Om att spela svenskt

Livet kan vara enkelt ibland. Och alldeles för enkelt för vissa. Inte bara för dom som kan köpa sig fria från allt ansvar, och som gör det. Livet är alldeles för enkelt även för vissa ansvariga politiker däribland vår nya kommissionär, vad hon nu blir för nån sort.

Livet är också för enkelt för såna som Boliden. Som skickade iväg giftigt avfall till Chile där människor nu är dödssjuka och barnen inte längre har en framtid, men som ännu inte efter 25 år gjort rätt för sig. Eller blivit avkrävd sitt ansvar. Och då har ändå Boliden råd att betala sig fri.

Kanske kan det ändå bli nån jäkla ordning nu när f d miljöjuristen Svedberg på Boliden kräver att både Boliden och svenska staten tar sitt ansvar och inte fortsätter ”spela svenskt” och undvika diskussion. Det är bra när folk vill göra upp med sitt förflutna och nu vill göra det enda mänskligt rätta, men det blir ändå ingen guldstjärna för honom heller. Också denne Svedberg har spelat svenskt för länge.

Undviker gör också Cecilia Malmström. Lovordad från flera håll som utnämnd kommissionär men helt bortgjord i lördags. Först om dom avvisade egyptierna och CIA-planet och vars öde hela alliansen var så himla engagerad i innan den fick makten men där Malmström idag bara svarar att stora tragedier är inblandade i detta.

Själv behöver hon inte ha det svårt framöver. Det har man inte med 210 000 i månadslön plus ett startbidrag på en halv miljon, betald flytt och resor till Bryssel, traktamente på 32 000 i månaden även om hon bor i Bryssel, representation för 6 400, 5 900 i familjebidrag, 7 000 i barnbidrag plus ett skolbidrag på ungefär 5 000.

Också här spelade Malmström det som den ångerfulle Svedberg på Boliden kallar svenskt. Alltså fegt. Det är mycket generösa villkor, det är ofta det, sa hon. Och sen: Men det är inte jag som sätter dom här villkoren.

Ingen hade heller trott att Cecilia Malmström sätter villkoren. Däremot kräver vi att Politiken gör det. Och att det svenska ordförandeskapet åtminstone skulle gjort nått åt dom ofattbart oförsvarliga villkoren. Men det svenska ordförandeskapet under Reinfeldt och Malmström har över huvud taget inte tittat på dom.

Snacka om att spela svenskt. Och förlora stort.

Men om 25 år och om tidningarna är kvar blir det säkert en debattartikel om ånger och det moraliskt rätta.

 

Ingen tror på det längre

Vi är bra på att få det att låta bra. Alla skulle till exempel vara lika inför vaccinet även om riskgrupperna självklart skulle gå före. Men friskt folk, landstingspolitiker, höga tjänstemän, och även manliga hockeyspelare, tränger sig före både barn och riskgrupper.

För Leksand är det viktigare att vinna matcher och plötsligt är en ordförande i en hälso- och sjukvårdsnämnd makalöst viktig även han, tycker i alla fall landstingsdirektören i Uppsala som skickade epost med drop-in-möjligheten.
Samtidigt är vaccinet redan slut i flera landsting.

Oförklarligast är nog ändå att landsting kan vaccinera som dom vill och inte vägrar friska vuxna att gå före, och att Socialstyrelsen bara uppmanar att inte göra just så.

Och likadant blev det med kärnkraften. En oföränderlig allians öppnade för fortsatt kärnkraft med sin interna uppgörelse i våras men den skulle i alla fall inte längre subventioneras. Sas det. Nu heter det att kravbeloppet på industrin ska höjas men bara mer än idag, allt annat skadar konkurrensen.

Marschen mot mer kärnkraft har börjat, utländska bolag ska få bygga kärnkraft i Sverige och sälja elen där det finns vinster att göra. Vattenfall vill också vara med och kärnkraftsivrare säger att olyckor kommer att hända men vi föds ju för att dö, so what – motståndarna är bara reaktionära bakåtsträvare som vill tillbaks till stenåldern.

På samma sätt blev det ett ja till gasledningen i Östersjön och utan tuffa miljökrav. Den kom inte ens till riksdagen. Alliansen, som fortfarande leder landet åt det håll den själv tycker är bäst, bestämde själv.
Och får det att låta som vilken utläggning eller sträckning som helst. Bara två rörledningar som ska transportera naturgas på internationellt vatten inom svensk ekonomisk zon i Östersjön.

Trots att den är ett akut hot mot miljön och bara flyttar miljöproblemen. Trots att det är en säkerhetsfråga och Ryssland har kraft nog redan utan fler gasledningar.

I stället hade Bildt aktier i Gazprom som äger Nord Stream som bara lägger ut rör. Det är en härlig utrikesminister i en härlig allians.

Bildt sålde sina aktier och Gazprom bygger ledningen. Och vi väntar på mer vaccin och hoppas på Köpenhamn. Men hur många hänvisningar som än görs till förhandlingarna om 27 dagar och i sista minuten tror ingen längre på ett bindande avtal.

Dagordningar med motiv

Det är många som vill sätta dagordningen, och fort. Det är illa eftersom mycket angeläget försvinner fortare än det skulle och det är nödvändigt eftersom ju allt måste upp. Problemet är också att många har en egen, med dunkla motiv eller bara för att synas själv. Och värst är dom typer som i kraft av sitt mandat har rätten att sätta dagordningen.

Berlusconi är ett strålande gräsligt exempel. En premiärminister med sexskandaler och korruptionsmisstankar i mängder på sitt konto, men som ingen tycks komma åt. En egen skaffad åtalsimmunitet är förklaringen. Hur bara det egentligen får gå till. Kanske är det italienarna i stort som inte vet bättre. Eller att dom bara gett upp. Som resten av världen, som tydligen inte bryr sig vem som representerar länder i väst, EU gör det inte heller.

Ställa krav på Tjeckien och Polen och andra som vill vara med, går bra. Ställa krav på en folkomröstning till på Irland går också bra. Men sätta stopp för Berlusconi, nej. Han får fortsätta vara högsta tupp och uppföra sig som tupp, aldrig att andra länders ministrar går ihop och säger ifrån eller gör honom lik andra inför lagen.

Berlusconi är inte bra för Italiens hälsa, ropade tiotusentals demonstranter i veckan. Det är en mycket klar underdrift. Men kanske händer det nått nytt nu, såvida en författningsdomstol i Italien inte skiljer sig ifrån kusinerna i andra länder. Berlusconi själv ropar fortfarande Viva sig själv.

På andra dagordningar har finanskrisen nästan lagt sig och Borg tar sig poäng med sin bonusjakt men utbetalarna kan framöver ändå göra som dom alltid gjort, runda regler och moral och betala ut. Klimatet sägs ändå stå allra överst, åtminstone sen Al Gore började flyga över världen och IPCC rapporterade. Men inga försnack har gett något, det är 55 dagar kvar till Köpenhamn och det går ännu bättre att gömma sig nu när Obama fick Nobels fredspris.

Blev det inget avtal i december var det fredspristagarens fel, alltså skulle han inte heller haft det. Så enkel är världen, och blir därefter. Och på Gotland blir det en grusgrop, inte en nationalpark. Allt enligt alliansens dagordning om att även en utsatt natur ska betala och med nya lagar göras ännu svagare.

Dagordningar sätts av många skäl och vem vet, kanske får Putin nästa fredspris. Han är ju också en trevlig kille.

Demokrati utan rösträtt

Demokrati kan bara vara demokrati, och inget annat eller oavsett var i världen den finns. Och med demokrati följer rösträtt. Tror vi. Men så enkelt är det ju inte. För att hämta ord från Wikipedia, som ju många gör idag och där man visserligen kan gå in och ändra fakta eller så var det bara i riksdagen det gjordes men ändå; också enligt Wikipeida finns det undantag.

Vilka folkgrupper som verkligen har rösträtt är en tveksamhet. En annan om den yttersta makten är stabil eller inte. Och så uppmanas vi, eller står det på Wikipedia i alla fall, att vara uppmärksamma på majoritetsförtryck, intressekonflikter och politiska partier som ägnar sig åt röstfiske.

Om vi då tar EU och Lissabonfördraget och jämför: vilka folkgrupper har rösträtt, finns det intressekonflikter eller majoritetsförtryck och hur var det med röstfisket: hur mycket demokrati är det där på en skala?

Det är ju inte precis Hägglunds folk eller verklighetens folk som har rösträtt i EU, fast dom som bor på Irland som fick rösta två gånger om samma sak. Men det skedde inför ett massivt majoritetsförtryck, minst sagt uttalade intressekonflikter och ett röstfiske med EU:s demokratiavdelning i spetsen, en 16-sidig bilaga med information i irländska tidningar är ett exempel. Så har också EU själv beslutat om vilka friheter som ska gälla, dom för pengar, tjänster, varor och människor och, över alltihopa; konkurrensen.

Ska man tro eftersnacket blev det ett rungande ja och alla är så glada så. Det är ju så många som längtat, som t f EU-ordförande Reinfeldt sa. Var han nu fick det ifrån och hur han nu kan veta det, inte ens Irland fick väl en fråga om längtan?

En satirisk bloggare har möjligen svaret på varför det får gå till som det gör:

”Alla beslut i EU är folkligt förankrade. EU är demokratiskt. Folkomröstningar är odemokratiska. Ja till Europa. Allting är bra. EU står för frihet och Darwins teori om evolutionen. Alla är jämlika. Alla är fria. Du behöver inte förstå någonting.”

Och i serien om Asterix sitter Miraculix inlåst i en bur och vägrar tillreda en trolldryck åt hövdingen Herr Aldlik men tolken översätter nejet till ett rungande ja, rädd som han är för att annars bli dödad.

Den 3oktober 2009 var en bra dag för demokratin i Europa och vi har verkligen lyssnat på irländarna, sa Fredrik Reinfeldt.

Konsekvenserna får alla ta

Har du jobb har du det bra idag, både nåt att göra och mer kvar efter skatt. Och är du en av dom som inte bryr sig mer eller längre, behöver du ju inte heller bekymra dig. Är det fel på den gamla skolan finns det säkert en käck friskola i närheten och vadå kö i vården, stopp för sjukskrivningar och liten pension – det finns ju vårdbolag, du kan lägga undan till pensionen själv och många som varit sjukskrivna är ju bara lata.

