Dags de rödgröna vaknar

I huvudsak, sa en majoritet. Och med det kom rubriker om att vi nu är mycket mer nöjda med medlemskapet i EU. Men för någon vecka sen visste bara en av tre väljare att det är val i juni. Och i veckan kom ännu en opinionsundersökning som sänkte socialdemokraterna. Trots varsel i tiotusental. Trots att skolor säger upp lärare. Trots att kommunbudgetar för ekonomiskt bistånd går med historiska underskott. Trots att bonusgirigheten slår alla sina egna tidigare rekord.

Så vilket medlemskap, kan man undra, vilket EU är majoriteten i huvudsak positiva till? Och vilken välfärd, kan man undra, talar alliansens om när den snackar välfärd, vilket samhälle tror alliansen att vi har idag?

EU är faktiskt inte bara en fråga om lättare eller svårare att växla pengar, och ett samhälles välfärd bestäms då rakt inte av hur den översta tredjedelen kan leva. Dessutom kan det mycket väl vara slumpen som avgör resultatet i en opinionsundersökning. Till och med om jag vill jäklas eller inte eller om jag vill ha ut ännu mer av alliansen medan det ännu verkar gå: ett fjärde steg i skattelinjen kanske.

Det finns en del att välja emellan, minst sagt. Allt från min egen eller någon annans situation eller livsförutsättningar till uttalanden i media, retuscherade kampanjer och nyhetssnuttar på webben. Kampanjer och snuttar är svåra att värja sig emot och media är inte alltid bäst att ha.

Media som grupp och generellt är inte mycket för att gräva. Att låta en sakfråga leva längre än rubriken kan vara tillräckligt fet för att ge försäljning eller förskräckning, är ingen vanlig mediastrategi precis. Så om det inte fanns opinionsundersökningar, kan man undra, vad skulle media skriva om då? Och skulle till exempel tidningar finnas alls om inga opinionsundersökningar fanns eller dom själva inte beställde en?

Chefslöner och bonusar i kvadrat är inte alls så komplicerade att ingen kan säga nej eller broms. Finanskrisen kan leda till ett inte fullt så girigt och egoäckligt samhälle. Klimatfrågorna, som till slut kom upp på dagordningen, kan äntligen få oss att göra nåt.

Om vi verkligen menar allvar. Om att dagens och morgondagens ungar ska ha en framtid värd namnet. Som en arbetslinje som inkluderar alla.

Mycket hänger på Mona Sahlin men det är ändå inte hon som ska göra det. Ska det vinnas val är det dags att alla rödgröna vaknar.

Varför inte Blotta Björklund?

Det är tufft och tajt. Precis på mållinjen redan innan vi gått i mål. Fast just idag känns det bra, just idag är jag glad, eller hur nu texten går i låten som plötsligt bara finns där, på tungan, i huvudet. Och så har det varit sen i lördags.
För det var inte bara Mona Sahlin som stod där på torget i Ronneby. Det var Mona Sahlin som hon ska vara. Rak och tydlig. Konkret och vardagsnära. Trovärdig, både som socialdemokrat och blivande statsminister. Och som därför segrade över varenda en av dom opinionsundersökningar som ganska länge nu velat få folk att tro det motsatta.

Så just idag känns det bra. Också därför att tack vare att media drog igång AMF-historien, blev inte bara Elmehagen blottad utan också, som det verkar nu, skyldig att betala tillbaka. Och Wanja Lundby-Wedin skulle kunna få åtminstone en halv upprättelse. Men även om ordförande Tunhammar med flera nu säger att styrelsen blev förd bakom ljuset, så skorrar det fortsatt och mycket illa om siffrorna som sådana. Dessa enorma som skulle föreställa lön och pension till en person.

