Sista ordet är inte sagt

Mjuka linjer men tuffare villkor, så sammanfattar många partikongressen som var en jobbkongress och som avslutades igår. Och visst – mycket landade i mycket tydligare riktlinjer, föräldraförsäkringen inte minst. Men mycket kom också av sig, kravet på sex timmars arbetsdag försvann till och med helt.

Förevändningen till det senare är att varje arbetad timme behövs. Men riktigt så enkelt är det inte, och långt ifrån alla socialdemokrater är överens om att det var bra och rätt gjort att kasta sextimmarskravet i papperskorgen.  Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har ju inte precis stärkts, det är ju inte så att heltid är en rättighet för kvinnor, och inga arbetsplatser blir heller mönsterarbetsplatser av sig själva. Särskilt inte med snart fyra år med helt fel regering för både kvinnorna och jobben.

Då ger det största oppositionspartiet upp kampen. Då, och för första gången i partiets historia, stängs dörren för en generell arbetstidsförkortning. Med argumentet att varje arbetad timme behövs. Fast ingen tror nog på riktigt att sista ordet är sagt. Dels är partiprogrammets skrivningar orubbade än så länge, dels och tack och lov, finns det tillräckligt många kärleksfulla kritiker i S för att kampen inte ska sluta här och nu. Bland andra S-kvinnor och SSU är några som inte ger upp.

Lite för passivt är partiet också fortsättningsvis i skolfrågan, i alla fall i den om friskolor, vinster och aktieägare. Dom nya riktlinjerna innebär förvisso tuffare villkor och en majoritet av socialdemokraterna är nog mer än nöjda att det blev så. Men också här finns fortsatt kärleksfulla kritiker. Som helt vill förbjuda vinster i friskolor och ge kommunerna ett avgörande inflytande när nya får för sig att starta.

Desto roligare blev riktlinjerna för föräldraförsäkringen. För den blir tredelad och med allt på en gång. Fyra månader för varje vårdnadshavare och fem att dela på. Det ska bli kul att ta med ut, inte minst i debatter om vårdnadsbidrag och familjelycka á la KD.

Som det blev med föräldraförsäkringen – så ska ett feministiskt parti tala. Och så som Mona Sahlin talade på kongressen – så ska nästa statsminister tala.

Med fler unga i politiken, och med förtroendeuppdrag dessutom, kommer S att ha hela framtiden för sig och alla ungdomar med sig. På väg mot världens bästa välfärd och tillsammans med två andra rödgröna partier.

Tuffare riktlinjer, tack!

Nu drar det ihop sig. Om en vecka är politiken mycket tydligare och socialdemokrater kan inte längre hänvisa till det demokratiska men ändå interna arbetet. Men en partiledare måste också ha kraft och styrka i rösten, och ibland är Mona Sahlin onödigt svag just där. Sånt måste det också bli ändring på efter partikongressen.

Intresset är förstås stort. Inte minst media har fokus på att klockan slår, kallar det för ödeskongress och letar kritiker. Som givetvis finns. Skam vore annars och inget parti, inte heller S, överlever särskilt länge om taket faller in och visioner faller ihop eller ännu värre, tystas ner.

Enligt kritiker är riktlinjerna för allmänna, partiet binder sig inte för särskilt mycket. Där finns förstås självklarheter, som att ungdomsarbetslösheten ska bekämpas. Och där finns mycket bra, som att utfiskningen ska upphöra och sjukvården rustas för framtiden. Men förutom det alla redan vet, som att A-kassan ska återställas och pensionärer beskattas rättvist, är där inte mycket nytt. Och det är bara om kongressombud vågar ta debatten som det blir andra riktlinjer.

Det skulle sitta fint med ett större mod om arbetsdagen. Istället för omskrivningar om att utveckla arbetslivet och större möjligheter till personlig utveckling, aktiv fritid och tid för barnen. Med sånt kommer vi inte längre, varken med arbetstiden eller den självklara jämställdheten.

Partiledningens ovilja mot att äldre ska ge plats åt unga blir också fel. Klart att dom ska, liksom vi som snart är där. Våra söner och döttrar ska inte plugga i evighet eller hamna utanför alla ersättningssystem bara för att vi ska stanna tills vi nästan dör. Att dela på jobben är en långsiktigare lösning än att flytta fram pensionsåldern.

Och det behövs mer än formuleringskonster i friskolefrågan. Det räcker inte att tillåta bara vissa vinster, det ska vara otillåtet med vilka vinster som helst. Ungar blir faktiskt bortvalda, skolor kan plötsligt slå igen och skolföretag gör miljonvinster, som slussas runt som vore dom företagets egna och inte våra från början.

Allt kan inte bara förhandlas och S är inte längre självklart störst. Det behövs politik för framtidens väljare och mod att följa sina ideologiska fotavtryck.

Annars och oavsett Björklund o Co:s frieri till MP blir det fortsatt opposition och kyla.

Konsekvenserna får alla ta

Har du jobb har du det bra idag, både nåt att göra och mer kvar efter skatt. Och är du en av dom som inte bryr sig mer eller längre, behöver du ju inte heller bekymra dig. Är det fel på den gamla skolan finns det säkert en käck friskola i närheten och vadå kö i vården, stopp för sjukskrivningar och liten pension – det finns ju vårdbolag, du kan lägga undan till pensionen själv och många som varit sjukskrivna är ju bara lata.

Stora prylar som biologisk mångfald, regnskogar, utfiskning och allt det där andra med klimat och miljö ska politiken sköta: en minuts tomgång gäller inte din bil, dom egna soporna ställer du som vanligt där du står och är du sugen på fisk köper du det, får du smak på blåbär gäller samma sak.

Alltså är blåbärsplockarna från Thailand inte heller ditt problem. Det rör inte dig att dom fick en tia litern och i det fina landet Sverige mötte rasism och ett gäng vinstdrivare utan samvete. För varför skulle inte Skogsbärsbranschen använda fattiga från andra länder, och vi har väl inte med hur bemanningsföretag gör särskilt inte om dom ligger i Thailand. Och vill någon ta 12 000 i hyra för en gammal bil i två månader, so what. Han, Stefan Engström, sa ju i TV att man ser på dom att dom är lata lycksökare, dom ska ju vara vana att ligga på knä i risfälten.

Och regeringens idé att skrota alla patienters rättighet att kunna anmäla dåliga läkare till sjukvårdens ansvarsnämnd, varför undra över det? Det fixar vården bra själv, att utreda sina egna misstag är inget knepigt. Och att privata vårdbolag tjänar miljoner medan landsting går med minus, säger upp personal och stänger avdelningar – så är det bara. Företag ska dessutom göra så, drivas i vinstsyfte, och det är ingen skillnad på skolbolag och vårdbolag.

Och det där stora med klimatet, ja det ordnar sig säkert. Bildt och dom andra utrikesministrarna i EU skriver ju att dom ska göra nått åt klimatet och då gör dom väl det. Förresten är det nog inte ens sant det som sägs, att vi skulle ha kort tid på oss och att klimatfrågan är nån slags ödesfråga.

Så nej, livet är egentligen ganska enkelt, många har det bra till och med jättebra, och det som görs är alltid utveckling. Att vara emot är bakåt och dumt, sånt som nejsägare alltid gör.

Konsekvenser blir det förstås alltid, men dom ska ju alla vara med och ta.

Vem ska gå före i kön?

I bland är det bra med jämförelser, ibland blir dom bara tramsiga. Men när det gäller AH1N1 och dom massvaccineringar som följer på den, är jämförelse ett av nyckelorden. Det kan bara betyda två saker: att Svensson, du och jag är precis lika jämförbara som Reinfeldt, Sahlin och riksdagens talmän som också är två kvinnor. Och att det bara finns ett undantag: sjukvårdspersonal och liknande räddningsstyrkor.

Ändå finns det dom som vill att vissa ska gå före i den kö som ska rädda liv men som mer och mer har blivit en fråga om att upprätthålla vissa arbetsplatser. En sån diskussion, om vem som ska få vaccinet först, fördes bland annat i radions P1 i går. En ledarskribent från en av morgontidningarna, färg blå förstås, hävdade att personer som Reinfeldt är viktigare än till exempel han och hon i kassan och på bygget.

Till dom oumbärliga ska antagligen listas även kung med familj och ju längre den här debatten pågår desto längre verkar listan över speciella bli. Och knappt någon verkar skämmas. Trots att sånt går fullständigt på tvärs emot det mest självklara, och som också är inskrivet i några av världens viktigaste dokument och som bland andra vårt land skrivit under.

Alla kan inte, och det fattar alla, få vaccinet dag ett. Det måste bli både köer och nummer. Men vissa, hur angelägna och viktiga dom än kan tyckas vara i alla andra sammanhang, vid sidan om undantaget och dessutom med hänvisning till en högst knepig argumentation ska inte gå före.Här gäller faktiskt att all vård ska ”ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet”.

Men så har vi läkemedelsindustrin som kommer att ta betalt så mycket dom bara kan, och därmed göra vaccineringen till en väldigt dyr historia. Och vi kommer inte undan. Med konkurrens och EU-fördrag och G8-möten och allt vad det heter, får vi nu betala det pris som den fantastiska marknaden sätter.

Med bara någon månad kvar till första sprutan har ännu inte kommuner, landsting och stat kommit överens om fakturaadressen eller att ingen enskild ska behöva betala. Det är också typiskt hur vi gör idag. Som om inte människovärdesprincipen ens fanns. När det är den som gäller.

Och att vårdpersonal tillsammans med kroniskt sjuka och riskgrupper går först därför att det också finns något som heter solidaritet.

Vem kopierar vem?