Stora prylar som biologisk mångfald, regnskogar, utfiskning och allt det där andra med klimat och miljö ska politiken sköta: en minuts tomgång gäller inte din bil, dom egna soporna ställer du som vanligt där du står och är du sugen på fisk köper du det, får du smak på blåbär gäller samma sak.

Alltså är blåbärsplockarna från Thailand inte heller ditt problem. Det rör inte dig att dom fick en tia litern och i det fina landet Sverige mötte rasism och ett gäng vinstdrivare utan samvete. För varför skulle inte Skogsbärsbranschen använda fattiga från andra länder, och vi har väl inte med hur bemanningsföretag gör särskilt inte om dom ligger i Thailand. Och vill någon ta 12 000 i hyra för en gammal bil i två månader, so what. Han, Stefan Engström, sa ju i TV att man ser på dom att dom är lata lycksökare, dom ska ju vara vana att ligga på knä i risfälten.

Och regeringens idé att skrota alla patienters rättighet att kunna anmäla dåliga läkare till sjukvårdens ansvarsnämnd, varför undra över det? Det fixar vården bra själv, att utreda sina egna misstag är inget knepigt. Och att privata vårdbolag tjänar miljoner medan landsting går med minus, säger upp personal och stänger avdelningar – så är det bara. Företag ska dessutom göra så, drivas i vinstsyfte, och det är ingen skillnad på skolbolag och vårdbolag.

Och det där stora med klimatet, ja det ordnar sig säkert. Bildt och dom andra utrikesministrarna i EU skriver ju att dom ska göra nått åt klimatet och då gör dom väl det. Förresten är det nog inte ens sant det som sägs, att vi skulle ha kort tid på oss och att klimatfrågan är nån slags ödesfråga.

Så nej, livet är egentligen ganska enkelt, många har det bra till och med jättebra, och det som görs är alltid utveckling. Att vara emot är bakåt och dumt, sånt som nejsägare alltid gör.

Konsekvenser blir det förstås alltid, men dom ska ju alla vara med och ta.

Om vikten av att vara emot

Att vara emot blir allt oftare ett måste för både överlevnad och samvete. I grunden handlar det om att vilja något annat. Till exempel inte ett odemokratiskt EU med ett grundfördrag som ingen får rösta om, inte ett jobbavdrag samtidigt som arbetslösa inte har en chans på arbetsmarknaden heller och inte fler motorvägar på platser där det redan finns vägar och varifrån man dessutom lovat att göra nått åt klimatet.

Förbifart Stockholm är alltså fullständigt omöjlig att förstå vitsen med. 30 miljarder för att locka folk att fortsätta ta bilen i alla lägen när det i stället måste köras mindre och mer sällan och åkas kollektivt, är ofattbart. Åtminstone för oss som satt barn till världen och som valt att inte vilja leva helt ovetande om vad som faktiskt är på gång.

Vägbyggare och yrkeschaufförer säger att dom är glada, så har dom också bara sitt eget och dom körskoleinlärda 200 metrarna i sikt framför ögonen. Men det finns större rockar och vindar som vänder. Miljöminister Carlgren är bland dom. En gång i kostymen som kommunalråd ville han inte ha en förbifartsvariant, då var han emot.

Men nu är det ok med en förbifart som ökar koldioxidutsläppen med 140 000 ton. Snacka om att hamna i konflikt med klimatet. Och som skattepengen får ta konsekvenserna av, liksom bensinpriset. Och då får fler betala än den berömda medelklassen och den övre klassen i huvudstan, dom som kör bil oavsett förbifarter och trängselskatter och oavsett klimatet.

Att vara emot är också att vara i rödgrön opposition – som förresten borde ordna fler rödgröna dagar överallt i landet för att visa på gemensamt, tillsammans och valarbetsstart. Och om den sen bara kan tränga igenom media – som när den är som mest höger aldrig vill hitta något relevant eller angeläget eller dugligt med eller från oppositionen – kan vi också få en schysst debatt. För det spelar faktiskt mindre roll att dom rödgröna ännu inte är klara, inte ännu är jättetydliga i alla detaljer. Det var heller inte alliansen, inte ens efter sitt bad i baljan.

Att skylla på att världen och makten är sig lik, håller inte i längden. Det måste bli ett stopp på allt elände alliansen redan ställt till med, alla dom klyftor den underbyggt och återuppbyggt, och vi ska inte ha fler värstingar i miljöpåverkan.

Att gå i opposition är absolut nödvändigt.

Social medial lycka

Förut hette det att man snackade med lärde på latin och med bönder på deras eget vis. Sen kom social kompetens: att man både kunde ta folk och prata med folk och gjorde det bra. För dom som ville söka jobb och inte bara få ett via nån man redan kände blev det nästan ett krav att ha det. Att tåta ihop sitt curriculum vitae utan att bekräfta just den kompetensen var liksom inte lönt besväret.

Och idag har vi sociala medier. Och vissa, som centerns rubrikjägare Fredrik Federlay, går i taket av lycka. Det verkar inte finnas nått som är så fantastiskt bra för ett snack med vanligt folk som Facebook och Twitter. Privat så det förslår, men inte ens vänstern bryr sig. Det slår allt, heter det. För att inte tala om e-post. Då är man ute. Och dom som envisas med att använda så kallad vanlig telefon är om möjligt ännu mindre socialt mediala.

Men frågan är om dom därmed är mindre socialt kompetenta. Frågan är hur det går med kompetensen när vi inte behöver se nån i ansiktet på riktigt. Eller lära oss hur ärliga ögon egentligen ser ut. Eller hur falskt ett kroppsspråk kan vara. Frågan är vad som händer i längden med både kunskap och relationer, hur bra det går med dom. Eller i det korta perspektivet med själva samtalet som sådant.

När vi ser varandra i ögonen eller sitter mitt emot utan nåtgot emellan, kallas idag för mellanmänskliga möten. Så reduceras mötet mellan människor till nått som verkar lika kliniskt som en sjukhuskorridor. Inte konstigt att twittret tar över. Det låter i alla fall roligare än att bestämma tid för ett mellanmänskligt möte kl 10.

Vi har blivit bra på att göra om ord och betydelser till nått som är tjusigare på ytan. Det gamla slitna lokalvårdare är ett. Och vi är bra på att acceptera vad som helst. Som Berlusconi för att ta nått ganska nära och riktigt dåligt.

Och så är vi bra på att slänga pengar i sjön. Som 17 miljoner till ett twitterprojekt i Karlshamn för att folk ska få en dialog med det offentliga om några år. Att EU går in med hälften gör ingen som helst skillnad, vi betalar ju dit också. Men det är väl så det blir när vi bara fyller i ansökningar utan att snacka om det med riktiga människor.

Ny teknik är inte bara en kul grej, den ska ha ett syfte också. Eller det är kanske att begära för mycket när vi tydligen ändå ska kollapsa hela världen.

Alla ska bara vara där

Marknader med för mycket tingeltangel, när det enligt grundtanke och tradition skulle handla om hantverk eller nått annat gediget, är inget kul. Så får solen skina hur mycket den vill över alla stånden och folket på plats. Men så är det i Almedalen: allt måste vara där.

Och vad blir det då kan man undra – jo en förfärande massa som inte alls behövs och som därför inte heller når ut utan bara kostar. Och då blir det i princip bara lobbysim och byråkrater och frotterier och kotterier för hela slanten. Även om det finns motströmmar. Ett innehåll som säger ifrån, vågar tänka annat, vill något bättre – men det är ju inte precis därifrån rapporterna kommer att komma.

Men varför gör politiken så mot politiken kan man undra – när det hellre behövs ännu mer och ännu fler politiska samtal som verkligen snackar politiska lösningar. Med substans och innehåll, och inte bara utspel. Som ger förändring och något bra, och som når ut.

Därför att hela samhället är politik, säger dom som vill vara med med allt. Och i samma andetag: att man faktiskt kan prata om annat än politik. Det är lika dumt talat som när moderaternas Schlingmann och socialdemokraternas Baylan är oroliga för samma sak och tycker att Almedalen håller på att balla ur, men ändå är där med full styrka.

Oppositionen är där för att dom kan och ska samarbeta och regera ihop men samtidigt, och förstås, var och en vill bli ensamt större. Och alla med någon alliansbokstav är där, liksom den borgerliga pressen. För att ifrågasätta det rödgröna och att oppositionen alls kan ha något konkret ihop, och varför inte Lars Ohly går eller åtminstone planerar att gå nu när EU-valet gick så dåligt.

Som om det bara var vänstern som gjorde ett dåligt EU-val. Som om det inte är en majoritet som skiter i EU och en stor del av folket som inte gillar EU så som det blivit och så som det kostar, och som därför inte ens gick och röstade. Och som om EU-val är detsamma som ett rejält riksdagsval eller att vanligt folk inte är rejält irriterade och trötta på nya moderater och små allianspartier.

Så nej. Almedalen är inte längre varken ett spontant lastbilsflak eller ett politikens sommarmecka. Alla ska bara vara där, gå i flock precis som dålig journalistik också kan göra. Och oväntade möten är inget försvar. Dom finns bara i verkligheten.

Gammelrävar till EU

Ja ha då har vi alltså valt nya parlamentariker. Vi som röstade alltså. Men vi var inte många så det är ingen demokratisk ordning att ropa högt över precis. Men vem sa att EU var demokratiskt.

Och vem kan tycka att EU är ett schysst framtidsprojekt, med sina massor av högerextremister och dessutom stora gäng av pensionerade politiker. Härifrån skickar vi bland andra gammelrävarna Alf Svensson och Marit Paulsen, och Gunnar Hökmark icke att förglömma. Två är alldeles för gamla och en är lika okul han, om än inte i samma åldersklass än. Nu var till exempel Ella Bohlin inget alternativ men ändå: några med lite längre framtid kan aldrig vara fel.

