Någon annan likadan

Det är inte lätt när alla möjliga kriser, stora som små, världsliga och privata, finns runt närmaste hörn. Klimatkris, matkris, finanskris. Amerikansk kris, svensk kris. Och på det varsel och uppsägningar på en redan liten eller obefintlig arbetsmarknad. Så inte är det konstigt att man längtar bort nån gång.

Kanske inte heller att Marx, som det sägs, kommit i ropet igen. Inte så mycket beroende på hans lösningar och politik men väl hans analyser. Politiken hans kan vi verkligen vara utan, det behövs inte många ord för att fatta avsky. Det som är enkelt är faktiskt inte heller alltid det bästa, varken som mål eller medel, hur bra det än kan låta. Anarkism kan till exempel vara ett gulligt tänk, fast som samhälle blir det förstås fullständigt omöjligt att realisera och därför ha.

Ska det verkligen hända nått är det just det jag själv gör och tänker som blir det som räknas och kommer att bidra. Sånt lärs ut redan i förskolan. Och följs upp i den riktiga skolan, vad än Björklund säger om den.

Därför är det knepigt att det ska till en pensionerad läkare för att hygienen på sjukhus ska komma upp på dagordningen. Och därmed frågor om medicinsk kvalite och patientsäkerhet. Eller en nyanställd eller vikarie för att långvarig vanvård och förnedring av äldre ska bli synligt. Eller nått annat som också är en konsekvens av att det äntligen är någon som reagerar och agerar.

Så vad är det som händer med oss och hur ska vi ha det? Det blir inga rejäla förändringar om bara några gör eller går före, allt tar dessutom på tok för lång tid. Och, det lärde vi både i skolan och av verkliga livet, när bara några tar för sig blir det på bekostnad av andra. Som underordnas, marginaliseras och i värsta fall förtrycks.

Lösningen är kanske inte heller ett världsparlament, även om det låter spännande. Att vända den globalisering vi ser idag, med sin ekonomism och någras överflöd och överlevnad – till en globalisering med alla människor i främsta rummet. Några kallar ett sånt samhälle demokratiskt. Andra undrar vart ett sånt tog vägen. Eller hur ett sånt manifest skulle kunna skrivas för att bli verklighet. Och innebära möjligheter och livsförutsättningar även om du är sjuk, har det motsatta könet, en etnicitet olik dom flesta på samma gata eller nått annan som i dagens debatt och samhällen gör dig till någon annan sort.

I stället för det vi alla faktiskt är, någon annan likadan med samma rättigheter.

Nu är han en hyvens kille

Nu är han en hyvens kille, istället för bara en i den långa raden av oförskämt överbetalda. Efter att i flera dagar varit den gräsliga bonus- och löneligans senaste ansikte avstår Lars G Nordström, killen på Posten, helt plötsligt från allt han tyckte var rimligt. Detta, att inte ta emot en jättelön, visar bara hur ofantligt mycket för stor lönen var. Och att kritiken emot både honom och styrelsen som gav honom den, hade alla rätt.

Marianne Nivert, styrelseordföranden som var med när Nordström fick 900 000 kronor i månaden, beklagar och tycker det känns konstigt att Nordström nu ska jobba gratis. Men ideellt arbete, vem håller inte på med sånt? Och pensionärer, Lars G har dessutom en jättepension, är absolut inga undantag.

Ta alla kvinnor i Röda korset som leende lotsar besökare på sjukhusen rätt i korridorerna eller, liksom så många andra frivilligarbetare, blir stöd och vänner till nyanlända flyktingar. Ta alla volontörer i alla åldrar, som för ingenting gör massor för att glädja och hjälpa andra.

Så nej. Det är inte synd om Nordström. Han kan gott göra ett ideellt arbete han också, eller ännu ett ifall han redan bidrar. Dessutom har han mer än råd att avstå från lön, han lever gott som pensionär, och här är det inte tal om några tior extra. Efter chefskapet på Nordea blev pensionen 5 miljoner kronor om året, och dessutom har han styrelsearvoden på i runda slängar 1,5 miljon.

