Ingen tror på det längre

Vi är bra på att få det att låta bra. Alla skulle till exempel vara lika inför vaccinet även om riskgrupperna självklart skulle gå före. Men friskt folk, landstingspolitiker, höga tjänstemän, och även manliga hockeyspelare, tränger sig före både barn och riskgrupper.

För Leksand är det viktigare att vinna matcher och plötsligt är en ordförande i en hälso- och sjukvårdsnämnd makalöst viktig även han, tycker i alla fall landstingsdirektören i Uppsala som skickade epost med drop-in-möjligheten.
Samtidigt är vaccinet redan slut i flera landsting.

Oförklarligast är nog ändå att landsting kan vaccinera som dom vill och inte vägrar friska vuxna att gå före, och att Socialstyrelsen bara uppmanar att inte göra just så.

Och likadant blev det med kärnkraften. En oföränderlig allians öppnade för fortsatt kärnkraft med sin interna uppgörelse i våras men den skulle i alla fall inte längre subventioneras. Sas det. Nu heter det att kravbeloppet på industrin ska höjas men bara mer än idag, allt annat skadar konkurrensen.

Marschen mot mer kärnkraft har börjat, utländska bolag ska få bygga kärnkraft i Sverige och sälja elen där det finns vinster att göra. Vattenfall vill också vara med och kärnkraftsivrare säger att olyckor kommer att hända men vi föds ju för att dö, so what – motståndarna är bara reaktionära bakåtsträvare som vill tillbaks till stenåldern.

På samma sätt blev det ett ja till gasledningen i Östersjön och utan tuffa miljökrav. Den kom inte ens till riksdagen. Alliansen, som fortfarande leder landet åt det håll den själv tycker är bäst, bestämde själv.
Och får det att låta som vilken utläggning eller sträckning som helst. Bara två rörledningar som ska transportera naturgas på internationellt vatten inom svensk ekonomisk zon i Östersjön.

Trots att den är ett akut hot mot miljön och bara flyttar miljöproblemen. Trots att det är en säkerhetsfråga och Ryssland har kraft nog redan utan fler gasledningar.

I stället hade Bildt aktier i Gazprom som äger Nord Stream som bara lägger ut rör. Det är en härlig utrikesminister i en härlig allians.

Bildt sålde sina aktier och Gazprom bygger ledningen. Och vi väntar på mer vaccin och hoppas på Köpenhamn. Men hur många hänvisningar som än görs till förhandlingarna om 27 dagar och i sista minuten tror ingen längre på ett bindande avtal.

Sista ordet är inte sagt

Mjuka linjer men tuffare villkor, så sammanfattar många partikongressen som var en jobbkongress och som avslutades igår. Och visst – mycket landade i mycket tydligare riktlinjer, föräldraförsäkringen inte minst. Men mycket kom också av sig, kravet på sex timmars arbetsdag försvann till och med helt.

Förevändningen till det senare är att varje arbetad timme behövs. Men riktigt så enkelt är det inte, och långt ifrån alla socialdemokrater är överens om att det var bra och rätt gjort att kasta sextimmarskravet i papperskorgen.  Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har ju inte precis stärkts, det är ju inte så att heltid är en rättighet för kvinnor, och inga arbetsplatser blir heller mönsterarbetsplatser av sig själva. Särskilt inte med snart fyra år med helt fel regering för både kvinnorna och jobben.

Då ger det största oppositionspartiet upp kampen. Då, och för första gången i partiets historia, stängs dörren för en generell arbetstidsförkortning. Med argumentet att varje arbetad timme behövs. Fast ingen tror nog på riktigt att sista ordet är sagt. Dels är partiprogrammets skrivningar orubbade än så länge, dels och tack och lov, finns det tillräckligt många kärleksfulla kritiker i S för att kampen inte ska sluta här och nu. Bland andra S-kvinnor och SSU är några som inte ger upp.

Lite för passivt är partiet också fortsättningsvis i skolfrågan, i alla fall i den om friskolor, vinster och aktieägare. Dom nya riktlinjerna innebär förvisso tuffare villkor och en majoritet av socialdemokraterna är nog mer än nöjda att det blev så. Men också här finns fortsatt kärleksfulla kritiker. Som helt vill förbjuda vinster i friskolor och ge kommunerna ett avgörande inflytande när nya får för sig att starta.

Desto roligare blev riktlinjerna för föräldraförsäkringen. För den blir tredelad och med allt på en gång. Fyra månader för varje vårdnadshavare och fem att dela på. Det ska bli kul att ta med ut, inte minst i debatter om vårdnadsbidrag och familjelycka á la KD.

Som det blev med föräldraförsäkringen – så ska ett feministiskt parti tala. Och så som Mona Sahlin talade på kongressen – så ska nästa statsminister tala.

Med fler unga i politiken, och med förtroendeuppdrag dessutom, kommer S att ha hela framtiden för sig och alla ungdomar med sig. På väg mot världens bästa välfärd och tillsammans med två andra rödgröna partier.

Tuffare riktlinjer, tack!

Nu drar det ihop sig. Om en vecka är politiken mycket tydligare och socialdemokrater kan inte längre hänvisa till det demokratiska men ändå interna arbetet. Men en partiledare måste också ha kraft och styrka i rösten, och ibland är Mona Sahlin onödigt svag just där. Sånt måste det också bli ändring på efter partikongressen.

Intresset är förstås stort. Inte minst media har fokus på att klockan slår, kallar det för ödeskongress och letar kritiker. Som givetvis finns. Skam vore annars och inget parti, inte heller S, överlever särskilt länge om taket faller in och visioner faller ihop eller ännu värre, tystas ner.

Enligt kritiker är riktlinjerna för allmänna, partiet binder sig inte för särskilt mycket. Där finns förstås självklarheter, som att ungdomsarbetslösheten ska bekämpas. Och där finns mycket bra, som att utfiskningen ska upphöra och sjukvården rustas för framtiden. Men förutom det alla redan vet, som att A-kassan ska återställas och pensionärer beskattas rättvist, är där inte mycket nytt. Och det är bara om kongressombud vågar ta debatten som det blir andra riktlinjer.

Det skulle sitta fint med ett större mod om arbetsdagen. Istället för omskrivningar om att utveckla arbetslivet och större möjligheter till personlig utveckling, aktiv fritid och tid för barnen. Med sånt kommer vi inte längre, varken med arbetstiden eller den självklara jämställdheten.

Partiledningens ovilja mot att äldre ska ge plats åt unga blir också fel. Klart att dom ska, liksom vi som snart är där. Våra söner och döttrar ska inte plugga i evighet eller hamna utanför alla ersättningssystem bara för att vi ska stanna tills vi nästan dör. Att dela på jobben är en långsiktigare lösning än att flytta fram pensionsåldern.

Och det behövs mer än formuleringskonster i friskolefrågan. Det räcker inte att tillåta bara vissa vinster, det ska vara otillåtet med vilka vinster som helst. Ungar blir faktiskt bortvalda, skolor kan plötsligt slå igen och skolföretag gör miljonvinster, som slussas runt som vore dom företagets egna och inte våra från början.

Allt kan inte bara förhandlas och S är inte längre självklart störst. Det behövs politik för framtidens väljare och mod att följa sina ideologiska fotavtryck.

Annars och oavsett Björklund o Co:s frieri till MP blir det fortsatt opposition och kyla.

Det är ändå vi som avgör

Opinionsmätningar ger olika resultat, inte bara den senaste och inte bara för opposition och regering. Även SD är antingen aldrig med eller bara precis knappt över tröskeln. Men dom finns där ute. På platser dom inte heller hör hemma, där många för länge sen skulle fått dessa fåtal på andra tankar.

Vi kommer ihåg honom som undersköterskan som reagerade mot arbetskollegornas rasistiska snack. Att han till slut agerade och gick till media var för att cheferna inte agerade. Men då hänvisade chefer och politik till värdegrunderna och lovade utreda, givetvis skulle värdegrunder också funka i praktiken. Peter Magnusson var och är modig. Men det kostade honom jobbet. Han är ju inte längre att lita på, han har samarbetsproblem som det heter i anställningsvärlden och det fanns andra anställda på Södertälje sjukhus som var viktigare.

I Uppsala kommun sparkar man också anställda som vågar säga ifrån. Elvira Nordlund anklagades för stöld av tre tabletter när hon reagerade mot en äldre kvinna på vårdboendet som skrek ”inga negrer” och vägrade låta en kollega röra vid henne. Ett år senare tvingade Arbetsdomstolen kommunen att betala runt miljonen i skadestånd. Elvira Nordlund fick rätt men jobbet har hon inte kvar.

Köksbordsrasister eller detsamma inom vård och omsorg är lika illa. Samma gäller för flyktingpolitiken. Men Mona Sahlin ska ha all heder åt att hon nu känner skam över hur det blev med dom apatiska barnen. Fast många har attityderna kvar. Psykiatriker Tomas Eriksson som envist hävdar att föräldrar förgiftar barnen är en av dom. Och moderaterna har inte alls bett om ursäkt.

Runt 4 procent gör inget stort parti. Ingen kände sig heller skrämd av MP när dom var så små. MP förmodades inte välta samhället över ända, så varför skulle ett SD på lika få procent. Bara i den stund något annat parti lägger armarna omkring och stödjer kan vi börja prata förskräckelse. Då är vi alla illa ute. Just därför måste Reinfeldts hela allians tala klartext. Det är oförskämt mot oss alla att inte vara tydligare.

Ute eller inne, det är ändå vi som avgör. Om vi ska våga säga emot och ifrån och ställa upp för det som är självklart.

Och i veckan ska kyrkomötet besluta om könsneutrala äktenskap. Alltså om människors lika värde och alla människors skyldighet att inte kränka och göra skillnad.

Dagordningar med motiv

Det är många som vill sätta dagordningen, och fort. Det är illa eftersom mycket angeläget försvinner fortare än det skulle och det är nödvändigt eftersom ju allt måste upp. Problemet är också att många har en egen, med dunkla motiv eller bara för att synas själv. Och värst är dom typer som i kraft av sitt mandat har rätten att sätta dagordningen.

Berlusconi är ett strålande gräsligt exempel. En premiärminister med sexskandaler och korruptionsmisstankar i mängder på sitt konto, men som ingen tycks komma åt. En egen skaffad åtalsimmunitet är förklaringen. Hur bara det egentligen får gå till. Kanske är det italienarna i stort som inte vet bättre. Eller att dom bara gett upp. Som resten av världen, som tydligen inte bryr sig vem som representerar länder i väst, EU gör det inte heller.

Ställa krav på Tjeckien och Polen och andra som vill vara med, går bra. Ställa krav på en folkomröstning till på Irland går också bra. Men sätta stopp för Berlusconi, nej. Han får fortsätta vara högsta tupp och uppföra sig som tupp, aldrig att andra länders ministrar går ihop och säger ifrån eller gör honom lik andra inför lagen.

Berlusconi är inte bra för Italiens hälsa, ropade tiotusentals demonstranter i veckan. Det är en mycket klar underdrift. Men kanske händer det nått nytt nu, såvida en författningsdomstol i Italien inte skiljer sig ifrån kusinerna i andra länder. Berlusconi själv ropar fortfarande Viva sig själv.

På andra dagordningar har finanskrisen nästan lagt sig och Borg tar sig poäng med sin bonusjakt men utbetalarna kan framöver ändå göra som dom alltid gjort, runda regler och moral och betala ut. Klimatet sägs ändå stå allra överst, åtminstone sen Al Gore började flyga över världen och IPCC rapporterade. Men inga försnack har gett något, det är 55 dagar kvar till Köpenhamn och det går ännu bättre att gömma sig nu när Obama fick Nobels fredspris.

Blev det inget avtal i december var det fredspristagarens fel, alltså skulle han inte heller haft det. Så enkel är världen, och blir därefter. Och på Gotland blir det en grusgrop, inte en nationalpark. Allt enligt alliansens dagordning om att även en utsatt natur ska betala och med nya lagar göras ännu svagare.

Dagordningar sätts av många skäl och vem vet, kanske får Putin nästa fredspris. Han är ju också en trevlig kille.

Demokrati utan rösträtt

Demokrati kan bara vara demokrati, och inget annat eller oavsett var i världen den finns. Och med demokrati följer rösträtt. Tror vi. Men så enkelt är det ju inte. För att hämta ord från Wikipedia, som ju många gör idag och där man visserligen kan gå in och ändra fakta eller så var det bara i riksdagen det gjordes men ändå; också enligt Wikipeida finns det undantag.

