Gammal politik i nya ord

Först blev dom ett arbetarparti och skulle ta över rättvisebegreppet – och ville vi skulle tro på det. Och nu ska dom byta sjukvårdspolitik – och vill vi ska tro på det. Som om botemedlet eller lösningen på ojämlik vård skulle vara moderaterna. Som om moderater pratar om individens rättigheter och därmed menar alla, oavsett inkomst, bakgrund och orsak. Som om moderater har en politik som inte exkluderar.

Men dom är bra på att vända och vrida på begreppen. Och lyckas dessutom förvrida huvudet på en stor del av väljarna. Dom har lärt sig hur man säljer konserverad gröt. Eller dom har i alla fall hittat ut till folk som ser politik som vore det bara en fråga om att feta till den egna plånboken. Så får det heta bort med förmögenhetsskatt eller mera kärnkraftsel, det spelar liksom ingen roll.

Och nu ska dom alltså byta ut privat vård och privatisering mot individuella rättigheter. Ja, mycket kan man säkert tro på, men inte det. Inte att moderater gått och blivit värnare av allas rättigheter. Dom bytte ju inte ens politik när dom blev ett arbetarparti, och vi vet hur rättvist det blev. Arbete för alla blev jobblinje och ett mycket djupare utanförskap.

Och varför skulle just moderater, som har privatisering som Lösning på alla världsproblem, plötsligt inte gilla sin egen politik? Och inte i första hand heller vilja privatisera vården längre eller mer? Eller, och det måste ju vara förfärligt för en moderat: finns det kanske inte så mycket kvar att privatisera, trots allt?

Den nya inriktning dom nu pratar om är ingen omsvängning eller några bättre tankar. Det är bara numera vanlig moderat strategi, bara gammal politik med nya ord. Och det är så nya moderater gör, dom hittar ett annat sätt att rikta in sig på sin egen gamla politik. För att få andra att göra likadant. För att dom vill få väljare att tro att (M) har både politik och hjärta på rätt ställe.

Och det finns risk att det kan gå hem. Särskilt som moderaterna vill krydda sitt nya sjukvårdspolitiska budskap med en patienträttighetslag, så att patienten kan ställa krav på bästa behandling och bästa läkemedel. Sånt passar Mig, eller hur?

Men det är med moderaternas nya sjukvårdspolitik som med den nya socialförsäkringen och den nya jobblinjen. Alla är friska sjuka och jobben växer på närmaste träd. Det är bara att komma igen och klättra.

Politik på känt manér

Mosa Mona, heter det i media. Och därmed ska det vara sagt att det finns en kampanj för att, om inte få väck, så i alla fall demonisera partiledaren för det absolut största partiet. Det skulle aldrig hänt på Perssons tid, och inte innan heller. Då inte bara ställde alla upp utåt, alla avkrävdes dessutom att göra detsamma. Så vad är skillnaden, vad är det som händer?

Jo, det ena är att Mona Sahlin är kvinna och att alla tidigare inklusive Göran Persson är män. Och på det följer traditionella härskartekniker och att man som man får säga och uttrycka sig hur som helst. Det andra är medias förkärlek att peka ut vissa socialdemokrater som tunga socialdemokrater, som därmed fått för sig att dom har både mest rätt och ska åtlydas.

Det tredje är att politikens innehåll inte bara måste förändras över tid i teorin, utan faktiskt måste göra det i praktiken. Med det menas inte att ideologier är döda och ska begravas, eller att socialdemokratin, som Göran Persson, ska gå ännu mer höger ut i tron att tilltala fler. Med det menas i stället att verkligheter hinner ifatt, och att kortsiktiga lösningar hör gammaldags metoder till.

Två exempel på detta är Stefan Lövdén och Göran Johnson: två så kallat tunga socialdemokrater som båda vill ha kvar och bygga ny kärnkraft – för det går inte att göra allt på en gång och man måste bejaka energikällor som för överskådlig tid kommer att betyda mycket för energiförsörjningen, säger dom.

Så talade gamla socialdemokrater med ett gammalt sätt att se på problemlösningar. Och som därför sopar till Sahlin trots att hon både är vald och ska respekteras – just för att hon står för en helt annan socialdemokratisk ledarstil än tidigare och ett delvis annat politiskt innehåll.

Det hjälper inte Göran Johnson att säga att Sahlin har egenskaper som kan göra henne till en av socialdemokratins viktigaste partiledare, när han samtidigt och underförstått menar att det bara kan bli så om hon gör och tycker som han.

Det är rätt att politik handlar om att prioritera, men då ska man inte blanda ihop en aktiv jobblinje med kärnkraft. Eller föredra snabba lösningar och snabba casch. Eller tro att en majoritet i detta land vill lämna walkover i energipolitiken.

Och för att citera S-kvinnor så är det dags att inse att tiden då den vite gamle mannen styrde och ställde faktiskt är förbi nu.

