Det där med sammanhang är bra lurigt, som när någon till exempel rycker loss en mening ur något längre. Ta den om att få känna glädjen i att försörja sig med ett eget arbete.
Eller den om att alla ska ha möjlighet att utvecklas utifrån sin egen kraft. Det låter tjusigt värre; här är det nån som förstår, här snackas det nog solidaritet. Men så var det det där med sammanhang. Och att tala klartext.
En regeringsförklaring är ingen steril historia utan en del i något större. Och den säger lika mycket som den inte säger. Så när Borg gör upp budgeten och Reinfeldt drar förklaringen är det helt enkelt livsnödvändigt att hänga med med båda öronen.
Att lyssna på hur andra tolkar skadar inte heller. Tvärtom faktiskt. Allting hänger ihop ännu bättre och blir ännu tydligare – det är faktiskt inte bara på hunden som vi ser hur husse är, eller den hon umgås med som avslöjar henne.
Ta den liberala tankesmedjan Timbros chef Maria Rankka. Äntligen, sa hon, satte Reinfeldt reformpolitiken i en större berättelse och pratade om Sverige och svenskarna på ett jordnära sätt.
Och så är hon glad över jobbavdrag. För, säger hon, vi har en medelklass idag som i stora delar är utarmad, som inte har ett eget kapital. Med jobbavdrag kan dom få en sån möjlighet. Det är inga skattesänkningar som är gigantiska på något sätt, det är en möjlighet för människor att själva bygga upp en buffert, få trygghet och säkerhet.
Det är bara att tacka och ta emot, skriva ner det och sätta det på kylskåpet eller varhelst det aldrig glöms bort eller försvinner. Eller så skriver man bara sköt dig själv, spara så mycket det går, skit i alla andra – som Peter Akinder, politisk redaktör på tidningen Östran, klartextade Rankka i debatten i radions P1.
Det ska löna sig att arbeta, ge nåt tillbaka i plånboken, säger Reinfeldt. Fler i arbete ger rättvisa och en tryggare välfärd, säger Borg. Med andra(s) ord kan förståelse och solidaritet slänga sig i väggen när arbetslinje blir en religion.
För det är inte synd om människorna, det är synd om medelklassen.