Vilka folkgrupper som verkligen har rösträtt är en tveksamhet. En annan om den yttersta makten är stabil eller inte. Och så uppmanas vi, eller står det på Wikipedia i alla fall, att vara uppmärksamma på majoritetsförtryck, intressekonflikter och politiska partier som ägnar sig åt röstfiske.

Om vi då tar EU och Lissabonfördraget och jämför: vilka folkgrupper har rösträtt, finns det intressekonflikter eller majoritetsförtryck och hur var det med röstfisket: hur mycket demokrati är det där på en skala?

Det är ju inte precis Hägglunds folk eller verklighetens folk som har rösträtt i EU, fast dom som bor på Irland som fick rösta två gånger om samma sak. Men det skedde inför ett massivt majoritetsförtryck, minst sagt uttalade intressekonflikter och ett röstfiske med EU:s demokratiavdelning i spetsen, en 16-sidig bilaga med information i irländska tidningar är ett exempel. Så har också EU själv beslutat om vilka friheter som ska gälla, dom för pengar, tjänster, varor och människor och, över alltihopa; konkurrensen.

Ska man tro eftersnacket blev det ett rungande ja och alla är så glada så. Det är ju så många som längtat, som t f EU-ordförande Reinfeldt sa. Var han nu fick det ifrån och hur han nu kan veta det, inte ens Irland fick väl en fråga om längtan?

En satirisk bloggare har möjligen svaret på varför det får gå till som det gör:

”Alla beslut i EU är folkligt förankrade. EU är demokratiskt. Folkomröstningar är odemokratiska. Ja till Europa. Allting är bra. EU står för frihet och Darwins teori om evolutionen. Alla är jämlika. Alla är fria. Du behöver inte förstå någonting.”

Och i serien om Asterix sitter Miraculix inlåst i en bur och vägrar tillreda en trolldryck åt hövdingen Herr Aldlik men tolken översätter nejet till ett rungande ja, rädd som han är för att annars bli dödad.

Den 3oktober 2009 var en bra dag för demokratin i Europa och vi har verkligen lyssnat på irländarna, sa Fredrik Reinfeldt.

Ingen jämställd anka precis

Anna Anka är glad i TV-rutan. Och det är ju förvisso en styrka, att inte ta åt sig av kritik utan rulla på som om inget var knepigt eller konstigt alls. I hennes fall är det medias fel. Media har fått Anna Anka att handla om jämställdhetsfrågan, själv var hon bara sig själv. Inte ofarlig eller ointressant, tvärtom, men ändå bara sig själv och sig själv närmast.

Som sådan kan hon kallas världsmedborgare i dess mindre trevliga variant. Till skillnad från det gäng världsmedborgare som inte bara är intresserade av sitt eget lilla hörn utan hela jorden, och som för första gången i världen har sagt vad dom tycker i världens viktigaste fråga just nu. Och det är inte den om jämställdhet, även om den också hör dit.

Nästan 5000 människor världen över, representativa för folk i 38 länder utslaget på sex kontinenter, har svarat på frågor inför det livsavgörande klimatmötet i Köpenhamn om 69 dagar. Det brådskar med ett avtal och fattiga och rika länder ska alla vara med och betala, är några av resultaten så här långt. Nu ska bara världens ledare lyssna och agera. Fast det är svårt att tro.

Inga för-förhandlingar har kommit långt, några har bara ytterst i marginalen kommenterat det viktiga klimatet. Som G-20-ledarna. Efter sitt senaste katastrofmöte sa dom inget vettigt alls, inte ens vår statsminister tog ordet besviken i sin mun. Hos politiska ledare gäller mest diplomati och att inte bli ovän, trots alla dagar som försvinner utan att det går framåt.

Men när riktiga världsmedborgare för första gången säger sitt skulle det kanske ändå kunna finnas hopp om förändring. För vad mer kan världens medborgare göra, byta ut ledare är inte lätt och med 69 dagar kvar hinns det inte heller med. Och vad mer kan forskning och vetenskap säga, det borde räcka mer än väl med dom fakta som redan finns.

Vi vet ju vad som måste göras. Utsläppen måste minska med näst intill 100 % till år 2050 annars finns inga garantier för dom max två grader i temperaturökning som är det minsta steget och den första gränsen.

Alternativet är att vänta, till regnskogar brunnit upp och blivit savann, till havets bottnar är utan syre och döda och världens barn har ett ännu större elände än idag bara av att klara sig för dagen.

Slutrapporten från oss världsmedborgare läggs på bordet i Köpenhamn. Om 69 dagar från idag.

Vad menar karl´n?

Göran Hägglund, partiledare för (KD), alliansens minsta beståndsdel och inte mycket mer än fyra procent ungefär, är trött. På projekt, terapier, omstrukturering och det han kallar finskrittande ideologer och eliter som sitter på höga hästar. Och allra mest är han trött på att vanligt folk inte får vara ifred. För det är ju folk, vanliga alltså, och det vill ju folk, vara ifred alltså, enligt Hägglund.

Dom sitter vid köksbordet och talar skola, hushållskassa, gamla föräldrar, jobbet, tid för varandra, pusslet inför helgen. Och sommartid åker vanligt folk vanligen till landet och snickrar, går på loppis, slås mot fästningar, tar barnen till stranden eller åker utomlands. Enligt Hägglund i alla fall.

Långt ifrån sant och riktigt men typiskt Hägglund, övertygad som han är om att alla familjer ser likadana ut. Ingen riktig familj annars enligt Hägglundpolitik och att kvinnor också har rätt att inte bara vara hemma är, som vi vet, svårt för (KD) att ta. Klart han ogillar projekt och att göra om när han ser genus som ett spöke i allt. Som allianspolitiker ingår det dessutom i hans felaktiga tro att tro att vanligt folk åker utomlands. När det bara är ett litet gäng med mycket över, dom flesta har inget alls till en utlandsresa.

Så vad menar han då, vet han det själv, när han som i artikeln och farligt nära mörkt vatten delar in delar in människor. Och vad betyder det om folk ska göra som dom vill, medan att till exempel kräva delad föräldraförsäkring är att mästra och att klampa in och som enligt Hägglund ingen ska kladda på.

Vad är det underförstådda, som han inte vill prata klartext om? Att bara alliansen vet att göra god skillnad eller att hans vårdnadsbidrag är detsamma som frihet och mänsklig rätt och annan barnomsorg detsamma som ingen respekt? Och varför skriver han av sig i DN, varför svara på frågor i Studio Ett – vanligt folk ska ju enligt Hägglundkategorin varken läsa tidningar eller lyssna på P1.

Han vill få oss att tro att hans eget köksbord är mer förstående men han är lika mycket finskrittare som han anklagar andra. Även om just han sitter långt ifrån säkert på sin häst.

Men kanske är han trött, på riktigt och på riktiga fakta. Som att (KD) är minst och inte kommer ut och inte förstås och att Reinfeldt bara kan hoppas på att några åtminstone vill stödrösta på (KD).

Konsekvenserna får alla ta

Har du jobb har du det bra idag, både nåt att göra och mer kvar efter skatt. Och är du en av dom som inte bryr sig mer eller längre, behöver du ju inte heller bekymra dig. Är det fel på den gamla skolan finns det säkert en käck friskola i närheten och vadå kö i vården, stopp för sjukskrivningar och liten pension – det finns ju vårdbolag, du kan lägga undan till pensionen själv och många som varit sjukskrivna är ju bara lata.

Stora prylar som biologisk mångfald, regnskogar, utfiskning och allt det där andra med klimat och miljö ska politiken sköta: en minuts tomgång gäller inte din bil, dom egna soporna ställer du som vanligt där du står och är du sugen på fisk köper du det, får du smak på blåbär gäller samma sak.

Alltså är blåbärsplockarna från Thailand inte heller ditt problem. Det rör inte dig att dom fick en tia litern och i det fina landet Sverige mötte rasism och ett gäng vinstdrivare utan samvete. För varför skulle inte Skogsbärsbranschen använda fattiga från andra länder, och vi har väl inte med hur bemanningsföretag gör särskilt inte om dom ligger i Thailand. Och vill någon ta 12 000 i hyra för en gammal bil i två månader, so what. Han, Stefan Engström, sa ju i TV att man ser på dom att dom är lata lycksökare, dom ska ju vara vana att ligga på knä i risfälten.

Och regeringens idé att skrota alla patienters rättighet att kunna anmäla dåliga läkare till sjukvårdens ansvarsnämnd, varför undra över det? Det fixar vården bra själv, att utreda sina egna misstag är inget knepigt. Och att privata vårdbolag tjänar miljoner medan landsting går med minus, säger upp personal och stänger avdelningar – så är det bara. Företag ska dessutom göra så, drivas i vinstsyfte, och det är ingen skillnad på skolbolag och vårdbolag.

Och det där stora med klimatet, ja det ordnar sig säkert. Bildt och dom andra utrikesministrarna i EU skriver ju att dom ska göra nått åt klimatet och då gör dom väl det. Förresten är det nog inte ens sant det som sägs, att vi skulle ha kort tid på oss och att klimatfrågan är nån slags ödesfråga.

Så nej, livet är egentligen ganska enkelt, många har det bra till och med jättebra, och det som görs är alltid utveckling. Att vara emot är bakåt och dumt, sånt som nejsägare alltid gör.

Konsekvenser blir det förstås alltid, men dom ska ju alla vara med och ta.

Om vikten av att vara emot

Att vara emot blir allt oftare ett måste för både överlevnad och samvete. I grunden handlar det om att vilja något annat. Till exempel inte ett odemokratiskt EU med ett grundfördrag som ingen får rösta om, inte ett jobbavdrag samtidigt som arbetslösa inte har en chans på arbetsmarknaden heller och inte fler motorvägar på platser där det redan finns vägar och varifrån man dessutom lovat att göra nått åt klimatet.

Förbifart Stockholm är alltså fullständigt omöjlig att förstå vitsen med. 30 miljarder för att locka folk att fortsätta ta bilen i alla lägen när det i stället måste köras mindre och mer sällan och åkas kollektivt, är ofattbart. Åtminstone för oss som satt barn till världen och som valt att inte vilja leva helt ovetande om vad som faktiskt är på gång.

Vägbyggare och yrkeschaufförer säger att dom är glada, så har dom också bara sitt eget och dom körskoleinlärda 200 metrarna i sikt framför ögonen. Men det finns större rockar och vindar som vänder. Miljöminister Carlgren är bland dom. En gång i kostymen som kommunalråd ville han inte ha en förbifartsvariant, då var han emot.

Men nu är det ok med en förbifart som ökar koldioxidutsläppen med 140 000 ton. Snacka om att hamna i konflikt med klimatet. Och som skattepengen får ta konsekvenserna av, liksom bensinpriset. Och då får fler betala än den berömda medelklassen och den övre klassen i huvudstan, dom som kör bil oavsett förbifarter och trängselskatter och oavsett klimatet.

Att vara emot är också att vara i rödgrön opposition – som förresten borde ordna fler rödgröna dagar överallt i landet för att visa på gemensamt, tillsammans och valarbetsstart. Och om den sen bara kan tränga igenom media – som när den är som mest höger aldrig vill hitta något relevant eller angeläget eller dugligt med eller från oppositionen – kan vi också få en schysst debatt. För det spelar faktiskt mindre roll att dom rödgröna ännu inte är klara, inte ännu är jättetydliga i alla detaljer. Det var heller inte alliansen, inte ens efter sitt bad i baljan.

Att skylla på att världen och makten är sig lik, håller inte i längden. Det måste bli ett stopp på allt elände alliansen redan ställt till med, alla dom klyftor den underbyggt och återuppbyggt, och vi ska inte ha fler värstingar i miljöpåverkan.

Att gå i opposition är absolut nödvändigt.

Ingen ledning i Östersjön heller

Det är detaljerna som gör det. Som ordet ska. Alltså ska vi göra oss kvitt olje- och kolberoendet. Det är konsekvensen av FN:s klimatpanel, det säger vetenskapen. Men vi andra då, vad är vi beredda att avstå? Och hur kan någonsin en gasledning i Östersjön bli ett alternativ?

Enligt FN:s klimatpanel IPCC hade vi ungefär åtta år kvar för två år sen. 2015 måste utsläppen ha börjat minska istället för att öka. Vi kan inte ens vänta till nån gång mellan januari och jul 2015. Och år 2020 måste vi ha minskat utsläppen till 40 procent.
Om livet på jorden inte ska bli två grader varmare alltid och överallt, och om det nu är det vi inte vill ha.

Hade jorden självt haft vetorätt skulle människan tvingas att helt sluta släppa ut, och göra det nu. Men på jorden blir det som vanligt tolkningar istället för ska. På jorden ger ledarskap sig själva ännu mer utrymme: byter ut ska till till nått eventuellt kanske som i alla fall inte är omedelbart förestående. Och innan dom säger nått alls har det gått eviga tider.

