Sista ordet är inte sagt

Mjuka linjer men tuffare villkor, så sammanfattar många partikongressen som var en jobbkongress och som avslutades igår. Och visst – mycket landade i mycket tydligare riktlinjer, föräldraförsäkringen inte minst. Men mycket kom också av sig, kravet på sex timmars arbetsdag försvann till och med helt.

Förevändningen till det senare är att varje arbetad timme behövs. Men riktigt så enkelt är det inte, och långt ifrån alla socialdemokrater är överens om att det var bra och rätt gjort att kasta sextimmarskravet i papperskorgen.  Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har ju inte precis stärkts, det är ju inte så att heltid är en rättighet för kvinnor, och inga arbetsplatser blir heller mönsterarbetsplatser av sig själva. Särskilt inte med snart fyra år med helt fel regering för både kvinnorna och jobben.

Då ger det största oppositionspartiet upp kampen. Då, och för första gången i partiets historia, stängs dörren för en generell arbetstidsförkortning. Med argumentet att varje arbetad timme behövs. Fast ingen tror nog på riktigt att sista ordet är sagt. Dels är partiprogrammets skrivningar orubbade än så länge, dels och tack och lov, finns det tillräckligt många kärleksfulla kritiker i S för att kampen inte ska sluta här och nu. Bland andra S-kvinnor och SSU är några som inte ger upp.

Lite för passivt är partiet också fortsättningsvis i skolfrågan, i alla fall i den om friskolor, vinster och aktieägare. Dom nya riktlinjerna innebär förvisso tuffare villkor och en majoritet av socialdemokraterna är nog mer än nöjda att det blev så. Men också här finns fortsatt kärleksfulla kritiker. Som helt vill förbjuda vinster i friskolor och ge kommunerna ett avgörande inflytande när nya får för sig att starta.

Desto roligare blev riktlinjerna för föräldraförsäkringen. För den blir tredelad och med allt på en gång. Fyra månader för varje vårdnadshavare och fem att dela på. Det ska bli kul att ta med ut, inte minst i debatter om vårdnadsbidrag och familjelycka á la KD.

Som det blev med föräldraförsäkringen – så ska ett feministiskt parti tala. Och så som Mona Sahlin talade på kongressen – så ska nästa statsminister tala.

Med fler unga i politiken, och med förtroendeuppdrag dessutom, kommer S att ha hela framtiden för sig och alla ungdomar med sig. På väg mot världens bästa välfärd och tillsammans med två andra rödgröna partier.

Ingen ledning i Östersjön heller

Det är detaljerna som gör det. Som ordet ska. Alltså ska vi göra oss kvitt olje- och kolberoendet. Det är konsekvensen av FN:s klimatpanel, det säger vetenskapen. Men vi andra då, vad är vi beredda att avstå? Och hur kan någonsin en gasledning i Östersjön bli ett alternativ?

Enligt FN:s klimatpanel IPCC hade vi ungefär åtta år kvar för två år sen. 2015 måste utsläppen ha börjat minska istället för att öka. Vi kan inte ens vänta till nån gång mellan januari och jul 2015. Och år 2020 måste vi ha minskat utsläppen till 40 procent.
Om livet på jorden inte ska bli två grader varmare alltid och överallt, och om det nu är det vi inte vill ha.

Hade jorden självt haft vetorätt skulle människan tvingas att helt sluta släppa ut, och göra det nu. Men på jorden blir det som vanligt tolkningar istället för ska. På jorden ger ledarskap sig själva ännu mer utrymme: byter ut ska till till nått eventuellt kanske som i alla fall inte är omedelbart förestående. Och innan dom säger nått alls har det gått eviga tider.

På jorden leks det i stället med siffror, och i slutänden med liv. Därför handlar rika industriländers löften, i bästa fall, bara om att minska utsläppen till 15 % till år 2020. Både procent och årtal är helt fel, dom har inte alls med varandra att göra. Och en gasledning i Östersjön är bara ännu ett uttryck för samma sorts ledarskap och samma sorts lek, och lika dåliga allihop.

Alltså har alliansregeringen bara börjat mumla, men det ligger redan ett jättelager med pipeline i Karlskrona. Alltså är Karlshamns kommunledning tyst, trots att den som remissinstans kunde göra nytta. Alltså är Länsstyrelsen i Blekinge detsamma, för att, säger den, miljögifterna drabbar bara Gotlandskusten och Bornholm; att Blekinge är en del av allting tycks inte spela heller Länsstyrelsen nån roll.

Och medan gasprojektet rullar på som om ingenting kan stoppa det, har förhandlingarna inför klimatmötet i december inte ens kommit halvvägs. Den rika världen snackar och lovar, men just nu går vi mot en värld med tre grader mer i medeltemperatur.

Jorden har inte tid med såna fegheter, den kan inte längre acceptera att rockar är lika ombytliga som vindarna. Jorden behöver en omställning nu och det är inte våra barn som ska stå för den.

Det är inte dom ska göra vårt jobb, inte dom som ska ta vår skit.

Inte fel kräva jämställt

Reinfeldt och alliansen behöver bara mumla om ett fjärde jobbskatteavdrag, och en hel hög med positiva synpunkter dräller in. Annat är det med jämställdheten. Ingen kan prata om den utan att få, om inte på käften rent faktiskt så i alla fall bildlikt.

Så när socialdemokraternas Mona Sahlin både vände sig till och pratade om halva befolkningen gjorde hon flera saker fel. Hon skulle pratat om nått annat och inte bara försökt vinna kvinnorna och, vilket är nästan brottsligt idag, inte glömt medelklassen.

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet. Och ska man ändå envisas ska man, enligt kommentarerna, definiera jämställdhet som social ojämlikhet eftersom kön hör ihop med klass och klass med kön.

Trots att det är med jämlikheten som med jämställdheten, alla vet att den inte finns den heller. Och trots att man inte behöver vara vänster för att inse att klass också är kön. Och vadå medelklassen – det är väl den som ska orkar lyssna och förstå andra – det finns faktiskt människor som inte tjänar på varken jobbskatteavdrag eller en alliansregering.

Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?

Eller kanske ska kvinnor fortsätta jobba deltid oftare än män. Fortsätta stanna hemma med barn, både när barn är små och sjuka. Fortsätta vara i absolut majoritet bland ensamstående föräldrar.
Inget politiskt parti, och inte heller (S), plockar hem särskilt många guldstjärnor när det gäller jämställdhetsarbete. Att upprepa klyschan om att vi kommit långt är varken sant eller tål längre att höras. Vi har ingen jämställdhet idag. Så är det. Men just nu har vi i alla fall en partiledare som vill ändra på det, som ställer ut löften och gör det högt.

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.

Förbud att könsstympa

Enligt uppgift kostar det 10 000 kronor i Blekinge för pojkar att bli omskurna. Och därmed också sagt för vuxenvärlden, däribland föräldrar, att göra övergrepp och helt klart bryta mot FN:s Konvention om barnets rättigheter. Som kallas barnkonventionen i folkmun men som folk ändå inte bryr sig om på riktigt.

Vi kan vara hur upplysta vi vill, skriva under hur många tjusiga rättigheter som helst, men inget spelar roll. Religionsfrihet ska tydligen vara detsamma som förtryck, våld och död – och ingen ska få säga emot. Med religioner som skäl blir det på nått oförklarligt sätt självklart att människor ska lida, och att könsstympa pojkar är bara en av alla hemskheter.

Det finns medicinska skäl för omskärelse, men då är situationen speciell. Och det kan kanske stämma att till exempel risken för njurbäckeninflammation hos omskurna pojkar är mindre än en tiondel och risken för hiv-infektion är 75 procent mindre – för till sådan kunskap hänvisar försvararna.

Men att könsstympa pojkar, så små att dom inte ens lärt sig prata än och ännu mindre förstå konsekvenser, kan inte vara något annat än förbjudet. Både utanför och innanför sjukvården. Sen, när pojkarna blivit så pass stora att dom själva förstår och därför också själva kan välja, ja då handlar det om var mans rätt att fatta egna beslut.

Det ska, säger konventionen, tas vederbörlig hänsyn till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden när det gäller barnets skydd och harmoniska utveckling. Samtidigt ska rättigheterna i konventionen respekteras och tillförsäkras utan åtskillnad av något slag, inte ens religion.

För barn ska också höras, har rätt att få uttrycka sina åsikter och få dom beaktade. Barn har rätt att bestämma över sin kropp, sina känslor och sina tankar.

Som i så mycket annat är det synen på människan som måste ändras i grunden. Men ger vi tillåtelse här eller där eller under vissa förutsättningar, får vi aldrig en sådan förändring.

Det ska vara brottsligt att omskära även pojkar av religiösa skäl, först då kan mörkertalet minska och även pojkar slipper skadas eller dö för att ingreppet gjorts av okunniga eller slarviga. Läkare och vårdpersonal som vägrar omskära för föräldrarnas skull gör det enda rätta.

Av det enkla skälet att stympning av kön, flickor eller pojkar, är fullständigt oacceptabelt.

Inte en gång till!

”Vi vill inte höra det fler gånger. Att barn utvisas från Sverige med åsidosättande av FN:s barnkonvention och med argumentet att Sverige visserligen ratificerat konventionen men ej omvandlat den till lag.”

Där har ni inledningen på en ytterst angelägen motion från socialdemokratiska kvinnor i Karlskrona och Blekinge – och besvarad med ett rungande ja på S-kvinnors förbundsmöte. Det betyder inte att världen förändras nu eller ens inom kort, men det betyder att något åtminstone börjat.

Att inte omvandla konventioner till lag har blivit något av en smaklös tradition i svensk politik, och den om och för barn är bland dom som vi tar allra minst hänsyn till. I praktiken innebär det att alla talar varmt, och särskilt i valtider, om barns rättigheter – så länge inga andra eller andras rättigheter kommer ikläm.

I den stund det verkligen gäller, då räknas barn mindre. Och vi försvarar dessutom vårt sätt att göra med att barn visserligen har en konvention som vi visserligen var en dom första att skriva under eftersom ju också barn ska ha rättigheter – men som faktiskt inte är lag.