Det finns dom som gång efter annan vill göra stor sak av att dom rödgröna inte har nåt gemensamt och inte är överens och att Lars Ohly inte ska få vara med. Rödgrönt ska liksom bara kritiseras, också att dom samarbetar. Som om dom borgerliga har mandat på det eller är dom enda som kan.

Och tänker man media och tidningar så blir det heller ingen bra journalistisk produkt när för många ledarsidor och insidor kör exakt samma race. Att rödgrönt kopierar är en av deras nyare varianter. Men vem kopierar egentligen vem? Visserligen åkte dom rödgröna tåg, dom också, men det är väl inte så konstigt. Vilket annat allmänt kommunikationsmedel skulle dom använda, flyg är fullständigt uteslutet, buss används ändå och bilen, nej.

Sen hade det varit mycket roligare och nyttigare, och för både politiken i sig och samtalen som hör ihop, om dom rödgröna gjort en cykelgata genom landet eller till och med gått. Det hade blivit folk i rörelse och folk hade kommit ihåg. Antagligen hade också miljösamvetet förlåtit en eller annan husvagn, bara för att komma nära.

Och om rödgrönt kopierar, är det väl i så fall ännu pinsammare för huvudsaken i den andra alliansen: som både kopierade och bytte namn i tron att man både skulle tilltala och få arbetarna på köpet. Och grejen är inte att man gör nåt utan hur man gör nåt: precis som man kan åka tåg utan att snacka med någon så kan man åka tåg och nästan lära känna folk.

Politiskt kan till exempel en arbetslinje aldrig bli en bra linje när bara några ska ha både jobb och skatteavdrag och alla andra dessutom ska betala kalaset. Det borde till och med dom numera berömda och omtalade medel-mitten-väljarna fatta. Alla behöver ett jobb, inte bara jag. Hur svårt kan det va?

Och hur svårt ska det vara att låta alternativen komma till tals? Som Alternativa Politikerveckan i Almedalen. Där det inte bara skulle stås och lyssnas och klappas händer där det passar. Där istället alla var med med sina meningar och som engagerade unga. Men som, förstås, bidde en tumme i dom förstorade medierna.

Med alternativ som glöms bort redan i planeringen och rödgrönt som inte ska ha något bra att komma med blir det ingen schysst media och demokratin får på käften.

Till skillnad från en politikervecka i Almedalen som bara är bortglömd redan i dag, måndagen efter.

Utstationeringen av Borg

Centern vill inte just nu. Reinfeldt är inte klar med vad han vill. Men dom minsta, snart uppätna i alliansen, har både bestämt sig och tycker likadant. Att vi ska rösta om euron en gång till.

Vi har blivit fattigare när vi reser och Borg får sitta utanför och vänta, är argumenten. Som om vi skulle resa kors och tvärs och hur som helst i dessa tider eller att Borg hade velat ha andra beslut än dom som ändå blir. Så himla utanför är han inte heller, se bara hur ut han kom när han girigförklarade bankdirektörer. Media är utmärkt att både ha och vända sig till om man vill komma ut. Eller när man som finansminister vill komma in.

Vi har inte bara hört det förut det var inte ens så länge sen; att vissa folkomröstningar inte ska gälla. Alltså ska kärnkraftsomröstningen alltid omtolkas, eller i alla fall när partiledare ser politik och värderingar som kläder i en garderob. Trots att sanningen om kärnkraft och avfall är densamma idag som då.

Och nu euron. Igen. Trots att matchen slutade 56–42. Trots att världen dessutom och just nu står mitt i en finanskris som är en miljökris som är en politisk kris. Som är en konsekvens av det sätt världens makter valt att styra på. Medan andra folkomröstningar ska gälla i evighet amen, som när vi röstade om EU över huvud taget. Och därför numera inte alls ska diskuteras, inte heller i årets val. Som är ett europaparlamentsval som inte är ett euroval som inte har med parlamentet att göra.

Men det har utstationeringsdirektivet. Det är dessutom så allvarligt och idiotiskt att hela valrörelsen kan hängas upp på bara det: fackliga rättigheter. Ska dom tvingas stå tillbaka i den heliga konkurrensens och fria rörlighetens namn eller ska facket ha rätt att vara emot? Få ta strid för utländska anställdas villkor, också när kraven går längre än minimilågt? Som i Vaxholmsmålet men som blev Lavaldomen.

Det är förresten typiskt alliansen att både byta fokus och se världen från bara ett håll. Och alltså hellre göra politik av att Borg sitter utanför än att fackliga rättigheter inte räknas. Utstationeringen av Borg är inget och noll mot en sådan värld.

Där, Hägglund-Björklund, har ni en folkomröstning att tala om! Eller åtminstone som Mona Sahlin och (S): vägra en till Barosso om direktivet står fast.

Och anser vi att Sverige ska införa euron? Nej.

Dags de rödgröna vaknar

I huvudsak, sa en majoritet. Och med det kom rubriker om att vi nu är mycket mer nöjda med medlemskapet i EU. Men för någon vecka sen visste bara en av tre väljare att det är val i juni. Och i veckan kom ännu en opinionsundersökning som sänkte socialdemokraterna. Trots varsel i tiotusental. Trots att skolor säger upp lärare. Trots att kommunbudgetar för ekonomiskt bistånd går med historiska underskott. Trots att bonusgirigheten slår alla sina egna tidigare rekord.

Så vilket medlemskap, kan man undra, vilket EU är majoriteten i huvudsak positiva till? Och vilken välfärd, kan man undra, talar alliansens om när den snackar välfärd, vilket samhälle tror alliansen att vi har idag?

EU är faktiskt inte bara en fråga om lättare eller svårare att växla pengar, och ett samhälles välfärd bestäms då rakt inte av hur den översta tredjedelen kan leva. Dessutom kan det mycket väl vara slumpen som avgör resultatet i en opinionsundersökning. Till och med om jag vill jäklas eller inte eller om jag vill ha ut ännu mer av alliansen medan det ännu verkar gå: ett fjärde steg i skattelinjen kanske.

Det finns en del att välja emellan, minst sagt. Allt från min egen eller någon annans situation eller livsförutsättningar till uttalanden i media, retuscherade kampanjer och nyhetssnuttar på webben. Kampanjer och snuttar är svåra att värja sig emot och media är inte alltid bäst att ha.

Media som grupp och generellt är inte mycket för att gräva. Att låta en sakfråga leva längre än rubriken kan vara tillräckligt fet för att ge försäljning eller förskräckning, är ingen vanlig mediastrategi precis. Så om det inte fanns opinionsundersökningar, kan man undra, vad skulle media skriva om då? Och skulle till exempel tidningar finnas alls om inga opinionsundersökningar fanns eller dom själva inte beställde en?

Chefslöner och bonusar i kvadrat är inte alls så komplicerade att ingen kan säga nej eller broms. Finanskrisen kan leda till ett inte fullt så girigt och egoäckligt samhälle. Klimatfrågorna, som till slut kom upp på dagordningen, kan äntligen få oss att göra nåt.

Om vi verkligen menar allvar. Om att dagens och morgondagens ungar ska ha en framtid värd namnet. Som en arbetslinje som inkluderar alla.

Mycket hänger på Mona Sahlin men det är ändå inte hon som ska göra det. Ska det vinnas val är det dags att alla rödgröna vaknar.

Sansa lönedebatten

Att löner ifrågasätts är ett bra tecken på att förändrade attityder är på G. Men diskussionen blir både fel och får slagsida om vi lägger bonusförakt och politiker i samma korg. För det första ska inte överbetalda direktörer ha bonus dessutom, för det andra är en politiker inte detsamma som alla politiker. Och alla kommunanställda har inte kommunchefens lön.

Att frysa riksdagspolitikerns lön är däremot ett bra förslag. Dagens grundlön på 54500 kronor i månaden räcker mer än väl, och ett statsråd klarar sig oförskämt bra på sina 105000. Det finns heller ingen anledning att höja statsministerns månadslön som idag är 131000 kronor.

Men det finns fler sorters politiker. Ta ledamoten eller ersättaren med bara ett uppdrag, och som alltså bara tjänstgör då och då. Ta kommunalrådet som har sitt på heltid, måndagar lika väl som lördagar. Ta ordföranden som kan vara politiker på halvtid eller på 20%, och med arvode därefter. Och förutom alla olika uppdrag finns det ytterligare en skillnad: ingen kommun, eller landsting heller för den delen, är sig likt eller har alltid samma system.

Att frysa politikers löner är faktiskt inte så enkelt eller så självklart som vissa vill ha det till. Det kan vara precis lika svårt att hitta det på kartan, som Ylva Thörn, ordförande för Kommunal, sa om förslaget att frysa kommunanställdas löner. Bara så där. Tvärs över. Och för alla.

Men i EU-parlamentet, där skulle det gå att både frysa och sänka. 86000 i månadslön är inte bara betydligt mer än vad våra riksdagspolitiker har, det är betydligt mer än dom själva behöver och oavsett att var och en gör sitt jobb. Eller att dom skulle göra det bra.

Att få rimligt betalt och i jämförelse med likvärdiga andra jobb, är en rättighet som alla ska ha. Men så är det inte idag. Och det är ännu inte heller en rättighet för kvinnor att kunna jobba heltid, faktiskt inte ens en möjlighet. Och inte ens alla människor som kan jobba, har ett jobb.

Samtidigt som det alltså finns dom som jobbar för mycket, dom som får lön utan att skita ner sig det minsta, dom som får bonus utan att det ens gått bra, dom som får ersättning och arvode utan att lyfta vare sig ett finger eller ha läst handlingar.

Det om något skulle diskussionen handla om. Då skulle inte heller statsminister Reinfeldt komma undan med lättköpta poäng.

