Det finns en religiositet intill gränser som ingen vettig människa begriper eller accepterar. Eller ens skulle få för sig att bara försöka göra. Herrar kardinaler och romersk-katolska biskopar inom Vatikanen är ett sånt exempel. För den och dom spelar det ingen roll vad som händer eller vem det hänt.
Inte ens att en nioårig flicka blir gravid därför att styvfadern våldtog henne. För vad gör en biskop då, och vad händer i Vatikanen? Jo, biskopen bannlyser mamman och läkaren som utförde aborten, och högborgen försvarar. Ingen av dem lyser vare sig den ena eller den andra förbannelsen över förövaren. Han blir i stället förlåten.
För sånt finns inga som helst argument för, och att förstå är det inte tal om, inte en chans. Och det gör inte heller folket i Brasilien, där flickstackaren kommer ifrån, och givetvis inte vi heller. Men hur mycket vi reagerar är nått annat, och om det räcker. Den sista droppen brukar mest få en och annan bägare att rinna över men långt ifrån alla och inte dom man tror.
Det är som Barnkonventionen och förklaringen om mänskliga rättigheter, och kvinnodiskrimineringskonventionen och konventionen om dom medborgerliga rättigheterna. Och en massa andra dokument och direktiv om samma självklarheter, och som tagits fram för att dom både ska gälla och förhållas till. Det är mest papper alltså.
Att hela världen mest verkar bestå av antingen ytterligheter eller dumheter blir inte mindre sant av att i samma stund som den nioåriga brasilianska flickans helvete blir mer allmänt känt i detta land, då föreslår Folkpartiet nya städavdrag för barnfamiljer. Så stegar man nämligen framåt mot mer och bättre jämställdhet enligt Björklunds glada ekvation.
Som man räknar frågan får man väl antagligen svar, eller hur det nu var med dom politiker vi sägs förtjäna. Men är det verkligen vårt fel att vi har en skolminister som inte kan dela ett hushållsjobb på två utan att plocka in en tredje? Fast visst: det går att stänga ute en hel publik från en tennismatch men det går tydligen inte att avstå från en OS-invigning i Kina.
Så nått knepigt är det allt; med alla ord, papper och gränser för vad vi tål. Igår var det förresten Internationella Kvinnodagen, igen. Och droppen, alla droppar om vi ska vara ärliga, har nått stenen för längesen.
Och i Vatikanen är det också som vanligt.