Enskilda kan vilja sätta barnen främst men i det stora hjälper det inte. Vilken kommun kan till exempel säga att här går alltid barns rätt före? Som, och som motionen också tar upp: barns informationsrätt, barns medbestämmanderätt, barns rätt att det i underlag för politiska beslut också ska ingå ett barnperspektiv. Finns det i verkligheten? Nej. Kommuner är inga undantag dom heller.

Oavsett politisk hemvist, profession, ansvar eller nån annan uppdelningsmodell, skyller vi våra gemensamma brott mot barnkonventionen på att den inte är en riktig lag och därför alltså inte kan gälla eller spela roll. Den som ändå vill hävda barnkonventionen får helt enkelt Föräldrabalken eller någon annan lag- eller bindande avtaltstext i huvudet. Varken här eller där är barnkonventionen viktig nog att bli något annat än den just nu är: en portalparagraf helt utan egentlig makt.

När lagar inte räcker till är det alltid dom svagaste och mest utsatta som drabbas, och när lagar inte ens finns kan det givetvis inte vara annorlunda. Men nu kräver i alla fall socialdemokratiska kvinnor en offentlig utredning för att förbereda ett lagförslag för att omvandla FN:s barnkonvention till lag.

Den som är emot får väl bo nån annanstans.

Vägen är allt, målet ingenting

Så är Björklund på gång igen. Med skolan och med krav på ny lagstiftning. Och som vanligt använder han sin metod.
Och som vanligt blir det därför fel. För som Robban Broberg så fyndigt sjöng så är målet ingenting, det är vägen som är allt.

Att vägen är allt och inte bara för skolan har blivit ruskigt klart med alliansen. Höginkomsttagare har fått mycket kvar efter skatt men även låginkomsttagare har fått skattesänkningar som kakbit och jublar så gott dom kan och för sin egen skull. Bättre en krona i egen plånbok än att dela den med en granne som behöver.

Jobbskatteavdraget är både bov och förklaring till varför folk i opinionsundersökningar fortfarande tycker att Reinfeldt är bättre än Sahlin. Det är ironiskt, för att inte säga förödande. Och ännu värre blir det på sikt. Eftersom det är vägen till som avgör hur både det och vi ser ut när vi kommer till målet.

Samma gäller Björklund senaste om skolan som bland annat ska ge Skolinspektionen större tänder att sätta i dom skolor som inte sköter sig. Det kan visserligen och verkligen behövas, och här är friskolor inga undantag, tvärtom. Så försvarar Björklund också sin idé med glädjebetygssättningar, religiös indoktrinering och obehöriga lärare. Och så långt låter det också bra, vägen känns okej och målet likaså.

Men Björklund vill också in och pilla på skolornas kvalitetsredovisningar om målen och, viktigast av allt, vägen dit. För Björklund litar inte på skolans egen redovisning, ser dom som nått administrativt onödigt och vill att Skolinspektionen ska inspektera mera istället.

Hur skolorna ska visa och fixa kvalitén ska kommunen själv bestämma, tycker Björklund, och slänger allt som visar vägarbetet till kvalité och likvärdighet åt vargarna.

Hur många som bryr sig om redovisningarna kan alltid undras, men att ytterligare en inspektion då och då skulle vara ett bättre instrument? Inte med Björklund vid rodret samtidigt i alla fall. Det blir snarare med skolan som det ska bli med jämställdheten. En uppryckning i form av en ny intetsägande rapport vart tredje år.

Och under tiden händer ingenting. Inte med resurserna till skolan. Inte med lärartäthet och pengafördelning efter behov. Likvärdigheten blir noll och barn far illa.

Men friskolorna är kvar. Med glada betyg som en del av marknadsföringen och vinster till ägarna.

Herrar kardinaler och biskopar

Det finns en religiositet intill gränser som ingen vettig människa begriper eller accepterar. Eller ens skulle få för sig att bara försöka göra. Herrar kardinaler och romersk-katolska biskopar inom Vatikanen är ett sånt exempel. För den och dom spelar det ingen roll vad som händer eller vem det hänt.

Inte ens att en nioårig flicka blir gravid därför att styvfadern våldtog henne. För vad gör en biskop då, och vad händer i Vatikanen? Jo, biskopen bannlyser mamman och läkaren som utförde aborten, och högborgen försvarar. Ingen av dem lyser vare sig den ena eller den andra förbannelsen över förövaren. Han blir i stället förlåten.

För sånt finns inga som helst argument för, och att förstå är det inte tal om, inte en chans. Och det gör inte heller folket i Brasilien, där flickstackaren kommer ifrån, och givetvis inte vi heller. Men hur mycket vi reagerar är nått annat, och om det räcker. Den sista droppen brukar mest få en och annan bägare att rinna över men långt ifrån alla och inte dom man tror.

Det är som Barnkonventionen och förklaringen om mänskliga rättigheter, och kvinnodiskrimineringskonventionen och konventionen om dom medborgerliga rättigheterna. Och en massa andra dokument och direktiv om samma självklarheter, och som tagits fram för att dom både ska gälla och förhållas till. Det är mest papper alltså.

Att hela världen mest verkar bestå av antingen ytterligheter eller dumheter blir inte mindre sant av att i samma stund som den nioåriga brasilianska flickans helvete blir mer allmänt känt i detta land, då föreslår Folkpartiet nya städavdrag för barnfamiljer. Så stegar man nämligen framåt mot mer och bättre jämställdhet enligt Björklunds glada ekvation.

Som man räknar frågan får man väl antagligen svar, eller hur det nu var med dom politiker vi sägs förtjäna. Men är det verkligen vårt fel att vi har en skolminister som inte kan dela ett hushållsjobb på två utan att plocka in en tredje? Fast visst: det går att stänga ute en hel publik från en tennismatch men det går tydligen inte att avstå från en OS-invigning i Kina.

Så nått knepigt är det allt; med alla ord, papper och gränser för vad vi tål. Igår var det förresten Internationella Kvinnodagen, igen. Och droppen, alla droppar om vi ska vara ärliga, har nått stenen för längesen.

Och i Vatikanen är det också som vanligt.

Alliansen ser inte nollorna

Det bekändes färg i förra veckan. Kärnkraft blev lika med Maud Olofsson. Som tror att det också är lika med centern. Men är det, och är det bra? Annat än att alliansen, i och med detta, borde bli ytterligare ett parti mindre. För kritiken kommer ju inte bara från alla utomstående som inte vill ha kärnkraft, det vill inte alla i centern heller.

En gång var centern inte bara ett miljöparti, utan också emot kärnkraft. Och den gamle partiledaren Olof Johansson sa i TV så sent som timmarna innan Olofsson gjorde det motsatta helt klart, att kärnkraft inte hör framtiden till.

Men nu, med ett nytt ledarskap i centern, gör den det: är man utsedd för att ta ledarskapet är man, och ibland måste man ta beslut i mindre grupper, är Maud Olofssons egen förklaring.
Alltså blåser det nu på partiledare Olofsson ungefär som det gör på partiledare Göran Hägglund. För precis som kristdemokraternas politiska snubbeltråd, den högst egna synen på könsneutrala äktenskap, inte försvinner hur mycket partiet än älskar kärnkraft – så kommer inte heller Olofssons radioaktiva Ja att göra det.

Kärnkraftslycka är å andra sidan inget nytt om man talar alliansen, men fick ny fart med Hägglunds kärleksförklaring och Olofssons gensvar, dessutom miljö(!)ministerns! Och sen förra veckan är hela alliansen jättesamlad. För att ta ansvar för framtiden, säger dom.
Men det är bara tragiskt och förfärligt. För framtiden, och för allt och alla. Ett monumentalt svek, som öppnar för kaos, fler miljöskador och mer livsfarligt kärnavfall, säger bland andra Naturskyddsföreningen.

Och man kan bara instämma, och verkligen undra vems framtid alliansen snackar om? När nästan allt som inte heter kärnkraft äntligen skulle kunna ha en framtid, då ska alliansen göra tvärt emot. När vi trots allt fortsätter att sätta barn till världen, då ska alliansen göra den ännu farligare.

Det är som om dom inte fanns, alla generationer som ”vi” lämnar allt radioaktivt avfall till. Avfall som det inte ens finns säkra metoder för – och då måste det ligga i 100000-tals år. Det är som om alliansen inte såg alla nollorna för alla nollorna. Eller så har det med ledarskapet att göra; utsedd för att ta ledarskapet, sa ju Olofsson.

Provocerar gör dom i alla fall, allihop, inte bara Maud Olofsson. Och pratar om barn och gråter när det handlar om radioaktivt avfall.

”Jag är inte rasist, men…”

Den något skadade upphovsrätten på nätet är ingenting jämfört med hur yttrandefriheten förvanskas på samma ställe. Men det finns också gobitar. Som att ”Sverige har många små rasister som inte vågar mer än att skriva på internet.” Så sant så. Och det lilla ordet ’små’ är mer än passande, det förminskar dom ytterligare som människor.

Dom har inga namn när dom häver ur sig på nätet och gnäller och klagar, förvränger siffror och verklighet, spottar och fräser över barnkonvention och artiklarna om mänskliga rättigheter. Och det är ständigt detta: vi ska inte vara världens samvete, vi kan inte ta hand om alla, vi ska ta hand om våra egna; våra egna gamla, våra egna sjuka, våra egna ungdomar, våra egna barn.

Men dom tar gärna till både konventionen och rättigheterna när det kniper för dom själva. Liksom skattekronorna, som dom kräver sin rätt till. Att dom själva skulle förvägras hjälp när deras egen inbetalda del är slut, den tanken finns inte. Bara när andra människor kommer på tal. Människor som inte anses likadana och som därför ska klara sig själva oavsett vad som hänt, och som absolut ska skickas tillbaks med omedelbar verkan.

För dom är det helt i sin ordning att en nioårig flicka ska lämna sin mamma och sin fosterfamilj och avvisas ensam till en biologisk pappa och farmor, oförmögna och ovilliga att ta hand om henne. Och att en 16-årig flicka ska lämna det skyddande boende hon har och avvisas samtidigt med sin biologiska pappa, han som slagit henne. Och dom upprörs heller inte som vi andra över det faktum att häktespersonal stänger och låser dörren när ung människa hängt sig och att det därför går nio minuter innan han tas ner av av ambulanspersonal.