På jorden leks det i stället med siffror, och i slutänden med liv. Därför handlar rika industriländers löften, i bästa fall, bara om att minska utsläppen till 15 % till år 2020. Både procent och årtal är helt fel, dom har inte alls med varandra att göra. Och en gasledning i Östersjön är bara ännu ett uttryck för samma sorts ledarskap och samma sorts lek, och lika dåliga allihop.

Alltså har alliansregeringen bara börjat mumla, men det ligger redan ett jättelager med pipeline i Karlskrona. Alltså är Karlshamns kommunledning tyst, trots att den som remissinstans kunde göra nytta. Alltså är Länsstyrelsen i Blekinge detsamma, för att, säger den, miljögifterna drabbar bara Gotlandskusten och Bornholm; att Blekinge är en del av allting tycks inte spela heller Länsstyrelsen nån roll.

Och medan gasprojektet rullar på som om ingenting kan stoppa det, har förhandlingarna inför klimatmötet i december inte ens kommit halvvägs. Den rika världen snackar och lovar, men just nu går vi mot en värld med tre grader mer i medeltemperatur.

Jorden har inte tid med såna fegheter, den kan inte längre acceptera att rockar är lika ombytliga som vindarna. Jorden behöver en omställning nu och det är inte våra barn som ska stå för den.

Det är inte dom ska göra vårt jobb, inte dom som ska ta vår skit.

Vilse i terrängen minst sagt

I veckan fick vi veta varför det är så lätt att gå bort sig i skogen, särskilt när solen gått i moln. Enligt forskningen gör det ingen skillnad om vi går i öknen, vi snurrar runt där också när vi inte har koll på sånt som väderstreck eller var vi en gång började. Men nu är det inte bara dom som tappat bort sig i okänd terräng som går bort sig.

Det finns folk som gör bort sig i den egna terrängen och oavsett väder. Och trots att dom har hur många andra riktmärken som helst att hålla sig till. Men att dom också skulle vara vilsna är en alldeles för gullig tanke. Och den passar särskilt illa in på åklagare Rolf Hillergren, som hamnat så fel att förmodligen inte ens forskningen kan hitta förklaringen till varför.

Att föredra vänster eller höger spelar enligt forskarna ingen roll när vi gått fel i skogen eller öknen. Vi gör istället en massa små slumpmässiga fel, och hamnar sen där vi började. Men det är inte slump eller småfel när en som ska vara åklagare får våldtäkter i hemmet att bli detsamma som ordningsförseelser, att det skulle räcka med böter för sånt.

Typiskt vår värld är han inte ensam om att vara helt fel ute i annars väl känd terräng. Alltså fick också andra, och igen, mer luft. Som i radions Ring P1, som oftast är kul och nyttigt att lyssna på men ibland blir mer otäckt än intressant. Fast programidén funkar för det mesta: folk kan uttrycka vad som helst men får också räkna med att få rejäla mothugg, och på ren svenska utan omskrivningar.

Tack och lov alltså för bland andra kvinnan som galenförklarade mannen som inte bara krävde sin och andras rätt att alltid få sin vilja igenom, utan också på allvar ansåg att kvinnor som säger nej försöker visa en makt som dom inte ska ha.

En våldtäkt är en våldtäkt precis som ett ja är ett ja, och det finns inget däremellan som ens kan kallas acceptans. Ingen ska tvingas vara spiknykter eller gå i byxor för att bli respekterad och ingen, inte i någon situation, har rättigheter på andras bekostnad.

Det är en sak att skärpa kraven på åklagare som driver våldtäkter till domstol. Men att som nu ha en praxis som gör att män som tidigare dömts går fria i Högsta Domstolen är en vidrig utveckling.

Det ger dessutom spelrum för fler Hillergren, även om just hans variant av kulturberoende stereotypa förställningar äntligen är avslöjad.

Inte fel kräva jämställt

Reinfeldt och alliansen behöver bara mumla om ett fjärde jobbskatteavdrag, och en hel hög med positiva synpunkter dräller in. Annat är det med jämställdheten. Ingen kan prata om den utan att få, om inte på käften rent faktiskt så i alla fall bildlikt.

Så när socialdemokraternas Mona Sahlin både vände sig till och pratade om halva befolkningen gjorde hon flera saker fel. Hon skulle pratat om nått annat och inte bara försökt vinna kvinnorna och, vilket är nästan brottsligt idag, inte glömt medelklassen.

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet. Och ska man ändå envisas ska man, enligt kommentarerna, definiera jämställdhet som social ojämlikhet eftersom kön hör ihop med klass och klass med kön.

Trots att det är med jämlikheten som med jämställdheten, alla vet att den inte finns den heller. Och trots att man inte behöver vara vänster för att inse att klass också är kön. Och vadå medelklassen – det är väl den som ska orkar lyssna och förstå andra – det finns faktiskt människor som inte tjänar på varken jobbskatteavdrag eller en alliansregering.

Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?

Eller kanske ska kvinnor fortsätta jobba deltid oftare än män. Fortsätta stanna hemma med barn, både när barn är små och sjuka. Fortsätta vara i absolut majoritet bland ensamstående föräldrar.
Inget politiskt parti, och inte heller (S), plockar hem särskilt många guldstjärnor när det gäller jämställdhetsarbete. Att upprepa klyschan om att vi kommit långt är varken sant eller tål längre att höras. Vi har ingen jämställdhet idag. Så är det. Men just nu har vi i alla fall en partiledare som vill ändra på det, som ställer ut löften och gör det högt.

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.

Klart det går att tvärnita

Pengar förlorar i värde på fler än ett sätt idag. Som med bonusar och inom idrotten. Och som när en fullkomligt överhysterisk musikindustri far fram och stämmer folk, och på så stora pengar att det är lika obegripligt det.

Det heter att dom senare värnar upphovsrätten. Men dom som går först i processleden är i regel inte dom första upphoven. Snarare andra eller tredje eller hur man nu räknar alla händer från A till konsument. Och vadå skadestånd – det är ju löjligt. Här har bara ett antal räknestickor gått ihop och bestämt sig för att utmana ett rättssystem. Lägger man sen ihop bötessummorna blir det ännu mer absurt.

Självklart ska upphovsrätt gälla. Den är helig och lite till, inte bara en princip vilken som helst – om den inte görs till ett alibi för vad som helst, en dålig ursäkt för att sno folk på pengar. Då tappar den i support. När musik- och filmindustri, och då är den snuskiga inte porrindustrin långt borta, ska ha rätt till pengar som det aldrig skulle gå att skriva kvitto på ens – medan övriga världen sitter bredvid och tittar på.

Eller vad den nu gör. Förutom att bidra till att fantasibelopp går tillbaks till en jätteindustri som inte precis jobbar ihjäl sig för att hitta en lösning. Men varför skull den, när den kan tjäna multom utan att behöva sälja en enda låt på det sätt dom själva kallar riktigt – bland det fina med nätet är ju också att även nyheter färdas fort.

Klart att det måste gå att tvärnita. Innan påhittade jättedollarsummor blir lika mycket i alla sorters kronor eller euro eller vad man nu har. Innan ännu fler krävs på sjukligt stora summor för att ha använt en teknik som gjort det enkelt och lätt att ladda både det ena och det andra både upp och ner. Och det måste väl ändå vara fler än det nygjorda Piratpartiet här eller enskilda advokater och professorer over there som vill ha pluspoäng för reaktion?

Men man kan verkligen undra. Hur det kan vara okej att jaga enskilda i samma stund som Google vill ha tillgång till all världens böcker och lägga upp allt som nånsin skrivits eller i alla fall finns. Varför ett privat företag, dessutom snart ett jättemonopol, skulle få tjäna pengar på att sprida böcker när ingen annan får.

Såvida inte digitalisering bara är ännu ett sätt att göra skillnad. På folk och folk. På mitt och vårt. Och på upphovsrätt.

Förbud att könsstympa

Enligt uppgift kostar det 10 000 kronor i Blekinge för pojkar att bli omskurna. Och därmed också sagt för vuxenvärlden, däribland föräldrar, att göra övergrepp och helt klart bryta mot FN:s Konvention om barnets rättigheter. Som kallas barnkonventionen i folkmun men som folk ändå inte bryr sig om på riktigt.

Vi kan vara hur upplysta vi vill, skriva under hur många tjusiga rättigheter som helst, men inget spelar roll. Religionsfrihet ska tydligen vara detsamma som förtryck, våld och död – och ingen ska få säga emot. Med religioner som skäl blir det på nått oförklarligt sätt självklart att människor ska lida, och att könsstympa pojkar är bara en av alla hemskheter.

Det finns medicinska skäl för omskärelse, men då är situationen speciell. Och det kan kanske stämma att till exempel risken för njurbäckeninflammation hos omskurna pojkar är mindre än en tiondel och risken för hiv-infektion är 75 procent mindre – för till sådan kunskap hänvisar försvararna.

Men att könsstympa pojkar, så små att dom inte ens lärt sig prata än och ännu mindre förstå konsekvenser, kan inte vara något annat än förbjudet. Både utanför och innanför sjukvården. Sen, när pojkarna blivit så pass stora att dom själva förstår och därför också själva kan välja, ja då handlar det om var mans rätt att fatta egna beslut.

Det ska, säger konventionen, tas vederbörlig hänsyn till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden när det gäller barnets skydd och harmoniska utveckling. Samtidigt ska rättigheterna i konventionen respekteras och tillförsäkras utan åtskillnad av något slag, inte ens religion.

För barn ska också höras, har rätt att få uttrycka sina åsikter och få dom beaktade. Barn har rätt att bestämma över sin kropp, sina känslor och sina tankar.

Som i så mycket annat är det synen på människan som måste ändras i grunden. Men ger vi tillåtelse här eller där eller under vissa förutsättningar, får vi aldrig en sådan förändring.

Det ska vara brottsligt att omskära även pojkar av religiösa skäl, först då kan mörkertalet minska och även pojkar slipper skadas eller dö för att ingreppet gjorts av okunniga eller slarviga. Läkare och vårdpersonal som vägrar omskära för föräldrarnas skull gör det enda rätta.

Av det enkla skälet att stympning av kön, flickor eller pojkar, är fullständigt oacceptabelt.

Vem ska gå före i kön?

I bland är det bra med jämförelser, ibland blir dom bara tramsiga. Men när det gäller AH1N1 och dom massvaccineringar som följer på den, är jämförelse ett av nyckelorden. Det kan bara betyda två saker: att Svensson, du och jag är precis lika jämförbara som Reinfeldt, Sahlin och riksdagens talmän som också är två kvinnor. Och att det bara finns ett undantag: sjukvårdspersonal och liknande räddningsstyrkor.

Ändå finns det dom som vill att vissa ska gå före i den kö som ska rädda liv men som mer och mer har blivit en fråga om att upprätthålla vissa arbetsplatser. En sån diskussion, om vem som ska få vaccinet först, fördes bland annat i radions P1 i går. En ledarskribent från en av morgontidningarna, färg blå förstås, hävdade att personer som Reinfeldt är viktigare än till exempel han och hon i kassan och på bygget.

Till dom oumbärliga ska antagligen listas även kung med familj och ju längre den här debatten pågår desto längre verkar listan över speciella bli. Och knappt någon verkar skämmas. Trots att sånt går fullständigt på tvärs emot det mest självklara, och som också är inskrivet i några av världens viktigaste dokument och som bland andra vårt land skrivit under.

Alla kan inte, och det fattar alla, få vaccinet dag ett. Det måste bli både köer och nummer. Men vissa, hur angelägna och viktiga dom än kan tyckas vara i alla andra sammanhang, vid sidan om undantaget och dessutom med hänvisning till en högst knepig argumentation ska inte gå före.Här gäller faktiskt att all vård ska ”ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet”.

Men så har vi läkemedelsindustrin som kommer att ta betalt så mycket dom bara kan, och därmed göra vaccineringen till en väldigt dyr historia. Och vi kommer inte undan. Med konkurrens och EU-fördrag och G8-möten och allt vad det heter, får vi nu betala det pris som den fantastiska marknaden sätter.

Med bara någon månad kvar till första sprutan har ännu inte kommuner, landsting och stat kommit överens om fakturaadressen eller att ingen enskild ska behöva betala. Det är också typiskt hur vi gör idag. Som om inte människovärdesprincipen ens fanns. När det är den som gäller.

Och att vårdpersonal tillsammans med kroniskt sjuka och riskgrupper går först därför att det också finns något som heter solidaritet.

