Vem ska gå före i kön?

I bland är det bra med jämförelser, ibland blir dom bara tramsiga. Men när det gäller AH1N1 och dom massvaccineringar som följer på den, är jämförelse ett av nyckelorden. Det kan bara betyda två saker: att Svensson, du och jag är precis lika jämförbara som Reinfeldt, Sahlin och riksdagens talmän som också är två kvinnor. Och att det bara finns ett undantag: sjukvårdspersonal och liknande räddningsstyrkor.

Ändå finns det dom som vill att vissa ska gå före i den kö som ska rädda liv men som mer och mer har blivit en fråga om att upprätthålla vissa arbetsplatser. En sån diskussion, om vem som ska få vaccinet först, fördes bland annat i radions P1 i går. En ledarskribent från en av morgontidningarna, färg blå förstås, hävdade att personer som Reinfeldt är viktigare än till exempel han och hon i kassan och på bygget.

Till dom oumbärliga ska antagligen listas även kung med familj och ju längre den här debatten pågår desto längre verkar listan över speciella bli. Och knappt någon verkar skämmas. Trots att sånt går fullständigt på tvärs emot det mest självklara, och som också är inskrivet i några av världens viktigaste dokument och som bland andra vårt land skrivit under.

Alla kan inte, och det fattar alla, få vaccinet dag ett. Det måste bli både köer och nummer. Men vissa, hur angelägna och viktiga dom än kan tyckas vara i alla andra sammanhang, vid sidan om undantaget och dessutom med hänvisning till en högst knepig argumentation ska inte gå före.Här gäller faktiskt att all vård ska ”ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet”.

Men så har vi läkemedelsindustrin som kommer att ta betalt så mycket dom bara kan, och därmed göra vaccineringen till en väldigt dyr historia. Och vi kommer inte undan. Med konkurrens och EU-fördrag och G8-möten och allt vad det heter, får vi nu betala det pris som den fantastiska marknaden sätter.

Med bara någon månad kvar till första sprutan har ännu inte kommuner, landsting och stat kommit överens om fakturaadressen eller att ingen enskild ska behöva betala. Det är också typiskt hur vi gör idag. Som om inte människovärdesprincipen ens fanns. När det är den som gäller.

Och att vårdpersonal tillsammans med kroniskt sjuka och riskgrupper går först därför att det också finns något som heter solidaritet.

Privat som inte är politiskt

Mitt i kvällstidningarns bästa sextips, en typisk sommargrej för den typen av media, kom regeringens utredare med förslag på hur samhället ska stoppa för många aborter. Och i (KD) som ville ha utredningen är man glada. Hur ensamt glada socialminister Göran Hägglund och resten av honom är återstår att se men tack och lov har dom inte fått medhåll i allt i alla fall.

Förslagen har diskuterats i omgångar. Först handlade det mest om idén att skolan ska dela ut kondomer och dagenefterpiller till alla över 15. Och nu är det förslaget att registrera alla kvinnor som gör abort.

Det privata är politiskt och samhället får inte blunda så mycket för misshandel, förtryck och våldtäkter att det hänvisar till nåt slags privat moral som ingen ska ge sig på att förändra eller bestraffa. Det konstaterade redan dom första radikala feministerna och det finns väl heller ingen som kan påstå att oönskade graviditeter är en önskan. Eller som inte vet att det redan är för många barn som far illa, och att inga fler ska behöva göra det.

Men att samla på kvinnors personnummer är ingen lösning. Och till barn, för mellan 15 och 18 är man definitivt det, ska man inte dela ut dagenefterpiller. Kondomer är däremot en annan sak. Och att skolan skulle kunna göra nytta där är helt klart. Hur nu skolan ska klara det när det är skolhälsovården som får gå först när det ska dras ner.

Det är inte precis biologilektioner och centrala prov som ungarna behöver för att lära sig våga säga nej eller förstå när någon gör det. Och det är inte bara skolläkare som protesterar, som dom gjort i flera år och bland annat konstaterat att ”skolhälsovård och elevhälsa i stora delar av landet har en så usel kvalitet att man inte ens alltid kan säga att den finns.”

Verkligheten gör utredare Anders Miltons ord om en skolhälsovård i skolans lokaler med personal som erbjuds fortbildning om preventivmedel, för att kunna dela ut kondomer och dagenefterpiller, till en dålig godnattsaga. Och dessutom farlig om man tänker dagen efter.

Det är bara att konstatera: (KD) har problem med familjebildningar, (FP) med ungdomarna i skolan och hela alliansen har problem med integriteten. Men feminism är inte bara åsikter – det är också politisk aktivism och nu gäller det att göra alla röst hörda. Igen.

Och att få med den andra halvan.