Har vi ett Migrationsverk så har vi, tycker dom. Och finns det inga tydliga regler ska ingen avkrävas att göra en insats hur mänsklig den än kan vara och även om den skulle rädda liv. Det är med såna små människor mitt ibland oss som vi nu ska ha ännu en god och fröjdefull jul. Köpa julklappar som vi inte behöver, mat som inte är riktig mat och en gran som vi sen kastar ut tillsammans med allt annat. Samtidigt som vi kastar ut människor till ett liv som inte är ett liv.

Men antingen fattar vi att alla människor har lika värde eller så tycker vi inte det. Det finns inga mellanlägen. Och ingen ursäkt som heter jag är inte rasist men.

Det är inte lätt att vara människa. Men nån jäkla ordning får det vara även på det.

B som i Barnkonvention

Barnkonventionen börjar på B, precis som Billström. Men det är också det enda. Den migrationsminister vi förärats i och med alliansen har inget som helst med Barnkonventionen att göra. Fast han borde ha det, ytterst ansvarig som han är för alla beslut som tas i Migrationsverk och Migrationsdomstolar.

Det som händer i Karlshamn är minst sagt mycket märkligt. En dotter i en familj med adress Kroatien innan Sverige, lever i skyddat boende sen två år tillbaka därför att hennes förälder till pappa misshandlar henne. Men nu ska hjälpen avbrytas, behandlingen ta tvärstopp. Nu ska hon avvisas till samma land som hennes misshandlare till förälder. Det enda hon slipper är att sitta på samma plan som honom.

Bakgrunden blir ännu märkligare om man lägger till att ett nyligen fött syskon var helt okänt för Migrationsverket och att överdomstolen beslutat att även detta barn ska avvisas. Det är emot allt som är gängse och regler: ett barn med permanent uppehållstillstånd ska inte avvisas och heller inte skiljas från sina föräldrar. Men domstolen frågade aldrig, den prövade inte ens asylskälen, slog bara klubban i bordet.

Och Migrationsverket är nästan knäpptyst. Svarar inte ens på skriftliga frågor från en självklart förvånad och upprörd socialnämnd i Karlshamn, och dess vädjan om inhibering vände med posten och avslogs samma dag. Verkets presschef låter dock meddela att fallet, alltså den misshandlade flickan, inte når inte upp till lagens krav på synnerligen ömmande omständigheter.

Tobias Billström är inte heller helt tyst, men så försvarar han också avvisningen av den slagna flickan. Har man lämnat in en asylsansökan som grund för uppehållstillstånd är det skyddskälen i den ansökan man prövar, är ett av några citat vi hör och ser från ansvarig minister. Att det är fullt möjligt att åtminstone ge tillfälligt uppehållstånd med hänvisning till den lag som i två år nu skyddat flickan, är inget Billström hänger upp sig på. Halvt ihjälslagen eller bara misshandlad hör alltså inte hit enligt Billström.

Så nu ska Kroatien lagföra den slående pappan, nu ska pappan få vad han förtjänar, nu ska Kroatien ge flickan skyddat boende, nu kan flickans liv bli ett liv igen. Tro det den som vill. Det vore ju detsamma som att Billström menar det han säger om att vi ska ta hand om ensamma flyktingbarn.

Eller att en flicka, dotter till Billström eller Svensson, inte heller får fortsatt asyl i form av skyddat boende.

Logiska kullerbyttor i kd

Hur kul kan det vara att slå huvudet i en 4%-spärr gång på gång? Inte kul alls kan tyckas, och det gör inte heller kristdemokraterna. Men dom ändrar sig inte heller hur som helst. Och inte ens om det gäller något så okränkbart som människovärdet.
Bättre då, verkar i alla fall partiledare Hägglund tycka, att prova en logisk kullerbytta.

Men sånt går inte ihop. Och ska inte heller. Dels för att logiska kullerbyttor inte går ihop. Men mest för att partiet i grund och botten ändå är samma gamla parti som det alltid varit. Hägglund kan alltså prata och kullerbytta hur mycket han vill om civilrättsliga äktenskap, men så länge kristdemokrater inte accepterar könsneutrala äktenskap blir det ingen förändring i grunden.

Att vara kristdemokrat är och blir även fortsatt detsamma som att aldrig acceptera något annat än heterosexualitet. Det och endast det är det normala, det som ska gälla, det som ska accepteras. Och när fortplantning står över allting annat blir äktenskap och familj därefter – och för kristdemokrater alltså fullständigt oförenligt med både homosexualitet och familjer utan mamma-pappa-barn.
Kristdemokraternas värld blir en värld där alla människor både ska ha lika värde och lika rättigheter – och ändå inte.

Det är som med dom logiska kullerbyttorna: dom håller inte heller ihop, bildligt talat kan både ben och armar spreta åt alla håll. Fast visst, som bild över kristdemokratin är det kan ske inte helt fel bild. För just nu sprattlar dom febrilt, letar desperat efter kompromisser till och med i sina profilfrågor, gör allt för att överleva. Och inte bara i en alliansregering utan över huvud taget som politiskt parti.

Det kan inte vara lätt vara kristdemokrat när både tiden och opinionen rinner ifrån, och fortare och fortare går det. Och värre kan det mycket väl bli för Hägglunds desperata försök att rädda det som räddas kan i en av partiets viktigaste frågor går inte helt hem i det egna gänget.

Och precis det säger en hel del om kristdemokrater. Att inte ens i en fråga där till och med kompromisser är fullständigt oförlåtna ändrar dom sig.

Elever ska också sätta betyg

När skolminister Björklund ska göra om skolan för att få bort det han kallar flumskola, då är det eleverna som får ta smällen. Då ska det vankas mer och hårdare disciplin och betyg, både tidigare och oftare. Men betyg åt andra hållet, för att få nån slags ordning och reda också där, nej se det vill inte Björklund.

Och sorgligt nog får Björklund medhåll från fackligt håll. Det finns kursutvärderingar, elever ska inte sätta kryss, inte göra personlighetstest av lärare, det ska rektor göra. Det är bättre att rektorer får mer tid att leda organisationen, om dom kan vara mer ute i skolan kan dom både hitta goda exempel och se bristerna.

Som om elevers betyg av lärare inte skulle vara både väsentligt och nödvändigt. Som om det inte skulle finnas fråge- och utvärderingsinstrument som kan sålla dumma betyg från rätta betyg. Som om elever bara ska lyssna och stå ut, men inte bli lyssnade till och kunna förändra.

För det är ju inget nytt att det finns lärare av minst två sorter. Bra lärare, och många kan vara riktigt riktigt bra; uppmuntar till diskussion och argumentering, gör inte skillnad, tar in omvärlden, kan sitt ämne, höjer ribban, uppmärksammar när någon kommer efter. Till skillnad från lärare som lagt pedagogiken på hyllan för länge sen, som vill ha fjäsk och inte bli emotsagd och i förlängningen förnedrar tjejerna och kränker killarna genom att ge dom första fel sorts uppmärksamhet.

Båda sorter i en och samma skola. En skola som ska vara demokratisk, rättvis, jämställd och jämlik, som inte bara ska göra skolplaner och skriva handlingsprogram för lika behandling, ingen mobbning och stopp för sexuella trakasserier utan också arkivera varje elevs måluppfyllelse och uppträdande.

Skolan pratar om att öppna sig för omvärlden men har alltid varit rädd för att ge elever utrymme och demokratiska verktyg. Fast det finns skolor som vågat. Och i Malmö vill man ta ett bra steg på rätt väg och låta elever i tio skolor sätta betyg redan i vår, och till nästa termin ska det gälla för alla skolor.

Björklund tjatar om flumskola, ouppfostrade ungar och tolkar statistik på ett mycket eget sätt, men låt honom göra det. Det enda som är sant är att skolan kan bli bättre. Varken hans eller någon annans rädsla för insyn och syngliggörande ska ensamt avgöra hur skolan ser ut eller ska se ut.

Såvida inte elevdemokrati inte betyder något förstås. Eller bara ska finnas i vissa skolor, som vågar, dom som sätter barnet i främsta rummet.

Vissa strider måste man ta

Någon kallar det kvotering och bryter ihop bara av det. Andra tar i ännu mer, och en delad föräldraförsäkring blir både överförmynderi och totalt förmynderi. Det är intressant det där. Antingen ska man alltså få bestämma själv eller också ska man ha bra eller i alla fall mer betalt när man blir den som måste vara hemma.

För det första: man får barn, man skaffar inte. Och jämställdhet kommer aldrig att bli om kvinnor antingen ska vara hemma eller män ha en rätt att få betalt för detsamma. Och varför ska vårt gemensamma betala för att vissa människor ska ha rätt att göra privata val, för att en förälder ska få vägra att ta ens det mest självklara ansvar, inte behöva uppfylla några som helst (mot)krav?

Nej, här ska inte ges andra eller särskilda bidrag för att täcka vissas ekonomiska förlust när dom får barn. Det tvärtom permanentar allt som varit fel i evigheter. Det blir fortsatt lika lätt för män att inte ta sitt ansvar, det blir fortsatt lika lätt att låta den underbetalda stanna hemma. Och det blir fortsatt inget inkomstrelaterat barnbidrag.

Inte ens den upplysta tid vi lever i idag är en garant för något annat. Tvärtom anser många att kvinnans plats fortfarande är i hemmet. Det har till och med blivit till en sorts feminism, att livmodern är det som bestämmer och förutsäger och bara vi uppgraderar kvinnligheten får vi jämställdhet.

Om föräldradagarna fryser inne, som kritiker menar kommer att ske – då säger det mer om männen som vägrar att göra det. Och den förälder som inte vill vara hemma skulle aldrig ”skaffat sig barn”, och inte den andra föräldern med den heller. Och den arbetsgivare som tycker det är ok att livmodern ska ha hela ansvaret har inte heller mycket till insikt i dom stora frågorna.

Men med delad föräldraförsäkring kan vi på sikt vara där. Med rättvisa löner, jobb som inte är bara kvinnors, ett samhälle som inte bara styrs av ett patriarkat utan med makten fördelad, liksom allting annat, och där kön inte begränsar. Det är så vi måste tro, tänka och göra. För barnens skull, som mår bra av jämställdhet; för föräldrars skull, som behöver jämställdhet; och för rättvisans skull, för det är jämställdhet.