Privat som inte är politiskt

Mitt i kvällstidningarns bästa sextips, en typisk sommargrej för den typen av media, kom regeringens utredare med förslag på hur samhället ska stoppa för många aborter. Och i (KD) som ville ha utredningen är man glada. Hur ensamt glada socialminister Göran Hägglund och resten av honom är återstår att se men tack och lov har dom inte fått medhåll i allt i alla fall.

Förslagen har diskuterats i omgångar. Först handlade det mest om idén att skolan ska dela ut kondomer och dagenefterpiller till alla över 15. Och nu är det förslaget att registrera alla kvinnor som gör abort.

Det privata är politiskt och samhället får inte blunda så mycket för misshandel, förtryck och våldtäkter att det hänvisar till nåt slags privat moral som ingen ska ge sig på att förändra eller bestraffa. Det konstaterade redan dom första radikala feministerna och det finns väl heller ingen som kan påstå att oönskade graviditeter är en önskan. Eller som inte vet att det redan är för många barn som far illa, och att inga fler ska behöva göra det.

Men att samla på kvinnors personnummer är ingen lösning. Och till barn, för mellan 15 och 18 är man definitivt det, ska man inte dela ut dagenefterpiller. Kondomer är däremot en annan sak. Och att skolan skulle kunna göra nytta där är helt klart. Hur nu skolan ska klara det när det är skolhälsovården som får gå först när det ska dras ner.

Det är inte precis biologilektioner och centrala prov som ungarna behöver för att lära sig våga säga nej eller förstå när någon gör det. Och det är inte bara skolläkare som protesterar, som dom gjort i flera år och bland annat konstaterat att ”skolhälsovård och elevhälsa i stora delar av landet har en så usel kvalitet att man inte ens alltid kan säga att den finns.”

Verkligheten gör utredare Anders Miltons ord om en skolhälsovård i skolans lokaler med personal som erbjuds fortbildning om preventivmedel, för att kunna dela ut kondomer och dagenefterpiller, till en dålig godnattsaga. Och dessutom farlig om man tänker dagen efter.

Det är bara att konstatera: (KD) har problem med familjebildningar, (FP) med ungdomarna i skolan och hela alliansen har problem med integriteten. Men feminism är inte bara åsikter – det är också politisk aktivism och nu gäller det att göra alla röst hörda. Igen.

Och att få med den andra halvan.

Social medial lycka

Förut hette det att man snackade med lärde på latin och med bönder på deras eget vis. Sen kom social kompetens: att man både kunde ta folk och prata med folk och gjorde det bra. För dom som ville söka jobb och inte bara få ett via nån man redan kände blev det nästan ett krav att ha det. Att tåta ihop sitt curriculum vitae utan att bekräfta just den kompetensen var liksom inte lönt besväret.

Och idag har vi sociala medier. Och vissa, som centerns rubrikjägare Fredrik Federlay, går i taket av lycka. Det verkar inte finnas nått som är så fantastiskt bra för ett snack med vanligt folk som Facebook och Twitter. Privat så det förslår, men inte ens vänstern bryr sig. Det slår allt, heter det. För att inte tala om e-post. Då är man ute. Och dom som envisas med att använda så kallad vanlig telefon är om möjligt ännu mindre socialt mediala.

Men frågan är om dom därmed är mindre socialt kompetenta. Frågan är hur det går med kompetensen när vi inte behöver se nån i ansiktet på riktigt. Eller lära oss hur ärliga ögon egentligen ser ut. Eller hur falskt ett kroppsspråk kan vara. Frågan är vad som händer i längden med både kunskap och relationer, hur bra det går med dom. Eller i det korta perspektivet med själva samtalet som sådant.

När vi ser varandra i ögonen eller sitter mitt emot utan nåtgot emellan, kallas idag för mellanmänskliga möten. Så reduceras mötet mellan människor till nått som verkar lika kliniskt som en sjukhuskorridor. Inte konstigt att twittret tar över. Det låter i alla fall roligare än att bestämma tid för ett mellanmänskligt möte kl 10.

Vi har blivit bra på att göra om ord och betydelser till nått som är tjusigare på ytan. Det gamla slitna lokalvårdare är ett. Och vi är bra på att acceptera vad som helst. Som Berlusconi för att ta nått ganska nära och riktigt dåligt.

Och så är vi bra på att slänga pengar i sjön. Som 17 miljoner till ett twitterprojekt i Karlshamn för att folk ska få en dialog med det offentliga om några år. Att EU går in med hälften gör ingen som helst skillnad, vi betalar ju dit också. Men det är väl så det blir när vi bara fyller i ansökningar utan att snacka om det med riktiga människor.

Ny teknik är inte bara en kul grej, den ska ha ett syfte också. Eller det är kanske att begära för mycket när vi tydligen ändå ska kollapsa hela världen.

Vem kopierar vem?

Det finns dom som gång efter annan vill göra stor sak av att dom rödgröna inte har nåt gemensamt och inte är överens och att Lars Ohly inte ska få vara med. Rödgrönt ska liksom bara kritiseras, också att dom samarbetar. Som om dom borgerliga har mandat på det eller är dom enda som kan.

Och tänker man media och tidningar så blir det heller ingen bra journalistisk produkt när för många ledarsidor och insidor kör exakt samma race. Att rödgrönt kopierar är en av deras nyare varianter. Men vem kopierar egentligen vem? Visserligen åkte dom rödgröna tåg, dom också, men det är väl inte så konstigt. Vilket annat allmänt kommunikationsmedel skulle dom använda, flyg är fullständigt uteslutet, buss används ändå och bilen, nej.

Sen hade det varit mycket roligare och nyttigare, och för både politiken i sig och samtalen som hör ihop, om dom rödgröna gjort en cykelgata genom landet eller till och med gått. Det hade blivit folk i rörelse och folk hade kommit ihåg. Antagligen hade också miljösamvetet förlåtit en eller annan husvagn, bara för att komma nära.

Och om rödgrönt kopierar, är det väl i så fall ännu pinsammare för huvudsaken i den andra alliansen: som både kopierade och bytte namn i tron att man både skulle tilltala och få arbetarna på köpet. Och grejen är inte att man gör nåt utan hur man gör nåt: precis som man kan åka tåg utan att snacka med någon så kan man åka tåg och nästan lära känna folk.

Politiskt kan till exempel en arbetslinje aldrig bli en bra linje när bara några ska ha både jobb och skatteavdrag och alla andra dessutom ska betala kalaset. Det borde till och med dom numera berömda och omtalade medel-mitten-väljarna fatta. Alla behöver ett jobb, inte bara jag. Hur svårt kan det va?

Och hur svårt ska det vara att låta alternativen komma till tals? Som Alternativa Politikerveckan i Almedalen. Där det inte bara skulle stås och lyssnas och klappas händer där det passar. Där istället alla var med med sina meningar och som engagerade unga. Men som, förstås, bidde en tumme i dom förstorade medierna.

Med alternativ som glöms bort redan i planeringen och rödgrönt som inte ska ha något bra att komma med blir det ingen schysst media och demokratin får på käften.

Till skillnad från en politikervecka i Almedalen som bara är bortglömd redan i dag, måndagen efter.

Alla ska bara vara där

Marknader med för mycket tingeltangel, när det enligt grundtanke och tradition skulle handla om hantverk eller nått annat gediget, är inget kul. Så får solen skina hur mycket den vill över alla stånden och folket på plats. Men så är det i Almedalen: allt måste vara där.

Och vad blir det då kan man undra – jo en förfärande massa som inte alls behövs och som därför inte heller når ut utan bara kostar. Och då blir det i princip bara lobbysim och byråkrater och frotterier och kotterier för hela slanten. Även om det finns motströmmar. Ett innehåll som säger ifrån, vågar tänka annat, vill något bättre – men det är ju inte precis därifrån rapporterna kommer att komma.

Men varför gör politiken så mot politiken kan man undra – när det hellre behövs ännu mer och ännu fler politiska samtal som verkligen snackar politiska lösningar. Med substans och innehåll, och inte bara utspel. Som ger förändring och något bra, och som når ut.

Därför att hela samhället är politik, säger dom som vill vara med med allt. Och i samma andetag: att man faktiskt kan prata om annat än politik. Det är lika dumt talat som när moderaternas Schlingmann och socialdemokraternas Baylan är oroliga för samma sak och tycker att Almedalen håller på att balla ur, men ändå är där med full styrka.

Oppositionen är där för att dom kan och ska samarbeta och regera ihop men samtidigt, och förstås, var och en vill bli ensamt större. Och alla med någon alliansbokstav är där, liksom den borgerliga pressen. För att ifrågasätta det rödgröna och att oppositionen alls kan ha något konkret ihop, och varför inte Lars Ohly går eller åtminstone planerar att gå nu när EU-valet gick så dåligt.

Som om det bara var vänstern som gjorde ett dåligt EU-val. Som om det inte är en majoritet som skiter i EU och en stor del av folket som inte gillar EU så som det blivit och så som det kostar, och som därför inte ens gick och röstade. Och som om EU-val är detsamma som ett rejält riksdagsval eller att vanligt folk inte är rejält irriterade och trötta på nya moderater och små allianspartier.

Så nej. Almedalen är inte längre varken ett spontant lastbilsflak eller ett politikens sommarmecka. Alla ska bara vara där, gå i flock precis som dålig journalistik också kan göra. Och oväntade möten är inget försvar. Dom finns bara i verkligheten.

Upphovsrätt eller skogsdöd?

Att ingen ska skövla eller utvinna på allt och allas bekostnad ska väl inte vara så förbaskat svårt att fatta. Men världslogiskt är det förstås tvärtom. Det blir inga miljoner i skadestånd ens för dom som sabbar för alla kommande generationer på en gång.

Ta Statoil. Ta investerare. Ta politiker och mer eller mindre en hel värld som bara ser på. Väljer att inte oroa sig. Att inte ta sitt förbaskade ansvar.

Bland dom första att larma om Statoils vidriga oljesandsprojekt var Greenpeace och på hemsidan slår fakta rakt i ansiktet: ”Oljesand är en trög form av petroleum som finns i stora fyndigheter under den kanadensiska urskogen. Utvinningen innebär kolossala utsläpp av koldioxid och är en bromskloss i internationella klimatförhandlingar. För att utvinna råolja ur oljesand förbrukas enorma mängder färskvatten, vattendrag och marker förgiftas, våtmarker dräneras, och så mycket som 1,8 miljarder liter giftig vattensörja släpps ut – varje dag.”

”Den skyddsvärda boreala skogen i Kanada utgör ännu en fjärdedel av planetens kvarvarande urskog och brukar kallas planetens lungor. Nu hotar oljesandsindustrin att totalförstöra en yta fyra gånger så stor som Danmark. Ursprungsbefolkningen i samhällen nära oljesandsindustrin hotas av förgiftat dricksvatten, tungmetaller i naturen och förgiftade växter och djur som man äter.”

Fakta är också att utvinningen av oljesand kräver mest energi av alla fossila bränslen och ger störst koldioxidutsläpp: 5 – 15 gånger mer än vanlig olja. Och att Kanada i Kyotoavtalet lovat minska sina utsläpp, men att det blir det motsatta och en ökning med ungefär 25%.

Men när vi andra firade midsommarafton var det en månad sen Statoil på årsstämman beslöt att visst det satsa 200 miljarder norska kronor i det som kallas det smutsigaste energiprojektet på jordklotet. Trots att stora pensionsföretag, bland andra KPA och 7:e AP-fonden som alla placerar i bensinföretaget, röstade emot.

Men inte SEB, den störste svenske ägaren i Statoil. Och inte Banco. Och inte AP-fonderna 1 – 4. Och inte den norska staten, trots att den har allra störst andel.

Det är fler än en norsk miljöminister som borde gå i taket över både Statoil och logiken. För vad är värst: att upphovsrätten ballat ur på Internet eller att planetens kvarvarande urskog försvinner och landområden förgiftas för tid och evighet.

Gammelrävar till EU

Ja ha då har vi alltså valt nya parlamentariker. Vi som röstade alltså. Men vi var inte många så det är ingen demokratisk ordning att ropa högt över precis. Men vem sa att EU var demokratiskt.

Och vem kan tycka att EU är ett schysst framtidsprojekt, med sina massor av högerextremister och dessutom stora gäng av pensionerade politiker. Härifrån skickar vi bland andra gammelrävarna Alf Svensson och Marit Paulsen, och Gunnar Hökmark icke att förglömma. Två är alldeles för gamla och en är lika okul han, om än inte i samma åldersklass än. Nu var till exempel Ella Bohlin inget alternativ men ändå: några med lite längre framtid kan aldrig vara fel.