Politik på känt manér

Mosa Mona, heter det i media. Och därmed ska det vara sagt att det finns en kampanj för att, om inte få väck, så i alla fall demonisera partiledaren för det absolut största partiet. Det skulle aldrig hänt på Perssons tid, och inte innan heller. Då inte bara ställde alla upp utåt, alla avkrävdes dessutom att göra detsamma. Så vad är skillnaden, vad är det som händer?

Jo, det ena är att Mona Sahlin är kvinna och att alla tidigare inklusive Göran Persson är män. Och på det följer traditionella härskartekniker och att man som man får säga och uttrycka sig hur som helst. Det andra är medias förkärlek att peka ut vissa socialdemokrater som tunga socialdemokrater, som därmed fått för sig att dom har både mest rätt och ska åtlydas.

Det tredje är att politikens innehåll inte bara måste förändras över tid i teorin, utan faktiskt måste göra det i praktiken. Med det menas inte att ideologier är döda och ska begravas, eller att socialdemokratin, som Göran Persson, ska gå ännu mer höger ut i tron att tilltala fler. Med det menas i stället att verkligheter hinner ifatt, och att kortsiktiga lösningar hör gammaldags metoder till.

Två exempel på detta är Stefan Lövdén och Göran Johnson: två så kallat tunga socialdemokrater som båda vill ha kvar och bygga ny kärnkraft – för det går inte att göra allt på en gång och man måste bejaka energikällor som för överskådlig tid kommer att betyda mycket för energiförsörjningen, säger dom.

Så talade gamla socialdemokrater med ett gammalt sätt att se på problemlösningar. Och som därför sopar till Sahlin trots att hon både är vald och ska respekteras – just för att hon står för en helt annan socialdemokratisk ledarstil än tidigare och ett delvis annat politiskt innehåll.

Det hjälper inte Göran Johnson att säga att Sahlin har egenskaper som kan göra henne till en av socialdemokratins viktigaste partiledare, när han samtidigt och underförstått menar att det bara kan bli så om hon gör och tycker som han.

Det är rätt att politik handlar om att prioritera, men då ska man inte blanda ihop en aktiv jobblinje med kärnkraft. Eller föredra snabba lösningar och snabba casch. Eller tro att en majoritet i detta land vill lämna walkover i energipolitiken.

Och för att citera S-kvinnor så är det dags att inse att tiden då den vite gamle mannen styrde och ställde faktiskt är förbi nu.

Skulle du vilja bli behandlad så?

Det borde göra skillnad, men inte. Nolltolerans, värdegrund, utbildning och mångfaldsplan väger snudd på ingenting i verkligheten och praktiken. Intensivvårdsavdelningen i Södertälje är det senaste exemplet och diskussionsämnet, men ärligt: var kan vi säga att diskriminering inte förekommer?

Hur är det i skolan, överallt inom vården, på andra arbetsplatser, hemma i kvarteret? Jo, allting är både kvar och i stort sett som vanligt, hela platser har fortsatt stora attitydproblem. Trots att grundfrågan är så enkel att det bara finns ett svar: Skulle du vilja bli behandlad så? Givetvis inte!

Men istället för att vara många som sa ifrån vid minsta lilla, är det knappt några som säger ifrån när det verkligen händer något riktigt fult. Nått moraliskt, etiskt, humant, värdegrundligt fel. Och förstod man chefen rätt i TV i torsdagskväll, måste tydligen allting på avdelningen i Södertälje vara skriftligt och på rätta blanketter för att chefspersoner över huvud taget ska kunna börja överväga om det faktiskt har hänt.

Och det är väl en sak att ett kvalitetssäkerhetssystem är uppbyggt på och med papper. Men att inga andra varianter av meddelande accepteras, är ju hur dumt som helst! Precis som att risken är hur stor som helst för att en rapportblankett inte har tillräckligt med rutor för att täcka upp alla möjliga situationer. Och just därför är samtal med närmaste chef jätteviktiga ’rutor’ i ett system som utger sig för att vilja garantera kvalité och säkerhet.

Men det förutsätter förstås att chefer vill och orkar lyssna. Och inte som på intensivvårdsavdelningen i Södertälje. För även om avdelningschefen i TV sa att de vill ha kvar Peter Magnusson som undersköterska i många år till, hade hon ingen aning om att Peter redan för 2,5 år sen berättade om diskriminering och rasism på arbetsplatsen – för Peter hade ju inte fyllt i några rapporter, i stället satt han alltså nu i TV och berättade – om något som enligt chefen var totalt okänt för avdelningen.

Det är därför det inte finns många som Peter Magnusson, eller som läkaren Peter Lindberg. Som har modet att berätta om en plats som kränker människor. Men som just därför riskerar att själva bli kränkta, förnedrade och smutskastade. Och skyldiga, utfrusna och rökta för all framtid.

Skulle du vilja bli behandlad så? Givetvis inte.

Det är synd om medelklassen

Det där med sammanhang är bra lurigt, som när någon till exempel rycker loss en mening ur något längre. Ta den om att få känna glädjen i att försörja sig med ett eget arbete.
Eller den om att alla ska ha möjlighet att utvecklas utifrån sin egen kraft. Det låter tjusigt värre; här är det nån som förstår, här snackas det nog solidaritet. Men så var det det där med sammanhang. Och att tala klartext.

En regeringsförklaring är ingen steril historia utan en del i något större. Och den säger lika mycket som den inte säger. Så när Borg gör upp budgeten och Reinfeldt drar förklaringen är det helt enkelt livsnödvändigt att hänga med med båda öronen.

Att lyssna på hur andra tolkar skadar inte heller. Tvärtom faktiskt. Allting hänger ihop ännu bättre och blir ännu tydligare – det är faktiskt inte bara på hunden som vi ser hur husse är, eller den hon umgås med som avslöjar henne.
Ta den liberala tankesmedjan Timbros chef Maria Rankka. Äntligen, sa hon, satte Reinfeldt reformpolitiken i en större berättelse och pratade om Sverige och svenskarna på ett jordnära sätt.

Och så är hon glad över jobbavdrag. För, säger hon, vi har en medelklass idag som i stora delar är utarmad, som inte har ett eget kapital. Med jobbavdrag kan dom få en sån möjlighet. Det är inga skattesänkningar som är gigantiska på något sätt, det är en möjlighet för människor att själva bygga upp en buffert, få trygghet och säkerhet.

Det är bara att tacka och ta emot, skriva ner det och sätta det på kylskåpet eller varhelst det aldrig glöms bort eller försvinner. Eller så skriver man bara sköt dig själv, spara så mycket det går, skit i alla andra – som Peter Akinder, politisk redaktör på tidningen Östran, klartextade Rankka i debatten i radions P1.

Det ska löna sig att arbeta, ge nåt tillbaka i plånboken, säger Reinfeldt. Fler i arbete ger rättvisa och en tryggare välfärd, säger Borg. Med andra(s) ord kan förståelse och solidaritet slänga sig i väggen när arbetslinje blir en religion.

För det är inte synd om människorna, det är synd om medelklassen.

Vem ska sköta pigans hushållsgöra?

Så var det dags för ännu en vända om hushållsnära tjänster för friska, arbetande vuxna. Den tydligen Enda Lösningen på det eviga problemet om en jämställdhet som aldrig vill fungera. Denna gång är det TCO igen och argumenten är återigen dom gamla vanliga, men denna gång propagerar man dessutom för nästan helt gratis tjänster. Och försöker få det till något vackert.

Vad sägs om ”en samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från kvinnorna” – alltså tvätt, maglagning, städ och allting annat på listan – så att kvinnan ”blir fri att fatta egna beslut”. Och resultatet skulle inte bara vara ”att kvinnorna kan stärka sina positioner i arbetslivet” utan dom skulle också, och det är mer än snudd på sensationellt, ”göras oberoende av mäns goda vilja”.

Vi ska alltså tro det blir både bra och tjusigt till slut, bara åtgärderna fått verka. Men det är med hushållsnära tjänster som med gamla tiders pigor: det blir någon annan som får ta hand om det som är ditt ansvar. Den variant av skatteavdrag som finns idag för att några ska slippa tvätta, städa, trädgårdsgöra och lite till är 15 gånger vanligare i rika Danderyd än i det helt annorlunda Jokkmokk, enligt statistik som bland andra tidningen Arbetaren tagit fram.

Man kan tycka att det är gulligt att fler skulle få ta del av möjligheten till avdrag för oviljan att som vuxen ta ansvar för det man vill skaffa sig. Och att ”kvinnorna har väntat länge nu på att slippa dra hela lasset med hem och barn” är jättesant. Men lösningen ligger inte i att vissa kvinnor ska dra lasset hos andra män, och skatteavdragna eller inte gör heller ingen skillnad.

Och dom nya tidernas pigors eget hushållsgöra, vem gör det? Ytterligare en omgång samhällssubventionerade kvinnor? Vem tar hand om deras: andra kvinnor? Eller kanske flyktingar som måste acceptera för att accepteras? Och när alla användbara tar slut, vad och vilka ska då männen samhällssubventionera för att slippa eget ansvar?

Nej. Säg då hellre att vuxna pojkar inte ska behöva göra skillnad genom att inte göra skillnad. Det är i alla fall att tala klarspråk. Och dom som vill ge tusan i jämställdhet ska åtminstone stå för det.

Då vet vi att dom inte heller vill slåss för kortare arbetsdag.

Vi är många som ska skämmas

När projekt tar slut vill i regel ingen betala längre. I lördags skrev Sydöstran om ett sånt projekt. Som om det tagits om hand, kvalitetssäkrats och utvecklats till något bestående, i flera livsviktiga stunder och sammanhang skulle göra skillnad på hälsa och ohälsa. Men av alla goda idéer och ambitionen att förändra, är ingenting kvar. Utom hos det fåtal som verkligen tog till sig projektet, dom har idag i alla fall en början till kunskap om kulturkrockar och människors olika reaktioner, sina egna inkluderade.