Man bör inte bara välja sina strider, vissa måste man bara ta. Vi skulle redan haft en jämställdhet att vara stolta över, som vi kunnat lämna vidare till alla dom barn vi redan ”skaffat”. Nu är det inte så, och i värsta fall får vi kanske låta våra skaffade barn fixa till dom sista detaljerna, men det vi inte får göra är att strunta i vårt ansvar.

Att få till en delad föräldraförsäkring hör verkligen dit. Och att dela den i tre som ett första steg är ett ganska bra första steg.

Utanför vår skyddade hörna

Först låter 14-åringen i Susanne Björkmans ruskigt bra dokumentär, återutsänd av P1 i veckan som gick, som en ganska vanlig tonåring. Hon vägrar, svär, bär sig åt, tiger still, stiger aldrig upp, lyder inte någon och hatar föräldrar. Fast kanske ändå inte som vilken tonåring som helst: allt hon gör verkar liksom i kubik. Men helt unik är hon inte och hur många förälder har inte velat annonsera ut sin tonåring på fyndmarknaden, flera gånger till och med. Nej, det är inte alls konstigt att föräldrar inte orkar. Och inte tonåringar heller till slut.

Och då är det ju bra att vi har hela organisationer och system som är till för att rycka in, med människor som förstår och vet mer om vad som kan och måste göras, som hjälper. Har resurser helt enkelt.

Men så berättar hon varför hon kom hem jättesent eller inte alls och skolkade från skolan och fick gå om, och absolut inte tyckte om sin styvfar. Hon hade utnyttjats sexuellt sen hon var sex år. Det var därför hon aldrig ville vara hemma när han var där, därför hon stannade ute och borta. Hon var livrädd, men berättade aldrig för hon ville skydda mamma och lillasyster, och om han gav sig på henne var ju dom trygga.

När hon i dokumentärens andra del, gjord flera år efter den första, och nu som vuxen kvinna säger förövare, låter det inte riktigt så neutralt och oladdat som det stavas utan nästan så fult och oförlåtligt som det ska. Hon vet, säger hon: styvpappan är förövaren, det var han som hade makten: det är hon som är ett offer.

Och då, vilket ändå är rasande mycket värre, finns det ofantligt mycket större hemskheter, som barnprostitution och livslånga våldtäkter och förnedringar. Verkligheter som inte heller skulle existera, som vi skulle ägna liv och tid åt att förebygga. Hur det nu ska gå till, för inte ens här, i vår egen relativt skyddade hörna, verkar vi vilja se vad som faktiskt händer.

Till exempel att skolsköterskor, skolkuratorer, fältare och socialarbetare antingen inte finns eller måste dela sig i hundradelar. Och att politiker visserligen pratar om vård, skola och omsorg men ägnar sig åt att sänka fastighetsskatter, skrota ersättningssystem och införa jobbavdrag.

Projekt i stället för uppföljning

Alla kommuner säger sig vilja göra mycket för sina ungdomar, men ungdomspolitik är mycket mer än fritidsgårdar, föreningsbidrag, skolplan för grundskola och gymnasium och några sommarjobb. Alltså är det inte särskilt bra bevänt med kommunernas ungdomspolitik, alltså drar en och annan igång projekt för att bli bättre.

I gårdagens DN fanns en stor artikel om ett demokratiprojekt för ungdomar i Nacka och att många kommuner vill göra likadant. I Karlskrona hade man ett precis likadant projekt förra sommaren, kallat Var god tag plats. Ungdomarna som deltog kom med flera härliga påverkansförslag, som dom ville ha realiserade inför eller allra senast under 2008.

Man ville till exempel ha nya mötesplatser, ett nytt virtuellt forum, att Var god tag plats skulle återkomma, insyn i skolbudgeten, en särskilt budget till ungdomars egna projekt och en checklista för att säkerställa att vid alla beslut som rör ungdomar ska unga ha medverkat före, under och efter beslutsprocessen. Bra förslag, självklara och några prövade med gott resultat på andra håll.

Lätt pinsamt med andra ord. Pinsamt också därför att det i Karlskrona genom åren skrivits motioner och pratats barnkonvention och ungdomspolitik och startats projekt både här och där. Men det blir mest A, aldrig B. Man provar mest, kommer sällan till sånt skott att det även gäller över tid.

Och det fortsätter så. Ungdomars förslag tas med rejäla nypor salt och behandlas från horisonter som tycker sig veta bättre. Så säger till exempel Idrotts och fritidsnämnden nej till idén om en anställd med uppdrag att jobba för att öka ungas intresse för samhällsfrågor, därför att det går lika bra med en ungdomspolitisk representant på varje förvaltning. Och i stället för fler Var god tag plats, kan elevråden utbildas i barnkonventionen.

Inte ens på fullmäktiget i veckan som gick och med budgetdirektiv för nästa år på dagordningen, pratades det ungdomspolitik och handlingsprogram. Inte heller sökmotorn på kommunens nya hemsida ger liv i frågan. Inga träffar på demokratiprojekt, inga på ungdomspolitiskt och handlingsprogram, inga på förslag, till, ungdomspolitiskt och handlingsprogram.

Fast i skolplanerna pratas det. Om delaktighet, ansvar och respekt, om beslut som ska tas nära dom som berörs, om stimulans till nytänkande.

Men i verkligheten blir det projekt. Inte fortsättning, uppföljning och utveckling av ungdomars egna idéer. Och inte i denna kungens tid.

Vissa lärare borde skämmas

Den svenska skolan ska ha varit modern i flera år nu och har hyllmetrar med handlingsprogram mot både det ena och det andra, men verkligheten är ofta någon annan. Alldeles för många skolbarn får skamligt nog fortfarande på tok för lite bekräftelse. Också på årets sista skoldag, och inför syskon, föräldrar och släkt, finns det skolor som gör hörbar och synlig skillnad på ungar och ungar.
Att ”ha lyckats vara en god kamrat” eller vara en ”pärla” eller en ”klippa” håller absolut inte som urval och att inför ungar göra skillnad på ungar och ungar. Och varför ska det alls göras skillnad, och på detta dumma förnedrande sätt? Alla ungar ska bli sedda, alla skolavslutningar ska vara värdiga och alla vi som är där ska höra det som sägs och kunna gå därifrån glada i hjärtat.

Ingen skolavslutning är den andra lik, men oavsett klass så har två terminer gått, sommaren väntar och ungarna längtar. Dom lite större har en och annan fjäril i magen dessutom: hur ska det gå för mig, vad ska jag göra i höst, kommer jag in på det jag sökte, vill världen ha mig?
Inför sådant krävs vuxna som är både rättvisa och ödmjuka. Och många är det, så blir dom också så mycket mer än bara lärare. Men många är det inte och det är dom, hellre än att per definition utesluta obehöriga, som inte skulle få nån legitimation.

Lärare som håller normer vid liv, bland andra den om flickor och hemkunskap, som ger öknamn eller omdömen som både kränker och faller under diskrimineringslagen. Lärare som smäller till en elev över nacken men ska ursäktas hellre än att skällas ut, som hotar med lägre betyg när ungar argumenterar och till och med sätter slutbetygen utifrån gillar eller inte gillar.
Till slut vågar ingen elev vara vare sig som vanligt eller sig själv. Det är utifrån ett sånt perspektiv som betygssystem och skolmodeller ska diskuteras. Det är emot sådant elevråd ska ha makt att agera och skolledningar avkrävas vilja att förändra. Man kunde åtminstone satt plåster på några sår den allra sista skoldagen, och bekräftat, bekräftat, bekräftat. Men då är det dags för stipendier och urval.

Ingen skugga ska falla över dom som får, dom är hur mycket värda det som helst. Men inte skolor som gör skillnad på ungar och lärare som skrämmer till tystnad. Dom ska skämmas hela sommarlovet och använda tiden till att fundera ut en rejäl förändring.

100 procent – visst är det möjligt

Vindkraftverk och gratis bussresor är något av det senaste för kommuner som vill få höga poäng och vinna miljöpris eller i alla fall hamna bland dom bästa i olika rankningar. I Växjö där man anser sig vara allra bäst, och också är allra bäst på att sätta mål för växthusgaser och internationellt kallas för Europas grönaste stad, blir det sura miner när miljöutmärkelser går till andra. Men hälsa hör inte bara ihop med miljö, det är lika viktigt som måttstock när kommuner planerar och tävlar om att bli bästa ungdomskommun.

Förra året blev det Kristinehamn, som enligt Ungdomsstyrelsen under lång tid arbetat ”målmedvetet för att förbättra ungdomars villkor” och ”särskilt uppmärksammas kommunens engagerade arbete för att öka ungdomars inflytande och för att bryta utanförskapet bland de ungdomar som står långt från arbetsmarknaden”.

Mål måste man ha i kommuner, men man ska inte ta i. 100 procentiga mål, som att alla ska vara nöjda, alla ska bo, alla ska klara skolan, ingen ska ha ekonomiskt bistånd, är rena nojjan. Dit kommer man aldrig och utvärderingar stannar vid skrivbordsprodukter. Fast ibland och i vissa frågor är faktiskt 100 % både bra och fullt möjligt. Piteå är ett sånt exempel, och dit borde hur många kommuner som helst om inte vallfärda så i alla fall ringa. Där ska alla 16-åringar ha sommarjobb. Och där får alla det också, särskild garanti har gymnasiesärskolan och unga med särskilda behov.

Det handlar om rättvisa, säger man i Piteå. Och den här sommaren får 1 061 ungdomar tre veckors sommarjobb i kommunen, personal får avlastning, i äldreomsorgen kommer dom gamla ut ”när det är vackert väder” och kommunen har ytterligare breddat sin rekryteringsbas. Kostnad sex miljoner varav en till administration och handledare, och bland dom finns tidigare sommarjobbare som blivit nya kommunanställda.