Statsvetare pratar om Mariteffekt och Svenssondito, men det är också så att vi inte alltid får dom politiker vi förtjänar, bara dom politiker som ställer upp. Eller får ställa upp, för reglerna är säkert stenhårda i alla partier. Att man ska ha gjort sin hemläxa rejält och i många år, är första huvudregel. Att ingen annan hava jämte, är en annan – fast mest riktad till dom som den interna mobiliseringen syftar till.

Demokrati är ingen lätt sak men just därför får den inte motsvara lite ynkligt dryga 40 procent. Inte när många miljoner enligt grundtanken skulle vara med. Och absolut inte om vi tvingas ha en EU-president. Ingen grundlag, eller vad den än kallas, blir bra eller ens förankrad av ett sådant deltagande. Eller mottagande, för det är faktiskt samma sak. Men om vi nyss var ett fåtal som valde parlamentariker, är det inget mot vad som blir i höst. För snacka om få tal som över huvud taget bryr sig om kyrkofullmäktige.

Det hjälper föga att samkönade äktenskap är på tapeten men behöver stöttning i åratal framöver, eller att kvinnliga präster fortfarande inte är något för kyrkans män och alltså fortfarande behöver stridas för. Det hjälper inte heller att kyrkan kan göra mycket mer för både miljön och solidariteten och den egna arbetsplatsen – inte ens stiftsfullmäktige och kyrkomöte lockar så många röster att det blir värt en hel valrörelse.

Precis som EU-val är kyrkoval, fast av helt andra skäl, helt enkelt ingen grej för majoriteten. Och hur livsviktigt det än är att skilja rött från blått är det ett ynkligt argument för oss som vill rösta.

Som det är idag blir det mest ett enda stort slit och släng med pengar och resurser.

Inte en gång till!

”Vi vill inte höra det fler gånger. Att barn utvisas från Sverige med åsidosättande av FN:s barnkonvention och med argumentet att Sverige visserligen ratificerat konventionen men ej omvandlat den till lag.”

Där har ni inledningen på en ytterst angelägen motion från socialdemokratiska kvinnor i Karlskrona och Blekinge – och besvarad med ett rungande ja på S-kvinnors förbundsmöte. Det betyder inte att världen förändras nu eller ens inom kort, men det betyder att något åtminstone börjat.

Att inte omvandla konventioner till lag har blivit något av en smaklös tradition i svensk politik, och den om och för barn är bland dom som vi tar allra minst hänsyn till. I praktiken innebär det att alla talar varmt, och särskilt i valtider, om barns rättigheter – så länge inga andra eller andras rättigheter kommer ikläm.

I den stund det verkligen gäller, då räknas barn mindre. Och vi försvarar dessutom vårt sätt att göra med att barn visserligen har en konvention som vi visserligen var en dom första att skriva under eftersom ju också barn ska ha rättigheter – men som faktiskt inte är lag.

Enskilda kan vilja sätta barnen främst men i det stora hjälper det inte. Vilken kommun kan till exempel säga att här går alltid barns rätt före? Som, och som motionen också tar upp: barns informationsrätt, barns medbestämmanderätt, barns rätt att det i underlag för politiska beslut också ska ingå ett barnperspektiv. Finns det i verkligheten? Nej. Kommuner är inga undantag dom heller.

Oavsett politisk hemvist, profession, ansvar eller nån annan uppdelningsmodell, skyller vi våra gemensamma brott mot barnkonventionen på att den inte är en riktig lag och därför alltså inte kan gälla eller spela roll. Den som ändå vill hävda barnkonventionen får helt enkelt Föräldrabalken eller någon annan lag- eller bindande avtaltstext i huvudet. Varken här eller där är barnkonventionen viktig nog att bli något annat än den just nu är: en portalparagraf helt utan egentlig makt.

När lagar inte räcker till är det alltid dom svagaste och mest utsatta som drabbas, och när lagar inte ens finns kan det givetvis inte vara annorlunda. Men nu kräver i alla fall socialdemokratiska kvinnor en offentlig utredning för att förbereda ett lagförslag för att omvandla FN:s barnkonvention till lag.

Den som är emot får väl bo nån annanstans.

Dags vi konsumenter tar ton

Världsledande, det låter nått det. Men det kan lika gärna vara en katastrof. Som i Danmark. Där världsledande är lika med fort, billigt och djurmisshandel i stor skala. Om det alls finns ord för sånt är dom alldeles för grova för att skriva här, men tyst ska ingen vara. Även svin har rättigheter. Om än inte alla.

Att det i Danmark finns både folk och svin det har vi vetat länge men nu vet vi, och med ljudliga skri och tjut dessutom, att det är skillnad på svin och svin. Några har fyra ben, några bara två. Eller hur man nu ska säga eller skriva om man vill skilja dom åt för att inte hetsa mot folkgrupp eller det faktum att inte alla grisbönder misshandlar sina svin.

Alla danska svin på fyra ben är inte heller som svin ska vara. Som offer i jakten på pengar och billiga länder är dom inte ens djur. Dom är bara produktionsenheter, säger bland andra den journalist som följt dom danska svinen i många år. Han har två ord för det dom tvåbenta håller sig med: massiv djurmisshandel.

Deras ordförande kan inte heller stava till djurrätt, ens på sitt eget språk. I stället har han 1 700 suggor för att tjäna pengar på dom, inte ”för att dom är söta eller för att klia bakom örat”. Med en sån i spetsen blir förstås uppfödningen åt samma håll. För att avslutas med påkslag och djävulsk trängsel i slaktbilen.

Men var fjärde dansk sugga lever inte ens innan dom slaktas. Dom är i livslångt fängelse. Alltid stående, alltid fixerade. Inte ens när det ska dias slipper suggorna ut. Enda förändringen är att dom ligger ner, men fortfarande fixerade fortfarande fängslade.

Halm är ett fanskap säger en bonde, som om det var han som skulle ha det till frukost. Alltså får grisar ingen halm. Alltså får grisar skador på magsäcken. Medan bonden kammar hem pengar på att slippa extra arbete, på att slippa extra kostnader, på att misshandla grisar. Och på att kapa svansar. För trots att det också är olagligt så är 99 % av alla danska svin svansklippta. Dom med fyra ben alltså.

Plågoandarna har än så länge gått fria men vi andra kan inte längre säga att vi inget visste. Och att vänta in politiken och kvalitetssäkrarna på ICA & Co är det inte tal om: dom ser inte svinen för alla pengarna.

Nu: när dom danska svinen avslöjats tack vare utmärkt journalistik i radions P1: är det vi konsumenter som måste visa makt.

Vägen är allt, målet ingenting

Så är Björklund på gång igen. Med skolan och med krav på ny lagstiftning. Och som vanligt använder han sin metod.
Och som vanligt blir det därför fel. För som Robban Broberg så fyndigt sjöng så är målet ingenting, det är vägen som är allt.

Att vägen är allt och inte bara för skolan har blivit ruskigt klart med alliansen. Höginkomsttagare har fått mycket kvar efter skatt men även låginkomsttagare har fått skattesänkningar som kakbit och jublar så gott dom kan och för sin egen skull. Bättre en krona i egen plånbok än att dela den med en granne som behöver.

Jobbskatteavdraget är både bov och förklaring till varför folk i opinionsundersökningar fortfarande tycker att Reinfeldt är bättre än Sahlin. Det är ironiskt, för att inte säga förödande. Och ännu värre blir det på sikt. Eftersom det är vägen till som avgör hur både det och vi ser ut när vi kommer till målet.

Samma gäller Björklund senaste om skolan som bland annat ska ge Skolinspektionen större tänder att sätta i dom skolor som inte sköter sig. Det kan visserligen och verkligen behövas, och här är friskolor inga undantag, tvärtom. Så försvarar Björklund också sin idé med glädjebetygssättningar, religiös indoktrinering och obehöriga lärare. Och så långt låter det också bra, vägen känns okej och målet likaså.

Men Björklund vill också in och pilla på skolornas kvalitetsredovisningar om målen och, viktigast av allt, vägen dit. För Björklund litar inte på skolans egen redovisning, ser dom som nått administrativt onödigt och vill att Skolinspektionen ska inspektera mera istället.

Hur skolorna ska visa och fixa kvalitén ska kommunen själv bestämma, tycker Björklund, och slänger allt som visar vägarbetet till kvalité och likvärdighet åt vargarna.

Hur många som bryr sig om redovisningarna kan alltid undras, men att ytterligare en inspektion då och då skulle vara ett bättre instrument? Inte med Björklund vid rodret samtidigt i alla fall. Det blir snarare med skolan som det ska bli med jämställdheten. En uppryckning i form av en ny intetsägande rapport vart tredje år.

Och under tiden händer ingenting. Inte med resurserna till skolan. Inte med lärartäthet och pengafördelning efter behov. Likvärdigheten blir noll och barn far illa.

Men friskolorna är kvar. Med glada betyg som en del av marknadsföringen och vinster till ägarna.

Vissa saker stör utsikten

Nu skriver tidningar, nu pratas det i radio och TV, för nu är det ju valrörelse. Och plötsligt är alltså EU-frågor på tapeten. Och luften fylls av klyschor, slogans och ibland också samma svar på allt. Här finns också (SD), som försöker tränga sig in överallt och då kan ju inte heller EU vara nått undantag.

Ge oss Sverige tillbaka står det på deras mörkblåa jackryggar och på en jättevalaffisch någonstans i Blekinge. Sånt stör utsikten i dubbel bemärkelse och blotta tanken på att ge dom politisk makt får vilken mage som helst att tvärnita.

Men om nu solen lyser på alla så ska den också ha fläckar. Och alliansen har ruskigt svårt (eller?) att dra en gräns. Det gäller både bland dom i regeringen och bland dom lokalt. Bland dom öppet värsta i regeringen är, än så länge, (KD). Med en partiledare som snubblar och mumlar och hänvisar till att demokratin skulle kräva att (KD) skulle behöva snacka med (SD). Lokalt är Karlskrona ett exempel med politiker som dels förhandlar och pratar i telefon, dels och precis som KD-kompisarna i regeringen, blandar kuddar med morötter.

Det är inget demokratiskt parti. Att demokrati kan öppna för sånt som (SD), ja tyvärr. Men demokratiskt parti och att (SD) ska bli en del av demokratin, nej.

Så hur tänker då folk. Ja, dom som tydligen både gillar att räkna och håller koll på intressanta jämförelser menar att det är fler som röstar i ett Robinsonval än i ett EU-val. Det är inte alls bra, men heller inte bara partiernas fel. Om folk inte fattar att det är dom som gör politiken, får folk också ta ansvar för det.

Om folk inte reagerar, väljer att stanna hemma, peta i trädgården eller i näsan; då får folk politiker därefter. Men då blir det också lite knepigt att komma och klaga när verkligheten tränger sig på. Då blir det lite knepigt att skylla allt elände på politiken i stort.

Att sen EU är ett kapitel för sig, är sant. Det är långt borta och inga vanliga kan påverka och som protest blir protesten att skita i valet. Men ett mycket bättre alternativ är att vara rejält kritisk till EU och kräva grundvärderingar och rättigheter som omfattar människor och politiska resultat så att framtiden överlever.

Här har den aktuella varianten av sjukvårdsrådgivning á la callcenter lärt oss nått i alla fall. Att färre av fel sort ska skickas till stället, och fort.

Utstationeringen av Borg

Centern vill inte just nu. Reinfeldt är inte klar med vad han vill. Men dom minsta, snart uppätna i alliansen, har både bestämt sig och tycker likadant. Att vi ska rösta om euron en gång till.

Vi har blivit fattigare när vi reser och Borg får sitta utanför och vänta, är argumenten. Som om vi skulle resa kors och tvärs och hur som helst i dessa tider eller att Borg hade velat ha andra beslut än dom som ändå blir. Så himla utanför är han inte heller, se bara hur ut han kom när han girigförklarade bankdirektörer. Media är utmärkt att både ha och vända sig till om man vill komma ut. Eller när man som finansminister vill komma in.

Vi har inte bara hört det förut det var inte ens så länge sen; att vissa folkomröstningar inte ska gälla. Alltså ska kärnkraftsomröstningen alltid omtolkas, eller i alla fall när partiledare ser politik och värderingar som kläder i en garderob. Trots att sanningen om kärnkraft och avfall är densamma idag som då.

Och nu euron. Igen. Trots att matchen slutade 56–42. Trots att världen dessutom och just nu står mitt i en finanskris som är en miljökris som är en politisk kris. Som är en konsekvens av det sätt världens makter valt att styra på. Medan andra folkomröstningar ska gälla i evighet amen, som när vi röstade om EU över huvud taget. Och därför numera inte alls ska diskuteras, inte heller i årets val. Som är ett europaparlamentsval som inte är ett euroval som inte har med parlamentet att göra.