Nordström kan alltså fortsätta vara en glad pensionär. Han saknar varken nyttig frukost eller kaviar, inte ens efter att ha betalt tillbaka det han redan fått av Posten och avstått från resten av det som sammanlagt skulle blivit 11 miljoner – fast nu smakar allt förstås bättre i mun och det blir fler stjärnor i boken, man kan tro han är en riktigt hjälte efter alla hyllningar.

Men det betyder också att Nordström instämmer i kritiken emot honom, bekräftar dess innehåll. Och att han inte längre ville vara den här typen av svarta rubrikers man och göra folk, däribland alla på Posten, skitförbannade.
Näringslivets egen vd Urban Bäckström, också han en i bonusgänget, kallar Lars G Nordström för en riktig hedersman – men skulle inte själv göra likadant. Nej, vem hade trott det.

Det Lars G Nordström gjort är både annorlunda och unikt. Och kommer att så vara i långa tider framöver. Men det är mer en seger för opinionen och vanligt folk, än ett snyggt steg av Nordström.

Nu väntar vi bara på 45 nya brevbärare.

FEGT. RIKTIGT FEGT.

Lissabonfördraget finns inte längre, men på torsdag ska våra folkvalda rösta om det. Hur knepigt är inte det? Och vadå fördrag? Vi pratar faktiskt ny konstitution, nått så stort som en ny grundlag. Som borde kräva två riksdagsbeslut och ett val däremellan, eller åtminstone en folkomröstning. Så hur demokratiskt knäckande är det inte då, att vi folket varken får debatter eller får rösta?

Det är fegt. Det är riktigt fegt. Och det blir inte mindre fegt av att våra folkvalda också fullständigt struntar i det irländska folkets nej. Om så bara ett land sa nej, sas det, så skulle förslaget dras tillbaka. Men det var bara snack. I stället blev det bara ännu viktigare för övriga EU-länder att visa vem som bestämmer och att Irland, genom att ge tillåtelse för sitt folk att rösta, gjorde något både urbota dumt och oförlåtligt.

Men här ska inte bara skällas och skyllas på EU som klump. Dom riksdagsledamöter som för det oförstående okunniga svenska folket velat förklara och diskutera innehållet i den nya grundlagen, är så lätt räknade att dom får plats i en hyresetta. Och man kan undra om vi verkligen behöver så många valda i en riksdag som när det bränner till går och gömmer sig.
Det sämsta argumentet är inte att vi folket inte förstår och tydligen inte heller kan läras att förstå. Det sämsta argumentet är att det inte skulle vara någon skillnad mellan den grundlag vi har idag och den vi nu ska få. Sånt rimmar inte bara dåligt med att vi som folk inte skulle förstå, det rimmar dessutom inte alls med sanningen.

Den nya grundlagen ger EU rätt fatta beslut tvärs emot vår riksdag, till och med Lagrådet anser att riksdagens ställning kommer att urholkas reellt. Hur går det ihop med att all makt ska utgå från folket? Och vi får ett regelverk som i huvudsak är likadant som det utgångsförslag som Frankrike och Holland sa nej till. I det skulle EU-rätt gå före nationell rätt, nu ska EG-domstolens praxis gälla och det är i verklighet och praktik samma sak. Säg Lavaldomen – och svensk arbetsrätt och kollektivavtal lever farligt.

På torsdag gäller det. Ska det blir ett ja till en ny grundlag utifrån ett förslag som inte längre finns efter noll debatt och ingen folkomröstning. Eller ska minst 88 ledamöter våga säga nej, skriva en annan historia, några gå emot sitt parti?

Hur var det han sa Obama, och fick folket med sig? Change, we can. Men vi kanske är nöjda med en utträdesklausul?

Logiska kullerbyttor i kd

Hur kul kan det vara att slå huvudet i en 4%-spärr gång på gång? Inte kul alls kan tyckas, och det gör inte heller kristdemokraterna. Men dom ändrar sig inte heller hur som helst. Och inte ens om det gäller något så okränkbart som människovärdet.
Bättre då, verkar i alla fall partiledare Hägglund tycka, att prova en logisk kullerbytta.