Så finns det kommuner som gör rakt motsatt och har långt kvar till prispallarna. Som i Hässleholm med amerikanska bilar i nån slags kortege fram och tillbaka mitt i stan, avgasmoln modell storbrand när fjortisar bakom ratten vrålgasar så det bränner i asfalten och berusade ungar med ännu fler brukar och flaskor i handen och på allmän plats – men inte en enda synlig fältassistent och ingen polis i närheten. Däremot många andra vuxna och applåder och tutningar. En timme i väntan på försenat tåg och med dessa så kallade bilförare precis utanför, och man önskar sig hur långt bort som helst.

Och man undrar hur politiker och tjänstemän ser ut och funderar i en sån kommun och stad, om dom är lika borta som både barnkonvention och miljömål verkar vara. Långt efter i praktisk handling är dom i alla fall och är det någon som borde ta i är det typ folket i Hässleholm.

Det handlar inte om mors dag

Mors dag i all ära, men vad ska vi egentligen med den. En frukost på sängen eller en middag och disk som plötsligt görs av någon annan gör ingen skillnad. Livspusslet, som det så populärt ska kallas, är precis detsamma och lika svårt att få ihop idag som det var i fredags. Och för ensamma mammor är den som vilken annan dag som helst, inte ett dugg annorlunda. Hon gör ändå alltid allt själv.
En särskild mors dag är inget annat än en påminnelse om att allt är som förr, att uppdelningen är som den alltid har varit. Att sen far ska ha en egen dag han också, är bara en ytterligare bekräftelse på att gamla normer finns och lever.

Fackförbundet TCO bekräftar det också, i sin rapport ”Den dolda barneffekten 2008”. Där framgår det mycket klart och med hjälp av siffror och statistik att på jämställdhetsfronten är det helt stilla, det är inte ens skillnad på i år och 2004 eller 2002.
”Även om lönen påverkas av om man har barn förekommer det inte inom någon sektor eller utbildningsnivå att någon grupp kvinnor når upp till samma lön som någon grupp män. Den grupp av kvinnor som har högs lön bland kvinnorna – dom som inte har barn – har konstant lägre lön än den grupp bland männen som har lägst lön – dom som inte har barn”.

Kvinnor har alltså fortfarande lägre lön och arbetsinkomst än män. Kvinnor tar alltså fortfarande ansvar för hushållsarbetet. Män satsar alltså fortfarande tid och liv på att göra karriär. Och när barnen kommer jobbar männen fortfarande eller ännu mer övertid, medan kvinnorna minskar sin arbetstid och tar större delen av föräldraledigheten. Det enda som skiljer från tidigare jämförelser är att skillnaderna förstärkts ännu mer.

Min mamma är också värd alla rosor i världen, men det handlar inte om det. Inte när vi skriver 2008, har ett Vårdförbund som tvingas till ännu en strejkvecka och en regering som håller tårtkalas för att fira vårdnadsbidraget.

Här får inte vem som helst vård

Kritiken har på sina håll varit förödande hård, men samtidigt har det som vanligt också varit alldeles för tyst. Men imorgon är det dags, då ska riksdagen säga ja eller nej till en lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande. Och såvida inget hände i helgen eller nu i natt, kan det hädanefter i detta land komma att göras ännu större skillnad på människor och människor också när dom är sjuka. Med en tydlig lag bakom ryggen kommer ännu fler landsting än idag att kunna vägra människor hjälp.

Det är och görs skillnad redan idag. På många sjukhus och vårdcentraler är det upp till enskilda inom sjukvården, om dom ska följa sitt samvete och den etik alla i vanliga fall så självklart hyllar. För människor som inte har dom fyra sista siffrorna eller inte kan betala den faktiska vårdkostnaden, dom papperslösa, asylsökande eller gömda, är det alltså livsavgörande var man befinner sig.

Imorgon handlar det om asylsökandes rättigheter till vård ”som inte kan anstå”, medan papperslösa och gömda fortfarande är tänkta att behandlas ytterligare annorlunda. Undantagen kan bli deras barn, som alla partier säger ska få subventionerad vård, idag har bara gömda tidigare asylsökande barn rätt till hälso-, sjuk och tandvård.

Men budskapet i lagförslaget är klart och tydligt; här får inte vem som helst vård, här gör vi skillnad på människor, här är det inte medicinska kriterier som avgör, här är det ordning och paragrafer. Eller som bland andra moderaterna säger: om papperslösa får samma rätt till vård som andra, riskerar det att urholka migrationsrätten.

Många kritiker anser att lagförslaget har förfärande mycket gemensamt med dom rashygieniska lagar vi i vårt tjusiga land hade på 30-talet. Människors lika värde ska fortfarande inte gälla, vårdpersonalens etik ska inte spela roll, vi ska än en gång offra människor som inte kan försvara sig eller klara sig själva. Och dra vanära över oss själva när Sverige tillsammans med Österrike blir ensamma i Europa om att vara absolut sämst på likabehandling inom vården.

Läkarförbundet och Vårdförbundet talar om läkaretik, FN:s särskilde rapportör har sagt att ”ni håller på att lagfästa diskriminering”. Och imorgon ställs frågorna på sin spets, om vilket Sverige vi vill ha, om vilken migrationspolitik som ska gälla, om mänskliga rättigheter alltid har undantag. Det är en migrations- och flyktingpolitik som passar sverigedemokrater men inte oss andra.

Men vi är många som sover dåligt i natt, för det är bara miljöpartiet och vänstern som sagt att dom tänker rösta emot.

Inte konstigt det är uppror

Det har gått för långt, det har blivit för mycket. Arbetsbelastningen knäcker, pressen är för stor, prioriteringar tar även på dom anställdas hälsa. Socialtjänstens folk håller på att gå under och det är upprorsstämning. Den fruktansvärda känslan av att inte ha möjlighet och resurser att hjälpa i tid, är gemensam för så gott som alla socialtjänster i landet.

Men att socialtjänsten är trängd är bara en konsekvens av något betydligt värre. Och i förra veckan kom en rapport från riksdagens egen utredningstjänst om att antalet fattiga barn i fattiga hushåll kommer att fortsätta öka.
Den säger att andelen fattiga barn kommer att ha ökat till 11,5 procent nästa år, och i familjer med bara en förälder blir fattiga barn detsamma som 26,9 procent. Jämför det med siffrorna för 2006: 8,4 procent respektive 14,9 procent, och alla fattar att utförsloppet går alldeles för fort. Och ännu mer skrämmande är ju att det faktiskt inte skulle finnas en enda procent över huvud taget i den här typen av prognoser.

Barnets bästa ska sättas i främsta rummet, alla barn har rätt till liv och utveckling, alla barn har samma rättigheter, alla barn ska skyddas från alla former av diskriminering. Ja, Barnkonventionen är bra, men vad hjälper den? När politiker och regering inte handlar utifrån den, inte ens någon av grundprinciperna. Och vill man inte förstå och agera utifrån barns bästa, då gör man förstås skillnad på andras bästa också.
Det har sparats i föräldraförsäkringen, A-kassan har sänkts och likaså sjukförsäkringen. Skattesänkningar är till för dom som har jobb och vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus är till för kärnfamiljer.

Ensamma föräldrar – och bland dom är kvinnor i majoritet – är betydligt mer än andra hel- eller deltidsarbetslösa, sjukskrivna och behöver socialbidrag. Enligt Rädda Barnen lever hälften av alla barn till ensamma utlandsfödda föräldrar i fattigdom. Och Majblommans chef är inte den enda som mött föräldrar som sjukanmäler sina barn när skolan ska ha utflykt, och barn som lägger sina ynkliga sparpengar i mammas plånbok. Och bland ensamma föräldrar är kvinnor i majoritet.

Kalla det klass, säg två tredjedelssamhället, kalla det ofärd för många och välfärd för några. Faktum är att med den regering vi har, har alldeles för många barn och vuxna fått det sämre. När det sparas på välfärd och människor, är det dom som redan har det sämst som drabbas ännu mer.

Så att det är upprorsstämning inom socialtjänsten är alltså inte alls konstigt. Det borde det vara på fler ställen, och av samma anledning.

Alf Svenssons kränkningar

Alf Svensson är sig lik, han ger sig inte. Enda skillnaden nu är att han går ett steg längre. Från hallelujameningar om äktenskap och mamma och pappa för barns bästa, till krav på nationella handlingsplaner för mer av samma slag och kurser i äktenskap. Inte lite fräckt med tanke på hur familjer ser ut idag och alla dom olika möjligheter som finns, och funnits länge, att bli förälder.

Det blir till och med fräckare än så, eftersom han faktiskt förolämpar, kränker och diskriminerar hur många som helst. Fast det har han egentligen alltid gjort, genom att utesluta och göra skillnad. På manligt och kvinnligt, på hetero och homo, på riktiga familjer och inga familjer, på naturligt och onaturligt – för att bara nämna några.

Enligt Alf Svensson finns det fortfarande bara en säger en variant av föräldrar. Det är två stycken, en man och en kvinna, som har sex med varandra. Inga andra kan eller ska få bli föräldrar och heller inte kunna eller få ingå äktenskap, oavsett om dom ändå har sex. Endast så kan och vill Svensson få ordning i världen.

Enligt honom är ”äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion, därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön” och ”det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion”.

Och till detta lägger han nu en undersökning som ska visa att 87 % av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina biologiska föräldrar. Ja, man brukar ju kunna få dom svar man frågar efter. Eller som en bloggare skrev: vill du ha pest eller kolera eller föredrar du en annan sjukdom, och så utifrån det säga att ett visst antal personer föredrar att vara sjuka framför att vara friska.

Alf Svensson tolkar Bibel och Barnkonvention, väljer bort hela sanningar för delar som bättre passar dom egna åsikterna, bestämmer vad som ska vara naturligt och gör sig till domare över människors olika kärlek till varandra och rätten att bli förälder. Makalösa föräldrar, flerföräldrarfamiljer, homoadoptioner och inseminationer för lesbiska kvinnor, blir sånt som ”krossar familjen som ideal”.

Alf Svensson är inte längre nån partiledare, han är inte ens en politiker i tiden. Ändå styr och ställer han i det han själv kallar för samhällets grundvalar, sätter dagordningen och fixare slogans. En flitig kugge i en regering som ökar klyftorna på fler än ett sätt.

Snacka om att krossa.