För alla övriga var dom internationella hälsokommunikatörerna mest nått konstigt och oförståeligt, nått som oredade bland ordning och strukturer. Ett projekt helt enkelt, något det konferensades och talades vackert och nödvändigt om medan det pågick. Men som sen ansågs för dyrt och för utmanande för att göra nått fortsatt vettigt av.

Det som skiljde dom från andra hälsokommunikatörer är deras invandrarbakgrund. Dom har själva gått igenom en integrationsprocess och vet hur det är. Det första och viktigaste är trygghet. Dom vet hur och varför många människor som kommer till Sverige känner och reagerar som dom gör, vet var problemen kan ligga. När dessa hälsokommunikatörer byggde broar blev det nya kunskaper för alla.
Alla som deltog i projektet var förstås inte lika lämpade, så är det i alla utbildningar. Men några är riktigt bra, har rejäla förutsättningar och vill oerhört mycket. På dessa skulle givetvis alla inblandade ansvariga och projektpartners, fortsatt att satsa. Med gemensamma insatser från landsting och kommuner hade resultatet blivit förändring och förbättring för både integrationen och hälsan.

Men att kritisera chefer, projektledningar och målsättningar är inget man gör bara så där. Särskilt inte när ens egen försörjning står på spel. Särskilt inte om den egna anställningen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och man aldrig tidigare ens kommit i närheten av ett erbjudande om jobb. Alltså försöker man stå ut ändå, pratar med varandra, hämtar stöd från andra, intalar sig att det blir annorlunda sen, att någon ändå till slut ska förstå och göra nått. Det blir inte bruna papperspåsar över huvudet på alla, men nästan.

Och efter Sydöstrans artiklar är vi många som ska ta åt oss och skämmas riktigt rejält, och några mer än andra. Ingen av oss var på långa vägar så tydliga och krävande som vi hade skyldighet att vara.
För det här var ett projekt, som om det hade skötts och förståtts bättre redan när det bara var ett projekt, hade kunnat rädda livet på en människa. Den 25-årige man som sjukvård och psykiatri valde att inte behandla som en människa som hade mycket ont.

Artikeln i Sydöstran

Inte konstigt det är uppror

Det har gått för långt, det har blivit för mycket. Arbetsbelastningen knäcker, pressen är för stor, prioriteringar tar även på dom anställdas hälsa. Socialtjänstens folk håller på att gå under och det är upprorsstämning. Den fruktansvärda känslan av att inte ha möjlighet och resurser att hjälpa i tid, är gemensam för så gott som alla socialtjänster i landet.

Men att socialtjänsten är trängd är bara en konsekvens av något betydligt värre. Och i förra veckan kom en rapport från riksdagens egen utredningstjänst om att antalet fattiga barn i fattiga hushåll kommer att fortsätta öka.
Den säger att andelen fattiga barn kommer att ha ökat till 11,5 procent nästa år, och i familjer med bara en förälder blir fattiga barn detsamma som 26,9 procent. Jämför det med siffrorna för 2006: 8,4 procent respektive 14,9 procent, och alla fattar att utförsloppet går alldeles för fort. Och ännu mer skrämmande är ju att det faktiskt inte skulle finnas en enda procent över huvud taget i den här typen av prognoser.

Barnets bästa ska sättas i främsta rummet, alla barn har rätt till liv och utveckling, alla barn har samma rättigheter, alla barn ska skyddas från alla former av diskriminering. Ja, Barnkonventionen är bra, men vad hjälper den? När politiker och regering inte handlar utifrån den, inte ens någon av grundprinciperna. Och vill man inte förstå och agera utifrån barns bästa, då gör man förstås skillnad på andras bästa också.
Det har sparats i föräldraförsäkringen, A-kassan har sänkts och likaså sjukförsäkringen. Skattesänkningar är till för dom som har jobb och vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus är till för kärnfamiljer.

Ensamma föräldrar – och bland dom är kvinnor i majoritet – är betydligt mer än andra hel- eller deltidsarbetslösa, sjukskrivna och behöver socialbidrag. Enligt Rädda Barnen lever hälften av alla barn till ensamma utlandsfödda föräldrar i fattigdom. Och Majblommans chef är inte den enda som mött föräldrar som sjukanmäler sina barn när skolan ska ha utflykt, och barn som lägger sina ynkliga sparpengar i mammas plånbok. Och bland ensamma föräldrar är kvinnor i majoritet.

Kalla det klass, säg två tredjedelssamhället, kalla det ofärd för många och välfärd för några. Faktum är att med den regering vi har, har alldeles för många barn och vuxna fått det sämre. När det sparas på välfärd och människor, är det dom som redan har det sämst som drabbas ännu mer.

Så att det är upprorsstämning inom socialtjänsten är alltså inte alls konstigt. Det borde det vara på fler ställen, och av samma anledning.

Dags ta frågorna i egna händer

Om opinionsundersökningarna stämmer med verkligheten och snacken vid köksborden kommer från hjärtat, då ska det inte vara nån större match för det största oppositionspartiet att få ihop 5 000 nya medlemmar under två kampanjveckor med start i dag. Och ingen kan ju heller ha missat den politik som råder.
När du är sjuk ska hela du ifrågasättas, men försäkringen ska inte gälla hela tiden du är sjuk. A-kassan går inte att överleva på och folk i marginalen, liksom dom helt utan marginaler, ska vara alla andras schackpjäser. Flyttbara över hela brädet oavsett möjligheter, situationen eller dom egna framtidsplanerna.

Ska det pluggas ska det göras under disciplinära former och utan mössa eller keps och trots att ingen vet vad som händer imorgon ska alla redan som barn veta vad dom vill göra och bli sedan. Och ha kvar samma gamla otillräckliga och missvisande betygssystem om än med ännu fler graderingar och ännu tidigare och ännu fler nationella prov.
Den lilla jämställdhet som fanns kommer inte längre, vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster anses bättre och nödvändigare. Lika behandling är lag men diskriminering är ändå sånt som händer och tvångsäktenskap är fortfarande inte tillräckligt brottsligt. Och år 2008 har vi kommit jättelångt, för vi sorterar många glas och mycket papper.

Det har funnits tider när vilket engagemang som helst var viktigare än inget alls. Men i dag har vi inte råd att hålla oss på avstånd, utse andra som budbärare eller vakna först när besluten drabbar privat.
Vi måste ta frågorna i egna händer. Fatta att var och en av oss har ett stort ansvar, att engagemang och förändringsvilja är mycket mer än bara den egna karriären. Inte forsätta vara så oförskämt egoistiska att vi inte bryr oss, eller lata och inte tycka att vi har tid.

Hur man än ser på saker och ting kan man inte påstå att alliansen håller människovärdet särskilt högt.
Men minst 5 000 av oss andra måste väl ändå göra det?

Svaret är givetvis ja, och då är det hög tid att det också syns i medlemsstatistiken.

Vem bryr sig efter en vecka

Vem har råd med Bregott om ett paket kostar 30 spänn? Och vem skulle över huvud taget fundera på oxfilé om priset var 550 kronor?

Inte makalösa mammor eller fattiga barnfamiljer i alla fall. Och ändå blev det inget större rabalder av FI:s rapport ”Enastående och makalösa mammor” , trots räkneexempel och sanningar och att Bregott och oxfilé i förhållande till verklighet och barnfamiljer är ojämlikt orättvist olika. Och BO:s rapport om fattiga barn? Vem bryr sig efter en vecka?
Men om barnbidraget ska vara behovsprövat, om det blir det rabalder och långa försvarstal. Maud Olofsson är långt ifrån kul, men i det här har hon mycket rätt. Inte för oxfiléns skull, det är inte det barnfamiljer och barn behöver eller ens längtar efter mest, men väl för allting annat.

Eller tycker vi verkligen att det är helt rätt och rimligt att vissa barnfamiljer kan använda barnbidraget för att betala renoveringen av huset eller sätta in det helt och oavkortat på konto med uttag först på 18-årsdagen, samtidigt som det hos makalösa mammor och andra fattiga barnfamiljer inte blir en krona över till vare sig veckopeng eller bytesskor eller skolresa och då har dom ändå tvingats handla billigast och sämst av allting annat för att åtminstone försöka få det att gå runt?

Tycker vi att ett sånt barnbidragssystem är för barnets bästa, inte skiljer barn från barn, ger samma förutsättningar åt alla barn, är en icke-röra-princip för att annars ställer vi andra grundviktiga begrepp åt sidan? Då är vi fel ute. Och sånt drabbar. Först och främst barn och makalösa mammor och föräldrar. Och till slut får hela samhället betala för allt som ojämlikhet och taskigt olika grundförutsättningar faktiskt leder till.

Men ska vi ändå göra fel, kan vi ju fortsätta: Förändra bostadsbidraget, eftersom för många behöver det och bidragets ”marginaleffekter gör att man inte jobbar tillräckligt”. Vägra A-kassa till alla som idrottar, står du till arbetsmarknadens förfogande stannar du hemma, gör inget, väntar på telefon. Och sjuka är ju bara feta och röker eller så lågutbildade att dom bara inte vill jobba, trots att dom faktisk kan ligga och jobba.

Medan arbetsgivare kan fortsätta kunna gå runt sitt rehabiliteringsanvar och aldrig behöva åtgärda ojämställdhet, diskriminering eller löneskillnader. Och varför integrera? När vi kan anställa och gilla alla andra utom dom som flytt hit?