Men det har utstationeringsdirektivet. Det är dessutom så allvarligt och idiotiskt att hela valrörelsen kan hängas upp på bara det: fackliga rättigheter. Ska dom tvingas stå tillbaka i den heliga konkurrensens och fria rörlighetens namn eller ska facket ha rätt att vara emot? Få ta strid för utländska anställdas villkor, också när kraven går längre än minimilågt? Som i Vaxholmsmålet men som blev Lavaldomen.

Det är förresten typiskt alliansen att både byta fokus och se världen från bara ett håll. Och alltså hellre göra politik av att Borg sitter utanför än att fackliga rättigheter inte räknas. Utstationeringen av Borg är inget och noll mot en sådan värld.

Där, Hägglund-Björklund, har ni en folkomröstning att tala om! Eller åtminstone som Mona Sahlin och (S): vägra en till Barosso om direktivet står fast.

Och anser vi att Sverige ska införa euron? Nej.

Spela med utsläppsrätter

Iden härliga vårsolens glans står världen inför en katastrof av modell aldrig tidigare skådad och vars görare som straff skulle skaka galler i flera generationer. Men vad händer, ja inte är det tillräckligt i alla fall. För hur kan annars hel och halvskurkiga klimatbovar fortsätta tjäna pengar.

Som om det svenska näringslivet inte hade bekymmer med sin image ändå. Och Maud Olofsson också, för den delen. Men hon ser förstås pengavinster på utsläppsrätter som nått självklart och företagsamt, som en käck variant av lön efter prestation.

Spelet med utsläppsrätter är inget vanligt spel och inte heller alls så populärt som andra lotton, dom flesta köper inga alls. Även om dom säljs också till vanligt folk. Folk som flyger till exempel. Inte alldeles vanligt folk visserligen, men ändå folk. Som, om dom vill, kan köpa sig utsläppsrätt att dra till var dom nu får ut mest och bäst för minsta egna insats. Om inte en tsunami slår till. Eller en pandemi. Och dom med mage stor nog att göra det, kan klimatneutralisera sig genom att kvitta sin skuld för stora bilen genom att köpa in sig i en regnskog.

Trots att handeln med utsläppsrätter redan gått åt skogen. När regeringar hade skänkt ut dom i stället för att sälja dom. När dom blev så billiga att dom var värdelösa. När utsläppsskurkarna köpte sig många fler rättigheter än den skit dom uppgett (för det senare var ju bara smått förstås) och sålde dom vidare.
Med god förtjänst, javisst, och som med det mesta som börjar på marknad och slutar med ekonomi och där resultat ska vara vinst. Alltså pengar.

I det här fallet till dom som släpper ut. Inte till klimatet eller för miljön. Men nån måste förlora? Och det är strunt samma vem eller vad? Och att spelet gäller liv och död på riktigt? Ja tydligen.

Alltså har sju svenska stora företag med stora utsläpp av koldioxid tjänat stora pengar. Hela 440 miljoner kronor tillsammans förra året,varav SSAB plockade hem 240 av dom oförtjänade miljonerna. På utsläppsrätter dom inte betalat för. På utsläppsrätter som Naturvårdsverket delat ut. På prognoser som dom stora företagen med dom stora utsläppen själva tog fram.

I den härliga vårsolen glans dör isbjörnen ut medan världen snackar runt. Och i december ska det pratas fram ett nytt Kyotoavtal.
Blir inte det bättre är det väl Obama det är fel på. Eller Sahlin, kanske.

Dags de rödgröna vaknar

I huvudsak, sa en majoritet. Och med det kom rubriker om att vi nu är mycket mer nöjda med medlemskapet i EU. Men för någon vecka sen visste bara en av tre väljare att det är val i juni. Och i veckan kom ännu en opinionsundersökning som sänkte socialdemokraterna. Trots varsel i tiotusental. Trots att skolor säger upp lärare. Trots att kommunbudgetar för ekonomiskt bistånd går med historiska underskott. Trots att bonusgirigheten slår alla sina egna tidigare rekord.

Så vilket medlemskap, kan man undra, vilket EU är majoriteten i huvudsak positiva till? Och vilken välfärd, kan man undra, talar alliansens om när den snackar välfärd, vilket samhälle tror alliansen att vi har idag?

EU är faktiskt inte bara en fråga om lättare eller svårare att växla pengar, och ett samhälles välfärd bestäms då rakt inte av hur den översta tredjedelen kan leva. Dessutom kan det mycket väl vara slumpen som avgör resultatet i en opinionsundersökning. Till och med om jag vill jäklas eller inte eller om jag vill ha ut ännu mer av alliansen medan det ännu verkar gå: ett fjärde steg i skattelinjen kanske.

Det finns en del att välja emellan, minst sagt. Allt från min egen eller någon annans situation eller livsförutsättningar till uttalanden i media, retuscherade kampanjer och nyhetssnuttar på webben. Kampanjer och snuttar är svåra att värja sig emot och media är inte alltid bäst att ha.

Media som grupp och generellt är inte mycket för att gräva. Att låta en sakfråga leva längre än rubriken kan vara tillräckligt fet för att ge försäljning eller förskräckning, är ingen vanlig mediastrategi precis. Så om det inte fanns opinionsundersökningar, kan man undra, vad skulle media skriva om då? Och skulle till exempel tidningar finnas alls om inga opinionsundersökningar fanns eller dom själva inte beställde en?

Chefslöner och bonusar i kvadrat är inte alls så komplicerade att ingen kan säga nej eller broms. Finanskrisen kan leda till ett inte fullt så girigt och egoäckligt samhälle. Klimatfrågorna, som till slut kom upp på dagordningen, kan äntligen få oss att göra nåt.

Om vi verkligen menar allvar. Om att dagens och morgondagens ungar ska ha en framtid värd namnet. Som en arbetslinje som inkluderar alla.

Mycket hänger på Mona Sahlin men det är ändå inte hon som ska göra det. Ska det vinnas val är det dags att alla rödgröna vaknar.

Varför inte Blotta Björklund?

Det är tufft och tajt. Precis på mållinjen redan innan vi gått i mål. Fast just idag känns det bra, just idag är jag glad, eller hur nu texten går i låten som plötsligt bara finns där, på tungan, i huvudet. Och så har det varit sen i lördags.
För det var inte bara Mona Sahlin som stod där på torget i Ronneby. Det var Mona Sahlin som hon ska vara. Rak och tydlig. Konkret och vardagsnära. Trovärdig, både som socialdemokrat och blivande statsminister. Och som därför segrade över varenda en av dom opinionsundersökningar som ganska länge nu velat få folk att tro det motsatta.

Så just idag känns det bra. Också därför att tack vare att media drog igång AMF-historien, blev inte bara Elmehagen blottad utan också, som det verkar nu, skyldig att betala tillbaka. Och Wanja Lundby-Wedin skulle kunna få åtminstone en halv upprättelse. Men även om ordförande Tunhammar med flera nu säger att styrelsen blev förd bakom ljuset, så skorrar det fortsatt och mycket illa om siffrorna som sådana. Dessa enorma som skulle föreställa lön och pension till en person.

Som knäppt nog fortsätter värdesätta sin egen insats som ingen annan och inte fattat att pengaflytten var minst sagt omoralisk och att han borde ha betalt tillbaka för länge sen. Men här jagar inte media alls lika intensivt som man gjorde efter LO-ordföranden. Och det är både sorgligt och slarvigt.

Nu hjälper det inte en LO-ordförande att media inte hänger en gammal VD, hur före detta han än är, lika hårt. En LO-ordförande har självklart både ett eget och ett stort ansvar och får ta reaktioner därefter. Men det är lite som med media och Mosa Mona. För varför mosa? Varför inte också Röj Reinfeldt, Offra Olofsson, Borra Björklund eller Häng Hägglund eller nått annat som halvt rimmar eller passar som rubrik.

Ha is i magen, sa i alla fall Mona Sahlin i lördags när hon också talade till socialdemokrater på distriktskongress. Och glädje i hjärtat. Och vila tryggt i politiken. Därför att vi socialdemokrater tillsammans med kompisarna i miljöpartiet och vänsterpartiet, sa Mona, har ett alternativ.

Det blir tufft och det blir tajt, ja, men Mona Sahlin var tydlig och den rödgröna politiken blir bara mer och mer konkret. Och det är också medias ansvar att berätta.

Precis som att Rata Reinfeldt och Blotta Björklund också skulle kunna vara rubriker.

Ingen glömmer Wanja

Det har varit mycket Wanja Lundby-Wedin på sistone. Det är fullt förståelig. När någon, och särskilt i dessa tider och som heller inte var helt annorlunda för några år sen, inte agerar efter en given moralisk kompass eller dom grundvärderingar man är satt att slåss för – då ska det bli både mycket prat och mycket kritik.

Men dom heter inte bara Wanja Lundby-Wedin. Dom heter också bland andra Leif Johansson, Carl-Henric Svanberg, Annika Falkengren, Bengt-Åke Fagerman, Ingrid Bonde, Björn Wahlroos, Kerstin Hesseius och Torbjörn Magnusson. Och så förstås Ingvar Skeberg och Christer Elmehagen, som har AMF-historien ihop med Lundby-Wedin.

Elmehagen, som tydligen inte gillade bara 5 miljoner i årslön lyckades få till ett pensionsavtal som gav honom 32 miljoner. Vad sägs om följande summering efter tio års jobb: lön 31 778 000 kronor, bonus 6 786 000 kronor, pension på 59 541 000 kronor. Det blir totalt 98 105000 kronor.
Det går inte att ta in för vanliga. Alltså räcker det inte heller att göra en jättepudel , som nästan alla Elmehagar gör nu. Utom Elmehagen själv då.

Att avsäga sig bonus för 2008 ändrar ingenting. Det gör det inte för honom själv heller eftersom han redan fått oförsvarligt oförlåtligt för mycket.
Det är inte två olika sidor utan två olika världar. Där några anser sig ha gjort sig förtjänta av pengar stora som flera livslöner, trots förlust kallar det långsiktiga incitament och dessutom har stor mage nog att snacka om långa arbetsveckor och att man gör sitt yttersta.

Och? Som om det vore slitigt eller skitigt att sitta i en båt och bara hänga med. Som om dom rusar ner på golvet och gör en insats när det behövs eller ställer sig i kön på Af när det gått snett. Enda rusningen är möjligen att flytta sina pengar dagarna innan dagen K som i Katastrof.

Samtidigt som andra människor deltidsjobbar, går på socialbidrag, inte får jobb, blir av med livsnödvändiga 150 månadskronor i pension, är för ung eller för gammal eller har fel namn, inte kommer in på utbildningar och kan dom alls välja är det mellan olika långa korttidsjobb och pendlingsavstånd. Mycket att leva för?

Men nu är det A som i Avslöjade och ingen glömmer vare sig Wanja eller Elmehagen. Eller tycker att Wanja ska sitta kvar utifrån politisk strategi eller att Elmehagar ska ha både fast lön, bonus och rörligt.

Förlöjliga inte Earth Hour!

Vi överlevde. Och inga överslag blev det heller. Det blev till och med ett schyst resultat: ett års elförbrukning för tio villor. För så mycket sparade jordtimmen i lördags, och bara här alltså. Så där fick dom! Klimatförnekarna och dom som tycker symbolhandlingar som den här är dumt, onödigt och miljöteater.

Vi andra blev tillsammans nära en miljard människor. Och dessutom bland andra Eiffeltornet, Empire State Building, Colosseum, Golden Gate-bron och Las Vegas spelgata The Strip. Till och med påven; som annars går en egen konstig väg, inte tror på kondomer och hellre förbannar våldtagna flickor än förövarna; släckte sin Peterskyrka. Han ska inte ha nått särskilt tack för det, men lite kul är det att också Vatikanen var med. Kungen deltog också: släckte fasaden på fyra slott, och över hälften av landets kommuner var med.

Men inte Stockholm. Högljudd och emot (ni som kan, gå in på nätet och lyssna på P1 morgon från i fredags) menar det moderata miljöborgarrådet i huvudstaden, Ulla Hamilton, att miljöfrågan degraderas och förlöjligas av såna här symbolhandlingar. Entimmasjippo, sa hon, och Stadshuset är ju ändå släckt en lördag eftersom ingen jobbar där då.

Det är självklart nödvändigt att hela världen gör något. Och självklart räcker det inte att inte ha alla lampor tända alltid. Eller att förbjuda glödlampor från september nästa år. Det krävs så mycket mer. Och helt säkert ännu mycket mer än vad den stora majoriteten kommer att vilja göra. Det behövs ett annat sätt att leva världen över och hur vi ska klara det är inte bara en svår fråga, det är en ödesfråga.