Men sånt går inte ihop. Och ska inte heller. Dels för att logiska kullerbyttor inte går ihop. Men mest för att partiet i grund och botten ändå är samma gamla parti som det alltid varit. Hägglund kan alltså prata och kullerbytta hur mycket han vill om civilrättsliga äktenskap, men så länge kristdemokrater inte accepterar könsneutrala äktenskap blir det ingen förändring i grunden.

Att vara kristdemokrat är och blir även fortsatt detsamma som att aldrig acceptera något annat än heterosexualitet. Det och endast det är det normala, det som ska gälla, det som ska accepteras. Och när fortplantning står över allting annat blir äktenskap och familj därefter – och för kristdemokrater alltså fullständigt oförenligt med både homosexualitet och familjer utan mamma-pappa-barn.
Kristdemokraternas värld blir en värld där alla människor både ska ha lika värde och lika rättigheter – och ändå inte.

Det är som med dom logiska kullerbyttorna: dom håller inte heller ihop, bildligt talat kan både ben och armar spreta åt alla håll. Fast visst, som bild över kristdemokratin är det kan ske inte helt fel bild. För just nu sprattlar dom febrilt, letar desperat efter kompromisser till och med i sina profilfrågor, gör allt för att överleva. Och inte bara i en alliansregering utan över huvud taget som politiskt parti.

Det kan inte vara lätt vara kristdemokrat när både tiden och opinionen rinner ifrån, och fortare och fortare går det. Och värre kan det mycket väl bli för Hägglunds desperata försök att rädda det som räddas kan i en av partiets viktigaste frågor går inte helt hem i det egna gänget.

Och precis det säger en hel del om kristdemokrater. Att inte ens i en fråga där till och med kompromisser är fullständigt oförlåtna ändrar dom sig.

Nu gäller upp till kamp

Det är inget dumt drag av moderaterna och Anders Borg. Att kritisera bankerna för att inte vilja sänka räntor går hem i stugorna. Att kalla hela finansmarknaden för girig är att säga det alla andra tycker. Sånt lönar sig. Att göra sig till tolk för bra många fler än dom som annars är partiets väljare har gett positiva rubriker i media.

Annat är det med Mona Sahlin och socialdemokraterna. Stora delar av media har tydligen bestämt sig för att partiets uppgörelse med miljöpartiet är dels en fara för både land och rike, dels sköttes strategiskt dåligt – och en sån vinkel är förstås godis för alla som gillar kriser och svarta rubriker.
Medan Borg i media blir killen som tycker som vi, framställs Sahlin som mindre duglig till och med som partiledare. Och den senaste opinionsundersökningen, där (s) tappade rejält, sägs visa på samma sak.

Men det är skillnad på att visa folklig vrede i en stund när alla är vreda över samma sak – och att ha en politik för både rättvisa och fördelning i alla situationer, som inkluderar även dom som inte är det minsta rika på vare sig pengar eller livsmöjligheter. Och är det något Mona Sahlin därtill kan, så är det att prata vanlig hederlig svenska, uttrycka sig som gemene man och kvinna, få människor att förstå politik.

Media gör det den ska, även om den ofta, som nu, kan kritiseras för flockmentalitet och att inte ge politik och händelser sitt rätta ifrågasättande. Men att alliansens får en skjuts framåt genom medias rubriker är också socialdemokratins eget fel. För Mona Sahlin är givetvis inte ensam om idén och strategin att samverka med miljöpartiet och har förstås inte ensamt om ens alls stängt några dörrar för vänstern.

Så var är då alla socialdemokrater som av tusen skäl ska ställa upp, bakom både politik och partiledare? Som ville ha en helt annan ledarstil och ledare än Persson och hans brukspatronliknande? Så vad är det för strategi partiet håller sig med? Eller ska kvinnor alltid tvingas ta mer skit än en man i samma situation?

Det har alltid varit ruter i Sahlin. Hon valde både uttryck och en klädstil olikt den gällande normen och är, inte bara bland S-kvinnor, en efterlängtad och politiskt tilltalande ledare. Och en politik för framtiden är en rättvis fördelnings- och miljöpolitik med jämställdhet i fokus. Alltså nått helt annat än det och dom som gav oss finanskrisen.

Upp till kamp är det som gäller nu.