Hurra för en genus-certifiering

En ny sajt på nätet med jämförelser av matpriser har blivit jättepopulär. Initiativet är bra, inget snack om det. Men att sidan blivit poppis är inte alls konstigt och inte alls bara därför att många tycker att mat är för dyrt. Och inte heller därför att mat inte alltid är vad den utger sig för att vara. Det poppiga kommer också av att ingen får dåligt samvete av att jämföra priser på samma sorts mat.

Annat är det med andra jämförelser, vissa folk får rysningar bara av att höra talas om dom. För att inte tala om alla reaktioner när det ställs krav på en själv, när det otäcka kryper närmare, när det ska deltas och praktiskt arbetas, fullgöras skyldigheter. Men kan vi miljöcertifiera så kan vi genuscertifiera. Och precis som matjämförelser kan förändra och ytterst ge människor lön för sitt arbete, så kan genusarbete synliggöra och förändra andra sorters orättvisor.

Det är inget konstigare än att gilla läget, i den betydelsen det brukar ha, nämligen att stå ut. Många människor, däribland kvinnliga människor som Tage Danielsson så välformulerat skiljde ut oss för att visa att vi finns, har erfarenhet av det. Och har haft i alla tider dessutom. Kvinnor vet också att härskarteknikerna existerar. Osynliggörandet, förlöjligandet, att inte få veta, att straffas dubbelt, och känna skuld och skam dessutom. Och om sånt ska ingen skämta.

Men bland annat det gör socialantropologen Steven Sampson när han reagerar med en kulturellt konstruerad ryggmärg och därför förfasar sig över förslaget att genuscertifiera hans arbetsplats, Lunds universitet. Att det skulle vara något bra vill han inte förstå.

Idén är att kolla om litteraturen har genusperspektiv, att lärare ska göra en genus-självdeklaration, gå genuspedagogiska kurser och lära sig tänka, undervisning ur ett genusperspektiv, examinering med bland annat frågor om genus – helt enkelt en utveckling av allt och allas genuskompetens. Men sånt tycker Sampson är kontroll, en ny form av härskarteknik, och säger ”fuck you, fuck you, fuck you till genusfascismen”.

Han är inte könsmedveten, socialantropolog som han ändå är och borde veta bättre om hur bland annat kön och klass integrerar och agerar med varandra, om hur kulturer formar och reproduceras. Men han offrar, precis som så många andra av manlighetens många ansikten, jämställdheten för valfriheten.

Men även dessa måste snart gilla läget, i den betydelse det brukar ha, nämligen att stå ut.

Elever ska också sätta betyg

När skolminister Björklund ska göra om skolan för att få bort det han kallar flumskola, då är det eleverna som får ta smällen. Då ska det vankas mer och hårdare disciplin och betyg, både tidigare och oftare. Men betyg åt andra hållet, för att få nån slags ordning och reda också där, nej se det vill inte Björklund.

Och sorgligt nog får Björklund medhåll från fackligt håll. Det finns kursutvärderingar, elever ska inte sätta kryss, inte göra personlighetstest av lärare, det ska rektor göra. Det är bättre att rektorer får mer tid att leda organisationen, om dom kan vara mer ute i skolan kan dom både hitta goda exempel och se bristerna.

Som om elevers betyg av lärare inte skulle vara både väsentligt och nödvändigt. Som om det inte skulle finnas fråge- och utvärderingsinstrument som kan sålla dumma betyg från rätta betyg. Som om elever bara ska lyssna och stå ut, men inte bli lyssnade till och kunna förändra.

För det är ju inget nytt att det finns lärare av minst två sorter. Bra lärare, och många kan vara riktigt riktigt bra; uppmuntar till diskussion och argumentering, gör inte skillnad, tar in omvärlden, kan sitt ämne, höjer ribban, uppmärksammar när någon kommer efter. Till skillnad från lärare som lagt pedagogiken på hyllan för länge sen, som vill ha fjäsk och inte bli emotsagd och i förlängningen förnedrar tjejerna och kränker killarna genom att ge dom första fel sorts uppmärksamhet.

Båda sorter i en och samma skola. En skola som ska vara demokratisk, rättvis, jämställd och jämlik, som inte bara ska göra skolplaner och skriva handlingsprogram för lika behandling, ingen mobbning och stopp för sexuella trakasserier utan också arkivera varje elevs måluppfyllelse och uppträdande.

Skolan pratar om att öppna sig för omvärlden men har alltid varit rädd för att ge elever utrymme och demokratiska verktyg. Fast det finns skolor som vågat. Och i Malmö vill man ta ett bra steg på rätt väg och låta elever i tio skolor sätta betyg redan i vår, och till nästa termin ska det gälla för alla skolor.

Björklund tjatar om flumskola, ouppfostrade ungar och tolkar statistik på ett mycket eget sätt, men låt honom göra det. Det enda som är sant är att skolan kan bli bättre. Varken hans eller någon annans rädsla för insyn och syngliggörande ska ensamt avgöra hur skolan ser ut eller ska se ut.