DN Debatt

Kvinnor och politik är något för männen också

Barn är inte det lättaste att förena med ett politiskt uppdrag, särskilt inte om man är ensam förälder. Det har alla ensamma mammor i politiken, visserligen inte världsmånga till antalet men ändå, vetat i alla tider. Och dom som plötsligt blir det, blir väldigt snabbt varse detsamma. Att Kristina Axén Olin lämnar politiken är alltså inte ett dugg konstigt.

Det konstiga är att vi inget lärt och inget förändrat när andra gjorde likadant. Den som säger att kön och klass inte är eviga förbannelser, har fortfarande fel.

Axén Olin är ändå inte helt rätt i en jämförelse. Visst, hon samma kön som alla andra underrepresenterade och av systemet förvägrade, men allt vad klassfrågan ytterligare ställer till med är inte hennes problem om man säger: moderat, finansborgarråd, bra betalt för uppdragen och till ganska nyligen också med en man som inte heller har låg lön. Och vem minns inte förra året, när Axén Olin berättar i media att hon lämnar in 20 skjortor för tvätt och strykning, kostnad 500 kronor, för att själv få tid att läsa en tidning eller ta en promenad? Hon hade nämligen en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma och barnen förväntade sig att det är hon som gör saker.

Ibland kommer man själv på hur fel man lever eller så händer nått som gör att man tvingas förstå. Hur det faktiskt var för Kristina Axén Olin är hennes sak, men nu har hon tydligen ett likadant hemma som ungefär var femte familj. Där har man förlorat i sånt som tid, stöd och inkomst jämfört med andra men också vunnit, för andra omöjliga och otänkbara, vinster.

I politiken är det förstås enklast att låtsas som det regnar och låta politiska uppdrag fortsätta handla om krav på stark profil, arbetstider som inte går att kombinera med vanligt liv men är fullt möjliga att gå i vägg eller bli sjuk av, och alla andra möten på tider när barn i regel hämtas, får hjälp med läxor eller borde ha mat – fullständigt omöjligt i längden med andra ord. Om man inte har markservicen ordnad eller både plånbok och samvete stort nog för hushållsnära tjänster, förstås.

För dom som inte kan köpa sig tid och stöd blir politik, till slut och hur gärna man än först ville, ett för högt pris. Kvinnor tycker det, ensamma mammor vet det, dom yngre säger detsamma. Men felen och problemet kan en majoritet förändra.

Så vad säger alla män, i alla partier, i alla åldrar, överallt? För det är ju ändå hos er som något måste hända.

Dags ta frågorna i egna händer

Om opinionsundersökningarna stämmer med verkligheten och snacken vid köksborden kommer från hjärtat, då ska det inte vara nån större match för det största oppositionspartiet att få ihop 5 000 nya medlemmar under två kampanjveckor med start i dag. Och ingen kan ju heller ha missat den politik som råder.
När du är sjuk ska hela du ifrågasättas, men försäkringen ska inte gälla hela tiden du är sjuk. A-kassan går inte att överleva på och folk i marginalen, liksom dom helt utan marginaler, ska vara alla andras schackpjäser. Flyttbara över hela brädet oavsett möjligheter, situationen eller dom egna framtidsplanerna.

Ska det pluggas ska det göras under disciplinära former och utan mössa eller keps och trots att ingen vet vad som händer imorgon ska alla redan som barn veta vad dom vill göra och bli sedan. Och ha kvar samma gamla otillräckliga och missvisande betygssystem om än med ännu fler graderingar och ännu tidigare och ännu fler nationella prov.
Den lilla jämställdhet som fanns kommer inte längre, vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster anses bättre och nödvändigare. Lika behandling är lag men diskriminering är ändå sånt som händer och tvångsäktenskap är fortfarande inte tillräckligt brottsligt. Och år 2008 har vi kommit jättelångt, för vi sorterar många glas och mycket papper.

Det har funnits tider när vilket engagemang som helst var viktigare än inget alls. Men i dag har vi inte råd att hålla oss på avstånd, utse andra som budbärare eller vakna först när besluten drabbar privat.
Vi måste ta frågorna i egna händer. Fatta att var och en av oss har ett stort ansvar, att engagemang och förändringsvilja är mycket mer än bara den egna karriären. Inte forsätta vara så oförskämt egoistiska att vi inte bryr oss, eller lata och inte tycka att vi har tid.

Hur man än ser på saker och ting kan man inte påstå att alliansen håller människovärdet särskilt högt.
Men minst 5 000 av oss andra måste väl ändå göra det?

Svaret är givetvis ja, och då är det hög tid att det också syns i medlemsstatistiken.

Vem bryr sig efter en vecka

Vem har råd med Bregott om ett paket kostar 30 spänn? Och vem skulle över huvud taget fundera på oxfilé om priset var 550 kronor?

Inte makalösa mammor eller fattiga barnfamiljer i alla fall. Och ändå blev det inget större rabalder av FI:s rapport ”Enastående och makalösa mammor” , trots räkneexempel och sanningar och att Bregott och oxfilé i förhållande till verklighet och barnfamiljer är ojämlikt orättvist olika. Och BO:s rapport om fattiga barn? Vem bryr sig efter en vecka?
Men om barnbidraget ska vara behovsprövat, om det blir det rabalder och långa försvarstal. Maud Olofsson är långt ifrån kul, men i det här har hon mycket rätt. Inte för oxfiléns skull, det är inte det barnfamiljer och barn behöver eller ens längtar efter mest, men väl för allting annat.

Eller tycker vi verkligen att det är helt rätt och rimligt att vissa barnfamiljer kan använda barnbidraget för att betala renoveringen av huset eller sätta in det helt och oavkortat på konto med uttag först på 18-årsdagen, samtidigt som det hos makalösa mammor och andra fattiga barnfamiljer inte blir en krona över till vare sig veckopeng eller bytesskor eller skolresa och då har dom ändå tvingats handla billigast och sämst av allting annat för att åtminstone försöka få det att gå runt?

Tycker vi att ett sånt barnbidragssystem är för barnets bästa, inte skiljer barn från barn, ger samma förutsättningar åt alla barn, är en icke-röra-princip för att annars ställer vi andra grundviktiga begrepp åt sidan? Då är vi fel ute. Och sånt drabbar. Först och främst barn och makalösa mammor och föräldrar. Och till slut får hela samhället betala för allt som ojämlikhet och taskigt olika grundförutsättningar faktiskt leder till.

Men ska vi ändå göra fel, kan vi ju fortsätta: Förändra bostadsbidraget, eftersom för många behöver det och bidragets ”marginaleffekter gör att man inte jobbar tillräckligt”. Vägra A-kassa till alla som idrottar, står du till arbetsmarknadens förfogande stannar du hemma, gör inget, väntar på telefon. Och sjuka är ju bara feta och röker eller så lågutbildade att dom bara inte vill jobba, trots att dom faktisk kan ligga och jobba.

Medan arbetsgivare kan fortsätta kunna gå runt sitt rehabiliteringsanvar och aldrig behöva åtgärda ojämställdhet, diskriminering eller löneskillnader. Och varför integrera? När vi kan anställa och gilla alla andra utom dom som flytt hit?

Och såna som en fd vd för Carnegie ska självklart ha 24 månadslöner plus ersättning för förmåner som den stackarn gick miste om när han sparkades med omedelbar verkan, och därmed minst 8,6 miljoner plus förra årets bonus på 19,1 miljoner kronor.

Länge leve skillnaden på folk. Och fortsatt också på barn.

Billström skiljer barn från föräldrar

Flyktingpolitik är något mycket allvarligare än ordnade förhållanden, ordnad bostad och ordnad försörjning – och varken här eller någon annanstans ska det göras skillnad på barn och barn. Just därför kan vi inte lämna flyktingpolitiken åt moderatregeringen och Tobias Billström.

Det som migrationsminister Billström vill, förvägra många barn sina föräldrar och föräldrar sina barn, är tvärtemot alla grundläggande rättigheter. Hur kan man bara få för sig att medvetet skilja barn och föräldrar åt? Betyder inte Barnkonventionen ett smack? Menar regeringen på fullt allvar att utlandsfödda barn inte ska ha samma rätt till familjeliv som svenskfödda barn?

Inkomstkravet ska utgå ifrån en heltidslön. Hur många av dem med uppehållstillstånd har ett jobb som de kan leva på idag? Hur många får ett jobb över huvud taget? Hur många invandrare blir inte diskriminerade på arbetsmarknaden? Och hur ska lågutbildad eller sjuka eller traumatiserade eller ensamstående mammor få ordnade förhållanden, ordnad bostad och ordnad försörjning? Eller menar regeringen att också invandrare, precis som den säger om andra arbetslösa som inte får jobb, bara inte är motiverade nog att skaffa sig ett?

Rädda Barnen och Röda korset är rejält kritiska och Peter Lööv, projektledare Integration i praktik, Svenska kyrkan, skräder inte orden: ”Det handlar om en form av apartheid, med olika regler och villkor för olika människor, där vissa får sina mänskliga rättigheter erkända och andra inte.
Tänk tanken att staten skulle omhänderta barnen till arbetslösa svenskar för att få föräldrarna i arbete?”.

Redan som riksdagsledamot föreslog Tobias Billström obligatoriska DNA-tester på anhöriga: ”Barns och föräldrars släktskap bör säkerställas i alla asylfall, inte bara när det gäller anhöriginvandring… DNA-test bör genomföras för alla asylsökande med barn”. Med sd-ord blir det: ”I syfte att säkerställa en persons identitet vid exempelvis anhöriginvandring, skall det vara obligatoriskt för den som söker asyl eller uppehållstillstånd att lämna fingeravtryck och DNA-test”.
Skillnad?
Nej.

Det är sexton år sedan Friggebo sjöng ”We Shall Overcome” i Rinkeby folkets hus. Det var ett misslyckande.
Det är Billström och det här förslaget också.

Socialtjänsten saknar barnperspektiv

I slutet av den här månaden kommer en nationell rapport om socialtjänstens barn och ungdomsvård. Underlaget står Länsstyrelserna för, som granskat socialtjänsternas insatser för barn och unga förra året, och 2006. På flera håll i landet blir rapporten ingen kul läsning.

Barnperspektivet saknas. Barn kommer inte till tals. Utredningstiderna är långa och kvalitén ojämn. Det brister i planering, placering och uppföljning. Några följer inte lagen alls.