Statsvetare pratar om Mariteffekt och Svenssondito, men det är också så att vi inte alltid får dom politiker vi förtjänar, bara dom politiker som ställer upp. Eller får ställa upp, för reglerna är säkert stenhårda i alla partier. Att man ska ha gjort sin hemläxa rejält och i många år, är första huvudregel. Att ingen annan hava jämte, är en annan – fast mest riktad till dom som den interna mobiliseringen syftar till.

Demokrati är ingen lätt sak men just därför får den inte motsvara lite ynkligt dryga 40 procent. Inte när många miljoner enligt grundtanken skulle vara med. Och absolut inte om vi tvingas ha en EU-president. Ingen grundlag, eller vad den än kallas, blir bra eller ens förankrad av ett sådant deltagande. Eller mottagande, för det är faktiskt samma sak. Men om vi nyss var ett fåtal som valde parlamentariker, är det inget mot vad som blir i höst. För snacka om få tal som över huvud taget bryr sig om kyrkofullmäktige.

Det hjälper föga att samkönade äktenskap är på tapeten men behöver stöttning i åratal framöver, eller att kvinnliga präster fortfarande inte är något för kyrkans män och alltså fortfarande behöver stridas för. Det hjälper inte heller att kyrkan kan göra mycket mer för både miljön och solidariteten och den egna arbetsplatsen – inte ens stiftsfullmäktige och kyrkomöte lockar så många röster att det blir värt en hel valrörelse.

Precis som EU-val är kyrkoval, fast av helt andra skäl, helt enkelt ingen grej för majoriteten. Och hur livsviktigt det än är att skilja rött från blått är det ett ynkligt argument för oss som vill rösta.

Som det är idag blir det mest ett enda stort slit och släng med pengar och resurser.

Dags vi konsumenter tar ton

Världsledande, det låter nått det. Men det kan lika gärna vara en katastrof. Som i Danmark. Där världsledande är lika med fort, billigt och djurmisshandel i stor skala. Om det alls finns ord för sånt är dom alldeles för grova för att skriva här, men tyst ska ingen vara. Även svin har rättigheter. Om än inte alla.

Att det i Danmark finns både folk och svin det har vi vetat länge men nu vet vi, och med ljudliga skri och tjut dessutom, att det är skillnad på svin och svin. Några har fyra ben, några bara två. Eller hur man nu ska säga eller skriva om man vill skilja dom åt för att inte hetsa mot folkgrupp eller det faktum att inte alla grisbönder misshandlar sina svin.

Alla danska svin på fyra ben är inte heller som svin ska vara. Som offer i jakten på pengar och billiga länder är dom inte ens djur. Dom är bara produktionsenheter, säger bland andra den journalist som följt dom danska svinen i många år. Han har två ord för det dom tvåbenta håller sig med: massiv djurmisshandel.

Deras ordförande kan inte heller stava till djurrätt, ens på sitt eget språk. I stället har han 1 700 suggor för att tjäna pengar på dom, inte ”för att dom är söta eller för att klia bakom örat”. Med en sån i spetsen blir förstås uppfödningen åt samma håll. För att avslutas med påkslag och djävulsk trängsel i slaktbilen.

Men var fjärde dansk sugga lever inte ens innan dom slaktas. Dom är i livslångt fängelse. Alltid stående, alltid fixerade. Inte ens när det ska dias slipper suggorna ut. Enda förändringen är att dom ligger ner, men fortfarande fixerade fortfarande fängslade.

Halm är ett fanskap säger en bonde, som om det var han som skulle ha det till frukost. Alltså får grisar ingen halm. Alltså får grisar skador på magsäcken. Medan bonden kammar hem pengar på att slippa extra arbete, på att slippa extra kostnader, på att misshandla grisar. Och på att kapa svansar. För trots att det också är olagligt så är 99 % av alla danska svin svansklippta. Dom med fyra ben alltså.

Plågoandarna har än så länge gått fria men vi andra kan inte längre säga att vi inget visste. Och att vänta in politiken och kvalitetssäkrarna på ICA & Co är det inte tal om: dom ser inte svinen för alla pengarna.

Nu: när dom danska svinen avslöjats tack vare utmärkt journalistik i radions P1: är det vi konsumenter som måste visa makt.

Vissa saker stör utsikten

Nu skriver tidningar, nu pratas det i radio och TV, för nu är det ju valrörelse. Och plötsligt är alltså EU-frågor på tapeten. Och luften fylls av klyschor, slogans och ibland också samma svar på allt. Här finns också (SD), som försöker tränga sig in överallt och då kan ju inte heller EU vara nått undantag.

Ge oss Sverige tillbaka står det på deras mörkblåa jackryggar och på en jättevalaffisch någonstans i Blekinge. Sånt stör utsikten i dubbel bemärkelse och blotta tanken på att ge dom politisk makt får vilken mage som helst att tvärnita.

Men om nu solen lyser på alla så ska den också ha fläckar. Och alliansen har ruskigt svårt (eller?) att dra en gräns. Det gäller både bland dom i regeringen och bland dom lokalt. Bland dom öppet värsta i regeringen är, än så länge, (KD). Med en partiledare som snubblar och mumlar och hänvisar till att demokratin skulle kräva att (KD) skulle behöva snacka med (SD). Lokalt är Karlskrona ett exempel med politiker som dels förhandlar och pratar i telefon, dels och precis som KD-kompisarna i regeringen, blandar kuddar med morötter.

Det är inget demokratiskt parti. Att demokrati kan öppna för sånt som (SD), ja tyvärr. Men demokratiskt parti och att (SD) ska bli en del av demokratin, nej.

Så hur tänker då folk. Ja, dom som tydligen både gillar att räkna och håller koll på intressanta jämförelser menar att det är fler som röstar i ett Robinsonval än i ett EU-val. Det är inte alls bra, men heller inte bara partiernas fel. Om folk inte fattar att det är dom som gör politiken, får folk också ta ansvar för det.

Om folk inte reagerar, väljer att stanna hemma, peta i trädgården eller i näsan; då får folk politiker därefter. Men då blir det också lite knepigt att komma och klaga när verkligheten tränger sig på. Då blir det lite knepigt att skylla allt elände på politiken i stort.

Att sen EU är ett kapitel för sig, är sant. Det är långt borta och inga vanliga kan påverka och som protest blir protesten att skita i valet. Men ett mycket bättre alternativ är att vara rejält kritisk till EU och kräva grundvärderingar och rättigheter som omfattar människor och politiska resultat så att framtiden överlever.

Här har den aktuella varianten av sjukvårdsrådgivning á la callcenter lärt oss nått i alla fall. Att färre av fel sort ska skickas till stället, och fort.

Utstationeringen av Borg

Centern vill inte just nu. Reinfeldt är inte klar med vad han vill. Men dom minsta, snart uppätna i alliansen, har både bestämt sig och tycker likadant. Att vi ska rösta om euron en gång till.

Vi har blivit fattigare när vi reser och Borg får sitta utanför och vänta, är argumenten. Som om vi skulle resa kors och tvärs och hur som helst i dessa tider eller att Borg hade velat ha andra beslut än dom som ändå blir. Så himla utanför är han inte heller, se bara hur ut han kom när han girigförklarade bankdirektörer. Media är utmärkt att både ha och vända sig till om man vill komma ut. Eller när man som finansminister vill komma in.

Vi har inte bara hört det förut det var inte ens så länge sen; att vissa folkomröstningar inte ska gälla. Alltså ska kärnkraftsomröstningen alltid omtolkas, eller i alla fall när partiledare ser politik och värderingar som kläder i en garderob. Trots att sanningen om kärnkraft och avfall är densamma idag som då.

Och nu euron. Igen. Trots att matchen slutade 56–42. Trots att världen dessutom och just nu står mitt i en finanskris som är en miljökris som är en politisk kris. Som är en konsekvens av det sätt världens makter valt att styra på. Medan andra folkomröstningar ska gälla i evighet amen, som när vi röstade om EU över huvud taget. Och därför numera inte alls ska diskuteras, inte heller i årets val. Som är ett europaparlamentsval som inte är ett euroval som inte har med parlamentet att göra.

Men det har utstationeringsdirektivet. Det är dessutom så allvarligt och idiotiskt att hela valrörelsen kan hängas upp på bara det: fackliga rättigheter. Ska dom tvingas stå tillbaka i den heliga konkurrensens och fria rörlighetens namn eller ska facket ha rätt att vara emot? Få ta strid för utländska anställdas villkor, också när kraven går längre än minimilågt? Som i Vaxholmsmålet men som blev Lavaldomen.

Det är förresten typiskt alliansen att både byta fokus och se världen från bara ett håll. Och alltså hellre göra politik av att Borg sitter utanför än att fackliga rättigheter inte räknas. Utstationeringen av Borg är inget och noll mot en sådan värld.

Där, Hägglund-Björklund, har ni en folkomröstning att tala om! Eller åtminstone som Mona Sahlin och (S): vägra en till Barosso om direktivet står fast.

Och anser vi att Sverige ska införa euron? Nej.

Spela med utsläppsrätter

Iden härliga vårsolens glans står världen inför en katastrof av modell aldrig tidigare skådad och vars görare som straff skulle skaka galler i flera generationer. Men vad händer, ja inte är det tillräckligt i alla fall. För hur kan annars hel och halvskurkiga klimatbovar fortsätta tjäna pengar.

Som om det svenska näringslivet inte hade bekymmer med sin image ändå. Och Maud Olofsson också, för den delen. Men hon ser förstås pengavinster på utsläppsrätter som nått självklart och företagsamt, som en käck variant av lön efter prestation.

Spelet med utsläppsrätter är inget vanligt spel och inte heller alls så populärt som andra lotton, dom flesta köper inga alls. Även om dom säljs också till vanligt folk. Folk som flyger till exempel. Inte alldeles vanligt folk visserligen, men ändå folk. Som, om dom vill, kan köpa sig utsläppsrätt att dra till var dom nu får ut mest och bäst för minsta egna insats. Om inte en tsunami slår till. Eller en pandemi. Och dom med mage stor nog att göra det, kan klimatneutralisera sig genom att kvitta sin skuld för stora bilen genom att köpa in sig i en regnskog.