Och såna som en fd vd för Carnegie ska självklart ha 24 månadslöner plus ersättning för förmåner som den stackarn gick miste om när han sparkades med omedelbar verkan, och därmed minst 8,6 miljoner plus förra årets bonus på 19,1 miljoner kronor.

Länge leve skillnaden på folk. Och fortsatt också på barn.

Tro inte på papperspolitik

Först jämställdhetsministern; med att arbetsgivare som inte följer lagen inte heller ska behöva det, det ska till och med bli så långt mellan jämställdhetsplanerna att löneskillnader kanske bara syns vart femte år ungefär. Och sen skolministern; med att elever som skokar ska hämtas med polis, basta.

I ena stunden ingen polis, inte ens hot om, och inga kännbara straff – trots brott mot jämställdhetslagen. Men i den andra stunden hela baletten; förnedring, kränk och polis – för att man inte följt skolplikten.

Så talar och gör vår regering. En regering som fortsätter slå på fel person och gör skillnad på folk och folk, plikt och plikt och lag och lag. En regering där det blev lika med noll med en kvinna som jämställdhetsminister och en fjärdedel av detsamma i det innersta styret.

Men i ett land med rättigheter i en barnkonvention som ska se till barnets bästa, ska man inte kunna ersätta vuxna, stöd och förståelse med polis, tvång och fullständigt oresonliga attityder. Och alltså inte heller, som Jan Björklund, säga flum om både elever och skolan och likna en skola vid ett höjdhopp och mest bry sig om ungar som kan hoppa nu och högst.

Och i ett land där så många struntar i jämställdhetsplanerna är det inte rimligt att, som Nyamko Sabuni vill, låta ytterligare företag slippa göra dom. För det finns ju heller inga belägg för att ”arbetet med aktiva åtgärder, som att förebygga löneskillnader mellan kvinnor och män”, fortfarande skulle vara ”aktuellt i det vardagliga arbetet”, och särskilt inte om arbetsgivaren bara ska avkrävas jämställdhetsplaner vart tredje år.

Men lika simpelt som regeringens jämställdhets- och skolminister gör det för sig, likadan blir hela regeringen till slut själv. Det allvarliga är bara att den innan 2010 kommer att ha förändrat för mycket till det sämre. Dags alltså, för alla pappersfeminister och alla som talar om barns bästa, att gå till handling. Så också det socialdemokratiska partiet.

För genus är grunden. Och med det kan vi förändra ojämlikhet. Det är bara män i skor som kan resonera annorlunda. Ingen av oss andra tror på papperspolitik.

Och därför inte heller på en jämställdhet som inte är och en skolpolitik som exkluderar.

Guldmedaljer i dumhet?

Att småkronorna bara precis förlorade gör inget nu, inte efter stortjejen Charlotte Kallas makalöst härliga kör. Bragdguldet är redan klart, bara sex dagar in på nya året. I politiken är det däremot inte alls klart, dessutom finns det inte.

Men att trycka nån slags dumguldmedaljer skulle löna sig, en och annan skulle ju få flera stycken. Statsminister Reinfeldt fick till exempel ännu en för det han sa i KG Bergströms julintervju i TV – apropå drygt två miljoner kronor i fallskärm till Schenström trots att hon misskötte sitt jobb och sa upp sig själv.

Det blåser väldigt där uppe, sa statsministern. Och tycker på fullaste allvar att det är helt okej och seriöst riktigt att statssekreterare inte ska behöva stå till arbetsmarknadens förfogande som alla andra.
Som stöd tar han överenskommelsen gjord sedan länge av likadan politiker som han själv: att de statssekreterare ”som utan samband med regeringsskiften entledigas utan att de själva begärt det, är berättigade till förmånen”.

Det blåser väldigt däruppe, sa statsministern. Menat att det inte alls blåser likadant på andra nivåer på arbetsmarknaden eller att andra blåsta arbetare på marknaden skulle ha ”möjlighet att fundera över sin situation och vad man vill göra sedan”.

Har denne man någonsin sett en omplaceringsutredning? Eller ens hört talas om arbetsgivare som snävar in utredningen att gälla samma skrivbord eller samma uppgift som redan gjort personen sjuk? Han har ju ändå varit ute och rest mycket, det säger han ju jämt.

Det blåser faktiskt på alla jobb. Och det ska inte vara något undantag att vara högt uppsatt, sådan ska också stå i kö och skriva in sig. Och känna den otillräcklighet och utsatthet som drabbar alla andra just då och just där, hur ommålade väggarna än är och oavsett att förmedlarna är både mänskliga och gör allt de kan. I Karlskrona tvingas du dessutom vara med i ett projekt, så dåligt uttänkt att det måste vara uträknat av skrivbordsnissar som aldrig blivit entledigade.

Eller så överlevde dom bara regeringsskiftet, och det är väl det vi andra får inrikta oss på. Nu, när allt ska vara så himla bra och statministern säger att det bara blåser däruppe, och inte ens i Karlskrona.

Historia utan förtroende

Statsministern har blivit av med både sin högra hand och sin högra hjärnhalva. Och listan över moderater som lurar statskassan, den här gången på tiotusentals skattekronor, har utökats med tre till. I den bästa av världar skulle det här varken skett eller dom fått stanna kvar ens i moderaterna.

Istället får väl Cederschiöld: hon EU-parlamentariker och han regeringsförhandlare, som mest betala en straffskatt plus dom dryga 27 000 i sociala avgifter som dom hittills vägrat sen 1994, då dom haft svart städhjälp trots miljoninkomst.
För Nicola Clase, så snart hon och hennes man fått hjälp att reda ut om det bara är dom 68 000 kronor som hon senast kom på att hantverkaren som fixade sommarstugan fick – blir det väl nått liknande.

Med orsaken till allt, är det annorlunda. Berusad trots krisjour, tappat förtroende hos Reinfeldt och egen uppsägning, tolkas av jurister som att Ulrica Schenström, den så kallade högra hjärnhalvan, ska fortsätta ha 84 000 kronor i lön två år till.

Hjärnhalvan var annars en analys uttalad i TV 4. Som hade varit ännu roligare och bättre på plats, om man också haft vett att analysera sin egen reporters agerande i Schenströmaffären. Istället för gullegullfrågor och ett minst lika pinsamt ”tack snälla Anders”.

Vadå snälla vad då en jobbig vecka? Pihlblad har rejält sabbat förtroendet för politisk journalistik men själv kommit undan alldeles för lätt, och dessutom fått vinet och ölen betald av arbetsgivaren.

Det är bra att media hängt och fortsätter hänga ut skattesmitare och berusade krisansvariga. Men man får inte blunda med ena ögat när det passar. Och det ska inte behövas en professor i journalistik för att öppna båda. Inte när det handlar om förtroende hos folk.

Något som just nu alla i den här historien saknar.

Ja, det är då för ynkligt

Inte nog alltså med att köttet inte är svenskt på McDonalds. Inte heller arbetsvillkoren för dom städare som så bekvämt anlitas genom annat bolag, är svenska.
Ingen reglerad arbetstid, ingen ledighet, ingen semester och för det en lön så långt under minsta möjliga att det blir ofattbart. Och allt lika svart som natten som var deras arbetstid. Och allt utom det där med köttet stämmer in också på både Max och Burger King.

Men nu utlovas förändring och förbättring. I alla fall om man ska tro både förra veckans ”Uppdrag Granskning” och det eftersnack som blev.

Det handlar om nått så förfärligt som en modern variant av gammalt slaveri. Som inte bara var fullt verkligt, utan faktiskt pågått i flera år och på flera platser. För utnyttjande av sånt slag finns inga ursäkter i världen. Men försvarar sig gör dom ändå, både dom som har hela ansvaret och dom som såg på.
Hur länge det städades och för vilken lön hade man ingen aning om men man hade ju låtit sina egna revisorer kolla städbolaget. Sa man först. Och sen att man inte visste och att sju dagar i veckan och alla dagar om året är fullständigt oacceptabelt. Så här i efterhand säger man till och med att man ”borde ha pratat” med städarna.

Och dom andra – som stod bredvid eller som jobbade intill – var inte ett dugg bättre. Vem annars skulle ha stått ut, eller låtit sig hunsas så? För ynka 7 000 kronor som mest, även om pengarna var svartare än svart. Ingen. Och ändå sa dom; jag vet hur du har det men kan inget göra: och så gick dom hem. Och lämnade disk och städ åt dom med utländsk bakgrund.

Alla i den här historien valde att avstå från skyldigheten att vara medmänniska. Att svara ”jag kan inget göra” eller ”not my business” är bara hur ynkligt som helst.

Liksom att göra något först när risken för upptäckt är uppenbar.

Alliansen ger oss fler olönade dagar

Konstigare saker har hänt, men det var väl ingen som trodde att alliansen hade glömt det, särskilt inte som den redan hunnit förstöra mycket eller lovat göra snart. Alltså är ordning á la allians på gång också i det här fallet. Det kan till och med bli fler karensdagar än vi trodde var både möjligt och politiskt gångbart.
Förslaget är ännu en olönad dag i anslutning till den vi redan har, och ytterligare flera antingen efter dag 90 eller redan efter två veckor.

Man kan tycka vad man vill om att både tvinga folk gå till jobbet med magont eller influensa i kroppen och ge redan svaga ännu ett slag i nacken – men man ska nog vara minst socialförsäkringsminister för att tycka sådant förslag är bra förslag.

Själv låter hon glad och förväntansfull och ser fram emot både karensdagar och tidsgränser för sjukskrivningar. Den som väntade på en karensdag till, får nämligen ett helt åtgärdspaket. Allt för att regeringen vill minska både antalet långa sjukskrivningar och antalet förtidspensionärer. Och på sitt eget sätt förstås.