Social medial lycka

Förut hette det att man snackade med lärde på latin och med bönder på deras eget vis. Sen kom social kompetens: att man både kunde ta folk och prata med folk och gjorde det bra. För dom som ville söka jobb och inte bara få ett via nån man redan kände blev det nästan ett krav att ha det. Att tåta ihop sitt curriculum vitae utan att bekräfta just den kompetensen var liksom inte lönt besväret.

Och idag har vi sociala medier. Och vissa, som centerns rubrikjägare Fredrik Federlay, går i taket av lycka. Det verkar inte finnas nått som är så fantastiskt bra för ett snack med vanligt folk som Facebook och Twitter. Privat så det förslår, men inte ens vänstern bryr sig. Det slår allt, heter det. För att inte tala om e-post. Då är man ute. Och dom som envisas med att använda så kallad vanlig telefon är om möjligt ännu mindre socialt mediala.

Men frågan är om dom därmed är mindre socialt kompetenta. Frågan är hur det går med kompetensen när vi inte behöver se nån i ansiktet på riktigt. Eller lära oss hur ärliga ögon egentligen ser ut. Eller hur falskt ett kroppsspråk kan vara. Frågan är vad som händer i längden med både kunskap och relationer, hur bra det går med dom. Eller i det korta perspektivet med själva samtalet som sådant.

När vi ser varandra i ögonen eller sitter mitt emot utan nåtgot emellan, kallas idag för mellanmänskliga möten. Så reduceras mötet mellan människor till nått som verkar lika kliniskt som en sjukhuskorridor. Inte konstigt att twittret tar över. Det låter i alla fall roligare än att bestämma tid för ett mellanmänskligt möte kl 10.

Vi har blivit bra på att göra om ord och betydelser till nått som är tjusigare på ytan. Det gamla slitna lokalvårdare är ett. Och vi är bra på att acceptera vad som helst. Som Berlusconi för att ta nått ganska nära och riktigt dåligt.

Och så är vi bra på att slänga pengar i sjön. Som 17 miljoner till ett twitterprojekt i Karlshamn för att folk ska få en dialog med det offentliga om några år. Att EU går in med hälften gör ingen som helst skillnad, vi betalar ju dit också. Men det är väl så det blir när vi bara fyller i ansökningar utan att snacka om det med riktiga människor.

Ny teknik är inte bara en kul grej, den ska ha ett syfte också. Eller det är kanske att begära för mycket när vi tydligen ändå ska kollapsa hela världen.

Vem kopierar vem?

Det finns dom som gång efter annan vill göra stor sak av att dom rödgröna inte har nåt gemensamt och inte är överens och att Lars Ohly inte ska få vara med. Rödgrönt ska liksom bara kritiseras, också att dom samarbetar. Som om dom borgerliga har mandat på det eller är dom enda som kan.

Och tänker man media och tidningar så blir det heller ingen bra journalistisk produkt när för många ledarsidor och insidor kör exakt samma race. Att rödgrönt kopierar är en av deras nyare varianter. Men vem kopierar egentligen vem? Visserligen åkte dom rödgröna tåg, dom också, men det är väl inte så konstigt. Vilket annat allmänt kommunikationsmedel skulle dom använda, flyg är fullständigt uteslutet, buss används ändå och bilen, nej.

Sen hade det varit mycket roligare och nyttigare, och för både politiken i sig och samtalen som hör ihop, om dom rödgröna gjort en cykelgata genom landet eller till och med gått. Det hade blivit folk i rörelse och folk hade kommit ihåg. Antagligen hade också miljösamvetet förlåtit en eller annan husvagn, bara för att komma nära.

Och om rödgrönt kopierar, är det väl i så fall ännu pinsammare för huvudsaken i den andra alliansen: som både kopierade och bytte namn i tron att man både skulle tilltala och få arbetarna på köpet. Och grejen är inte att man gör nåt utan hur man gör nåt: precis som man kan åka tåg utan att snacka med någon så kan man åka tåg och nästan lära känna folk.

Politiskt kan till exempel en arbetslinje aldrig bli en bra linje när bara några ska ha både jobb och skatteavdrag och alla andra dessutom ska betala kalaset. Det borde till och med dom numera berömda och omtalade medel-mitten-väljarna fatta. Alla behöver ett jobb, inte bara jag. Hur svårt kan det va?

Och hur svårt ska det vara att låta alternativen komma till tals? Som Alternativa Politikerveckan i Almedalen. Där det inte bara skulle stås och lyssnas och klappas händer där det passar. Där istället alla var med med sina meningar och som engagerade unga. Men som, förstås, bidde en tumme i dom förstorade medierna.

Med alternativ som glöms bort redan i planeringen och rödgrönt som inte ska ha något bra att komma med blir det ingen schysst media och demokratin får på käften.

Till skillnad från en politikervecka i Almedalen som bara är bortglömd redan i dag, måndagen efter.