Vem ska sköta pigans hushållsgöra?

Så var det dags för ännu en vända om hushållsnära tjänster för friska, arbetande vuxna. Den tydligen Enda Lösningen på det eviga problemet om en jämställdhet som aldrig vill fungera. Denna gång är det TCO igen och argumenten är återigen dom gamla vanliga, men denna gång propagerar man dessutom för nästan helt gratis tjänster. Och försöker få det till något vackert.

Vad sägs om ”en samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från kvinnorna” – alltså tvätt, maglagning, städ och allting annat på listan – så att kvinnan ”blir fri att fatta egna beslut”. Och resultatet skulle inte bara vara ”att kvinnorna kan stärka sina positioner i arbetslivet” utan dom skulle också, och det är mer än snudd på sensationellt, ”göras oberoende av mäns goda vilja”.

Vi ska alltså tro det blir både bra och tjusigt till slut, bara åtgärderna fått verka. Men det är med hushållsnära tjänster som med gamla tiders pigor: det blir någon annan som får ta hand om det som är ditt ansvar. Den variant av skatteavdrag som finns idag för att några ska slippa tvätta, städa, trädgårdsgöra och lite till är 15 gånger vanligare i rika Danderyd än i det helt annorlunda Jokkmokk, enligt statistik som bland andra tidningen Arbetaren tagit fram.

Man kan tycka att det är gulligt att fler skulle få ta del av möjligheten till avdrag för oviljan att som vuxen ta ansvar för det man vill skaffa sig. Och att ”kvinnorna har väntat länge nu på att slippa dra hela lasset med hem och barn” är jättesant. Men lösningen ligger inte i att vissa kvinnor ska dra lasset hos andra män, och skatteavdragna eller inte gör heller ingen skillnad.

Och dom nya tidernas pigors eget hushållsgöra, vem gör det? Ytterligare en omgång samhällssubventionerade kvinnor? Vem tar hand om deras: andra kvinnor? Eller kanske flyktingar som måste acceptera för att accepteras? Och när alla användbara tar slut, vad och vilka ska då männen samhällssubventionera för att slippa eget ansvar?

Nej. Säg då hellre att vuxna pojkar inte ska behöva göra skillnad genom att inte göra skillnad. Det är i alla fall att tala klarspråk. Och dom som vill ge tusan i jämställdhet ska åtminstone stå för det.

Då vet vi att dom inte heller vill slåss för kortare arbetsdag.

Plötsligt är alla miljövänner

Glömt och begravt, tack och lov, är Naturvårdsverkets förste generaldirektör Valfrid Paulssons påståenden om onyttan. Nyare och mycket mer vettigt är i stället diskussionen om det slutliga resultatet. Eller konsekvensen, om man så säger, av allt.

För vad gör vi med det: det växande sopberget, det som aldrig minskar, därför att vi ständigt fyller på och fyller på, därför att vi ständigt köper och köper, därför att vi vill ha nu, därför att vi väljer att tro att allting löser sig med teknik.

Det här är en diskussion som måste inbegripa alla, för att citera Mattias Hagberg, författare till ”Skräp”, en av höstens, får vi verkligen hoppas, mest lästa böcker. Och inte bara experterna, som Hagberg tycker tar sig rätten att prata. ”Näringslivet har kapat miljödebatten och gjort den till en fråga om tekniska lösningar. Vi kan leva som vi alltid har gjort, vi behöver bara lite andra bränslen så är allt frid och fröjd. Plötsligt är alla miljövänner vad de än gör. Ju fler etanolbilar du köper desto mer miljövänlig är du, ungefär.”

Så sant så, och med följden att nio av tio svenskar sorterar glas och papper och anser att dom tar ansvar för miljön. Och att nära lösningar, typ miljörum och inte bara uppsamlingsplatser flera mil ifrån, stannar som vilket prat i mun som helst.

Plussar vi sen på med att göra hela klimathotet till en fråga om teknik – så att alla med pengar ska kunna fortsätta konsumera ihjäl framtiden för både sig själva, alla andra och kommande generationer – blir resultatet därefter. Och summan av lathet, egoism och ingen lust att ställa krav, å ena sidan; och egen vinning, kortsiktiga lösningar och för lätta lösningar å den andra.

Eller, om man så vill säga, antingen förändrar vi vårt levnadssätt i grunden eller så går det åt helvete.

På väg att försvinna – och vi med den

Den skövlas dagligen, varje timme på dygnet. Siffrorna över det fullständigt förfärliga som görs är så många och talen så långa, att det är näst intill omöjligt att hänga med. Till och med när dom jämförs med annat, som fotbollsplaner, städer eller hela länder.

För något år sen hotades regnskogen i Kongo av total ödeläggelse. Skulle avverkningarna fortsätta som dom gjorde, skulle 34,4 miljarder ton koldioxid släppas fritt fram till år 2050. En siffran lika omöjlig att fatta som alla andra, alltså översattes den till Storbritanniens samlade koldioxidsutsläpp dom senaste 60 åren.

På 20 år har vi huggit ner, fördärvat och skövlat en fotbollsplan regnskog i Amazonas var tionde sekund. 70 000 000 hektar av Amazonas regnskog, alltså 700 000 kvadratkilometer eller en yta motsvarande Sverige och Storbritannien tillsammans, är borta för alltid.

Världens största regnskog var en gång 4 miljoner kvadratkilometer stor, lika stort som 12 Sverige. Nu är 20 procent borta. Och forskarna varnar: ursprungsbefolkningens livsmiljöer försvinner, miljöproblemen blir enorma. För tid och evighet.