Kritiker menar flera saker. Att vissa yrkesgrupper drabbas hårdare än andra. Att fattiga människor blir ännu fattigare. Att kravet att efter ett halvårs sjukskrivning tvingas se sig om efter annan arbetsgivare, urholkar anställningstryggheten.

En allians ska vara en allians och det är inget nytt att borgerliga vill ha fler karensdagar men just det här förslaget stöter ändå på inre patrull. Men eftersom uträknade Leijonborg ersatts av den enligt borgerlig press skickligaste svenske politikern just nu, kan detsamma hända fp:s syn på karensdagar.
Bland det viktigaste för Björklund är ordning och reda och vi vet vad han vill med skolan redan från första klass – och förmodligen med mycket yngre förstaklassare än idag. Vad han tycker om socialförsäkringstagare kan vi bara gissa.

Det sägs att ännu en karensdag ska leda till färre långtidssjukskrivningar. En sån logik gör det säkert både möjligt och politiskt gångbart med en hel veckas karens och ytterligare några till efter dag 90, eller varför inte redan efter andra veckan.

Men just nu får vi nöja oss med att långtidssjukskrivna inte borde vara det och att förtidspensionärer ska tillbaks till arbetet.

En rejäl nytändning

Även politiken har varumärken och hur viktigt sådant är, blev tydligt när s-kvinnor från hela landet samlades till förbundsmöte i helgen. Kravet på sex timmars arbetsdag är härmed långt ifrån slopat. Diskussionerna på mötet blev istället en rejäl nytändning. Och lika mycket för frågan som sådan, som för s-kvinnorna på plats.

Båda behövde det. Inte för att det skulle saknas fart och styrka i s-kvinnor, för det gör det inte. Men alla goda argument för denna enda arbetstidsförkortning värd namnet, har på senare tid hörts alldeles för sällan. Det har gått så långt mellan gångerna att kravet samlade damm istället för bara ännu mer styrka. Trovärdigheten för s-kvinnors politik och vilja har varit satt på spel. Tiden var alltså mer än mogen för s-kvinnor att tala klarspråk i den viktigaste jämställdhetsfrågan av alla.

Kravet är viktigt också därför att alliansen, med eller utan likasinnade i (sd) och till och med (mp), bestämt sig för att på olika sätt och i full fart köra både välfärd och människovärde i botten. Och mot sådant – och en borgerlig politik lika gammal som antikrundan och en regering som istället för att bestå av hälften kvinnor består av hälften moderater (för att citera två av många bra uttalanden på förbundsmötet) – behövs massor med nytändning och allehanda tändvätskor.

Bland det bästa med arbetstidförkortningen är att också männen ska ha den. Sex timmar arbetsdag blir därför både jämställdhet och välfärd. Och just därför kan den som krav aldrig slopas. Den kan inte ens stanna vid att vara ett politiskt mål – den kräver politiska beslut och en solidarisk finansiering.

Ingen kan ju på allvar mena att låg- och felavlönade kvinnor ska stå för en kaka som både män och kvinnor ska dela.

Räkna med hårda tag i helgen

Människor skulle inte behöva arbeta mera utan mindre. Om inte annat så för att kunna förverkliga hela den del av livet som finns utanför arbetsplatsen. Sex timmars arbetsdag är en av grundbultarna för ett sådant bättre samhälle, där vårt värde inte räknas i åtta timmar per dag.

I helgen som kommer har det socialdemokratiska kvinnoförbundet sitt förbundsmöte och det är inte helt fel att tro det blir hårda tag. Nuvarande förbundsordföranden ska antingen väljas om eller inte väljas alls och detsamma kan sägas gälla för kravet på sex timmars arbetsdag.

Från Blekinge åker fyra ombud med ett klart budskap. Förbundsordföranden ska vara kvar ännu ett tag och aldrig i livet att vi ger upp sex timmars arbetsdag. Allting annat är dumt och förhastat och våra barn och kommande generationer skulle inte förlåta oss för att vi aldrig kom till skott.

S-kvinnor ska återuppta det politiska arbetet för att genomföra sextimmarsdagen och det görs bäst genom en rejäl framtidsvision – och behövs det en och annan särlösning för att nå dit, så får det kanske bli så. Men lösningar för bara några får aldrig ersätta en generell arbetstidsförkortning.

Den gamla parollen åtta timmar arbete åtta timmar fritid åtta timmar vila, håller inte idag. Kravet på elva timmars dygnsvila är det senaste positiva hindret därför, men det är längesen dygnet räckte för allt som måste och vill göras. Och hur trovärdigt är det att prata jämställdhet och dela lika, och samtidigt acceptera den verklighet som är.

Konsumentindustri och detaljhandel kan dessutom behöva sälja mindre. Vi har så det räcker och blir över ändå, att lida brist på nödvändiga varor är det inte tal om. Vi har dessutom ett löfte att hålla; en renare miljö för våra barn får inte bara bli politisk retorik.

Förutom att vi förstås menar allvar med att vi ska dela lika, att pappa också ska vara hemma och att fler måste få en chans till både arbete och delaktighet.

Keynes barnbarn ja tack!

Ibland haltar logiken och emellanåt blir den rent av förskräcklig. Som när arbetsgivarnas generaler kritiserar JämO för gamla öststatsfasoner och vägrar tuffare tag för lönekartläggningar. Och som när arbetstidsutredare i det största facket, istället för att veta bättre, väljer att tramsa bort tillväxt- och konsumtionskritiker.
Det är självklart att lönekartläggningar inte ensamt räddar underbetalda kvinnor. Men utan dom har vi bara arbetsgivarnas vackra tal om egna mer verksamma åtgärder. Och om insatser som skulle främja kvinnors karriärer med högre effekt än lönekartläggningar. Sånt är, om inte skrattretande, så åtminstone väldigt förvånande. Det var ju inte precis igår som oförklarliga skillnader i lön uppdagades eller kvinnor inte kunde leva på sin lön. Det är dessutom högst sannolikt något helt annat än jämställdhetslagens fel om personalavdelningar, som arbetsgivarna påstår, dräneras på resurser när dom kartlägger.

Precis som utjämnade löneskillnader har kortare arbetsdag varit ett aktuellt krav i evigheter, det senare bara ännu längre. Inget av det har bara varit tillräckligt politiskt gångbart. Också här är det en knäpp logik. Och tar vi samma logik som det tog att få 40 timmars arbetsvecka, skulle vi få sex timmars arbetsdag runt 2050. Idag pratar vi dessutom om att jobba efter pensionen som bara blir senare och senare.
Och samtidigt konsumerar vi ihjäl oss. Så mycket att vi till och med pratar om konsumtionsäckel. Och då är det riktigt dumt att en arbetstidsutredare på LO inte fattat kopplingen mellan överflöd och arbetstid – och att det behövs dras ner på båda.
Det är också ruskigt nonchalant att svara ”inge bra alltså, funkar inte, skulle förmodligen gå käpprätt direkt” på frågan om kortare arbetsdag som både ett krav och ett sätt att rädda klimatet.

För en mansålder sen ungefär spådde ekonomen Keynes att hans barnbarn bara behövde några timmars arbete om dagen för att stilla sina behov. Vi är där nu. Vi har slagit huvudet i taket. Vi måste börja nöja oss med det vi har, fördela det som finns och sluta plundra och släppa ut.
Sex timmars arbetsdag är inte – och får inte vara – en kabinettsfråga för bara S-kvinnor.

Strunt blir vetenskap och städning ger avdrag

En och annan käck reform med kvinnor som förtecken skulle sitta finns på torsdag, på den internationella kvinnodagen. Eller varför inte en reform för riktig jämställdhet? Det skulle för de första ta oss ännu längre framåt – och för det andra bli en motvikt till städavdraget, som regeringen presenterade i förra veckan.

Tyvärr. För det som i fint tal kallas för hushållsnära tjänster är inte på långa vägar en väg till jämställdhet. Tvärtom. Skatteavdrag för typiska sysslor i hemmet och som ska göras av dom som faktiskt bor i hemmet, blir bara ännu mer cement i redan taskiga strukturer.

Att vuxna inte ska behöva ta hand om sin egen tvätt, sin egen matlagning, sin egen disk eller sin egen städning, är lika dumt som att vi inte längre skulle lära barnen klara sig själva ju äldre dom blir. Det hjälper inte det minsta att skatteavdraget för hushållsnära tjänster också skulle inkludera sånt som trädgårdsarbete och gräsklippning – för samma sak gäller där.
Om städavdraget är en smäll på käften för allas lika värde, finns det annat som fungerar likadant. Det återuppväckta talet om mäns och kvinnors väsensskilda hjärnor och att detta bestämmer kvinnors och mäns plats i samhället, är ett sådant.

Egentligen skulle man bara skratta åt det 2007 finns en kvinnlig professor som hävdar att män saknar känsel i fingertopparna, och dessutom har så dålig hörsel och så begränsat synfält att dom därför inte är lämpade att ta hand om spädbarn. Och fortsätta skratta åt samma professor som hävdar att mammor ska vara hemma minst tre år, att dagis är skadligt för barn och att kvinnor som gör karriär har för testosteronstinna hjärnor.

Men tillsammans med ett grönt ljus för städavdrag, är det inte så kul. Det hjälper inte ens att professorn hänvisar till studier av råttor. Eller att professorn menar att mäns begränsade synfält också gäller dammråttor. En professor som både är kvinnlig och menar att det finns långt färre kvinnliga än manliga genier, är faktiskt inte det minsta kul.

I tider som dessa, där strunt fortfarande får kallas vetenskap, kan man helt enkelt inte tillåta att vuxna slipper vara vuxna.