Trots att handeln med utsläppsrätter redan gått åt skogen. När regeringar hade skänkt ut dom i stället för att sälja dom. När dom blev så billiga att dom var värdelösa. När utsläppsskurkarna köpte sig många fler rättigheter än den skit dom uppgett (för det senare var ju bara smått förstås) och sålde dom vidare.
Med god förtjänst, javisst, och som med det mesta som börjar på marknad och slutar med ekonomi och där resultat ska vara vinst. Alltså pengar.

I det här fallet till dom som släpper ut. Inte till klimatet eller för miljön. Men nån måste förlora? Och det är strunt samma vem eller vad? Och att spelet gäller liv och död på riktigt? Ja tydligen.

Alltså har sju svenska stora företag med stora utsläpp av koldioxid tjänat stora pengar. Hela 440 miljoner kronor tillsammans förra året,varav SSAB plockade hem 240 av dom oförtjänade miljonerna. På utsläppsrätter dom inte betalat för. På utsläppsrätter som Naturvårdsverket delat ut. På prognoser som dom stora företagen med dom stora utsläppen själva tog fram.

I den härliga vårsolen glans dör isbjörnen ut medan världen snackar runt. Och i december ska det pratas fram ett nytt Kyotoavtal.
Blir inte det bättre är det väl Obama det är fel på. Eller Sahlin, kanske.

Dags de rödgröna vaknar

I huvudsak, sa en majoritet. Och med det kom rubriker om att vi nu är mycket mer nöjda med medlemskapet i EU. Men för någon vecka sen visste bara en av tre väljare att det är val i juni. Och i veckan kom ännu en opinionsundersökning som sänkte socialdemokraterna. Trots varsel i tiotusental. Trots att skolor säger upp lärare. Trots att kommunbudgetar för ekonomiskt bistånd går med historiska underskott. Trots att bonusgirigheten slår alla sina egna tidigare rekord.

Så vilket medlemskap, kan man undra, vilket EU är majoriteten i huvudsak positiva till? Och vilken välfärd, kan man undra, talar alliansens om när den snackar välfärd, vilket samhälle tror alliansen att vi har idag?

EU är faktiskt inte bara en fråga om lättare eller svårare att växla pengar, och ett samhälles välfärd bestäms då rakt inte av hur den översta tredjedelen kan leva. Dessutom kan det mycket väl vara slumpen som avgör resultatet i en opinionsundersökning. Till och med om jag vill jäklas eller inte eller om jag vill ha ut ännu mer av alliansen medan det ännu verkar gå: ett fjärde steg i skattelinjen kanske.

Det finns en del att välja emellan, minst sagt. Allt från min egen eller någon annans situation eller livsförutsättningar till uttalanden i media, retuscherade kampanjer och nyhetssnuttar på webben. Kampanjer och snuttar är svåra att värja sig emot och media är inte alltid bäst att ha.

Media som grupp och generellt är inte mycket för att gräva. Att låta en sakfråga leva längre än rubriken kan vara tillräckligt fet för att ge försäljning eller förskräckning, är ingen vanlig mediastrategi precis. Så om det inte fanns opinionsundersökningar, kan man undra, vad skulle media skriva om då? Och skulle till exempel tidningar finnas alls om inga opinionsundersökningar fanns eller dom själva inte beställde en?

Chefslöner och bonusar i kvadrat är inte alls så komplicerade att ingen kan säga nej eller broms. Finanskrisen kan leda till ett inte fullt så girigt och egoäckligt samhälle. Klimatfrågorna, som till slut kom upp på dagordningen, kan äntligen få oss att göra nåt.

Om vi verkligen menar allvar. Om att dagens och morgondagens ungar ska ha en framtid värd namnet. Som en arbetslinje som inkluderar alla.

Mycket hänger på Mona Sahlin men det är ändå inte hon som ska göra det. Ska det vinnas val är det dags att alla rödgröna vaknar.

Sansa lönedebatten

Att löner ifrågasätts är ett bra tecken på att förändrade attityder är på G. Men diskussionen blir både fel och får slagsida om vi lägger bonusförakt och politiker i samma korg. För det första ska inte överbetalda direktörer ha bonus dessutom, för det andra är en politiker inte detsamma som alla politiker. Och alla kommunanställda har inte kommunchefens lön.

Att frysa riksdagspolitikerns lön är däremot ett bra förslag. Dagens grundlön på 54500 kronor i månaden räcker mer än väl, och ett statsråd klarar sig oförskämt bra på sina 105000. Det finns heller ingen anledning att höja statsministerns månadslön som idag är 131000 kronor.

Men det finns fler sorters politiker. Ta ledamoten eller ersättaren med bara ett uppdrag, och som alltså bara tjänstgör då och då. Ta kommunalrådet som har sitt på heltid, måndagar lika väl som lördagar. Ta ordföranden som kan vara politiker på halvtid eller på 20%, och med arvode därefter. Och förutom alla olika uppdrag finns det ytterligare en skillnad: ingen kommun, eller landsting heller för den delen, är sig likt eller har alltid samma system.

Att frysa politikers löner är faktiskt inte så enkelt eller så självklart som vissa vill ha det till. Det kan vara precis lika svårt att hitta det på kartan, som Ylva Thörn, ordförande för Kommunal, sa om förslaget att frysa kommunanställdas löner. Bara så där. Tvärs över. Och för alla.

Men i EU-parlamentet, där skulle det gå att både frysa och sänka. 86000 i månadslön är inte bara betydligt mer än vad våra riksdagspolitiker har, det är betydligt mer än dom själva behöver och oavsett att var och en gör sitt jobb. Eller att dom skulle göra det bra.

Att få rimligt betalt och i jämförelse med likvärdiga andra jobb, är en rättighet som alla ska ha. Men så är det inte idag. Och det är ännu inte heller en rättighet för kvinnor att kunna jobba heltid, faktiskt inte ens en möjlighet. Och inte ens alla människor som kan jobba, har ett jobb.

Samtidigt som det alltså finns dom som jobbar för mycket, dom som får lön utan att skita ner sig det minsta, dom som får bonus utan att det ens gått bra, dom som får ersättning och arvode utan att lyfta vare sig ett finger eller ha läst handlingar.

Det om något skulle diskussionen handla om. Då skulle inte heller statsminister Reinfeldt komma undan med lättköpta poäng.

Politik på känt manér

Mosa Mona, heter det i media. Och därmed ska det vara sagt att det finns en kampanj för att, om inte få väck, så i alla fall demonisera partiledaren för det absolut största partiet. Det skulle aldrig hänt på Perssons tid, och inte innan heller. Då inte bara ställde alla upp utåt, alla avkrävdes dessutom att göra detsamma. Så vad är skillnaden, vad är det som händer?

Jo, det ena är att Mona Sahlin är kvinna och att alla tidigare inklusive Göran Persson är män. Och på det följer traditionella härskartekniker och att man som man får säga och uttrycka sig hur som helst. Det andra är medias förkärlek att peka ut vissa socialdemokrater som tunga socialdemokrater, som därmed fått för sig att dom har både mest rätt och ska åtlydas.

Det tredje är att politikens innehåll inte bara måste förändras över tid i teorin, utan faktiskt måste göra det i praktiken. Med det menas inte att ideologier är döda och ska begravas, eller att socialdemokratin, som Göran Persson, ska gå ännu mer höger ut i tron att tilltala fler. Med det menas i stället att verkligheter hinner ifatt, och att kortsiktiga lösningar hör gammaldags metoder till.

Två exempel på detta är Stefan Lövdén och Göran Johnson: två så kallat tunga socialdemokrater som båda vill ha kvar och bygga ny kärnkraft – för det går inte att göra allt på en gång och man måste bejaka energikällor som för överskådlig tid kommer att betyda mycket för energiförsörjningen, säger dom.

Så talade gamla socialdemokrater med ett gammalt sätt att se på problemlösningar. Och som därför sopar till Sahlin trots att hon både är vald och ska respekteras – just för att hon står för en helt annan socialdemokratisk ledarstil än tidigare och ett delvis annat politiskt innehåll.

Det hjälper inte Göran Johnson att säga att Sahlin har egenskaper som kan göra henne till en av socialdemokratins viktigaste partiledare, när han samtidigt och underförstått menar att det bara kan bli så om hon gör och tycker som han.

Det är rätt att politik handlar om att prioritera, men då ska man inte blanda ihop en aktiv jobblinje med kärnkraft. Eller föredra snabba lösningar och snabba casch. Eller tro att en majoritet i detta land vill lämna walkover i energipolitiken.

Och för att citera S-kvinnor så är det dags att inse att tiden då den vite gamle mannen styrde och ställde faktiskt är förbi nu.

I slutänden handlar allt om makt

Det spelades, precis som i verkligheten, under täcket från vardera sida. Förhandlare bytte, precis som i verkligheten, både fötter och lojaliteter lika ofta och samtidigt som olika bidrag höjdes. Runt hörnet låg en miljökatastrof, precis som i verkligheten, och en internationella oljeindustri som med otillåtna medel försöker dölja forskningsrapporter om att oljan är mer eller mindre slut. Och världens länder var grupperade utifrån hur dom mäktigaste såg på dom andra och, förstås, ville ha ut av dom.

Men det var trist, eller kanske typiskt, att tablåmeningarna var så trista att många antagligen inte upptäckte den. Den politiska miljöthrillern Burn Up som SVT sände i början av januari. Att den måste gå i repris är givet, liksom att alla samhällslärare på högstadier och gymnasium skulle ha en minst utgåva var, att visa i klassrummet.

I slutskedet dök USA:s mästerförhandlare upp. Mer eller mindre dödsjuk i strupcancer men sånt hindrar förstås inte en man som fått uppdraget att sätta stopp för tjafset om klimatförändringar. Och dessutom på ett, utifrån dagens verklighet, politiskt fullt möjligt sätt; genom att bjuda Kina på kärnkraft. Som givetvis glatt tackar ja, också det mycket verklighetsnära.

Ett politiskt drama med ruskigt mycket verklighet och så uppdaterad och aktuell att den till och med ligger före, ett ”Vita Huset” i kubik eller nått. Och mycket medvetet, regissören Simon Beaufoy är ofta före: en film om mul- och klövsjuka innan det blev verklighet, en om brittiska muslimer som blev terrorister innan verkligheten kom till London, och som intervjuade oljans verkliga män inför Burn Up.