Men om inte enstaka handlingar leder någonstans, om en jordtimme bara skulle bevisa att människor är medvetna om miljön en timme om året – är då också medlemskap i Greenpeace, SNF och Världsnaturfonden onödiga? Eller att ge 100 kronor varje månad för att vilja bidra till arbetet att rädda antingen isbjörnen eller pandan, späckhuggaren, gorillan, tigern – alla utrotningshotade?

Dom släckta lamporna i lördagskväll var en hälsning från vanligt folk till politiker. Om att klimatfrågan är dödsviktig, om att något måste göras, om att vanligt folk vill att politiker agerar nu, snabbt och världen över. Att förlöjliga jordtimmen Earth Hour är att förlöjliga vanligt folk.

Att inte vara med är också en symbolhandling.

Sansa lönedebatten

Att löner ifrågasätts är ett bra tecken på att förändrade attityder är på G. Men diskussionen blir både fel och får slagsida om vi lägger bonusförakt och politiker i samma korg. För det första ska inte överbetalda direktörer ha bonus dessutom, för det andra är en politiker inte detsamma som alla politiker. Och alla kommunanställda har inte kommunchefens lön.

Att frysa riksdagspolitikerns lön är däremot ett bra förslag. Dagens grundlön på 54500 kronor i månaden räcker mer än väl, och ett statsråd klarar sig oförskämt bra på sina 105000. Det finns heller ingen anledning att höja statsministerns månadslön som idag är 131000 kronor.

Men det finns fler sorters politiker. Ta ledamoten eller ersättaren med bara ett uppdrag, och som alltså bara tjänstgör då och då. Ta kommunalrådet som har sitt på heltid, måndagar lika väl som lördagar. Ta ordföranden som kan vara politiker på halvtid eller på 20%, och med arvode därefter. Och förutom alla olika uppdrag finns det ytterligare en skillnad: ingen kommun, eller landsting heller för den delen, är sig likt eller har alltid samma system.

Att frysa politikers löner är faktiskt inte så enkelt eller så självklart som vissa vill ha det till. Det kan vara precis lika svårt att hitta det på kartan, som Ylva Thörn, ordförande för Kommunal, sa om förslaget att frysa kommunanställdas löner. Bara så där. Tvärs över. Och för alla.

Men i EU-parlamentet, där skulle det gå att både frysa och sänka. 86000 i månadslön är inte bara betydligt mer än vad våra riksdagspolitiker har, det är betydligt mer än dom själva behöver och oavsett att var och en gör sitt jobb. Eller att dom skulle göra det bra.

Att få rimligt betalt och i jämförelse med likvärdiga andra jobb, är en rättighet som alla ska ha. Men så är det inte idag. Och det är ännu inte heller en rättighet för kvinnor att kunna jobba heltid, faktiskt inte ens en möjlighet. Och inte ens alla människor som kan jobba, har ett jobb.

Samtidigt som det alltså finns dom som jobbar för mycket, dom som får lön utan att skita ner sig det minsta, dom som får bonus utan att det ens gått bra, dom som får ersättning och arvode utan att lyfta vare sig ett finger eller ha läst handlingar.

Det om något skulle diskussionen handla om. Då skulle inte heller statsminister Reinfeldt komma undan med lättköpta poäng.

Inte ens tur, bara sjukt

Det är rena turen när någon vinner sjukt mycket på spel. Men 146 miljoner kronor för fyra månaders jobb är inte tur. Det är bara sjukt. Och inte bara för att det till och med slår SEB:s hysteriska lönepolicy. Men det kanske är som det heter. Att inga regler utan några undantag.

Alltså har vi en finanskris världen över och alla drabbas på nått sätt. Utom några. Direktörer som Annika Falkengren är några. Joe Hogan är en annan. Det är han som fick 146 miljoner kronor för fyra månaders jobb.

Den gemensamma nämnaren är inte bara sjukdomen utan namnet Wallenberg. Detta gamla, svenska, hederliga, fina. För så har ju alla, från vänster till höger, alltid sagt. Att Wallenberg är nått bra. Idag är Wallenberg bland annat detsamma som Investor som är storägare i ABB som gav sin vd Joe Hogan 146 miljoner för fyra månader. Idag är Wallenberg också detsamma som SEB:s ordförande och den som förklarade Falkengrens byte från en rörlig mångmiljonlön till en fast mångmiljonlön med att det blev en sänkning på totalen.

Fattar man? Nej. Inte dom 146 miljonerna kronor för fyra månaders jobb. Och inte heller varför någon som bara ska få en rörlig del om det går bra, i stället ska ha två miljoner i löneförhöjning även om det inte går bra.
Men det är väl den där regeln om att alla ska övervintra men att det ska vara annorlunda för några. Och som betyder att vanligt folk ska välja mellan inget jobb alls eller i slutänden ändå lägre A-kassa och lägre pension – som om lottringen bara hade nitlotter och den enda skillnaden var storleken på niten. Medan undantagen antingen kan avstå från rörlig bonus eller ta höjd lön. Eller få två månadslöner i gratifikation. Eller fyra vanliga månadslöner istället för två. Och dessutom med hänvisning till rekommendationer signerade Borg och alliansen.

Borg tvingades visserligen backa: efter ett rundsnack i SVT:s Uppdrag Granskning ska rekommendationerna ses över. Och Annika Falkengren backade, till och med två gånger. Men vad utredningen leder till och hur lång ångervecka som gäller för Falkengren är det ingen som vet. Däremot vet vi att undantagen inte bara behöver vända kappa eller rock efter vinden utan har mer än råd att till och med köpa nytt varje gång det blåser.

Fast det finns hopp. Tranorna är på väg och klockorna ställs om om några dagar. Och 2010 är det äntligen val.

Herrar kardinaler och biskopar

Det finns en religiositet intill gränser som ingen vettig människa begriper eller accepterar. Eller ens skulle få för sig att bara försöka göra. Herrar kardinaler och romersk-katolska biskopar inom Vatikanen är ett sånt exempel. För den och dom spelar det ingen roll vad som händer eller vem det hänt.

Inte ens att en nioårig flicka blir gravid därför att styvfadern våldtog henne. För vad gör en biskop då, och vad händer i Vatikanen? Jo, biskopen bannlyser mamman och läkaren som utförde aborten, och högborgen försvarar. Ingen av dem lyser vare sig den ena eller den andra förbannelsen över förövaren. Han blir i stället förlåten.

För sånt finns inga som helst argument för, och att förstå är det inte tal om, inte en chans. Och det gör inte heller folket i Brasilien, där flickstackaren kommer ifrån, och givetvis inte vi heller. Men hur mycket vi reagerar är nått annat, och om det räcker. Den sista droppen brukar mest få en och annan bägare att rinna över men långt ifrån alla och inte dom man tror.

Det är som Barnkonventionen och förklaringen om mänskliga rättigheter, och kvinnodiskrimineringskonventionen och konventionen om dom medborgerliga rättigheterna. Och en massa andra dokument och direktiv om samma självklarheter, och som tagits fram för att dom både ska gälla och förhållas till. Det är mest papper alltså.

Att hela världen mest verkar bestå av antingen ytterligheter eller dumheter blir inte mindre sant av att i samma stund som den nioåriga brasilianska flickans helvete blir mer allmänt känt i detta land, då föreslår Folkpartiet nya städavdrag för barnfamiljer. Så stegar man nämligen framåt mot mer och bättre jämställdhet enligt Björklunds glada ekvation.

Som man räknar frågan får man väl antagligen svar, eller hur det nu var med dom politiker vi sägs förtjäna. Men är det verkligen vårt fel att vi har en skolminister som inte kan dela ett hushållsjobb på två utan att plocka in en tredje? Fast visst: det går att stänga ute en hel publik från en tennismatch men det går tydligen inte att avstå från en OS-invigning i Kina.

Så nått knepigt är det allt; med alla ord, papper och gränser för vad vi tål. Igår var det förresten Internationella Kvinnodagen, igen. Och droppen, alla droppar om vi ska vara ärliga, har nått stenen för längesen.

Och i Vatikanen är det också som vanligt.

Gammal politik i nya ord

Först blev dom ett arbetarparti och skulle ta över rättvisebegreppet – och ville vi skulle tro på det. Och nu ska dom byta sjukvårdspolitik – och vill vi ska tro på det. Som om botemedlet eller lösningen på ojämlik vård skulle vara moderaterna. Som om moderater pratar om individens rättigheter och därmed menar alla, oavsett inkomst, bakgrund och orsak. Som om moderater har en politik som inte exkluderar.

Men dom är bra på att vända och vrida på begreppen. Och lyckas dessutom förvrida huvudet på en stor del av väljarna. Dom har lärt sig hur man säljer konserverad gröt. Eller dom har i alla fall hittat ut till folk som ser politik som vore det bara en fråga om att feta till den egna plånboken. Så får det heta bort med förmögenhetsskatt eller mera kärnkraftsel, det spelar liksom ingen roll.

Och nu ska dom alltså byta ut privat vård och privatisering mot individuella rättigheter. Ja, mycket kan man säkert tro på, men inte det. Inte att moderater gått och blivit värnare av allas rättigheter. Dom bytte ju inte ens politik när dom blev ett arbetarparti, och vi vet hur rättvist det blev. Arbete för alla blev jobblinje och ett mycket djupare utanförskap.

Och varför skulle just moderater, som har privatisering som Lösning på alla världsproblem, plötsligt inte gilla sin egen politik? Och inte i första hand heller vilja privatisera vården längre eller mer? Eller, och det måste ju vara förfärligt för en moderat: finns det kanske inte så mycket kvar att privatisera, trots allt?

Den nya inriktning dom nu pratar om är ingen omsvängning eller några bättre tankar. Det är bara numera vanlig moderat strategi, bara gammal politik med nya ord. Och det är så nya moderater gör, dom hittar ett annat sätt att rikta in sig på sin egen gamla politik. För att få andra att göra likadant. För att dom vill få väljare att tro att (M) har både politik och hjärta på rätt ställe.

Och det finns risk att det kan gå hem. Särskilt som moderaterna vill krydda sitt nya sjukvårdspolitiska budskap med en patienträttighetslag, så att patienten kan ställa krav på bästa behandling och bästa läkemedel. Sånt passar Mig, eller hur?

Men det är med moderaternas nya sjukvårdspolitik som med den nya socialförsäkringen och den nya jobblinjen. Alla är friska sjuka och jobben växer på närmaste träd. Det är bara att komma igen och klättra.

Politik på känt manér

Mosa Mona, heter det i media. Och därmed ska det vara sagt att det finns en kampanj för att, om inte få väck, så i alla fall demonisera partiledaren för det absolut största partiet. Det skulle aldrig hänt på Perssons tid, och inte innan heller. Då inte bara ställde alla upp utåt, alla avkrävdes dessutom att göra detsamma. Så vad är skillnaden, vad är det som händer?

Jo, det ena är att Mona Sahlin är kvinna och att alla tidigare inklusive Göran Persson är män. Och på det följer traditionella härskartekniker och att man som man får säga och uttrycka sig hur som helst. Det andra är medias förkärlek att peka ut vissa socialdemokrater som tunga socialdemokrater, som därmed fått för sig att dom har både mest rätt och ska åtlydas.

Det tredje är att politikens innehåll inte bara måste förändras över tid i teorin, utan faktiskt måste göra det i praktiken. Med det menas inte att ideologier är döda och ska begravas, eller att socialdemokratin, som Göran Persson, ska gå ännu mer höger ut i tron att tilltala fler. Med det menas i stället att verkligheter hinner ifatt, och att kortsiktiga lösningar hör gammaldags metoder till.

Två exempel på detta är Stefan Lövdén och Göran Johnson: två så kallat tunga socialdemokrater som båda vill ha kvar och bygga ny kärnkraft – för det går inte att göra allt på en gång och man måste bejaka energikällor som för överskådlig tid kommer att betyda mycket för energiförsörjningen, säger dom.

Så talade gamla socialdemokrater med ett gammalt sätt att se på problemlösningar. Och som därför sopar till Sahlin trots att hon både är vald och ska respekteras – just för att hon står för en helt annan socialdemokratisk ledarstil än tidigare och ett delvis annat politiskt innehåll.

Det hjälper inte Göran Johnson att säga att Sahlin har egenskaper som kan göra henne till en av socialdemokratins viktigaste partiledare, när han samtidigt och underförstått menar att det bara kan bli så om hon gör och tycker som han.