Bland förklaringarna finns att personalläget är besvärligt, att familjehemsplaceringarna ökat och att det saknas politiska riktlinjer. Underförstått har socialtjänsten för lite resurser räknat i både personer och pengar trots att barn och ungdomar mår fortsatt dåligt, och kanske till och med sämre än tidigare. Underförstått blir också att beslutande politiker kräver ekonomi snarare än kvalité.

Till stora delar stämmer både slutsater och förklaringar med socialtjänsten i Karlskrona. Barnperspektivet är dåligt belyst, barnavårdsutredningarna har brister, det är oklart hur vårdnadshavare och barn blir underrättade, barnens behov finns ibland inte alls med i utredningen, det går inte att avgöra om barn fått sina behov tillgodosedda, bedömningar att inte inleda utredning är bristfälliga.

Och bokslutet för 2007 är fullt av arbetsbelastning, stress, sjukskrivningar, tillbud och arbetsskador, volymökningar och andra synonymer till besvärligt personalläge. Medarbetarenkäten visar att alla inte hinner med sina arbetsuppgifter” inom ramen för arbetstiden”, alla har inte tid till ”eftertanke och reflektion”.

Bara 17 procent har mycket eller ganska stort förtroende för socialtjänsten, säger en opinionsmätning. Inga höga poäng av folket alltså. Men desto fler då till SKTF:s ordförande Eva Nordmark när hon ryter till (som det heter på mediaspråket) om att socialtjänsten är en aktör för ett gott samhälle, och inte ”den enda aktören eller slutstationen”.

Det är inte bara på socialtjänsten och socialsekreterarna det hänger. Det är inte i deras knä allt ska hamna. Det är inte dom som ska ha allt skäll när det blir fel. Det hänger också på bland andra idrott och fritid, på skolan och på kulturen, på polisen och på föräldrar, grannar. Och hur dom och alla andra sedan samverkar med varandra. Och ska det pratas slutstation, då pratar vi kommunfullmäktige.

Socialtjänsten varken kan eller ska ensamt fixa oss alla ett bättre samhälle.

Tro inte på papperspolitik

Först jämställdhetsministern; med att arbetsgivare som inte följer lagen inte heller ska behöva det, det ska till och med bli så långt mellan jämställdhetsplanerna att löneskillnader kanske bara syns vart femte år ungefär. Och sen skolministern; med att elever som skokar ska hämtas med polis, basta.

I ena stunden ingen polis, inte ens hot om, och inga kännbara straff – trots brott mot jämställdhetslagen. Men i den andra stunden hela baletten; förnedring, kränk och polis – för att man inte följt skolplikten.

Så talar och gör vår regering. En regering som fortsätter slå på fel person och gör skillnad på folk och folk, plikt och plikt och lag och lag. En regering där det blev lika med noll med en kvinna som jämställdhetsminister och en fjärdedel av detsamma i det innersta styret.

Men i ett land med rättigheter i en barnkonvention som ska se till barnets bästa, ska man inte kunna ersätta vuxna, stöd och förståelse med polis, tvång och fullständigt oresonliga attityder. Och alltså inte heller, som Jan Björklund, säga flum om både elever och skolan och likna en skola vid ett höjdhopp och mest bry sig om ungar som kan hoppa nu och högst.

Och i ett land där så många struntar i jämställdhetsplanerna är det inte rimligt att, som Nyamko Sabuni vill, låta ytterligare företag slippa göra dom. För det finns ju heller inga belägg för att ”arbetet med aktiva åtgärder, som att förebygga löneskillnader mellan kvinnor och män”, fortfarande skulle vara ”aktuellt i det vardagliga arbetet”, och särskilt inte om arbetsgivaren bara ska avkrävas jämställdhetsplaner vart tredje år.

Men lika simpelt som regeringens jämställdhets- och skolminister gör det för sig, likadan blir hela regeringen till slut själv. Det allvarliga är bara att den innan 2010 kommer att ha förändrat för mycket till det sämre. Dags alltså, för alla pappersfeminister och alla som talar om barns bästa, att gå till handling. Så också det socialdemokratiska partiet.

För genus är grunden. Och med det kan vi förändra ojämlikhet. Det är bara män i skor som kan resonera annorlunda. Ingen av oss andra tror på papperspolitik.

Och därför inte heller på en jämställdhet som inte är och en skolpolitik som exkluderar.

Barns klokskap slog vuxnas dumhet

Ett antal vuxna i Blekinge är väldigt upprörda just nu och verkar tro att man blir religiös av en skolavslutning i kyrkan. Det är verkligen att tro för mycket. Några ord från prästen och rektorn tillsammans med en och annan julpsalm, kan inte bli indoktrinering.

Så att aldrig låta sina barn gå på en sån skolavslutning för att man själv är muslim, blir bara dumt. Som vuxen har man möjligen skaffat sig en uppfattning man kan leva och må bra av, men som barn har man härligt mycket kvar att lära – och måste absolut få göra det själv.

Att som vuxen ateist absolut inte vilja ”tvingas gå i kyrkan och se mitt barn stå och sjunga” är också bara dumheter. Såna vuxna agerar precis lika egoistiskt farligt som dom som utifrån en annan religion kräver stopp för skolavslutningar i kyrkan – i december lika väl som i juni.

Vad sedan svenska kyrkan har med svenska skolan att göra, kan man förstås undra: ingen kristendom på schemat och skild från staten som den också är numera. Men Lunds biskop har en poäng när hon säger att vi inte ska hålla det offentliga rummet ”rent från religion för våra invandrares skull”. Lika mycket poäng ligger det i att barn måste rustas också i religionskunskaper för att ”inte bli offer för fundamentalistiska tendenser”.

Mest poäng får ändå ungarna själva. Som ville sjunga ”Nu tändas tusen juleljus i kyrkan” och engagerade sig, sa ifrån och gick emot både rektor, ateister och fundamentalister. Sådan uppkäftighet är guld värd. Fast den borde inte ha behövts den här gången.

Skolavslutningar kan nämligen hållas precis var som helst, och där ungarna själva vill ha dom.

Har vi rätt att kalla oss vuxna?

Är det något som är obegripligt så är det väl att kroppen skulle tåla vad som helst. Eller att en människa skulle vara helt okej att testa slag på. Eller att huvudet är lika hårt att knäcka som en kokosnöt.

Ändå säger killar i högstadieåldern att man inte förstår att spark och slag på huvudet kan vara livsfarligt. Och ska man tro den vuxna expertis som uttalat sig på senare tid, så är det så. Att dagens ungar och ungdomar inte fattar. Men varför skulle unga människor av idag vara dummare? Och vart tog i så fall den kunskap dom lärde sig som små vägen?

Redan som riktigt liten lär man läxan allt eftersom. Och dagens ungar har också haft för bråttom i en trappa eller trott att man kan springa om man bara får fart – och ramlat och slagit sig. Och ondast gjorde det i huvudet. Så att det skulle vara en lärdom förunnad endast tidigare generationer, blir bara löjligt.
Och att skylla på våld på TV och nätet, håller inte. Det spelar säkert roll för den hårda attityd som många gör till sin – men att ungar i dag är dummare än ungar igår, för att TV visar våld och dom flesta dataspelen bara går ut på det – nej, det blir för lätt.

Återstår oss vuxna. Som stänger fritidsgårdar, underbetalar fältassistenter, flyttar barn till ännu större skolor, vägrar fixa skolsköterska, drar ner på dagispersonalen, stänger lekplatser och asfalterar bort det gröna: för att bara lista något.

En vuxenvärld som betalar sig bort från både ansvar och skyldigheter och därför saboterar, för allt från jämställdhet och solidaritet till en möjlig framtid. Återstår oss vuxna som hela tiden hittar orsaker utanför oss själva, för att förklara varför ungar slåss och slår hårdare och hårdare – och till slut för sista gången.

Återstår oss vuxna som inte lärt ett dugg om det viktigaste och mest betydelsefulla på jorden. En vuxenvärld som lämnat så många i sticket att den inte kan kalla sig för det – vuxen alltså.

Det här är ingen rolig situation

Skolledningar visste inget. Facket hade noll koll. Och nu rasar föräldrarna, skriver insändare och kräver möten. Och barnen tittar på. Eller står bredvid snarare. Det handlar om skolans vara eller inte vara i Karlskrona och just nu liknar det mer det senare.

Arton miljoner i minus är inte småpotatis. Det är förstås en ekonomisk kris, men faktiskt också en politisk sådan. Femklöverns politiker visste visst men nu heter det bara att ”det här är ingen rolig situation och jag vet inte riktigt hur vi ska hantera den”.

Rejält i underkant, kan man kan kalla sånt ordval. Och samtidigt så typiskt för femklövern som regerar Karlskrona idag. Å ena sidan liten förankring i verkligheten å andra sidan heller ingen kompetens att ta av när den tränger sig på. Skolpolitiken är bara ett av dom ansvarsområden som körs i botten.

Och då är ändå allt tjat om disciplinens saliga inverkan, behörighet framför allt och mer och fler betyg ingenting, jämfört med vad friskolornas rätt att gå före både ekonomi och elevantal ställer till med. Och som ger miljoner i minus, i Karlskrona är det nästan alla dom 18 som nu fattas, bara på grund av överytor. Detta fina ord för skollokaler som blivit för många för att friskolor skaffar helt nya.

Så här står vi, med miljonminus men ändå inte med det som verkligen behövs: ett bättre innehåll i skolan. I stället för papperskopior, mat för en femma per styck, asfalt och 0-9-skolor och lärare som blev schemalagda för flera år sen och efter sjukskrivning kommer åter om så bara på några procent – och oavsett om så en hel nia därmed tappar den mattelärare som i två år förberett dom inför nationella prov.

Och nu ska den största motorsågen alla tider dra över skolan i Karlskrona och stänga och lägga ner. Och flytta barn som vore dom vilka möbler som helst.

När ingen motorsåg någonsin skulle dra över skolan. Därför att det menades något med att sätta barnen i främsta rummet. Och det gick att vägra friskolor.

