Det är synd om medelklassen

Det där med sammanhang är bra lurigt, som när någon till exempel rycker loss en mening ur något längre. Ta den om att få känna glädjen i att försörja sig med ett eget arbete.
Eller den om att alla ska ha möjlighet att utvecklas utifrån sin egen kraft. Det låter tjusigt värre; här är det nån som förstår, här snackas det nog solidaritet. Men så var det det där med sammanhang. Och att tala klartext.

En regeringsförklaring är ingen steril historia utan en del i något större. Och den säger lika mycket som den inte säger. Så när Borg gör upp budgeten och Reinfeldt drar förklaringen är det helt enkelt livsnödvändigt att hänga med med båda öronen.

Att lyssna på hur andra tolkar skadar inte heller. Tvärtom faktiskt. Allting hänger ihop ännu bättre och blir ännu tydligare – det är faktiskt inte bara på hunden som vi ser hur husse är, eller den hon umgås med som avslöjar henne.
Ta den liberala tankesmedjan Timbros chef Maria Rankka. Äntligen, sa hon, satte Reinfeldt reformpolitiken i en större berättelse och pratade om Sverige och svenskarna på ett jordnära sätt.

Och så är hon glad över jobbavdrag. För, säger hon, vi har en medelklass idag som i stora delar är utarmad, som inte har ett eget kapital. Med jobbavdrag kan dom få en sån möjlighet. Det är inga skattesänkningar som är gigantiska på något sätt, det är en möjlighet för människor att själva bygga upp en buffert, få trygghet och säkerhet.

Det är bara att tacka och ta emot, skriva ner det och sätta det på kylskåpet eller varhelst det aldrig glöms bort eller försvinner. Eller så skriver man bara sköt dig själv, spara så mycket det går, skit i alla andra – som Peter Akinder, politisk redaktör på tidningen Östran, klartextade Rankka i debatten i radions P1.

Det ska löna sig att arbeta, ge nåt tillbaka i plånboken, säger Reinfeldt. Fler i arbete ger rättvisa och en tryggare välfärd, säger Borg. Med andra(s) ord kan förståelse och solidaritet slänga sig i väggen när arbetslinje blir en religion.

För det är inte synd om människorna, det är synd om medelklassen.

Om hur makt kan ta för sig

Makthavare av alla slag ska svara, det är deras skyldighet. Dom ska inte säga inga kommentarer, inte göra sig otillgängliga med flit, inte kräva särskild behandling. Och det gäller även utrikesministrar.

Men Carl Bildt – en utrikesministern som förknippas med aktier och optioner, Darfur och olja, är positiv till att skeppa kärnbränsle till atomvapenmakten Indien, som inte ens nämner kvinnors rättigheter i till exempel konflikthantering och fredsförhandlingar – han vill bestämma över hur hans intervjusvar ska användas och presenteras. Han kräver helt enkelt nått slags tolkningsföreträde och skäms inte det minsta.

I stället försöker han flytta fokus från politikerförakt till förakt för journalister, just nu dom på Rapport. Allt för att komma ifrån att han Utrikesministern, mitt i den minst sagt politiskt och demokratiskt knepiga FRA-debatten, faktiskt säger att Sverige i underrättelsesammanhang i en situation kan tänka sig att lämna ut information även till diktaturer.

Det behövs ingen professor i underrättelseanalys men Wilhelm Agrell gör det ändå: förklarar varför. Och plockar snyggt ner både Bildt och hans efterförsök att dra igång hela maskineriet och dementera.

För visst är det självklart så att om FRA inte varit en känslig och (tack och lov!) debatterad fråga hade Bildt inte hängt upp sig på varken rubrik eller intervjuklipp. Och – ”om man i sak menar att det är en politisk och moralisk fråga” vilka man delar underrättelseinformation med, så ”spelar det förstås ingen roll vilken myndighet som delar med sig”.

Men Bildt far fortsatt fram som om han inte bara ansåg sig äga utrikesministerposten utan hela världen. Och fortsätter därför att vara ett strålande exempel på hur makt både kan ta för sig och få för sig.

Det är faktiskt inte bara FRA som är en fråga om politik och moral.

Halvtidspaus i politiken

När det väl gäller och det måste bli riktigt tydligt, då syns det att det är två läger. Eller som vilken match som helst: två olika lag, två olika sätt att spela och ta sig fram – och en minst sagt delad publik. Och så är det nu. Med halvtid i politiken finns på ena sidan dom som vill ha mera av samma och på andra sidan dom som vill stoppa, göra om, göra annat. Och en orolig publik.