Allt var precis som på och inför vilket klimatmöte som helst idag. Möjligen med ett undantag för miljöaktivisterna som inte framställdes som dom största skurkarna, inte ens dom som stod för våldet. Här var det i stället ländernas förhandlare, politiker och övriga hantlangare som var skurkarna.

I december är det klimatmöte igen, i verkligheten. I december handlar det också om växthuseffekten, om verkligheten. Om viljan till riktiga och verkliga förändringar eller om business as usual och som vi alltid gjort. Om politik för eller emot, om nya och andra maktförhållanden eller om kollaps.

I slutänden handlar faktiskt allting om makt.

Bildtligt talat – vad pratar han om?

Carl Bildt tycks alltid ha något att säga. Tycker han själv i alla fall. Men vad är det då han säger, blir det nåt mer än en lång radda av meningar, kan man ta denne man och utrikesminister på orden, på allvar?

Han är alltid orolig, läget är alltid oroväckande, men har han haft en enda åsikt dom senaste tio åren – skrev en TV-krönikör i DN i förra veckan apropå utrikesrapporteringen i TV. Lika blodfattig och oengagerad den, enligt krönikören.
Bildts debattinlägg i fredags i samma tidning gör ingen skillnad. Han är fortsatt orolig. Det är vi också, självklart är vi det, alla konflikter och oroshärdar världen över inte bara berör oss utan rör oss givetvis också.

Men vad säger Bildt? Vad har han mer än några tjusiga formuleringar om EU och Sverige som en europeisk kraft för fred, frihet och försoning, om att statsbyggande insatser är viktiga och centrala?
Och vad menar han med att 2009 blir ett avgörande år ”då den ekonomiska krisens olika följder ska hanteras och den kommande klimatkrisen måste förebyggas”? Vad då ”kommande” och hur då ”förebyggas”?

Det är sällan tal om en sak i taget. Att allt hänger ihop är lika sant som att ett elände sällan kommer ensamt, och klimathot och finanskris är inga undantag. Dom hänger ihop, kommer av varandra och kan inte lösas en och en eller en i taget.
Dessutom kommer vi inte undan, det går inte att bara prata och det är inte tal om att kompromissa sig fram. Särskilt inte som ännu fler konflikter och krig blir följden av klimathot och finanskris.

Det ligger en del i att EU är en stark grön kraft i den globala dialogen, men hur relativ ska en utrikesminister tillåtas att vara när tiden rinner iväg och det faktiskt inte, inte ens i början av 2009, finns några nödvändiga beslut för att hejda uppvärmningen?

Sverige skickade över 65 förhandlare till klimatmötet i Polen, USA över 80, men flera av dom afrikanska länderna hade bara två.
Med såna regler är det inte konstigt vi inte kommer överens i vår värld, så hur ska det då gå när dom politiska och sociala effekterna av klimatförändringarna blir kännbara? När konkurrensen om land, odlingsbar mark och vatten ökar, när klimatflyktingarna blir ännu fler?

Om världen ska få en politik som handlar om de verkliga problemen behöver också Sverige en utrikesminister som tar hoten på allvar.
Och slutar ge oss intrycket av att det görs tillräckligt för att stoppa klimatförändringen.

De skulle inte haft något att dricka

EU-ländernas regeringschefer ska skämmas å det gruvligaste. Ingen annan skulle med gott samvete inför barn och kommande generationer få för sig att hurra för det som dessa regeringschefer klämde ur sig i fredags. Att kalla det för klimatpaket är oförskämt.

Vår regeringschef är inget undantag, Reinfeldt är precis lika skyldig. I intervjuer gör han sig visserligen till och talar nästan suckande om problemländer som Kina. Men vad gör han i praktiken? Han sätter sig inte heller på tvären. Han medverkar till exempel till att ge Polen och Ungern fortsatt rätt att ha kolkraftverk, och bidrar till en fortsatt subventionering av en smutskälla som den här världen inte har råd med. Och ger både Kina och Sydafrika ännu fler argument för att dom också ska slippa göra det som krävs på deras hemmaplan.

Klimatet är ingen liten fråga, den kan inte behandlas som regeringar har för vana att göra. Här ska kompromisser inte ens vara möjliga. Undantag ska inte kunna göras. Det finns inga genvägar. Det går inte att skjuta på åtgärder som måste till, eller lämpa över till några andra. Då finns det ingen framtid.
Människor dör och ekosystemen skadas redan idag på grund av världens ovilja att göra nått, bland andra Greenpeace talar om 150 000 döda varje år. Den livsfarliga uppvärmning som ligger närmast framför oss, i genomsnitt +2 grader, innebär att ännu fler människor kommer att dö och ännu fler ekosystem att skadas.

Därför att världen vägrar att minska utsläppen av växthusgaser och stoppa användandet av fossila bränslen. Därför att bland andra EU:s regeringschefer hellre värnar industrin och rätten att flytta varor och tjänster hur som helst och vart som helst. Därför att dom trots makten att förändra inte har vett att använda den.

Dom skulle inte haft något att dricka. Dom skulle suttit under brännande sol, försökt hålla sig vid liv när översvämningarna är som värst. Haft sitt tjusiga möte på en plats där risken för att dö är faktisk och omedelbar. Då hade vi kanske fått resultat.

Vi måste få lagar som kräver fortsatt utsläppsminskning, regler som förhindrar vissa länder att köpa sig fria på andra människors bekostnad, pengar och stöd till klimatsmart teknik oavsett land och bestraffningar för dom rika som vägrar. Något annat går inte att skriva under på, inte i den här världen. EU-parlamentet har bara att säga nej på onsdag.

Klimatförändringarna är dödliga. Så Get Serious!

FEGT. RIKTIGT FEGT.

Lissabonfördraget finns inte längre, men på torsdag ska våra folkvalda rösta om det. Hur knepigt är inte det? Och vadå fördrag? Vi pratar faktiskt ny konstitution, nått så stort som en ny grundlag. Som borde kräva två riksdagsbeslut och ett val däremellan, eller åtminstone en folkomröstning. Så hur demokratiskt knäckande är det inte då, att vi folket varken får debatter eller får rösta?

Det är fegt. Det är riktigt fegt. Och det blir inte mindre fegt av att våra folkvalda också fullständigt struntar i det irländska folkets nej. Om så bara ett land sa nej, sas det, så skulle förslaget dras tillbaka. Men det var bara snack. I stället blev det bara ännu viktigare för övriga EU-länder att visa vem som bestämmer och att Irland, genom att ge tillåtelse för sitt folk att rösta, gjorde något både urbota dumt och oförlåtligt.

Men här ska inte bara skällas och skyllas på EU som klump. Dom riksdagsledamöter som för det oförstående okunniga svenska folket velat förklara och diskutera innehållet i den nya grundlagen, är så lätt räknade att dom får plats i en hyresetta. Och man kan undra om vi verkligen behöver så många valda i en riksdag som när det bränner till går och gömmer sig.
Det sämsta argumentet är inte att vi folket inte förstår och tydligen inte heller kan läras att förstå. Det sämsta argumentet är att det inte skulle vara någon skillnad mellan den grundlag vi har idag och den vi nu ska få. Sånt rimmar inte bara dåligt med att vi som folk inte skulle förstå, det rimmar dessutom inte alls med sanningen.

Den nya grundlagen ger EU rätt fatta beslut tvärs emot vår riksdag, till och med Lagrådet anser att riksdagens ställning kommer att urholkas reellt. Hur går det ihop med att all makt ska utgå från folket? Och vi får ett regelverk som i huvudsak är likadant som det utgångsförslag som Frankrike och Holland sa nej till. I det skulle EU-rätt gå före nationell rätt, nu ska EG-domstolens praxis gälla och det är i verklighet och praktik samma sak. Säg Lavaldomen – och svensk arbetsrätt och kollektivavtal lever farligt.

På torsdag gäller det. Ska det blir ett ja till en ny grundlag utifrån ett förslag som inte längre finns efter noll debatt och ingen folkomröstning. Eller ska minst 88 ledamöter våga säga nej, skriva en annan historia, några gå emot sitt parti?

Hur var det han sa Obama, och fick folket med sig? Change, we can. Men vi kanske är nöjda med en utträdesklausul?

Vi kan inte fortsätta på samma väg

Det räcker långt med ”välskriven samhällsjournalistik av bästa märke” och ett sommarpratarprogram i samma klass, men det hänger på fler än en om det ska bli nått. Alltså behövs en rejäl opinion, stor och enig, med dig och mig och alla inblandade. Och vi ska vara lika iskalla, rasande och skoningslösa som recensenterna skrev att boken ”Tyst hav” var. Och lika övertygade som författaren och sommarprataren Isabella Lövin, om att andra värden än evig tillväxt och det uttjatade bnp-räknandet är viktigast av allt.

Vi kan i alla fall inte fortsätta göra som vi alltid gjort. Vi blir möjligen gladare av en stunds överkonsumtion, men vi lever inte längre. Och kanske inte alls snart. Eller som Isabella Lövin säger, vi har ett medvetande och vi måste använda det. ”Inte samla på oss syre och hamstra andra livsformers kolatomer tills vi spricker.” Sånt träffar där det ska, i mage och hjärta och huvud.

Det är en mycket allvarlig brist i allmänbildningen om man inte vet vad som är hela grundförutsättningarna för vårt liv här på planeten, sa hon också i sitt sommarprogram, och vände sig till politikerna. Men vi är fler på den här planeten som har ett ansvar. Fler som faktiskt måste vara med och dela på skyldigheten till att allting tillsammans och sen länge, är en katastrof. På grund av vårt totalfela sätt att räkna och värdera och mot vår förfärliga senfärdighet. Att vi aldrig kommer till skott, att vi fegar ur och väljer det egna istället för det stora. Vi brister alla i bildning, vett och förnuft så länge vi inte är så högljudda, rasande och skoningslösa att det ger resultat.

