt sen hon var sex år. Det var därför hon aldrig ville vara hemma när han var där, därför hon stannade ute och borta. Hon var livrädd, men berättade aldrig för hon ville skydda mamma och lillasyster, och om han gav sig på henne var ju dom trygga.

När hon i dokumentärens andra del, gjord flera år efter den första, och nu som vuxen kvinna säger förövare, låter det inte riktigt så neutralt och oladdat som det stavas utan nästan så fult och oförlåtligt som det ska. Hon vet, säger hon: styvpappan är förövaren, det var han som hade makten: det är hon som är ett offer.

Och då, vilket ändå är rasande mycket värre, finns det ofantligt mycket större hemskheter, som barnprostitution och livslånga våldtäkter och förnedringar. Verkligheter som inte heller skulle existera, som vi skulle ägna liv och tid åt att förebygga. Hur det nu ska gå till, för inte ens här, i vår egen relativt skyddade hörna, verkar vi vilja se vad som faktiskt händer.

Till exempel att skolsköterskor, skolkuratorer, fältare och socialarbetare antingen inte finns eller måste dela sig i hundradelar. Och att politiker visserligen pratar om vård, skola och omsorg men ägnar sig åt att sänka fastighetsskatter, skrota ersättningssystem och införa jobbavdrag.

Vi kan inte fortsätta på samma väg

Det räcker långt med ”välskriven samhällsjournalistik av bästa märke” och ett sommarpratarprogram i samma klass, men det hänger på fler än en om det ska bli nått. Alltså behövs en rejäl opinion, stor och enig, med dig och mig och alla inblandade. Och vi ska vara lika iskalla, rasande och skoningslösa som recensenterna skrev att boken ”Tyst hav” var. Och lika övertygade som författaren och sommarprataren Isabella Lövin, om att andra värden än evig tillväxt och det uttjatade bnp-räknandet är viktigast av allt.

Vi kan i alla fall inte fortsätta göra som vi alltid gjort. Vi blir möjligen gladare av en stunds överkonsumtion, men vi lever inte längre. Och kanske inte alls snart. Eller som Isabella Lövin säger, vi har ett medvetande och vi måste använda det. ”Inte samla på oss syre och hamstra andra livsformers kolatomer tills vi spricker.” Sånt träffar där det ska, i mage och hjärta och huvud.

Det är en mycket allvarlig brist i allmänbildningen om man inte vet vad som är hela grundförutsättningarna för vårt liv här på planeten, sa hon också i sitt sommarprogram, och vände sig till politikerna. Men vi är fler på den här planeten som har ett ansvar. Fler som faktiskt måste vara med och dela på skyldigheten till att allting tillsammans och sen länge, är en katastrof. På grund av vårt totalfela sätt att räkna och värdera och mot vår förfärliga senfärdighet. Att vi aldrig kommer till skott, att vi fegar ur och väljer det egna istället för det stora. Vi brister alla i bildning, vett och förnuft så länge vi inte är så högljudda, rasande och skoningslösa att det ger resultat.

Isabella Lövin brukar säga att yrkesfiskarna inte har några åkerlappar i havet. Dom har sin inkomst från en natur som ägs av oss alla. Du och jag äger alltså fisken. I ett hav som dör. Men som vi förhoppningsvis skulle kunna rädda. Om vi börjar räkna och bete oss annorlunda. Och ställer till med en opinion. Och visar att det är på och med såna opinioner som man vinner både val, respekt och förändring.

Sätt igång, sa Isabella Lövin när hon avslutade sitt sommarprogram, och ha sen en underbar sommar.

Skönt det finns människor som reagerar

Östersjön, badplats och camping ska inte vara detsamma som skrotfartyg och massor med TBT, som förr användes i färger till båtar men som nu är förbjudet. Det är så självklart så det skulle inte behöva sägas. Särskilt inte i Karlskrona, stan vid havet och stan med ett världsarv. När det ändå händer är det en himla tur att det finns folk som orkar att både tänka emot och streta emot.

På Tjurkö i Karlskrona skärgård har boende gått ihop, och fått fiskare, sommarnjutare och turister att hänga på. Emot kommunen – som förbluffande nog vill dumpa 50 000 ton giftiga muddermassor norr om ön. Och emot Sjöfartsverket – som har fått en idé om att dumpa utrangerade fartyg och oljeplattformar strax intill.

Det är skönt att folk reagerar, men det är rasande illa att förslag som dom här över huvud taget kommer upp. Att dom alls lämnar skrivborden och förväntas bli verklighet. Och att det är först när tidningen skriver om det, som folk som berörs får veta vad som är på gång. Liksom att förändringar, som försämringarna för Tjurköborna, inte är första gången.

Det är till exempel ungefär med Tjurkö som med Gullberna Park, också det i Karlskrona och också det en speciell plats att bo på. Där ersätter asfalt både träd och lekplats och där ska det nu byggas ännu mer, skogen skövlas ännu mer och ännu fler vitsippor och liljekonvaljer köras över. Det skulle inte förvåna om det blir ungefär med Tjurkö och Gullberna Park som det blev med Bastasjö, också det i Karlskrona och också det tänkt att vara en skön plats att vara på. För nu, efter nybygget och förändringarna där, erkänner ett av kommunlråden i stan att det praktiskt taget är ett kalhygge, att man kunde sparat lite träd.

Att protestera och säga emot hjälper en att leva lite bättre med sig själv, att ångra det man inte gjorde är i alla fall mycket svårare att stå ut med. Och än så länge är den sköna sommar´n här, Tjurkö i Karlskrona skärgård är en ljuvlig plats att vara på och liksom som för Gullberna Park är fördärvet än så länge inte genomfört – och så finns det tack och lov folk som reagerar.

Och kanske talar kommunen sant om att börja ta ställning till områden som är värdefulla. Så att vi är medvetna om vad vi förstör när vi exploaterar.