Men det tar ändå inte slut. Skövlingen fortsätter, för oavsett protester, kritiker och forskarrapporter, oavsett dess enorma rikedom och mångfald, att den är en förutsättning för allt levande, så är regnskogen alltid i underläge.

I våras tog skövlingen av Amazonas fart igen. På en månad, i april, försvann åtminstone 112 300 hektar regnskog i Brasilien. Det betyder åtta gånger mer skog än i mars. Det betyder drygt 160 000 fotbollsplaner. Som inte längre finns.
Och det är dags igen. På en yta stor som Texas vill USA, Europa, Kanada och Kina ha fritt spelrum. 688 000 kvadratkilometer hittills orörd regnskog ska bort, för här ska 180 olje- och gasprojekt ha plats. Och det är inte tal om att skona någon eller något.

Olje- och gasborrningar planeras både i den Unesco-erkända nationalparken Yasunm i Ecuador, på huaoranifolkets marker, och i bolivianska Madidiparken, en av de största och artrikaste nationalparkerna i Sydamerika. Mest drabbad denna gång är regnskogen i Peru: 72 procent ska projekteras, nästan en halv miljon kvadratkilometer, ett område stort som Sverige.

Kvadratkilometer eller fotbollsplaner gör detsamma. Det blir detsamma. Världens största regnskog är på väg att försvinna.

Och vi med den.

För att inte han ska dyka upp igen

Plötsligt stegade han fram och ställde sig bredbent framför oss. Det var uppenbart att han ansträngde sig för att se bestämd ut, som om han hade pondus. Tror ni också på Jesus, började han, men förstod strax att han hade tagit fel på person. I våra gula nattvandrarjackor liknade vi på många sätt det gäng som gick förra fredagen, men inte mer.

Det är skit med det mångkulturella, ingen vill ha dom sa han, och stod ännu mer bredbent. Och moskéer och minareter för miljontals kronor som vi ska betala, fy fan tyckte han. Fortfarande bredbent. Vi kontrade med att han var okunnig, felinformerad och fellärd – men vad brydde han sig om det. Han ansåg att han hade dagens sanning, det hade dessutom stått i tidningen.

Det är egentligen ointressant att det var BLT han hänvisade till, det avgörande är att han, och andra med honom, så okritiskt läser och lyssnar. Som tuggar i sig och tar till sig, utan minsta fundering över fakta eller att BLT, som så många andra media, vinklar och vrider och till och med gör riktigt dålig journalistik mellan varven.

I längd och ansikte såg han ut som 14 och hade kunnat tas för en alldeles för ung människa för att vara ute så dags. En pojke som ville prova att provocera och inte förstod vad sånt kan leda till. Men han var äldre och proppfull med ovett, och allt han vräkte ur sig och påstod gjorde att vi pekade ut honom för nattens fältassistenter som en fullt tänkbar nynazist redo för bråk. Och som därför måste hållas ögon på.

Det är fullt möjligt att han dyker upp igen, bredbent och beredd och full av skit i munnen. Och att någon får lust att slå honom på käften just därför. Men inte bara på en gata en fredagkväll. Det är fullt möjligt att det händer nått bildlikt i politiken i Karlskrona i höst. Där alla måste klara av att diskutera sakfrågan i miljö- och byggnadsnämnden, och samtidigt våga ifrågasätta religioners inflytande över människor, utveckling, relationer, framtid – och liv.

För att inte han ska dyka upp igen, bredbent och beredd och full av skit i munnen.

Hur är det möjligt med OS i Kina?

Den här veckan är det dags för ett OS som ingen vettig människa vill ha men som ingen och inget har kunnat stoppa. Vad är det vi håller på med, vad är det vi gör? Hur mycket mänsklig förnedring accepterar vi? Eller är det som det sägs: att bara det inte och så länge det inte drabbar mig, så skiter jag i det. För hur kommer det sig annars, hur är det alls möjligt, att ha OS i Kina.

Det är kul med Christian Olsson i tresteg, att Carolina Klüft i alla fall till hälften representerar Karlskrona och Blekinge och när Susanna Kallur är i form. Men hur kul är en medalj från OS i Kina, vem kan gilla det man själv gjort till lika många hundra procent som insatsen ändå är värd?

Nu blir det ingen Christian Olsson den här gången, men han stannar inte hemma av annan kraft och beslutsamhet än att baksidan av låret inte håller. Och dom irakiska idrottarna, som inte kommer dom heller, är tvingade av den internationella olympiska kommittén att avstå. I kommitténs värld är det nämligen viktigare med idrottsförbund som är självständiga än att människor, som dom i Kina, får en chans att vara det.

Alltså pratar kommittén och andra företrädare för OS i Kina mer och hellre om stopp för doping än gör nått verkligt för att stoppa mänskligt lidande. Eller som en av alla dessa politiker som inte heller skäms för att vara på plats, kulturministern i detta land, Lena Adelsohn-Liljeroth sa att kanske, om det finns tid och utrymme, så kanske hon kommer att säga nått.

Det hjälper inte att säga att det kanske kan bli annorlunda, om vi är där kan vi påverka. Inget förändras i grunden av lama, fega, menlösa så kallade protester. Sitta på fina platsen under ett OS i Kina, är detsamma som att acceptera.

Ett OS i ett land som vägrar människors rätt att ens finnas till, är så vidrigt att det är obegripligt att det bara kan hända. Och alla med minsta lilla finger i den här syltburken är skyldiga, alla från regimen på plats till SVT som också ville göra pengar på eländet och föreslog en särskild OS-TV-avgift för ålderdomshem och dagis.

Ingen idrott är värd det pris som nu betalas i Kina. Inget över huvud taget. Kan du se dig själv i spegeln ens om du bara följer OS på TV?