Isabella Lövin brukar säga att yrkesfiskarna inte har några åkerlappar i havet. Dom har sin inkomst från en natur som ägs av oss alla. Du och jag äger alltså fisken. I ett hav som dör. Men som vi förhoppningsvis skulle kunna rädda. Om vi börjar räkna och bete oss annorlunda. Och ställer till med en opinion. Och visar att det är på och med såna opinioner som man vinner både val, respekt och förändring.

Sätt igång, sa Isabella Lövin när hon avslutade sitt sommarprogram, och ha sen en underbar sommar.

Vi är många som ska skämmas

När projekt tar slut vill i regel ingen betala längre. I lördags skrev Sydöstran om ett sånt projekt. Som om det tagits om hand, kvalitetssäkrats och utvecklats till något bestående, i flera livsviktiga stunder och sammanhang skulle göra skillnad på hälsa och ohälsa. Men av alla goda idéer och ambitionen att förändra, är ingenting kvar. Utom hos det fåtal som verkligen tog till sig projektet, dom har idag i alla fall en början till kunskap om kulturkrockar och människors olika reaktioner, sina egna inkluderade.

För alla övriga var dom internationella hälsokommunikatörerna mest nått konstigt och oförståeligt, nått som oredade bland ordning och strukturer. Ett projekt helt enkelt, något det konferensades och talades vackert och nödvändigt om medan det pågick. Men som sen ansågs för dyrt och för utmanande för att göra nått fortsatt vettigt av.

Det som skiljde dom från andra hälsokommunikatörer är deras invandrarbakgrund. Dom har själva gått igenom en integrationsprocess och vet hur det är. Det första och viktigaste är trygghet. Dom vet hur och varför många människor som kommer till Sverige känner och reagerar som dom gör, vet var problemen kan ligga. När dessa hälsokommunikatörer byggde broar blev det nya kunskaper för alla.
Alla som deltog i projektet var förstås inte lika lämpade, så är det i alla utbildningar. Men några är riktigt bra, har rejäla förutsättningar och vill oerhört mycket. På dessa skulle givetvis alla inblandade ansvariga och projektpartners, fortsatt att satsa. Med gemensamma insatser från landsting och kommuner hade resultatet blivit förändring och förbättring för både integrationen och hälsan.

Men att kritisera chefer, projektledningar och målsättningar är inget man gör bara så där. Särskilt inte när ens egen försörjning står på spel. Särskilt inte om den egna anställningen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och man aldrig tidigare ens kommit i närheten av ett erbjudande om jobb. Alltså försöker man stå ut ändå, pratar med varandra, hämtar stöd från andra, intalar sig att det blir annorlunda sen, att någon ändå till slut ska förstå och göra nått. Det blir inte bruna papperspåsar över huvudet på alla, men nästan.

Och efter Sydöstrans artiklar är vi många som ska ta åt oss och skämmas riktigt rejält, och några mer än andra. Ingen av oss var på långa vägar så tydliga och krävande som vi hade skyldighet att vara.
För det här var ett projekt, som om det hade skötts och förståtts bättre redan när det bara var ett projekt, hade kunnat rädda livet på en människa. Den 25-årige man som sjukvård och psykiatri valde att inte behandla som en människa som hade mycket ont.

Artikeln i Sydöstran

När principerna får stryka på foten…

Det är i princip först när världen förändrats på riktigt, och man själv har rejält på fötterna, som man kan överge en princip. Men i miljöpartiet håller visst hela partiprogrammet på att rämna, plötsligt är mycket inte viktigt längre. Inte principen om inte betyg, inte den om medborgarlön, och sex timmars arbetsdag ska inte heller vara värt att fajtas för.

Och plötsligt är ett fortsatt medlemskap i EU viktigare än demokrati och folkstyre! Och då är ändå världen sig lik, och det där med att ha på fötterna kan sannerligen diskuteras.

Det har aldrig varit lätt vara EU-kritiker, men det har inte hindrat oss från att finnas. Men att Gahrton! – som på många sätt och i lika många år varit ett av EU-kritikens tydligaste och mest vältaliga ansikte – och att Wetterstrand! – som man ju ändå trodde hade både framtiden för sig och som perspektiv – också väljer att stå där lika barfotad och principlös i EU-frågan hon, är inte alls bra för motståndet.

Men att vända kappa och rock efter dom vindar som blåser mest har hänt förut, och i maratonloppet om EU har det hittills inte gjort nån större skillnad. Däremot är det lätt hänt att kritiken och kritikerna tillfälligt tappar luft. Och just nu är det i så fall riktigt illa. Just nu laddas för att kräva högt i tak och EU-debatter om den nya grundlagen, lika väl som allt annat som EU redan vill bestämma över.

Det är ingen EU-kritisk synvilla att EU inte är demokratiskt. Det vet EU-anhängarna också. Fast dom kallar det för underskott. Och tydligen acceptera dom hur mycket underskott som helst. Sånt som Laval-domen får man liksom ta. Och det gäller även den biologiska mångfalden, som nu ska underkastas EU och alltså kommer att försvinna den också.

Att allt ska med i EU, borde få fler att fråga sig varför? Och en ny grundlag borde alla vilja rösta om, eller åtminstone vilja höra flera åsikter om. Förutsatt att man har kvar sina ideal, vill säga. Och att det fortfarande är så att alla människor vill vara med och påverka. På riktigt.

”Allt kan hända” gäller alltså inte bara melodifestivaler. Men snacka om att tappa luft när den får femtielva sidor i lokaltidningarna, och EU och en ny grundlag bara några rader.

Gillar vi EU:s tvångströja?

”Socialdemokratin stöder en försvagad demokrati” kunde man läsa på DN Debatt i förra veckan (och kan man fortfarande om man går in på nätet). Och läsa bör man för det Carl Tham – den tidigare utbildningsministern – skriver, har många poäng. Till exempel att EU gjort att dom allmänna valen betyder allt mindre för hur vi, med lagar och regler, skulle vilja styra vårt samhälle.

Det är inte bara (s) som satt munkavle på EU-frågan men frågan är om inlägget blir avgörande nog, eller tillräckligt pinsamt, för att (s) ska dra igång en välbehövlig jättediskussion om EU. Troligen inte, för det är ju där skon klämmer. Å andra sidan är en tidigare utbildningsminister inte som vilken liten vanlig EU-kritisk partimedlem som helst, så kanske.

Enligt Tham har det socialdemokratiska partiets ledning ”envetet förnekat att medlemskapet innebär begränsningar i folkstyret” och ”inte tagit upp en seriös diskussion om hur långt man är beredd att gå och vad som borde göras”. Med Thams ord heter det att ”endera förstod partiets ledning för sent vad som hände och tiger därför om verkligheten, eller också gillar man i smyg den tvångströja som EU satt på oss”.

Tham kan möjligen tro att den egna folkstyrelsetraditionen gjort att partiet inte förstod att andra ”krafter” kunde vara ute efter något totalt motsatt. Ja kanske, men det förutsätter att man också erkänner ett stort mått av politisk naivitet. Kärleksförklaringen till tvångströjan förklarar Tham med att vissa frågor helt enkelt är bekvämast att flytta: för att kunna genomföra ”den internationella ekonomins villkor fullt ut med hänvisningar till EU”.

Den spiken gör betydligt ondare men faktum kvarstår: demokratin har mer eller mindre gått helt om intet i EU och ändå accepterar s fortfarande, och egentligen ytterst förvånande, ingen kritik däremot.
Men snart ska det vanliga folket rösta in en ny omgång parlamentariker i EU. Och ännu snarare, och utan att fråga det vanliga folket först, tänker riksdagen ge oss ett nytt fördrag.

Förklara hur sånt kan ske och varför (s) inte har en modigare EU-politik med andra förklaringar än Carl Thams, den som kan.

Kanske kan filosofin rädda världen

Det blev inte särskilt många spaltmeter av att Göran Persson fått 100 000 dollar för sitt engagemang och arbete för miljön. Det borde det ha blivit. Inte för att i runda svängar 700 000 svenska kronor var tänkta som miljöpris, utan snarare att det fanns många andra att välja bland.

Persson pratade visserligen om det gröna folkhemmet, satte en så kallad oljekommission på papper och accepterade till slut grön skatteväxling, till exempel. Och det var ju bra. Men inte mer än det minsta man kan begära av en statsminister i ett land och i en värld som måste göra så oändligt mycket mer för att det ska räknas. En prissumma med så många nollor i slutet till en statsminister är fullständigt utkastade pengar såvida dom inte ges vidare för att göra rejäl nytta någon annanstans. Göran Persson kan med andra ord inte behålla dom.

Fel pengar gäller även för helgens kinesiska statsbesök, hur historiskt och först det än var. Det blir ändå bara ett statsbesök och, för att återge ett bra citat: mer symbolik än praktik och mer business än politik. Alltså deltog gräddan av både politiken och näringslivet, och trots att klimat och mänskliga rättigheter skulle vara i fokus pratades det fortsatt handel och fortsatt turism.

Medan vanligt folk antingen blev till demonstranter, eller stannade hemma med samma åsikter, därför att Kina till exempel håller en skyddande hand över en regim som mördar människor i Darfur, och därför att Kinas svar på klimatproblemen är att planera 300 kärnkraftsverk.

Bättre då med ett nyvaknat intresse för politisk filosofi, för sånt finns enligt filosofer samlade till nationell konferens i Umeå. Folk börjar ifrågasätta existerande politiska ideologier, diskuterar vad som är rätt och fel, accepterar inte dom ståndpunkter som politiker ger. Enligt filosoferna kan leda, trötthet och osäkerhet göra att man provoceras att försöka tänka själv.

Sällan har väl tunga känslor gett så mycket hopp.

Medborgarna i EU:s Europa måste få mer inflytande

Som vanligt med EU så togs det i. Och som vanligt sägs också att inte heller deklarationen för att fira EU 50 år betyder något. Och precis som vanligt så kan man inte vara säker.

Eller så var det här bara en ovanligt dyr femtioårsfest – runt 80 miljoner kronor – och med en supersuperhemligt skriven deklaration i stället för ett vanligt grattiskort.

Att man sen skriver We the peoples of Europe är väl bara så det blir i en församling med så mycket demokratiskt underskott att man givetvis inte ska hinna kontakta alla. Inte ens alla dom stats- och regeringschefer som enligt EU är Europas.