Räkna med hårda tag i helgen

Människor skulle inte behöva arbeta mera utan mindre. Om inte annat så för att kunna förverkliga hela den del av livet som finns utanför arbetsplatsen. Sex timmars arbetsdag är en av grundbultarna för ett sådant bättre samhälle, där vårt värde inte räknas i åtta timmar per dag.

I helgen som kommer har det socialdemokratiska kvinnoförbundet sitt förbundsmöte och det är inte helt fel att tro det blir hårda tag. Nuvarande förbundsordföranden ska antingen väljas om eller inte väljas alls och detsamma kan sägas gälla för kravet på sex timmars arbetsdag.

Från Blekinge åker fyra ombud med ett klart budskap. Förbundsordföranden ska vara kvar ännu ett tag och aldrig i livet att vi ger upp sex timmars arbetsdag. Allting annat är dumt och förhastat och våra barn och kommande generationer skulle inte förlåta oss för att vi aldrig kom till skott.

S-kvinnor ska återuppta det politiska arbetet för att genomföra sextimmarsdagen och det görs bäst genom en rejäl framtidsvision – och behövs det en och annan särlösning för att nå dit, så får det kanske bli så. Men lösningar för bara några får aldrig ersätta en generell arbetstidsförkortning.

Den gamla parollen åtta timmar arbete åtta timmar fritid åtta timmar vila, håller inte idag. Kravet på elva timmars dygnsvila är det senaste positiva hindret därför, men det är längesen dygnet räckte för allt som måste och vill göras. Och hur trovärdigt är det att prata jämställdhet och dela lika, och samtidigt acceptera den verklighet som är.

Konsumentindustri och detaljhandel kan dessutom behöva sälja mindre. Vi har så det räcker och blir över ändå, att lida brist på nödvändiga varor är det inte tal om. Vi har dessutom ett löfte att hålla; en renare miljö för våra barn får inte bara bli politisk retorik.

Förutom att vi förstås menar allvar med att vi ska dela lika, att pappa också ska vara hemma och att fler måste få en chans till både arbete och delaktighet.

Gymnasiet – en konsekvens av grundskolan

Elevavhopp, många underkända elever och utbildningar med låg kvalitet – ingen skolform brottas med så många akuta problem som gymnasiet. Säger skolministern och vill införa mindre teori på dom yrkesinriktade programmen. Självklart får han mothugg.
Bland annat av fyra så kallade utbildningsexperter – däribland en mattelärare och en policyutvecklare på LO, som menar att problemet bara kan lösas med det helt motsatta. Det är, menar dom i en debattartikel i DN för ett tag sen, bara med bra mycket bättre teorikunskaper som gymnasiet kan hamna i den världsklass skolministern gärna vill tala om.

Idag är gymnasiet långt ifrån världens bästa skola – och särskilt inte för eleverna på yrkeslinjerna. Teoretiska kunskaper går inte att tillämpa och den viktiga matten är undermålig. Lärare ”saknar kunskaper om yrkets matematik”. Elever känner ”dålig tillit till sin egen förmåga” och ”förstår inte värdet av mattekunskaperna”.
Det är säkert både möjligt och sant att det är problem på gymnasiet. Särskilt om elever inte kan använda den kunskap dom lär sig i det nya yrket dom utbildar sig till. Man skulle kunna tro att en bra grundskola skulle lägga en bättre grund.
Men det är ändå inte alltid lättare i grundskolan. Kallingeskolan i Ronneby är ett sånt exempel. Och den har på många sätt också matten gemensamt med utbildningsexperternas gymnasium.
Med 60 kronor per elev till matte kan det heller inte bli mycket till hög nivå ens på en grundskola. Det sägs inte räcka till mycket mer än en lärobok, 25 stencilblad, räknehäften och tillgång till miniräknare och gradskiva. Och det hjälper inte heller att flera lärare fortbildat sig i nya metoder.
Och mattebudgeten är inte ensam om att vara skämmig och ovärdig en skola för både morgondagen och nästa generation.
I kärnämnet engelska har Kallingeskolan 30 kronor per elev och av det blir det knappt kopiering och skrivmaterial.

Skolchefen i Ronneby kallar situationen just nu ”för ohållbar i längden”. Men man behöver inte vara förälder till barn på skolan för att tycka att det inte håller ens för stunden. Och inte ens ”en begränsad tid” eller ”inte en permanent nivåsänkning” är förenligt med det självklara att barn och elever aldrig ska behöva omfattas av vare sig begränsade tider eller budgetar.
Om det är hög tid att börja förändra matten i gymnasiets yrkesförberedande program finns det ingen tid alls att förlora på grundskolan.

Skolsköterskorna är bästa forskningsmetoden

Först konstaterar Barnens rätt i samhället (Bris) att mobbningen ökar i skolorna. Tjugo procent fler mobbade barn slog larm till Bris förra året. Och ytterligare värre är att mobbade barn inte vågar tro att dom kan få hjälp av skola och vuxensamhälle.
Sen meddelar regeringen att man ska satsa 40 miljoner kronor för att få fram forskningsbaserade metoder för att stoppa mobbningen. Sverige är nämligen ett ”u-land när det gäller mobbningsbekämpning” enligt skolminister Jan Björklund. Och nu ska skolutvecklingsmyndigheten kartlägga och lista och utvärdera och kvalitetssäkra. Och allt ska ända i en utbildningssatsning för skolor och kommuner.

Men vad är detta? Vem är det som så kallat tänkt i alliansen den här gången. Miljoner kronor till forskning gynnar inga mobbade barn på väldigt länge än. Dessutom har det provats förut.
Ta bara alla pengar som satsades i kommuner och på nationell nivå för att integrera Barnkonventionen. Det blev många projekt men ingen verkstad och nästan aldrig någon utvärdering. Däremot ännu fler tjusiga formuleringar i ännu nyare handlingsprogram, nya kompisstöd och fler rastvakter och ytterligare omgångar skolpersonal som åkte på utbildning. Men i statistiken över lyckliga barn i skolan blev det inga bestående värden. Och här står vi alltså nu – och med ännu fler mobbade barn.

En regering värd namnet borde istället för miljoner till forskning och systematik ge skolan lika många miljoner till skolsköterskor, skolpsykologer och skolkuratorer. Det är att ha barnperspektiv. Det är att sätta barn i precis det främsta rum som dom hör hemma i. Det är att vara en vuxenvärld.

Blir det sen pengar över kan dom mycket väl gå till grupprocesser och konflikthantering. Så får mobbningskonsulenterna något, dom också.

Maktlöshet och skoluniform

Man lär så länge man lever. Till exempel att arbetslösa numera är detsamma som missbrukare av både pengar och arbetslinje. Och nu också att makt hos ungar under 18 är så mycket fel makt på fel ställe det bara kan vara. Och därmed är det även utlärt att barnkonventionen inte ska ha någon praktisk betydelse och att regeringen gillar den lika mycket som ingen annan ska göra heller.

Man har faktiskt rätt att undra om det nya vi ska lära, stämmer. Är det till exempel sant att gymnasieelever har makt, och för mycket makt, och bestämmer över lärare och rektorer. Och missbrukar dom verkligen den makt dom har. Och kan man, med heder och samvete och i sanningens namn, verkligen jämföra elevmajoritet i gymnasiestyrelser med att en patientmajoritet i så fall skulle fatta medicinska beslut på ett sjukhus.

I så fall är gammal kunskap lögn. Den som sa att lokala styrelser, alltså elever i majoritet, inte skulle bestämma över skolans budget, vilka lärare som anställdes eller vilka elever som skulle ha särskilt stöd eller hur skolans pengar fördelades – utan om sånt som skolgården, nya golv och gardiner eller busskort också till elever som bor nära skolan. Några miljoner skulle dom alltså inte ha, utan möjligen få delaktighet i 100 000 kronor.

Tidigare kom alltså ansvar av inflytande, och en regering liksom unga under 18 kunde därför både ges och ställas inför ansvar. Nu gäller istället att unga under 18 tar ansvar utan inflytande även om en regering aldrig skulle vilja göra det. Det är inte lätt att hänga med i alla nya ryck och nya läror.

Men allt som nu händer är inte något utslag av en mossig och gammaldags syn. Det är utslag av betydligt större slag. Det enda som underlättar är om man håller på alliansen. Eller om man, som i det här fallet, är under arton och trivs bra med både maktlöshet och skoluniform.

Världens bästa skolskjuts

Det är inget nytt att det finns barn som skulle må bättre och prestera mera om skolan införde flexibel skoldag. Den som ville lyssna kunde höra både barn och barns företrädare säga det redan för flera år sen. Att barn inte är konstigare än andra människor och därför också har olika stunder på dagen då dom är olika mottagliga.

Tyckte man det lät tramsigt, fanns det hjärnforskare som sa detsamma. Att barn inte bara är olika i ålder utan också olika i samma ålder. Och att olikheten bland annat visar sig i behovet av sömn och i när på dygnet ett visst barn är mest eller minst motiverat.

Det man sa då säger också den nya generationen barn. Som precis som sina äldre bröder och systrar mycket väl vet att några hellre börjar 9 istället för 8.05, och slutar 16 istället för 15.10.

I Karlshamns kommun vill man införa tidigare och senare skoldagar. Men inte därför att barn är olika och skulle må bra av olika skolstart och skolslut. I Karlshamn ändrar man skoltiderna därför att man ska skära ner 2,5 miljon kronor på skolskjutsarna. Barn som har längst till skolan får räkna med att komma hem framåt fem på eftermiddagen.

Det är väl en sak att det inte bor några hjärnforskare i Karlshamn. Det gör det knappast i någon annan kommun heller. Men barn och barnföreträdare finns det. Och tänka ska man kunna ändå. Och ska det vara någon vits med den viktiga Barnkonventionen, ska den både synas och levas utefter. Lång skoldag för att skolskjutsen ska gå flera rundor med samma buss är inte detsamma som hjärnforskarnas flexibla skoldag.

Ser man bara skolskjutsar och siffror, ser man bara likadana barn som ska börja eller sluta samtidigt. Ser man och talar man om barn som olika människor med olika behov, låter man några börja tidigt och andra sent. Och så låter man skolskjutsarna rätta sig därefter.

Eller så är det bara så. Världens bästa skola ligger någon annanstans. Och här, här pratar vi bara om den.