Det är rätt att politik handlar om att prioritera, men då ska man inte blanda ihop en aktiv jobblinje med kärnkraft. Eller föredra snabba lösningar och snabba casch. Eller tro att en majoritet i detta land vill lämna walkover i energipolitiken.

Och för att citera S-kvinnor så är det dags att inse att tiden då den vite gamle mannen styrde och ställde faktiskt är förbi nu.

Alliansen ser inte nollorna

Det bekändes färg i förra veckan. Kärnkraft blev lika med Maud Olofsson. Som tror att det också är lika med centern. Men är det, och är det bra? Annat än att alliansen, i och med detta, borde bli ytterligare ett parti mindre. För kritiken kommer ju inte bara från alla utomstående som inte vill ha kärnkraft, det vill inte alla i centern heller.

En gång var centern inte bara ett miljöparti, utan också emot kärnkraft. Och den gamle partiledaren Olof Johansson sa i TV så sent som timmarna innan Olofsson gjorde det motsatta helt klart, att kärnkraft inte hör framtiden till.

Men nu, med ett nytt ledarskap i centern, gör den det: är man utsedd för att ta ledarskapet är man, och ibland måste man ta beslut i mindre grupper, är Maud Olofssons egen förklaring.
Alltså blåser det nu på partiledare Olofsson ungefär som det gör på partiledare Göran Hägglund. För precis som kristdemokraternas politiska snubbeltråd, den högst egna synen på könsneutrala äktenskap, inte försvinner hur mycket partiet än älskar kärnkraft – så kommer inte heller Olofssons radioaktiva Ja att göra det.

Kärnkraftslycka är å andra sidan inget nytt om man talar alliansen, men fick ny fart med Hägglunds kärleksförklaring och Olofssons gensvar, dessutom miljö(!)ministerns! Och sen förra veckan är hela alliansen jättesamlad. För att ta ansvar för framtiden, säger dom.
Men det är bara tragiskt och förfärligt. För framtiden, och för allt och alla. Ett monumentalt svek, som öppnar för kaos, fler miljöskador och mer livsfarligt kärnavfall, säger bland andra Naturskyddsföreningen.

Och man kan bara instämma, och verkligen undra vems framtid alliansen snackar om? När nästan allt som inte heter kärnkraft äntligen skulle kunna ha en framtid, då ska alliansen göra tvärt emot. När vi trots allt fortsätter att sätta barn till världen, då ska alliansen göra den ännu farligare.

Det är som om dom inte fanns, alla generationer som ”vi” lämnar allt radioaktivt avfall till. Avfall som det inte ens finns säkra metoder för – och då måste det ligga i 100000-tals år. Det är som om alliansen inte såg alla nollorna för alla nollorna. Eller så har det med ledarskapet att göra; utsedd för att ta ledarskapet, sa ju Olofsson.

Provocerar gör dom i alla fall, allihop, inte bara Maud Olofsson. Och pratar om barn och gråter när det handlar om radioaktivt avfall.

Skulle du vilja bli behandlad så?

Det borde göra skillnad, men inte. Nolltolerans, värdegrund, utbildning och mångfaldsplan väger snudd på ingenting i verkligheten och praktiken. Intensivvårdsavdelningen i Södertälje är det senaste exemplet och diskussionsämnet, men ärligt: var kan vi säga att diskriminering inte förekommer?

Hur är det i skolan, överallt inom vården, på andra arbetsplatser, hemma i kvarteret? Jo, allting är både kvar och i stort sett som vanligt, hela platser har fortsatt stora attitydproblem. Trots att grundfrågan är så enkel att det bara finns ett svar: Skulle du vilja bli behandlad så? Givetvis inte!

Men istället för att vara många som sa ifrån vid minsta lilla, är det knappt några som säger ifrån när det verkligen händer något riktigt fult. Nått moraliskt, etiskt, humant, värdegrundligt fel. Och förstod man chefen rätt i TV i torsdagskväll, måste tydligen allting på avdelningen i Södertälje vara skriftligt och på rätta blanketter för att chefspersoner över huvud taget ska kunna börja överväga om det faktiskt har hänt.

Och det är väl en sak att ett kvalitetssäkerhetssystem är uppbyggt på och med papper. Men att inga andra varianter av meddelande accepteras, är ju hur dumt som helst! Precis som att risken är hur stor som helst för att en rapportblankett inte har tillräckligt med rutor för att täcka upp alla möjliga situationer. Och just därför är samtal med närmaste chef jätteviktiga ’rutor’ i ett system som utger sig för att vilja garantera kvalité och säkerhet.

Men det förutsätter förstås att chefer vill och orkar lyssna. Och inte som på intensivvårdsavdelningen i Södertälje. För även om avdelningschefen i TV sa att de vill ha kvar Peter Magnusson som undersköterska i många år till, hade hon ingen aning om att Peter redan för 2,5 år sen berättade om diskriminering och rasism på arbetsplatsen – för Peter hade ju inte fyllt i några rapporter, i stället satt han alltså nu i TV och berättade – om något som enligt chefen var totalt okänt för avdelningen.

Det är därför det inte finns många som Peter Magnusson, eller som läkaren Peter Lindberg. Som har modet att berätta om en plats som kränker människor. Men som just därför riskerar att själva bli kränkta, förnedrade och smutskastade. Och skyldiga, utfrusna och rökta för all framtid.

Skulle du vilja bli behandlad så? Givetvis inte.

I slutänden handlar allt om makt

Det spelades, precis som i verkligheten, under täcket från vardera sida. Förhandlare bytte, precis som i verkligheten, både fötter och lojaliteter lika ofta och samtidigt som olika bidrag höjdes. Runt hörnet låg en miljökatastrof, precis som i verkligheten, och en internationella oljeindustri som med otillåtna medel försöker dölja forskningsrapporter om att oljan är mer eller mindre slut. Och världens länder var grupperade utifrån hur dom mäktigaste såg på dom andra och, förstås, ville ha ut av dom.

Men det var trist, eller kanske typiskt, att tablåmeningarna var så trista att många antagligen inte upptäckte den. Den politiska miljöthrillern Burn Up som SVT sände i början av januari. Att den måste gå i repris är givet, liksom att alla samhällslärare på högstadier och gymnasium skulle ha en minst utgåva var, att visa i klassrummet.

I slutskedet dök USA:s mästerförhandlare upp. Mer eller mindre dödsjuk i strupcancer men sånt hindrar förstås inte en man som fått uppdraget att sätta stopp för tjafset om klimatförändringar. Och dessutom på ett, utifrån dagens verklighet, politiskt fullt möjligt sätt; genom att bjuda Kina på kärnkraft. Som givetvis glatt tackar ja, också det mycket verklighetsnära.

Ett politiskt drama med ruskigt mycket verklighet och så uppdaterad och aktuell att den till och med ligger före, ett ”Vita Huset” i kubik eller nått. Och mycket medvetet, regissören Simon Beaufoy är ofta före: en film om mul- och klövsjuka innan det blev verklighet, en om brittiska muslimer som blev terrorister innan verkligheten kom till London, och som intervjuade oljans verkliga män inför Burn Up.

Allt var precis som på och inför vilket klimatmöte som helst idag. Möjligen med ett undantag för miljöaktivisterna som inte framställdes som dom största skurkarna, inte ens dom som stod för våldet. Här var det i stället ländernas förhandlare, politiker och övriga hantlangare som var skurkarna.

I december är det klimatmöte igen, i verkligheten. I december handlar det också om växthuseffekten, om verkligheten. Om viljan till riktiga och verkliga förändringar eller om business as usual och som vi alltid gjort. Om politik för eller emot, om nya och andra maktförhållanden eller om kollaps.

I slutänden handlar faktiskt allting om makt.

Politiskt korrekt i kyrkan

Äktenskap är som begrepp inte längre tillräckligt rumsrent för att vara kvar i vigselordningen. Tror i alla fall inte ärkebiskopen, fast han vet förstås inte ännu. Kyrkans alla män ska först säga sitt, och hur det går vet ingen förrän i höst när det så kallade kyrkomötet ska fatta beslut om ordningen efter den nya lagen om könsneutrala äktenskap.

Ärkebiskopen och några med honom hoppas alltså att kyrkan ska bli politiskt korrekt i betydelsen att i alla fall uppträda så, försöka se ut som det. För nån riktig helomvändning i frågan är det inte tal om, präster måste fortsatt kunna vägra. Det tycker ärkebiskopen också. Enskilda präster ska inte tvingas att viga icke heterosexuella, då skulle kyrkan reagera negativt, säger ärkebiskopen. Och sätter därmed en gräns för hur mycket politiskt korrekt en kyrka kan vara.

Det är med kyrkan som med kristdemokraterna. Som alltid varit emot alla partnerskap som inte består av en man och en kvinna men som nu, i regering som dom ju ändå är, måste räddas från att formellt och öppet behöva tillstå det. Därför blev en självklar proposition om enkönade äktenskap en tilläggsmotion om könsneutrala äktenskap. Ord byts ut för att ansiktet på kristdemokraterna ska se bättre ut. Och så är det tänkt också för kyrkan. ”Man” och ”hustru” blir ”make” och ”maka”, och i stället för att ”äktenskapet är en Guds gåva” har ”kärleken sitt ursprung i Gud”.

Politisk korrekt har inte nödvändigtvis med sant och riktigt att göra. Attityder behöver inte ha förändrats. Det räcker att visa sig neutral. På ett tjusigt sätt verka som att man ligger rätt i tiden och har samma åsikter som det man uppfattat som en så stor opinion att man nog måste följa den.

Gränsen för den typen av politiskt korrekt kyrka går alltså vid prästen. Till synes neutral, men i verkligheten får den som vill fortsätta vara emot.

Men medan prästerna verkar bli kvar krymper kristdemokraterna. I den senaste opinionsundersökningen är dom inte mer än en tummetott. Med bara 2,5 procent och inom felmarginalen kan dom bara mäta sig med Sverigedemokraterna, lika små dom. Så att vara politiskt korrekt är inte alltid lätt eller ens rätt, och att tro att man är det kan slå fullständigt fel.

Att det blir en ny lag är däremot både solklart och sant politiskt korrekt, och utan en enda felmarginal.

Bildtligt talat – vad pratar han om?

Carl Bildt tycks alltid ha något att säga. Tycker han själv i alla fall. Men vad är det då han säger, blir det nåt mer än en lång radda av meningar, kan man ta denne man och utrikesminister på orden, på allvar?

Han är alltid orolig, läget är alltid oroväckande, men har han haft en enda åsikt dom senaste tio åren – skrev en TV-krönikör i DN i förra veckan apropå utrikesrapporteringen i TV. Lika blodfattig och oengagerad den, enligt krönikören.
Bildts debattinlägg i fredags i samma tidning gör ingen skillnad. Han är fortsatt orolig. Det är vi också, självklart är vi det, alla konflikter och oroshärdar världen över inte bara berör oss utan rör oss givetvis också.

Men vad säger Bildt? Vad har han mer än några tjusiga formuleringar om EU och Sverige som en europeisk kraft för fred, frihet och försoning, om att statsbyggande insatser är viktiga och centrala?
Och vad menar han med att 2009 blir ett avgörande år ”då den ekonomiska krisens olika följder ska hanteras och den kommande klimatkrisen måste förebyggas”? Vad då ”kommande” och hur då ”förebyggas”?

Det är sällan tal om en sak i taget. Att allt hänger ihop är lika sant som att ett elände sällan kommer ensamt, och klimathot och finanskris är inga undantag. Dom hänger ihop, kommer av varandra och kan inte lösas en och en eller en i taget.
Dessutom kommer vi inte undan, det går inte att bara prata och det är inte tal om att kompromissa sig fram. Särskilt inte som ännu fler konflikter och krig blir följden av klimathot och finanskris.

Det ligger en del i att EU är en stark grön kraft i den globala dialogen, men hur relativ ska en utrikesminister tillåtas att vara när tiden rinner iväg och det faktiskt inte, inte ens i början av 2009, finns några nödvändiga beslut för att hejda uppvärmningen?

Sverige skickade över 65 förhandlare till klimatmötet i Polen, USA över 80, men flera av dom afrikanska länderna hade bara två.
Med såna regler är det inte konstigt vi inte kommer överens i vår värld, så hur ska det då gå när dom politiska och sociala effekterna av klimatförändringarna blir kännbara? När konkurrensen om land, odlingsbar mark och vatten ökar, när klimatflyktingarna blir ännu fler?

Om världen ska få en politik som handlar om de verkliga problemen behöver också Sverige en utrikesminister som tar hoten på allvar.
Och slutar ge oss intrycket av att det görs tillräckligt för att stoppa klimatförändringen.