Bra att det finns en motståndare

Den unga företagaren med sallad som specialitet ska sluta med det. Hon ska gå över från att servera sallad i egen bar till att jobba med mänskliga rättigheter. Över och över förresten, själv sa hon att hon skulle ”fortsätta jobba med mänskliga rättigheter” – alltså tycker hon tydligen att hon gjort det hela tiden.

Men det tycker absolut inte alla. Att som denna företagare i salladsbranschen se den egna kampen mot kollektivavtal som en kamp för mänskliga rättigheter är istället att ha fått hela världen om bakfoten. Och några mänskliga rättigheter är det över huvud taget inte alls tal om.

I dom media som gillar det hon gjort, beskrevs hon som en värnlös småföretagare. Som någon som inte såg något ljust i tunneln. Satt i ett rättslöst tillstånd. Utsatt för maktmissbruk. Trakasserad. En stackare som inte ens fick fira ettårsjubileum i salladsbaren utan aktivister utanför i protest. Och i dom media som gillar det hon gjort, är facket hennes totala motsats. En maktmissbrukare på arbetsmarknaden, som går ut i strid med tungt artilleri. Och med en ”taskig” självbild som den som företräder dom svaga i samhället.

Nu är det i alla fall slut. Efter åtta veckors blockad mot salladsbaren som vägrade skriva kollektivavtal, är det hela över. Utan att någon egentligen vann. Det blev inga kollektivavtal och den unga företagaren tar inte ens sin bar och går, hon ska sälja den. I en tid när baren aldrig haft så många kunder som nu och dessutom nyanställt, gör den seriösa företagaren slag i saken och gör det hon sagt att hon tänkte redan i höstas.

Att vägra kollektivavtal och nästan gråta i TV kan mycket väl bli ett knep som fler kommer att ta efter. Då är det bra att det finns en motståndare. Och att denna ger sig på både engagerade småföretagare, små daghem på Lidingö och lettiska byggjobbare i Vaxholm.

Det inget fel på sallader, men mycket mer än en mänsklig rätt blir det aldrig.

Först oförskämdheter och nu incitament

Det har varit mycket oförskämdheter på sistone. Fullt med folk som tyckt att dom ska vara ministrar fast dom inte ens kan uppföra sig som vanligt folk. Det finns många relevanta frågor, men frågan är vad som varit mest dumt och fel i allt det här. Att tro att vanligt folk ville ha sådana ministrar, eller att tro att vanligt folk kan nöja sig med sådana.

I vilket fall var det oförskämt det som hände. Och nu är det dags för politiken. Det som alliansen kallar incitament.

Sänkta och slopade arbetsgivaravgifter är ett sådant. Men den som trodde på alliansens fagra löften om många och snabba sådana, får vänta. Först ska EU säga om det är ok. Och det blir tidigast om några år, om det någonsin blir ett klartecken därifrån.

Under tiden ska folk lära sig vad som menas med andra incitament. Först ut är att få folk att fatta att har man inte vett att skaffa sig ett jobb, ska man heller inte ha särskilt mycket att leva på. Det måste gå fort att fatta, alltså har alliansen beslutat om två omedelbara incitament. Ett: jobbavdrag för dom som jobbar. Två: lägre ersättning för dom som inte jobbar. Därmed blir det helt enkelt hur enkelt som helst för alla att fatta. Jobba annars.

Och så finns det incitament som fungerar mer indirekt. Flera hundralappar mer i avgift till a-kassan är ett sådant. Och kombinerat med en obligatorisk a-kassa blir budskapet ännu tydligare. Betala annars. Det fina i den här kråksången är slutrefrängen om att ju större arbetslöshet i en a-kassa, desto större avgift för medlemmarna.

Häromdagen kom en annan variant: 24 år gammal och fyra års arbetslivserfarenhet är inte skäl nog för att komma in på högskolan. Incitamentet ska få fler att bli godkända i den lägre skolan. Alltså: studera även om du inte fattar, för annars. En helt annan sak är förstås att alla som både trodde och gillade snacket om ett livslångt lärande, att kunna gå mellan jobb och utbildning, nu kan glömma det.

Precis som man glömde att alla på den vänstra sidan i politiken faktiskt pekade åt vilket håll det skulle bära med alliansen.

Skratta bort eländet

När människor som inte är politiker ogillar politiker eftersom dom ogillar det politikerna gör eller säger eller får i lön eller i fallskärmande pensioner eller tar ut vid sidan om – då kan man prata om politikerförakt. Det kan vara att ta i, men att politiken skulle ha bekymmer med tilliten är i alla fall inte att ta i. Och att en alliansregering inte gör någon skillnad är dessutom sant.

Handelsministern (m) hade inte råd betala barnpassning enligt skattetabell trots både villa, sommarhus, pappa till barnen och flersiffriga inkomster. Nu återstår att se om systemet ger henne tusentals kronor i ersättning för bara åtta dagar på taburetten.

Kulturministern (m) och migrationsministern (m) har ännu inte avgått men är också dom polisanmälda för att i årtal ha struntat i TV-avgiften. Den ena för att det var kul att testa systemet och för att hon gärna ville åka dit, men det säger hon bara för några för därmed har hon ju inte ens sagt det. Den andre mest för att han tyckte SVT gör dåliga program och det bara gick att titta på TV hos andra och därför kunde dom finansiera skräpet.

Och ungdomsförbundsordföranden (s) var inte bara full utan riktigt full och bråkade med ordningsvakt och polis och vräkte ur sig så många fula ord att det uppfattades som svartskalle, och för det dömdes hon i första instans. Och miljöministern (s) som inte fick fortsätta som politiker men inte vill tillbaks till det tjänstlediga jobbet utan ska reflektera i ett år, och därför utnyttjar systemet och tar emot drygt 1 miljon skattekronor.

Moderat eller Timbroanställd eller socialdemokrat eller man eller kvinna, gör i detta ingen skillnad. Sånt som taskig moral och attitydproblem drabbar lika barn som leker så. Idag heter dom sånt som Borelius och Sjödin. Tidigare hette dom bland annat Rask och Unckel. Och om föraktet har rätt, kommer nya namn en annan dag.

Och på insändarplats i landets tidningar kämpas det om mest vitsiga utryck för eländet. Vad sägs om; eftersom jag också tänkt bli statsråd om några år så avvaktar jag också med att betala TV-licens tills jag börjar jobba.

Som om att skratta verkligen tog bort det onda. Som om det ändå inte stockar sig i halsen av alla dessa olika rättvisor.

Analysen viktigast av allt

Hur än valet gick igår, eller resulterar i på onsdag, så är det eftervalsanalyser som gäller från och med nu. Och det är bara att hoppas att man inte förlora sig i vare sig folkpartiets datorintrång eller nerrivna valaffischer. Båda står för ett ruskigt nederlag för fair play i politiken, det ena mycket mer än det andra, men man får allt vara bra enkelriktad för att tro att sådant ger vinst eller förlust. Eftervalsanalyser är faktiskt både svårare och viktigare än så.

Och om man utgår ifrån att väljare både kan och vill hålla många sakområden i huvudet samtidigt. Och att det som avgör hur folk slutligen också röstar, är om politiska partier förklarar hela sin politik och inte dom käckaste och mest lättsmälta delarna. Och om man utgår från det – då är eftervalsanalysen delvis klar. Då var det alldeles för många politiska program i punktform och rubriker. När det istället ska vara mer information och bättre information. Och program som håller på både bredden och längden.

För vart tog EU-frågorna vägen, om bland annat tjänstedirektivet, 11-timmarsregeln på arbetsmarknaden och en ny grundlag – eller vi kanske inte kan påverka? Och varför blev det så lite sagt om konsumentpolitiken, eller ska den hamna i samma byrålåda som kulturen, och vem har i så fall bestämt det? För att inte tala om integrationen som mer eller mindre kvävdes ihjäl i ambitionen att hålla rasisterna utanför. Och bostadspolitiken, som bara handlade om fastighetsskatt eller inte.

Och klimatfrågan, hur i all världen kunde så många politiker i en så välbevakad valrörelse som denna komma undan så lätt och göra det till en fråga om högt eller lågt bensin- och elpris?

Om klimatfrågan ändå avgjorde valutgången var det inte för att politiken tog sitt ansvar. Och om den inte spelade roll, ja då lyckades politiken sälja precis så mycket konserverad gröt som den ville. Och den eftervalsanalys som i så fall inte klargör det, gick aldrig riktigt på djupet.

en kan ju alla dom väljare som också glömde eller struntade i också ta sig en funderare. Att skylla på för lite eller för dålig information har många sanna poänger men är ändå en riktigt dålig ursäkt.

Fyra år med Reinfeldt

Förra valet dog dom gamla moderaterna delvis därför att Uppdrag Granskning besökte deras valstugor. Idag kan man undra om socialdemokraterna ska gå samma väg bara därför att statsministern skaffat sig en herrgård.

Det gör sig inte med en socialdemokratisk statsminister i en herrgård, faktiskt inte med någon sosse över huvud taget. Det rimmar illa och det luktar illa och visar ojämlikhet inför både lön och mödor. Men att gå från att tycka illa om sossar i herrgård, till att hjälpa alliansen att rasera välfärden och införa ett systemskifte, är att göra sig själv den största otjänsten. Och dessutom nått som alla får lida för.

Fyra år med Reinfeldt är inte att leka med. Och det är det söndagens val handlar om. Ett val som ställer saker på sin spets, ett antingen eller. Antingen ett samhälle som alla bygger upp för att alla ska få del av det, eller ett samhälle med privata lösningar, marknadskrafter och klassklyftor. Att göra det alliansen nu gör, sakta men säkert byta ut det offentliga mot det privata, är något som attraherar alliansens bröder och systrar så till den milda grad att dom både slarvar med verklighetsbeskrivningen och blånekar om konsekvenserna av sin politik.