Såvida inte elevdemokrati inte betyder något förstås. Eller bara ska finnas i vissa skolor, som vågar, dom som sätter barnet i främsta rummet.

Valrörelsen, here we come!

Det finns dom som dömer ut den, men socialdemokrater och miljöpartister är en snygg blandning. Och en nödvändig. Miljön vinner på den liksom rättvisefrågor, och vad skulle vara viktigare? Med s+mp blir det ännu mer kunskap och ännu mer mod och envishet att verkligen driva på för förändring i den mest avgörande framtidsfrågan. Och här har socialdemokratin mest att lära.

Åt andra hållet blir det med rättvisefrågorna – som ju faktiskt handlar om solidaritet mot fler än enbart naturen. Alltså måste miljöpartiet lära sig att förstå vartåt det barkar med bland annat friskolor, och ta ställning därefter. På detta följer också att lokala miljöpartier som det i Karlskrona inte kan göra som det vill bara för att få nästan bli kommunalråd.

Men för bästa nödvändiga blandning behövs också vänstern. Därför var det bra att den halva pudeln kom så snabbt som den gjorde från Mona Sahlin med ytterligare några flera, som ju i alla fall bildligt verkade ha stängt dörren. Och i detta land är ett vänsterspöke ingenting jämfört med det andra.

Vänstern behövs. Inte så mycket för att stilla oron över annars tappade, vilsna själar utan därför att socialdemokratin gått för mycket och för fort högerut i tron att där finns det också väljare. Men väljare ska göra ett aktivt eget val, det gäller även den översta tredjedel i samhället som (s) alltför länge sneglat på. Att ändra politik, i mening att ge upp och förvränga sina värdegrunder, den enda egentliga meningen med all politik, för att tillfredsställa ett gäng plånboksväljare – absolut inte, nej och åter nej.

Värdegrunder kan inte bara göras till slagord. ”Tillsammans” är visserligen riktigt bra, men… Så länge det inte omfördelas och fördelas, så länge rättvisa exkluderar kön, klass, etnicitet och sexuell identitet, så länge vi går i världens otakt med hela världens miljö – så länge är det inte och blir det inte ett samhälle och en värld för alla.

Socialdemokratin måste börja gå vänster ut igen, det är absolut nödvändigt när världen snubblar åt fel och andra hållet. Och behöver en politik för tillväxt, till för människors skull och på naturens villkor. Och för det behövs s+mp+v: en snygg början, en bra och nödvändig blandning.

Valrörelsen – here we come!

Porr på bästa sändningstid

Vad gjorde din tonåring i lördagskväll, tittade på teve kanske? Hoppas du satt där du också, annars är det läge att ta ett rejält snack tillsammans. Det är inget fel på TV och dokumentärer är bland det bästa, men den fria televisionen ska veta bättre än att göra som porrindustrin. I lördags var det inget annat än grov förnedring, och på bästa sändningstid dessutom.

Kvinnor har förnedrats i alla tider och på alla tänkbara sätt. Dom har ansetts vara oförmögna, omöjligt kunna fatta rationella beslut eller förstå ens det minst väsentliga. Det kön som alltid styrt världen ansåg att den viljekontrollerade mannen står främst i utvecklingskedjan och evolutionsläran lärde att arterna förädlades – med undantag för kvinnan.

Den enda mognad och utveckling som erkändes kvinnor, var könsmognaden. Enligt förnuftet på 1800-talet var flickor på södra halvan av klotet könsmogna redan vid 7,5 års ålder medan flickor här hemma i kalla norden tog ytterligare några år på sig. Och det är verkligen nått att fundera över i våra tider, med män som far till Thailand för att ”ha kul” och med en porrindustri som kallar sig affärsverksamhet och tjänar multum.

Ingen är tvingad, alla har ett eget val, vi lever i ett fritt samhälle – är porridustrins ursäkt för att få finnas till och bli rik på andras bekostnad. Men inget kan nånsin ursäkta affärsmän av det här slaget och porr är inte sexuellt upphetsande, ingen sexuell revolution.

När SVT varnar känsliga tittare är det bara ett taskigt alibi för att kunna visa hårdporr – särskilt som världens meste porrstjärna påannonserades som en karismatisk man. Att en av dokumentärerna handlade om efter ”Långt ner i halsen”, världens mesta porrfilm och delvis alltså innehöll kritik och insikt, hjälper inte heller – sekvenserna som visades ska inte bara unga människor slippa att se.

Men motsatsen är inte nån religös moralhysteri med heligt äktenskap, en så kallad familj och anständighet. Motsatsen är ett stopp för industriell och alla annan porr, samtidigt med vettiga vuxna som inser att sex är ljuvligt och därför tillåtet.

På 1800-talet hämtades logiken för att sortera ut kvinnor i berättelser om djuren. Att vi ska ha kommit längre idag kan väl inte fortfarande bara vara ett önsketänkande.