Deklarationen var tänkt till dom folk som EU menar är Europas folk för att vända alla negativa kritiska och likgiltiga till positiva. Det klarade inte ens 16 helsvenska miljoner som Kommittén för EU-debatt delade ut. Och nu är Kommittén dessutom nerlagd.

Mona Sahlin var på plats redan dagen innan EU firade. Hon talade sig varmt för ett socialare EU. Hellre det än en fortsatt debatt om ja eller nej, för det vill hon absolut inte ha. Sådant är ängsligt säger hon. Och till folkomröstning säger Sahlin nej.

Här låter Sahlin som den värsta folkpartist och alltså lika salig som Cecilia Malmström. Så därför ska det spridas EU-debatt, stås upp för EU, varas ett gott exempel och visas vilket mervärde EU har. Det ska med andra ord vara fortsatt oacceptabelt att fortsätta ifrågasätta.

Men Mona Sahlin borde inte gå på det som liknar Göran Perssons magkänsla. Att liksom som han känna genuint att EU-kritiker har dåliga argument och inte ha hört ett enda argument på nejsidan som höll, blir bara att fortsätta vara lika fel ute.

Och mycket dumt när man som Sahlin har både framtiden för och storleken på ett parti att tänka på.

Såvida inte EU vill bygga likadana murar mot the people of Europe som det har byggt mot tredje världen, måste medborgarna i EU:s Europa få mer inflytande. Och sådant stavas bland annat folkomröstning.

Över 50 procent av we the peoples of Europe i Sverige har redan sagt nej till euron. Och nyss sa 41 procent av we the peoples of Europe i EU nej till mer makt åt unionen. Ännu fler okritiska utrop kommer bara att dela både folk och partier ännu mer itu.

Tvättsäcksprojekt borde gett förändring

I evigheters evigheter har det varit mer snack än verkstad med jämställdheten. Inte ens tjat verkar löna sig på jämställdhetsfronten. Och förmodligen inte heller att JämO vill att arbetsgivare som struntar i lönekartläggningar, ska straffas med böter.

Istället finns det fler skandaler. Lika lite som vi ännu har jämställda löner och kartläggningar, har vi till exempel inte heller ännu någon jämställd vård. Läkemedel lika adekvat utprovade på kvinnor som på män, och en vård på lika villkor och med lika rättigheter, är lika långt borta som horisonten. Och utan riktiga tecken i skyn på att något vettigt skulle hända, där heller.

Och här finns inte ens en lag att luta sig mot. Och dom som kämpar för det, får stå ut med hot och skitsnack. Så var det i det omtalade tvättsäcksprojektet, som också fick namnet Genusskillnader in på bara kroppen.

Vetenskapligt och med statistik på både tvären och höjden, blev det bevisat att män med psoriasis fick en helt annan vård än kvinnor med samma problem – såväl i huvudstan som i hela det svenska land där så många säger sig vara, både för och på riktigt, jämställda.

Kvinnor fick gå hem med sin smörja, göra det själv, och använda egna handdukar. Män blev insmorda, stod i landstingets duschar och torkade sig på lånade handdukar. Tvättsäckarna visade på skillnaderna, men trots att studien tog sig ända ner till Bryssel är det ännu varken lag eller nått annat beständigt.

Man bevisade också att kvinnor fick nöja sig med en gammal drog, förbjuden i Norge och cancerframkallande, medan män fick den allra senaste medicinen. I det perspektivet blir den bevisade sparade kostnad som skulle uppstå om män behandlades som kvinnor när dom får psoriasis, en struntsak. Liksom att dom som smörjer in män gör nytta genom att bidra till bruttonationalprodukten. Och nästan också att kvinnor med psoriasis betalar skatt för att männen ska få annan behandling.

Att strunta i jämställdhet i en värld och i ett land som skrivit under den ena rättighetskonventionen efter den andra, borde vara lika mycket förenat med straff och konsekvens, som vilket annat lagbrott som helst.

Att inte behöva lära sig smörja in sig själv, är för övrigt en av dom sämsta ursäkter man kan hitta på, för att kunna göra skillnad på människor.

Sanning skriven på näsan

Att Sverige är en del av globaliseringen och att man kan se boxning på TV, låter helt rätt när man hör det. Men inte när den före detta proffsboxaren Paolo Roberto i en radiointervju använde detsamma som argument för det han tycker är det mest självklara i världen.

Att Roberto vill ha boxning på både proffs och amatörnivå, på riktigt i Sverige – och alltså inte bara på TV från något annat globaliserat land, eller vad nu sådana länder kallas enligt Roberto-vokabulären – är inget nytt. Det har han velat länge. Han kräver också att svenska boxare ska ha rätt till svensk sjukvård.

Det är väl det enda han har rätt i, för det har dom, och oavsett om den krossade näsan skulle bero på en knytnäve i en ring eller en likadan på gatan. Men nu är det inte riktigt det han menar. I en debattartikel i samma veva som radiointervjun, skrev han att andra länder (globaliserade?) har läkarkontroller som ”i stort sett har bestått i att gapa och säga aaa” och – och här kommer det som är hans verkligen mycket egna poäng – ”hade man (och menar Sverige) verkligen brytt sig om vår hälsa så hade vi fått boxas på hemmaplan med hårda kontroller”.

Svenska boxare ska alltså få boxa både näsa och hjärnceller av sig, och dom ska inte behöva göra det i matcher som sänds på TV från annat land utan få göra det hemma i det globaliserade Sverige, så att dom kan få svensk sjukvård. Hur man än vrider på något sådant, blir det både dumt och livsfarligt. Då är det tur att det finns en annan sida, och att bra många fler än Roberto och Svenska Boxningsförbundet alldeles säkert står där, tillsammans med bland andra hjärnforskaren Martin Ingvar.

För det är klart att det är lika självklart som otäckt att även svenska elitboxare är drabbade av hjärnskador – boxning leder ju till det, det fattar väl vem som helst. Och lika sant är antagligen att kampsporter kan kanalisera våldsamma ungdomars beteenden, liksom att det finns risker med för korta observationsperioder – för vem skulle egentligen kunna påstå att det inte är så.

Även om man inte känner någon, kan man tycka illa om det personen representerar. Och precis så är det med Paolo Roberto och Svenska Boxningsförbundet.

Ett dåligt möte och ett förödande spadtag

Ett spadtag kan förändra världen lika mycket som ett möte. Och beroende på vad man ville ha ut av spadtaget eller mötet, blir människor också olika mycket nöjda och glada av resultatet.

Ta spadtaget i Karlskrona som förvandlar och fördärvar en strålande utsikt över vatten och fjärd till ett enda stort och fult lågprisvaruhus. Plånboksekonomiska priser på mat och prylar i all ära, men det kan ändå aldrig vara värt vilka andra förluster som helst.

Och ta det senaste klimatmötet, denna gång i Nairobi i Kenya. Av ett möte med liv eller död som enda egentliga ärende, har man all rätt att räkna med goda resultat. Det minsta man kan begära är alltså förslag på hållbara förändringar som världen måste göra – om världen vill fortsätta leva. Och det borde den ju vilja.

Men medan världens klimatexperter kräver en halvering av den rika världens utsläpp och att alla måste göra något, kom klimatmötet inte längre än till sina vanliga ynka fem procents minskning fram till 2012 – och alla världens länder behöver fortfarande inte alls bidra. Särskilt kan man inte tvinga Kina och inte heller USA, trots att dom är skyldiga till vardera en fjärdedel av alla utsläpp.

I klimatmötenas egen lilla värld, är nämligen en så hyllad tillväxtekonomi som Kina ändå inget annat än ett utvecklingsland. Och ett sådant land ska inte behöva avkrävas några minskningar. Och USA har ju aldrig erkänt Kyotoavtalet, sådana avtal är ju inte alls bra för ekonomin, och alltså ska inte heller USA behöva minska sina utsläpp. Och dom riktiga utvecklingsländerna, dom vill ha det som den rika världen. Och först när dom rika minskat sina utsläpp, kan det vara dags för dom fattiga att börja.

Ser man på mötet med ögon känsliga för katastrofer, blev det ett riktigt uruselt resultat. Man ska reagera med kraft på miljöhot, något annat är inte acceptabelt. En överenskommelse om att se över Kyotoavtalet till slutet av 2008 är inte särskilt mycket till framgång. Och att tycka att vi ska glädjas åt att rika länder kan tänka sig att öka stödet till fattiga länder, är som att säga att vi ska fortsätta fascineras över att mänskliga rättigheter i alla fall finns på både papper och underskrivna dokument.

Kenya är inte Blekinge och en lågprisbutik i den rika världen är inget alls mot klimatförändringar i den fattiga. Och ändå är det med klimatmötet i Nairobi som med spadtaget i Karlskrona. Inget av dom gör någon glad, men vi måste tydligen leva med dom ändå.

Just för att Rom inte byggdes på en dag

Det är alltid bara att tacka och ta emot när ekologiska varor, och särskilt dom kravmärkta, tilltalar både folk och vanliga plånböcker. Mera sånt kan vi inte vara utan. Alltså måste samma typ av glädje också få gälla när kära gamla monopolet Systembolaget nu säljer mer och fler ekologiska viner – samtidigt som vi så väl vet hur baksidan ser ut.

Ska baksidan fixas behövs konkreta tag. Dom flesta av oss vet vårt eget enskilda ansvar att faktiskt göra något. Och ingen kan väl tycka annat än att också den stora, och dessutom av många så hyllade, framtidsmaskinen EU också har ett ansvar. Just därför är besvikelsen rejält stor när resultatet i EU igår, efter fem års prat, inte blev mer än en pinsamt ynklig liten tumme.

Det må vara hur unikt det vill att EU i sin alkoholstrategi slår fast att alkoholkonsumtion är ett folkhälsoproblem. Men att göra stor sak av att EU slår fast det alla vetat i evighet, är bara att erkänna att EU inte vill så mycket mer än just snacka. EU gör som man alltid gör och vägrar förbjuda handelshinder. Även när handelshinder är detsamma som folkhälsa. Det är faktiskt ingen ursäkt att EU inte får lagstifta om hälsa. Det finns inget förbud mot att göra något.

