I slutänden handlar allt om makt

Det spelades, precis som i verkligheten, under täcket från vardera sida. Förhandlare bytte, precis som i verkligheten, både fötter och lojaliteter lika ofta och samtidigt som olika bidrag höjdes. Runt hörnet låg en miljökatastrof, precis som i verkligheten, och en internationella oljeindustri som med otillåtna medel försöker dölja forskningsrapporter om att oljan är mer eller mindre slut. Och världens länder var grupperade utifrån hur dom mäktigaste såg på dom andra och, förstås, ville ha ut av dom.

Men det var trist, eller kanske typiskt, att tablåmeningarna var så trista att många antagligen inte upptäckte den. Den politiska miljöthrillern Burn Up som SVT sände i början av januari. Att den måste gå i repris är givet, liksom att alla samhällslärare på högstadier och gymnasium skulle ha en minst utgåva var, att visa i klassrummet.

I slutskedet dök USA:s mästerförhandlare upp. Mer eller mindre dödsjuk i strupcancer men sånt hindrar förstås inte en man som fått uppdraget att sätta stopp för tjafset om klimatförändringar. Och dessutom på ett, utifrån dagens verklighet, politiskt fullt möjligt sätt; genom att bjuda Kina på kärnkraft. Som givetvis glatt tackar ja, också det mycket verklighetsnära.

Ett politiskt drama med ruskigt mycket verklighet och så uppdaterad och aktuell att den till och med ligger före, ett ”Vita Huset” i kubik eller nått. Och mycket medvetet, regissören Simon Beaufoy är ofta före: en film om mul- och klövsjuka innan det blev verklighet, en om brittiska muslimer som blev terrorister innan verkligheten kom till London, och som intervjuade oljans verkliga män inför Burn Up.

Allt var precis som på och inför vilket klimatmöte som helst idag. Möjligen med ett undantag för miljöaktivisterna som inte framställdes som dom största skurkarna, inte ens dom som stod för våldet. Här var det i stället ländernas förhandlare, politiker och övriga hantlangare som var skurkarna.

I december är det klimatmöte igen, i verkligheten. I december handlar det också om växthuseffekten, om verkligheten. Om viljan till riktiga och verkliga förändringar eller om business as usual och som vi alltid gjort. Om politik för eller emot, om nya och andra maktförhållanden eller om kollaps.

I slutänden handlar faktiskt allting om makt.

Politiskt korrekt i kyrkan

Äktenskap är som begrepp inte längre tillräckligt rumsrent för att vara kvar i vigselordningen. Tror i alla fall inte ärkebiskopen, fast han vet förstås inte ännu. Kyrkans alla män ska först säga sitt, och hur det går vet ingen förrän i höst när det så kallade kyrkomötet ska fatta beslut om ordningen efter den nya lagen om könsneutrala äktenskap.

Ärkebiskopen och några med honom hoppas alltså att kyrkan ska bli politiskt korrekt i betydelsen att i alla fall uppträda så, försöka se ut som det. För nån riktig helomvändning i frågan är det inte tal om, präster måste fortsatt kunna vägra. Det tycker ärkebiskopen också. Enskilda präster ska inte tvingas att viga icke heterosexuella, då skulle kyrkan reagera negativt, säger ärkebiskopen. Och sätter därmed en gräns för hur mycket politiskt korrekt en kyrka kan vara.

Det är med kyrkan som med kristdemokraterna. Som alltid varit emot alla partnerskap som inte består av en man och en kvinna men som nu, i regering som dom ju ändå är, måste räddas från att formellt och öppet behöva tillstå det. Därför blev en självklar proposition om enkönade äktenskap en tilläggsmotion om könsneutrala äktenskap. Ord byts ut för att ansiktet på kristdemokraterna ska se bättre ut. Och så är det tänkt också för kyrkan. ”Man” och ”hustru” blir ”make” och ”maka”, och i stället för att ”äktenskapet är en Guds gåva” har ”kärleken sitt ursprung i Gud”.

Politisk korrekt har inte nödvändigtvis med sant och riktigt att göra. Attityder behöver inte ha förändrats. Det räcker att visa sig neutral. På ett tjusigt sätt verka som att man ligger rätt i tiden och har samma åsikter som det man uppfattat som en så stor opinion att man nog måste följa den.

Gränsen för den typen av politiskt korrekt kyrka går alltså vid prästen. Till synes neutral, men i verkligheten får den som vill fortsätta vara emot.

Men medan prästerna verkar bli kvar krymper kristdemokraterna. I den senaste opinionsundersökningen är dom inte mer än en tummetott. Med bara 2,5 procent och inom felmarginalen kan dom bara mäta sig med Sverigedemokraterna, lika små dom. Så att vara politiskt korrekt är inte alltid lätt eller ens rätt, och att tro att man är det kan slå fullständigt fel.

Att det blir en ny lag är däremot både solklart och sant politiskt korrekt, och utan en enda felmarginal.

Bildtligt talat – vad pratar han om?

Carl Bildt tycks alltid ha något att säga. Tycker han själv i alla fall. Men vad är det då han säger, blir det nåt mer än en lång radda av meningar, kan man ta denne man och utrikesminister på orden, på allvar?

Han är alltid orolig, läget är alltid oroväckande, men har han haft en enda åsikt dom senaste tio åren – skrev en TV-krönikör i DN i förra veckan apropå utrikesrapporteringen i TV. Lika blodfattig och oengagerad den, enligt krönikören.
Bildts debattinlägg i fredags i samma tidning gör ingen skillnad. Han är fortsatt orolig. Det är vi också, självklart är vi det, alla konflikter och oroshärdar världen över inte bara berör oss utan rör oss givetvis också.

Men vad säger Bildt? Vad har han mer än några tjusiga formuleringar om EU och Sverige som en europeisk kraft för fred, frihet och försoning, om att statsbyggande insatser är viktiga och centrala?
Och vad menar han med att 2009 blir ett avgörande år ”då den ekonomiska krisens olika följder ska hanteras och den kommande klimatkrisen måste förebyggas”? Vad då ”kommande” och hur då ”förebyggas”?

Det är sällan tal om en sak i taget. Att allt hänger ihop är lika sant som att ett elände sällan kommer ensamt, och klimathot och finanskris är inga undantag. Dom hänger ihop, kommer av varandra och kan inte lösas en och en eller en i taget.
Dessutom kommer vi inte undan, det går inte att bara prata och det är inte tal om att kompromissa sig fram. Särskilt inte som ännu fler konflikter och krig blir följden av klimathot och finanskris.

Det ligger en del i att EU är en stark grön kraft i den globala dialogen, men hur relativ ska en utrikesminister tillåtas att vara när tiden rinner iväg och det faktiskt inte, inte ens i början av 2009, finns några nödvändiga beslut för att hejda uppvärmningen?

Sverige skickade över 65 förhandlare till klimatmötet i Polen, USA över 80, men flera av dom afrikanska länderna hade bara två.
Med såna regler är det inte konstigt vi inte kommer överens i vår värld, så hur ska det då gå när dom politiska och sociala effekterna av klimatförändringarna blir kännbara? När konkurrensen om land, odlingsbar mark och vatten ökar, när klimatflyktingarna blir ännu fler?

Om världen ska få en politik som handlar om de verkliga problemen behöver också Sverige en utrikesminister som tar hoten på allvar.
Och slutar ge oss intrycket av att det görs tillräckligt för att stoppa klimatförändringen.