Regeringens strategi inför nästa halvlek är fortsatt allians. Alliansledaren ultovar det, i DN igår kallar han det för att ta i ännu bredare och fördjupa. Det är heller inget konstigt i det, ingen har väl trott att alliansen skulle dela upp sig, inte ens nu i halvtid, den tror ju fortfarande på sin politik. Att alla andra i publiken hoppa(t)s är en annan sak.

Så det blir en hårdare allians och en hårdare politik. Och tar man samma DN förklaras det med att arbetsrätten är problematisk, vi har ett utbrett fiffel, det är fel på bolagsskatt, arbetsgivaravgifter och värnskatt, energipolitiken velar och integrationsproblemen signalerar om att dynamiken är för dålig.

Men (p)å andra sidan konstaterar publiken att vart tredje nystartsjobb inte hade behövt bidrag till arbetsgivaren, att ohälsa kommer av social orättvisa, klass- och genusskillnader, att ofinansierade skattesänkningar inte gör det ett dugg bättre, och att klimatpolitik aldrig är fler kärnkraft.

Blockpolitiken är inte alltid lika tydlig men när det väl gäller, då både finns den och är den självklar. Av det följer också nödvändigheten av samverkan och samarbete (p)å den andra sidan. Och att man tar det lugnt med blocköverskridning. Att sälja själen har inte framtiden för sig, den här gången heller.

När matchen är slut är det inte bara antalet mål och missar som avgör. Det handlar ännu mer om publiken. Och det är faktiskt inte bara nästa generation som måste ägna sig åt nåt annat än sin egen trädgård.

Vissa strider måste man ta

Någon kallar det kvotering och bryter ihop bara av det. Andra tar i ännu mer, och en delad föräldraförsäkring blir både överförmynderi och totalt förmynderi. Det är intressant det där. Antingen ska man alltså få bestämma själv eller också ska man ha bra eller i alla fall mer betalt när man blir den som måste vara hemma.

För det första: man får barn, man skaffar inte. Och jämställdhet kommer aldrig att bli om kvinnor antingen ska vara hemma eller män ha en rätt att få betalt för detsamma. Och varför ska vårt gemensamma betala för att vissa människor ska ha rätt att göra privata val, för att en förälder ska få vägra att ta ens det mest självklara ansvar, inte behöva uppfylla några som helst (mot)krav?

Nej, här ska inte ges andra eller särskilda bidrag för att täcka vissas ekonomiska förlust när dom får barn. Det tvärtom permanentar allt som varit fel i evigheter. Det blir fortsatt lika lätt för män att inte ta sitt ansvar, det blir fortsatt lika lätt att låta den underbetalda stanna hemma. Och det blir fortsatt inget inkomstrelaterat barnbidrag.

Inte ens den upplysta tid vi lever i idag är en garant för något annat. Tvärtom anser många att kvinnans plats fortfarande är i hemmet. Det har till och med blivit till en sorts feminism, att livmodern är det som bestämmer och förutsäger och bara vi uppgraderar kvinnligheten får vi jämställdhet.

Om föräldradagarna fryser inne, som kritiker menar kommer att ske – då säger det mer om männen som vägrar att göra det. Och den förälder som inte vill vara hemma skulle aldrig ”skaffat sig barn”, och inte den andra föräldern med den heller. Och den arbetsgivare som tycker det är ok att livmodern ska ha hela ansvaret har inte heller mycket till insikt i dom stora frågorna.

Men med delad föräldraförsäkring kan vi på sikt vara där. Med rättvisa löner, jobb som inte är bara kvinnors, ett samhälle som inte bara styrs av ett patriarkat utan med makten fördelad, liksom allting annat, och där kön inte begränsar. Det är så vi måste tro, tänka och göra. För barnens skull, som mår bra av jämställdhet; för föräldrars skull, som behöver jämställdhet; och för rättvisans skull, för det är jämställdhet.

Man bör inte bara välja sina strider, vissa måste man bara ta. Vi skulle redan haft en jämställdhet att vara stolta över, som vi kunnat lämna vidare till alla dom barn vi redan ”skaffat”. Nu är det inte så, och i värsta fall får vi kanske låta våra skaffade barn fixa till dom sista detaljerna, men det vi inte får göra är att strunta i vårt ansvar.

Att få till en delad föräldraförsäkring hör verkligen dit. Och att dela den i tre som ett första steg är ett ganska bra första steg.