När ingen kan leva på det som i alliansens Sverige återstår av det som alla en gång betalade solidariskt till, till exempel A-kassa, föräldrapeng, sjukpeng eller förtidspension – då finns det ingen anledning för höginkomsttagaren att fortsätta betala till det gemensamma. Får man inget för det, skaffar man sig sina egna privata lösningar och alternativ. Resultatet blir låglönemarknader, privata försäkringar för dom som kan betala och en ojämlik vård, skola och omsorg.

Alliansen kallar sin politik för att upprätthålla arbetslinjen. Sanningen är att dom skjuter skarpt mot det mest grundläggande i vårt samhällsbygge. Mot facket, A-kassan, kollektivavtalen och jämlika löner. Mot hela socialförsäkringssystemet och mot alla dom välfärdstjänster som vi idag har i form av till exempel dagis, skola, tandvård och sjukvård.

Måste kvinnor gå ner i tid för att hinna städa hemma, sa Maud Olofsson i TV på frågan om varför hushållstjänster ska skattesubventioneras för att välbeställda inte tycker sig ha tid att städa själva. Det var dumt sagt av centerledaren, men bra. Det sa en hel del sanning om vilken jämställdhet och vilken arbetslinje alliansen i grunden faktiskt kommer att upprätthålla.

På söndag handlar det inte om herrgården i Sörmland. På söndag handlar det om att ingen ska behöva gå igenom fyra år med Reinfeldt bara för att några ska fatta vad dom redan nu borde ha förstått om högeralliansens politik.

Hur egoistisk får man vara?

Hörde något av EU-debatten i lördags? Eller var kanske för upptagen med att räkna ut egna fördelar med en helt slopad fastighetsskatt? Skulle inte förvåna i så fall. Den här valrörelsen lockar inte fram det bästa hos folk precis. Eller så är egoism och självupptagenhet inget obehagligt, och det som borde vara skelett i garderoben i stället helt okej.

Ta mamman som på frågan om föräldraförsäkringens längd, på fullaste allvar sa att hon mycket väl kunde tänka sig vara hemma med sitt barn i sju år. Om det sen skulle fixas med en föräldraförsäkring eller ett vårdnadsbidrag, var något oklart, men hemma tyckte hon att man skulle få vara.

Eller ta hela alliansen. Som ropar usch och fy så fort dom hör ordet försäkring, för det är ju detsamma som bidrag tycker dom, och sådana ska man inte ha. Och allra värst tycker dom om A-kassan. Och föräldraförsäkringen ska kortas, med fyra månader enligt alliansens starkaste parti. Det är för övrigt en knepig pedagogik dom håller sig till i alliansen. Dels ogillar dom bidrag, dels inför dom nya. Men vem vet, kanske är vårdnadsbidraget en vårdnadsförsäkring när allt kommer omkring.

EU-frågan är en av det här valets glömda frågor. Det är inte bra av flera skäl. Men också för att även i den frågan blir skillnaden mellan höger och vänster väldigt tydlig, alltså mellan synen på folk och folk. Eller om man så vill, mellan egoism och inte egoism. I radions EU-debatt i lördags kunde man till exempel än en gång höra hela alliansen tala klartext om låga löner på arbetsmarknaden. Sådana ska vi ha sa dom, men inte bara det. Man var också helt överens om att kollektivavtal inte ska behövas för anställda som jobbar här tillfälligt. Hur länge tillfälligt är, hade man ingen aning om.

Alliansen ser sig som ett regeringsalternativ, och går valet deras väg kommer dom också att hålla i ordförandeskapet i EU 2009. Och på det bordet kommer inte bara arbetsmarknadsfrågorna att landa. Dit kommer också den viktiga klimatfrågan. Och där vet vi var moderaterna står. Eller kanske inte ändå, för moderaterna talar inte miljöpolitik på hemmaplan, så hur ska dom då kunna göra något vettigt i EU.

Men det är inte bara politiker i alliansen som tycker illa om försäkringar och arbetsgivaravgifter eller som ser miljöfrågan som mindre viktig. Ska man tro opinionsundersökningar finns det också väljare som gör det. Och man skäms. Över att folk tydligen kan stava till solidaritet, men inte verkar ha det i kroppen. Och över att vissa plånböckers tillväxt skulle vara viktigare än att andras minibörsar ens klarar vardagen.

Kan skönhet avgöra ett val?

Vad är väl ett väl genomarbetat valmanifest om det ändå bara är skönheten som spelar roll och; har vi det som dom har det i Finland? Vi hade ju en gång en Westerbergs-effekt, kan någon fortfarande ha en sorts släng av det?

Har självaste politiken kanske själv fallit offer för det sexualiserade samhället, trots att ingen verkar vilja ha det och alla verkar tycka att det faktiskt gått för långt. Utom moderaten som ansåg det helt okej och accepterat att dra igång sin personvalskampanj på nattklubb med hjälp av lättklädda kvinnor. Han menade säkert att rikta blickarna på något annat än en kampanj som i övrigt inte innehöll något att locka med, men inte ens det kan faktiskt bli en ursäkt.

Då, på Westerbergs tid, hette det svärmorsideal och att kvinnor skulle lockas att lämna både sitt tidigare partival och sitt vanliga förnuft för Bengt i folkpartiet. Idag pratas det om att bruna ögon på Reinfeldt skulle ha en liknande effekt. Det är sant att ögonen på Reinfeldt är bruna, men sen är det tvärt slut. Det som skulle likna Westerberg, gör det inte. Och detsamma gäller för en skönhet som enligt undersökningen i Finland kan avgöra ett val.

För hur gulligt det än är med brunögda, så är precis allt i Reinfeldts politik något helt annat. I den ska varken a-kassa eller sjukförsäkring gå att överleva på, hur långt det än är till nästa jobb eller friskskrivningen. Med den blir nya jobb låglönejobb, och ungdomar får det förmodligen allra värst. Med den ska föräldrar tvingas avstå fyra månader i föräldraförsäkringen och dom månader som blir kvar ersätts med 75 %.

Och bland det allra senaste finns det faktum att bara femton kommuner i landet får lägre fastighetsskatt, och allra mest ska dom i Danderyd och Lidingö, Solna, Sundbyberg och Vaxholm tjäna. När detta skrivs har Reinfeldt inte svarat offentligt på självklara frågor av en sådan bostadspolitik men allianssystern Maud Olofsson var lika glad som vanligt och sa ”det är ju där som problemen finns, låt oss lösa det då”.

Om man väljer att bortse från folkpartiets profilskolor och disciplinära åtgärder mot alla andra elever, så måste väl ändå Olofsson glädje trots allt vara ett av dom större problemen också för en med bruna ögon. Lägger man därtill kristdemokraternas egen variant på fastighetsskattens slopande, och som gör att glesbygdskommunerna (och som kd säger man ömmar för) får betala ännu mer, medan en Danderydsbo ska kunna tjäna så mycket som 30 000 – då borde ingen ögonfärg i världen kunna slå det valmanifest som socialdemokraterna gjorde offentligt i förra veckan.

Att välja mellan snygg eller osnygg i politiken, ska man passa sig noga för att göra. Ögonfärg eller annan individuell fägnad hör inte dit. Läsa på, lyssna och jämföra är det som gäller. Det är möjligt att någon kommer fram till att fördelningspolitik och väl färd åt alla inte är något för en själv, men då hör man också hemma i alliansen.

Och sen kan man ju försöka förklara för nästa generation hur man egentligen tänkte.

Först så går det upp…

Det politiska läget är som vilken berg-och-dalbana som helst. Än går det upp och än rasar det utför. Och ibland beror det på i vilken vagn du sitter, för hur mycket det känns av varje. Men det är förstås skillnad på nöjesfält och andra fält. Och ska vi prata opinionsundersökningar spelar det roll också hur semestern ter sig.

Vem som är hemma när telefonen ringer, och vem som har fast telefon i fritidshuset, för att inte tala om vem som över huvud taget har ett fritidshus; kan avgöra en hel opinionsundersökning som inte ringer mobilsamtal. Och i en semestermånad som juli blir denna realitet ett riktigt bekymmer. Till och med så mycket att en och annan statsvetare inte ens tycker det är vettigt att tolka dess resultat – risken för snedfördelning är uppenbar. Man kan gott undra varför det ens görs opinionsundersökning under sådana förhållanden.

Men, som man säger till Helge, så är det ändå procenten som gäller. Och det får alltså vara hur mycket semester och hur många grundfel i undersökningen det vill en julimånad 2006. Ingen med både hjärta och hjärna åt vänster gillar läget när procenten sägs visa den lägsta siffran på så länge som 1914. Men att det skulle vara svårt att vända något sådant, inte alls.

Inte med moderaterna, som vill vara så nya att dom vid sidan om alla lägre ersättningsnivåer också stryper fyra månader i föräldraförsäkringen och totalt förnekar till och med miljöfrågorna. Inte med kristdemokraterna, som vill ha så mycket vårdnadsbidrag och kärnfamilj och dom till och med gör skillnad mellan människors värde och rättigheter för att få det att gå ihop. Och inte heller med ett folkparti som blivit så taggig och hård i sin liberalism att dom ska fixa både integrationen och en bättre skola med hot istället för morötter.

Och så har vi centern; som i sin ambition att vilja förändra allting, hoppar av energiuppgörelsen och hittar på nya anställningsvillkor för den unga generationen. Sverige är sjukt, tycker centern.

Och med det sagt, är dom inte ensamma i alliansen om att tala osanning. Och man kan gott undra hur dom ska kunna regera.