Vägen är allt, målet ingenting

Så är Björklund på gång igen. Med skolan och med krav på ny lagstiftning. Och som vanligt använder han sin metod.
Och som vanligt blir det därför fel. För som Robban Broberg så fyndigt sjöng så är målet ingenting, det är vägen som är allt.

Att vägen är allt och inte bara för skolan har blivit ruskigt klart med alliansen. Höginkomsttagare har fått mycket kvar efter skatt men även låginkomsttagare har fått skattesänkningar som kakbit och jublar så gott dom kan och för sin egen skull. Bättre en krona i egen plånbok än att dela den med en granne som behöver.

Jobbskatteavdraget är både bov och förklaring till varför folk i opinionsundersökningar fortfarande tycker att Reinfeldt är bättre än Sahlin. Det är ironiskt, för att inte säga förödande. Och ännu värre blir det på sikt. Eftersom det är vägen till som avgör hur både det och vi ser ut när vi kommer till målet.

Samma gäller Björklund senaste om skolan som bland annat ska ge Skolinspektionen större tänder att sätta i dom skolor som inte sköter sig. Det kan visserligen och verkligen behövas, och här är friskolor inga undantag, tvärtom. Så försvarar Björklund också sin idé med glädjebetygssättningar, religiös indoktrinering och obehöriga lärare. Och så långt låter det också bra, vägen känns okej och målet likaså.

Men Björklund vill också in och pilla på skolornas kvalitetsredovisningar om målen och, viktigast av allt, vägen dit. För Björklund litar inte på skolans egen redovisning, ser dom som nått administrativt onödigt och vill att Skolinspektionen ska inspektera mera istället.

Hur skolorna ska visa och fixa kvalitén ska kommunen själv bestämma, tycker Björklund, och slänger allt som visar vägarbetet till kvalité och likvärdighet åt vargarna.

Hur många som bryr sig om redovisningarna kan alltid undras, men att ytterligare en inspektion då och då skulle vara ett bättre instrument? Inte med Björklund vid rodret samtidigt i alla fall. Det blir snarare med skolan som det ska bli med jämställdheten. En uppryckning i form av en ny intetsägande rapport vart tredje år.

Och under tiden händer ingenting. Inte med resurserna till skolan. Inte med lärartäthet och pengafördelning efter behov. Likvärdigheten blir noll och barn far illa.

Men friskolorna är kvar. Med glada betyg som en del av marknadsföringen och vinster till ägarna.

Vissa saker stör utsikten

Nu skriver tidningar, nu pratas det i radio och TV, för nu är det ju valrörelse. Och plötsligt är alltså EU-frågor på tapeten. Och luften fylls av klyschor, slogans och ibland också samma svar på allt. Här finns också (SD), som försöker tränga sig in överallt och då kan ju inte heller EU vara nått undantag.

Ge oss Sverige tillbaka står det på deras mörkblåa jackryggar och på en jättevalaffisch någonstans i Blekinge. Sånt stör utsikten i dubbel bemärkelse och blotta tanken på att ge dom politisk makt får vilken mage som helst att tvärnita.

Men om nu solen lyser på alla så ska den också ha fläckar. Och alliansen har ruskigt svårt (eller?) att dra en gräns. Det gäller både bland dom i regeringen och bland dom lokalt. Bland dom öppet värsta i regeringen är, än så länge, (KD). Med en partiledare som snubblar och mumlar och hänvisar till att demokratin skulle kräva att (KD) skulle behöva snacka med (SD). Lokalt är Karlskrona ett exempel med politiker som dels förhandlar och pratar i telefon, dels och precis som KD-kompisarna i regeringen, blandar kuddar med morötter.

Det är inget demokratiskt parti. Att demokrati kan öppna för sånt som (SD), ja tyvärr. Men demokratiskt parti och att (SD) ska bli en del av demokratin, nej.

Så hur tänker då folk. Ja, dom som tydligen både gillar att räkna och håller koll på intressanta jämförelser menar att det är fler som röstar i ett Robinsonval än i ett EU-val. Det är inte alls bra, men heller inte bara partiernas fel. Om folk inte fattar att det är dom som gör politiken, får folk också ta ansvar för det.

Om folk inte reagerar, väljer att stanna hemma, peta i trädgården eller i näsan; då får folk politiker därefter. Men då blir det också lite knepigt att komma och klaga när verkligheten tränger sig på. Då blir det lite knepigt att skylla allt elände på politiken i stort.

Att sen EU är ett kapitel för sig, är sant. Det är långt borta och inga vanliga kan påverka och som protest blir protesten att skita i valet. Men ett mycket bättre alternativ är att vara rejält kritisk till EU och kräva grundvärderingar och rättigheter som omfattar människor och politiska resultat så att framtiden överlever.

Här har den aktuella varianten av sjukvårdsrådgivning á la callcenter lärt oss nått i alla fall. Att färre av fel sort ska skickas till stället, och fort.

