Glömt och begravt, tack och lov, är Naturvårdsverkets förste generaldirektör Valfrid Paulssons påståenden om onyttan. Nyare och mycket mer vettigt är i stället diskussionen om det slutliga resultatet. Eller konsekvensen, om man så säger, av allt.
För vad gör vi med det: det växande sopberget, det som aldrig minskar, därför att vi ständigt fyller på och fyller på, därför att vi ständigt köper och köper, därför att vi vill ha nu, därför att vi väljer att tro att allting löser sig med teknik.
Det här är en diskussion som måste inbegripa alla, för att citera Mattias Hagberg, författare till ”Skräp”, en av höstens, får vi verkligen hoppas, mest lästa böcker. Och inte bara experterna, som Hagberg tycker tar sig rätten att prata. ”Näringslivet har kapat miljödebatten och gjort den till en fråga om tekniska lösningar. Vi kan leva som vi alltid har gjort, vi behöver bara lite andra bränslen så är allt frid och fröjd. Plötsligt är alla miljövänner vad de än gör. Ju fler etanolbilar du köper desto mer miljövänlig är du, ungefär.”
Så sant så, och med följden att nio av tio svenskar sorterar glas och papper och anser att dom tar ansvar för miljön. Och att nära lösningar, typ miljörum och inte bara uppsamlingsplatser flera mil ifrån, stannar som vilket prat i mun som helst.
Plussar vi sen på med att göra hela klimathotet till en fråga om teknik – så att alla med pengar ska kunna fortsätta konsumera ihjäl framtiden för både sig själva, alla andra och kommande generationer – blir resultatet därefter. Och summan av lathet, egoism och ingen lust att ställa krav, å ena sidan; och egen vinning, kortsiktiga lösningar och för lätta lösningar å den andra.
Eller, om man så vill säga, antingen förändrar vi vårt levnadssätt i grunden eller så går det åt helvete.