Alliansen ser inte nollorna

Det bekändes färg i förra veckan. Kärnkraft blev lika med Maud Olofsson. Som tror att det också är lika med centern. Men är det, och är det bra? Annat än att alliansen, i och med detta, borde bli ytterligare ett parti mindre. För kritiken kommer ju inte bara från alla utomstående som inte vill ha kärnkraft, det vill inte alla i centern heller.

En gång var centern inte bara ett miljöparti, utan också emot kärnkraft. Och den gamle partiledaren Olof Johansson sa i TV så sent som timmarna innan Olofsson gjorde det motsatta helt klart, att kärnkraft inte hör framtiden till.

Men nu, med ett nytt ledarskap i centern, gör den det: är man utsedd för att ta ledarskapet är man, och ibland måste man ta beslut i mindre grupper, är Maud Olofssons egen förklaring.
Alltså blåser det nu på partiledare Olofsson ungefär som det gör på partiledare Göran Hägglund. För precis som kristdemokraternas politiska snubbeltråd, den högst egna synen på könsneutrala äktenskap, inte försvinner hur mycket partiet än älskar kärnkraft – så kommer inte heller Olofssons radioaktiva Ja att göra det.

Kärnkraftslycka är å andra sidan inget nytt om man talar alliansen, men fick ny fart med Hägglunds kärleksförklaring och Olofssons gensvar, dessutom miljö(!)ministerns! Och sen förra veckan är hela alliansen jättesamlad. För att ta ansvar för framtiden, säger dom.
Men det är bara tragiskt och förfärligt. För framtiden, och för allt och alla. Ett monumentalt svek, som öppnar för kaos, fler miljöskador och mer livsfarligt kärnavfall, säger bland andra Naturskyddsföreningen.

Och man kan bara instämma, och verkligen undra vems framtid alliansen snackar om? När nästan allt som inte heter kärnkraft äntligen skulle kunna ha en framtid, då ska alliansen göra tvärt emot. När vi trots allt fortsätter att sätta barn till världen, då ska alliansen göra den ännu farligare.

Det är som om dom inte fanns, alla generationer som ”vi” lämnar allt radioaktivt avfall till. Avfall som det inte ens finns säkra metoder för – och då måste det ligga i 100000-tals år. Det är som om alliansen inte såg alla nollorna för alla nollorna. Eller så har det med ledarskapet att göra; utsedd för att ta ledarskapet, sa ju Olofsson.

Provocerar gör dom i alla fall, allihop, inte bara Maud Olofsson. Och pratar om barn och gråter när det handlar om radioaktivt avfall.

Skulle du vilja bli behandlad så?

Det borde göra skillnad, men inte. Nolltolerans, värdegrund, utbildning och mångfaldsplan väger snudd på ingenting i verkligheten och praktiken. Intensivvårdsavdelningen i Södertälje är det senaste exemplet och diskussionsämnet, men ärligt: var kan vi säga att diskriminering inte förekommer?

Hur är det i skolan, överallt inom vården, på andra arbetsplatser, hemma i kvarteret? Jo, allting är både kvar och i stort sett som vanligt, hela platser har fortsatt stora attitydproblem. Trots att grundfrågan är så enkel att det bara finns ett svar: Skulle du vilja bli behandlad så? Givetvis inte!

Men istället för att vara många som sa ifrån vid minsta lilla, är det knappt några som säger ifrån när det verkligen händer något riktigt fult. Nått moraliskt, etiskt, humant, värdegrundligt fel. Och förstod man chefen rätt i TV i torsdagskväll, måste tydligen allting på avdelningen i Södertälje vara skriftligt och på rätta blanketter för att chefspersoner över huvud taget ska kunna börja överväga om det faktiskt har hänt.

Och det är väl en sak att ett kvalitetssäkerhetssystem är uppbyggt på och med papper. Men att inga andra varianter av meddelande accepteras, är ju hur dumt som helst! Precis som att risken är hur stor som helst för att en rapportblankett inte har tillräckligt med rutor för att täcka upp alla möjliga situationer. Och just därför är samtal med närmaste chef jätteviktiga ’rutor’ i ett system som utger sig för att vilja garantera kvalité och säkerhet.

Men det förutsätter förstås att chefer vill och orkar lyssna. Och inte som på intensivvårdsavdelningen i Södertälje. För även om avdelningschefen i TV sa att de vill ha kvar Peter Magnusson som undersköterska i många år till, hade hon ingen aning om att Peter redan för 2,5 år sen berättade om diskriminering och rasism på arbetsplatsen – för Peter hade ju inte fyllt i några rapporter, i stället satt han alltså nu i TV och berättade – om något som enligt chefen var totalt okänt för avdelningen.

Det är därför det inte finns många som Peter Magnusson, eller som läkaren Peter Lindberg. Som har modet att berätta om en plats som kränker människor. Men som just därför riskerar att själva bli kränkta, förnedrade och smutskastade. Och skyldiga, utfrusna och rökta för all framtid.

Skulle du vilja bli behandlad så? Givetvis inte.