Ja ha då har vi alltså valt nya parlamentariker. Vi som röstade alltså. Men vi var inte många så det är ingen demokratisk ordning att ropa högt över precis. Men vem sa att EU var demokratiskt.
Och vem kan tycka att EU är ett schysst framtidsprojekt, med sina massor av högerextremister och dessutom stora gäng av pensionerade politiker. Härifrån skickar vi bland andra gammelrävarna Alf Svensson och Marit Paulsen, och Gunnar Hökmark icke att förglömma. Två är alldeles för gamla och en är lika okul han, om än inte i samma åldersklass än. Nu var till exempel Ella Bohlin inget alternativ men ändå: några med lite längre framtid kan aldrig vara fel.
Statsvetare pratar om Mariteffekt och Svenssondito, men det är också så att vi inte alltid får dom politiker vi förtjänar, bara dom politiker som ställer upp. Eller får ställa upp, för reglerna är säkert stenhårda i alla partier. Att man ska ha gjort sin hemläxa rejält och i många år, är första huvudregel. Att ingen annan hava jämte, är en annan – fast mest riktad till dom som den interna mobiliseringen syftar till.
Demokrati är ingen lätt sak men just därför får den inte motsvara lite ynkligt dryga 40 procent. Inte när många miljoner enligt grundtanken skulle vara med. Och absolut inte om vi tvingas ha en EU-president. Ingen grundlag, eller vad den än kallas, blir bra eller ens förankrad av ett sådant deltagande. Eller mottagande, för det är faktiskt samma sak. Men om vi nyss var ett fåtal som valde parlamentariker, är det inget mot vad som blir i höst. För snacka om få tal som över huvud taget bryr sig om kyrkofullmäktige.
Det hjälper föga att samkönade äktenskap är på tapeten men behöver stöttning i åratal framöver, eller att kvinnliga präster fortfarande inte är något för kyrkans män och alltså fortfarande behöver stridas för. Det hjälper inte heller att kyrkan kan göra mycket mer för både miljön och solidariteten och den egna arbetsplatsen – inte ens stiftsfullmäktige och kyrkomöte lockar så många röster att det blir värt en hel valrörelse.
Precis som EU-val är kyrkoval, fast av helt andra skäl, helt enkelt ingen grej för majoriteten. Och hur livsviktigt det än är att skilja rött från blått är det ett ynkligt argument för oss som vill rösta.
Som det är idag blir det mest ett enda stort slit och släng med pengar och resurser.
