Det är inte naturligt, det är inte normalt, sa mannen om människorna i Pridefestivalen. Och förstod inte alls varför dom skulle ha en sån, och dessutom borde dom ju fatta att utan en man och en kvinna hade dom inte kommit till världen. Medan Dahlström klämde i med sitt gamla vanliga att könen sitter i hjärnan, att män har liksom som ett kommando i hjärnan att ha sex, att statliga bordeller skulle vara bra och att x-kromosomer ger känsliga fingrar.
Sommartid är som gjort för att lyssna på radio men att hålla med det som Sven, eller vad han nu hette, sa i Ring P1, går då rakt inte. Och det hjälper inte att en professor har i princip samma inställning – även om Annica Dahlström inte uttrycker sig exakt likadant och den här gången inte ens i samma program, för hon dök upp i Heliga familjen.
Dahlström är visserligen ett strå vassare, professor och allt, men utan såna som Sven ingen publik. Medan Sven, inte alls rolig men dessvärre i många kopior, får mycket av sin luft därför att såna som Dahlström är inne på samma spår. Tillsammans är dom den där proppen som aldrig verkar gå ur. Som sätter gränsen för vad som är normalt och naturlig och accepterat. Som befäster och förevigar ojämställdhet och orättvisor. Som ingen och inget blir bra av. Och som alla vi andra måste gå emot.
Tre artiklar, tjugo artiklar, hela böcker, livskunskap, vetenskap x och y, ”bara” vetskap, till och med mumbojumbo och blajblaj – ordet är fritt, och det är härligt. Men det gäller att inte alla som Sven, professor Dahlström, dom mörka kristdemokraterna och andra lika sinnade får sätta dagordningen och gränserna. Motsatsen är modiga människor, lagstiftning och kunskap.
Och festivaler som Pride. Som faktiskt inte bara är en fest, precis som livet. Pride är också bekräftelse. Precis som livet behöver.
För att det som är naturligt också ska få fortsätta vara normalt.