Utstationeringen av Borg

Centern vill inte just nu. Reinfeldt är inte klar med vad han vill. Men dom minsta, snart uppätna i alliansen, har både bestämt sig och tycker likadant. Att vi ska rösta om euron en gång till.

Vi har blivit fattigare när vi reser och Borg får sitta utanför och vänta, är argumenten. Som om vi skulle resa kors och tvärs och hur som helst i dessa tider eller att Borg hade velat ha andra beslut än dom som ändå blir. Så himla utanför är han inte heller, se bara hur ut han kom när han girigförklarade bankdirektörer. Media är utmärkt att både ha och vända sig till om man vill komma ut. Eller när man som finansminister vill komma in.

Vi har inte bara hört det förut det var inte ens så länge sen; att vissa folkomröstningar inte ska gälla. Alltså ska kärnkraftsomröstningen alltid omtolkas, eller i alla fall när partiledare ser politik och värderingar som kläder i en garderob. Trots att sanningen om kärnkraft och avfall är densamma idag som då.

Och nu euron. Igen. Trots att matchen slutade 56–42. Trots att världen dessutom och just nu står mitt i en finanskris som är en miljökris som är en politisk kris. Som är en konsekvens av det sätt världens makter valt att styra på. Medan andra folkomröstningar ska gälla i evighet amen, som när vi röstade om EU över huvud taget. Och därför numera inte alls ska diskuteras, inte heller i årets val. Som är ett europaparlamentsval som inte är ett euroval som inte har med parlamentet att göra.

Men det har utstationeringsdirektivet. Det är dessutom så allvarligt och idiotiskt att hela valrörelsen kan hängas upp på bara det: fackliga rättigheter. Ska dom tvingas stå tillbaka i den heliga konkurrensens och fria rörlighetens namn eller ska facket ha rätt att vara emot? Få ta strid för utländska anställdas villkor, också när kraven går längre än minimilågt? Som i Vaxholmsmålet men som blev Lavaldomen.

Det är förresten typiskt alliansen att både byta fokus och se världen från bara ett håll. Och alltså hellre göra politik av att Borg sitter utanför än att fackliga rättigheter inte räknas. Utstationeringen av Borg är inget och noll mot en sådan värld.

Där, Hägglund-Björklund, har ni en folkomröstning att tala om! Eller åtminstone som Mona Sahlin och (S): vägra en till Barosso om direktivet står fast.

Och anser vi att Sverige ska införa euron? Nej.

Spela med utsläppsrätter

Iden härliga vårsolens glans står världen inför en katastrof av modell aldrig tidigare skådad och vars görare som straff skulle skaka galler i flera generationer. Men vad händer, ja inte är det tillräckligt i alla fall. För hur kan annars hel och halvskurkiga klimatbovar fortsätta tjäna pengar.

Som om det svenska näringslivet inte hade bekymmer med sin image ändå. Och Maud Olofsson också, för den delen. Men hon ser förstås pengavinster på utsläppsrätter som nått självklart och företagsamt, som en käck variant av lön efter prestation.

Spelet med utsläppsrätter är inget vanligt spel och inte heller alls så populärt som andra lotton, dom flesta köper inga alls. Även om dom säljs också till vanligt folk. Folk som flyger till exempel. Inte alldeles vanligt folk visserligen, men ändå folk. Som, om dom vill, kan köpa sig utsläppsrätt att dra till var dom nu får ut mest och bäst för minsta egna insats. Om inte en tsunami slår till. Eller en pandemi. Och dom med mage stor nog att göra det, kan klimatneutralisera sig genom att kvitta sin skuld för stora bilen genom att köpa in sig i en regnskog.

Trots att handeln med utsläppsrätter redan gått åt skogen. När regeringar hade skänkt ut dom i stället för att sälja dom. När dom blev så billiga att dom var värdelösa. När utsläppsskurkarna köpte sig många fler rättigheter än den skit dom uppgett (för det senare var ju bara smått förstås) och sålde dom vidare.
Med god förtjänst, javisst, och som med det mesta som börjar på marknad och slutar med ekonomi och där resultat ska vara vinst. Alltså pengar.

I det här fallet till dom som släpper ut. Inte till klimatet eller för miljön. Men nån måste förlora? Och det är strunt samma vem eller vad? Och att spelet gäller liv och död på riktigt? Ja tydligen.

Alltså har sju svenska stora företag med stora utsläpp av koldioxid tjänat stora pengar. Hela 440 miljoner kronor tillsammans förra året,varav SSAB plockade hem 240 av dom oförtjänade miljonerna. På utsläppsrätter dom inte betalat för. På utsläppsrätter som Naturvårdsverket delat ut. På prognoser som dom stora företagen med dom stora utsläppen själva tog fram.

I den härliga vårsolen glans dör isbjörnen ut medan världen snackar runt. Och i december ska det pratas fram ett nytt Kyotoavtal.
Blir inte det bättre är det väl Obama det är fel på. Eller Sahlin, kanske.