Som knäppt nog fortsätter värdesätta sin egen insats som ingen annan och inte fattat att pengaflytten var minst sagt omoralisk och att han borde ha betalt tillbaka för länge sen. Men här jagar inte media alls lika intensivt som man gjorde efter LO-ordföranden. Och det är både sorgligt och slarvigt.

Nu hjälper det inte en LO-ordförande att media inte hänger en gammal VD, hur före detta han än är, lika hårt. En LO-ordförande har självklart både ett eget och ett stort ansvar och får ta reaktioner därefter. Men det är lite som med media och Mosa Mona. För varför mosa? Varför inte också Röj Reinfeldt, Offra Olofsson, Borra Björklund eller Häng Hägglund eller nått annat som halvt rimmar eller passar som rubrik.

Ha is i magen, sa i alla fall Mona Sahlin i lördags när hon också talade till socialdemokrater på distriktskongress. Och glädje i hjärtat. Och vila tryggt i politiken. Därför att vi socialdemokrater tillsammans med kompisarna i miljöpartiet och vänsterpartiet, sa Mona, har ett alternativ.

Det blir tufft och det blir tajt, ja, men Mona Sahlin var tydlig och den rödgröna politiken blir bara mer och mer konkret. Och det är också medias ansvar att berätta.

Precis som att Rata Reinfeldt och Blotta Björklund också skulle kunna vara rubriker.

Ingen glömmer Wanja

Det har varit mycket Wanja Lundby-Wedin på sistone. Det är fullt förståelig. När någon, och särskilt i dessa tider och som heller inte var helt annorlunda för några år sen, inte agerar efter en given moralisk kompass eller dom grundvärderingar man är satt att slåss för – då ska det bli både mycket prat och mycket kritik.

Men dom heter inte bara Wanja Lundby-Wedin. Dom heter också bland andra Leif Johansson, Carl-Henric Svanberg, Annika Falkengren, Bengt-Åke Fagerman, Ingrid Bonde, Björn Wahlroos, Kerstin Hesseius och Torbjörn Magnusson. Och så förstås Ingvar Skeberg och Christer Elmehagen, som har AMF-historien ihop med Lundby-Wedin.

Elmehagen, som tydligen inte gillade bara 5 miljoner i årslön lyckades få till ett pensionsavtal som gav honom 32 miljoner. Vad sägs om följande summering efter tio års jobb: lön 31 778 000 kronor, bonus 6 786 000 kronor, pension på 59 541 000 kronor. Det blir totalt 98 105000 kronor.
Det går inte att ta in för vanliga. Alltså räcker det inte heller att göra en jättepudel , som nästan alla Elmehagar gör nu. Utom Elmehagen själv då.

Att avsäga sig bonus för 2008 ändrar ingenting. Det gör det inte för honom själv heller eftersom han redan fått oförsvarligt oförlåtligt för mycket.
Det är inte två olika sidor utan två olika världar. Där några anser sig ha gjort sig förtjänta av pengar stora som flera livslöner, trots förlust kallar det långsiktiga incitament och dessutom har stor mage nog att snacka om långa arbetsveckor och att man gör sitt yttersta.

Och? Som om det vore slitigt eller skitigt att sitta i en båt och bara hänga med. Som om dom rusar ner på golvet och gör en insats när det behövs eller ställer sig i kön på Af när det gått snett. Enda rusningen är möjligen att flytta sina pengar dagarna innan dagen K som i Katastrof.

Samtidigt som andra människor deltidsjobbar, går på socialbidrag, inte får jobb, blir av med livsnödvändiga 150 månadskronor i pension, är för ung eller för gammal eller har fel namn, inte kommer in på utbildningar och kan dom alls välja är det mellan olika långa korttidsjobb och pendlingsavstånd. Mycket att leva för?

Men nu är det A som i Avslöjade och ingen glömmer vare sig Wanja eller Elmehagen. Eller tycker att Wanja ska sitta kvar utifrån politisk strategi eller att Elmehagar ska ha både fast lön, bonus och rörligt.