Men EU säger alltså inget om höjda alkoholskatter och inget om ändrade införselkvoter. Och EU vill inte ha restriktioner i alkoholreklamen och inte krav på märkning eller varningstexter. För EU föreslår istället att man ska ta fram en bra-bok, med goda exempel. Som om vi medborgare i EU inte är något annat än en enda stor lågstadieklass.

Om EU brukar sägas att det finns ett demokratiskt underskott. Men eftersom politik är både att förändra och ett verktyg, så har EU ett lika stort politiskt underskott. Och inte blir det tryggare av att EU slänger bollen vidare till politiker på hemmaplan. Glädjen hos folkhälsominister Maria Larsson (kd) över det unika fastslagandet igår, är oro snarare än hopp. Rom byggdes inte på en dag, sa hon.

Nej, och just därför, är väl då svaret.

Först oförskämdheter och nu incitament

Det har varit mycket oförskämdheter på sistone. Fullt med folk som tyckt att dom ska vara ministrar fast dom inte ens kan uppföra sig som vanligt folk. Det finns många relevanta frågor, men frågan är vad som varit mest dumt och fel i allt det här. Att tro att vanligt folk ville ha sådana ministrar, eller att tro att vanligt folk kan nöja sig med sådana.

I vilket fall var det oförskämt det som hände. Och nu är det dags för politiken. Det som alliansen kallar incitament.

Sänkta och slopade arbetsgivaravgifter är ett sådant. Men den som trodde på alliansens fagra löften om många och snabba sådana, får vänta. Först ska EU säga om det är ok. Och det blir tidigast om några år, om det någonsin blir ett klartecken därifrån.

Under tiden ska folk lära sig vad som menas med andra incitament. Först ut är att få folk att fatta att har man inte vett att skaffa sig ett jobb, ska man heller inte ha särskilt mycket att leva på. Det måste gå fort att fatta, alltså har alliansen beslutat om två omedelbara incitament. Ett: jobbavdrag för dom som jobbar. Två: lägre ersättning för dom som inte jobbar. Därmed blir det helt enkelt hur enkelt som helst för alla att fatta. Jobba annars.

Och så finns det incitament som fungerar mer indirekt. Flera hundralappar mer i avgift till a-kassan är ett sådant. Och kombinerat med en obligatorisk a-kassa blir budskapet ännu tydligare. Betala annars. Det fina i den här kråksången är slutrefrängen om att ju större arbetslöshet i en a-kassa, desto större avgift för medlemmarna.

Häromdagen kom en annan variant: 24 år gammal och fyra års arbetslivserfarenhet är inte skäl nog för att komma in på högskolan. Incitamentet ska få fler att bli godkända i den lägre skolan. Alltså: studera även om du inte fattar, för annars. En helt annan sak är förstås att alla som både trodde och gillade snacket om ett livslångt lärande, att kunna gå mellan jobb och utbildning, nu kan glömma det.

Precis som man glömde att alla på den vänstra sidan i politiken faktiskt pekade åt vilket håll det skulle bära med alliansen.

Vad är det som är viktigt?

Det finns stora problem och så finns det riktigt allvarliga problem. På samma sätt kan man säga att det finns i-landsproblem och så finns det världsproblem. Och har man så mycket av både rättigheter och välfärd som vi har, ska det inte vara svårt att fatta vilket som är vilket.

Alltså är bensinhöjningar och fastighetsskatt egentligen inget alls mot växthuseffekt och kollapsade fiskebestånd. Och då kan man verkligen undra varför vi reagerar som vi gör. Varför vi protesterar och går på när elen blir dyrare, och varför vi inte går man ur huse när världens ansvariga inte på allvar vill stoppa fisket eller freonerna.

Till och med höjda a-kassor, hur illa dom än slår och hur ovärdiga och inhumana dom faktiskt och i sanningens namn är, till och med det blir fjuttigt i det stora perspektivet. Som faktiskt handlar om ekosystemet, om grunden för allt levande.

Och detsamma gäller allt prat om skola och kvalité. Den kan alltid bli bättre och det är jättebra att vi debatterar kunskap eller trygghet, om fler betyg eller inga alls, om mer disciplin och straff gör bra elever, om lärare är lärare bara när dom gått utbildningen.
Men allra bäst i skoldebatten vore om vuxna, som redan gått i skolan, tog den kunskap dom faktiskt fick och gjorde nått vettigt av den.

Man ska inte behöva säga det fler gånger: att det är dom vuxnas förbaskade skyldighet att protestera mot en skamlös miljöpolitik, var den än finns och vem som än står bakom den.

Det finns inga ursäkter i världen för den som står bredvid och ser på när ekosystemen kollapsar. När den bilogiska mångfalden hotas, då ska man reagera och göra nått. När alla viktiga matfiskar riskerar utrotning om fyrtio år, är det dags att agera nu. När fåglarna blir färre, kan man inte bara tycka att det är synd. När Sverige och hela jorden blir varmare, är det faktiskt inte bara kul att ha semester.

Att läsa kvällstidningarnas krigsrubriker om översvämmade städer och allt annat som komma ska, måste mana till mer än en liten tanke just den dan. Vad man annars är delaktig i, är det minsta man borde undra över.

Analysen viktigast av allt

Hur än valet gick igår, eller resulterar i på onsdag, så är det eftervalsanalyser som gäller från och med nu. Och det är bara att hoppas att man inte förlora sig i vare sig folkpartiets datorintrång eller nerrivna valaffischer. Båda står för ett ruskigt nederlag för fair play i politiken, det ena mycket mer än det andra, men man får allt vara bra enkelriktad för att tro att sådant ger vinst eller förlust. Eftervalsanalyser är faktiskt både svårare och viktigare än så.

Och om man utgår ifrån att väljare både kan och vill hålla många sakområden i huvudet samtidigt. Och att det som avgör hur folk slutligen också röstar, är om politiska partier förklarar hela sin politik och inte dom käckaste och mest lättsmälta delarna. Och om man utgår från det – då är eftervalsanalysen delvis klar. Då var det alldeles för många politiska program i punktform och rubriker. När det istället ska vara mer information och bättre information. Och program som håller på både bredden och längden.

För vart tog EU-frågorna vägen, om bland annat tjänstedirektivet, 11-timmarsregeln på arbetsmarknaden och en ny grundlag – eller vi kanske inte kan påverka? Och varför blev det så lite sagt om konsumentpolitiken, eller ska den hamna i samma byrålåda som kulturen, och vem har i så fall bestämt det? För att inte tala om integrationen som mer eller mindre kvävdes ihjäl i ambitionen att hålla rasisterna utanför. Och bostadspolitiken, som bara handlade om fastighetsskatt eller inte.

Och klimatfrågan, hur i all världen kunde så många politiker i en så välbevakad valrörelse som denna komma undan så lätt och göra det till en fråga om högt eller lågt bensin- och elpris?

Om klimatfrågan ändå avgjorde valutgången var det inte för att politiken tog sitt ansvar. Och om den inte spelade roll, ja då lyckades politiken sälja precis så mycket konserverad gröt som den ville. Och den eftervalsanalys som i så fall inte klargör det, gick aldrig riktigt på djupet.

en kan ju alla dom väljare som också glömde eller struntade i också ta sig en funderare. Att skylla på för lite eller för dålig information har många sanna poänger men är ändå en riktigt dålig ursäkt.

Hur egoistisk får man vara?

Hörde något av EU-debatten i lördags? Eller var kanske för upptagen med att räkna ut egna fördelar med en helt slopad fastighetsskatt? Skulle inte förvåna i så fall. Den här valrörelsen lockar inte fram det bästa hos folk precis. Eller så är egoism och självupptagenhet inget obehagligt, och det som borde vara skelett i garderoben i stället helt okej.

Ta mamman som på frågan om föräldraförsäkringens längd, på fullaste allvar sa att hon mycket väl kunde tänka sig vara hemma med sitt barn i sju år. Om det sen skulle fixas med en föräldraförsäkring eller ett vårdnadsbidrag, var något oklart, men hemma tyckte hon att man skulle få vara.

Eller ta hela alliansen. Som ropar usch och fy så fort dom hör ordet försäkring, för det är ju detsamma som bidrag tycker dom, och sådana ska man inte ha. Och allra värst tycker dom om A-kassan. Och föräldraförsäkringen ska kortas, med fyra månader enligt alliansens starkaste parti. Det är för övrigt en knepig pedagogik dom håller sig till i alliansen. Dels ogillar dom bidrag, dels inför dom nya. Men vem vet, kanske är vårdnadsbidraget en vårdnadsförsäkring när allt kommer omkring.

EU-frågan är en av det här valets glömda frågor. Det är inte bra av flera skäl. Men också för att även i den frågan blir skillnaden mellan höger och vänster väldigt tydlig, alltså mellan synen på folk och folk. Eller om man så vill, mellan egoism och inte egoism. I radions EU-debatt i lördags kunde man till exempel än en gång höra hela alliansen tala klartext om låga löner på arbetsmarknaden. Sådana ska vi ha sa dom, men inte bara det. Man var också helt överens om att kollektivavtal inte ska behövas för anställda som jobbar här tillfälligt. Hur länge tillfälligt är, hade man ingen aning om.

Alliansen ser sig som ett regeringsalternativ, och går valet deras väg kommer dom också att hålla i ordförandeskapet i EU 2009. Och på det bordet kommer inte bara arbetsmarknadsfrågorna att landa. Dit kommer också den viktiga klimatfrågan. Och där vet vi var moderaterna står. Eller kanske inte ändå, för moderaterna talar inte miljöpolitik på hemmaplan, så hur ska dom då kunna göra något vettigt i EU.

Men det är inte bara politiker i alliansen som tycker illa om försäkringar och arbetsgivaravgifter eller som ser miljöfrågan som mindre viktig. Ska man tro opinionsundersökningar finns det också väljare som gör det. Och man skäms. Över att folk tydligen kan stava till solidaritet, men inte verkar ha det i kroppen. Och över att vissa plånböckers tillväxt skulle vara viktigare än att andras minibörsar ens klarar vardagen.