Sista ordet är inte sagt

Mjuka linjer men tuffare villkor, så sammanfattar många partikongressen som var en jobbkongress och som avslutades igår. Och visst – mycket landade i mycket tydligare riktlinjer, föräldraförsäkringen inte minst. Men mycket kom också av sig, kravet på sex timmars arbetsdag försvann till och med helt.

Förevändningen till det senare är att varje arbetad timme behövs. Men riktigt så enkelt är det inte, och långt ifrån alla socialdemokrater är överens om att det var bra och rätt gjort att kasta sextimmarskravet i papperskorgen.  Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har ju inte precis stärkts, det är ju inte så att heltid är en rättighet för kvinnor, och inga arbetsplatser blir heller mönsterarbetsplatser av sig själva. Särskilt inte med snart fyra år med helt fel regering för både kvinnorna och jobben.

Då ger det största oppositionspartiet upp kampen. Då, och för första gången i partiets historia, stängs dörren för en generell arbetstidsförkortning. Med argumentet att varje arbetad timme behövs. Fast ingen tror nog på riktigt att sista ordet är sagt. Dels är partiprogrammets skrivningar orubbade än så länge, dels och tack och lov, finns det tillräckligt många kärleksfulla kritiker i S för att kampen inte ska sluta här och nu. Bland andra S-kvinnor och SSU är några som inte ger upp.

Lite för passivt är partiet också fortsättningsvis i skolfrågan, i alla fall i den om friskolor, vinster och aktieägare. Dom nya riktlinjerna innebär förvisso tuffare villkor och en majoritet av socialdemokraterna är nog mer än nöjda att det blev så. Men också här finns fortsatt kärleksfulla kritiker. Som helt vill förbjuda vinster i friskolor och ge kommunerna ett avgörande inflytande när nya får för sig att starta.

Desto roligare blev riktlinjerna för föräldraförsäkringen. För den blir tredelad och med allt på en gång. Fyra månader för varje vårdnadshavare och fem att dela på. Det ska bli kul att ta med ut, inte minst i debatter om vårdnadsbidrag och familjelycka á la KD.

Som det blev med föräldraförsäkringen – så ska ett feministiskt parti tala. Och så som Mona Sahlin talade på kongressen – så ska nästa statsminister tala. Med fler unga i politiken, och med förtroendeuppdrag dessutom, kommer S att ha hela framtiden för sig och alla ungdomar med sig. På väg mot världens bästa välfärd och tillsammans med två andra rödgröna partier.

 

Vad menar karl´n?

Göran Hägglund, partiledare för (KD), alliansens minsta beståndsdel och inte mycket mer än fyra procent ungefär, är trött. På projekt, terapier, omstrukturering och det han kallar finskrittande ideologer och eliter som sitter på höga hästar. Och allra mest är han trött på att vanligt folk inte får vara ifred. För det är ju folk, vanliga alltså, och det vill ju folk, vara ifred alltså, enligt Hägglund.

Dom sitter vid köksbordet och talar skola, hushållskassa, gamla föräldrar, jobbet, tid för varandra, pusslet inför helgen. Och sommartid åker vanligt folk vanligen till landet och snickrar, går på loppis, slås mot fästningar, tar barnen till stranden eller åker utomlands. Enligt Hägglund i alla fall.

Långt ifrån sant och riktigt men typiskt Hägglund, övertygad som han är om att alla familjer ser likadana ut. Ingen riktig familj annars enligt Hägglundpolitik och att kvinnor också har rätt att inte bara vara hemma är, som vi vet, svårt för (KD) att ta. Klart han ogillar projekt och att göra om när han ser genus som ett spöke i allt. Som allianspolitiker ingår det dessutom i hans felaktiga tro att tro att vanligt folk åker utomlands. När det bara är ett litet gäng med mycket över, dom flesta har inget alls till en utlandsresa.

Så vad menar han då, vet han det själv, när han som i artikeln och farligt nära mörkt vatten delar in delar in människor. Och vad betyder det om folk ska göra som dom vill, medan att till exempel kräva delad föräldraförsäkring är att mästra och att klampa in och som enligt Hägglund ingen ska kladda på.

Vad är det underförstådda, som han inte vill prata klartext om? Att bara alliansen vet att göra god skillnad eller att hans vårdnadsbidrag är detsamma som frihet och mänsklig rätt och annan barnomsorg detsamma som ingen respekt? Och varför skriver han av sig i DN, varför svara på frågor i Studio Ett – vanligt folk ska ju enligt Hägglundkategorin varken läsa tidningar eller lyssna på P1.

Han vill få oss att tro att hans eget köksbord är mer förstående men han är lika mycket finskrittare som han anklagar andra. Även om just han sitter långt ifrån säkert på sin häst.

Men kanske är han trött, på riktigt och på riktiga fakta. Som att (KD) är minst och inte kommer ut och inte förstås och att Reinfeldt bara kan hoppas på att några åtminstone vill stödrösta på (KD).

Inte fel kräva jämställt

Reinfeldt och alliansen behöver bara mumla om ett fjärde jobbskatteavdrag, och en hel hög med positiva synpunkter dräller in. Annat är det med jämställdheten. Ingen kan prata om den utan att få, om inte på käften rent faktiskt så i alla fall bildlikt.

Så när socialdemokraternas Mona Sahlin både vände sig till och pratade om halva befolkningen gjorde hon flera saker fel. Hon skulle pratat om nått annat och inte bara försökt vinna kvinnorna och, vilket är nästan brottsligt idag, inte glömt medelklassen.

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet. Och ska man ändå envisas ska man, enligt kommentarerna, definiera jämställdhet som social ojämlikhet eftersom kön hör ihop med klass och klass med kön.

Trots att det är med jämlikheten som med jämställdheten, alla vet att den inte finns den heller. Och trots att man inte behöver vara vänster för att inse att klass också är kön. Och vadå medelklassen – det är väl den som ska orkar lyssna och förstå andra – det finns faktiskt människor som inte tjänar på varken jobbskatteavdrag eller en alliansregering.

Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?

Eller kanske ska kvinnor fortsätta jobba deltid oftare än män. Fortsätta stanna hemma med barn, både när barn är små och sjuka. Fortsätta vara i absolut majoritet bland ensamstående föräldrar.
Inget politiskt parti, och inte heller (S), plockar hem särskilt många guldstjärnor när det gäller jämställdhetsarbete. Att upprepa klyschan om att vi kommit långt är varken sant eller tål längre att höras. Vi har ingen jämställdhet idag. Så är det. Men just nu har vi i alla fall en partiledare som vill ändra på det, som ställer ut löften och gör det högt.

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.

Privat som inte är politiskt

Mitt i kvällstidningarns bästa sextips, en typisk sommargrej för den typen av media, kom regeringens utredare med förslag på hur samhället ska stoppa för många aborter. Och i (KD) som ville ha utredningen är man glada. Hur ensamt glada socialminister Göran Hägglund och resten av honom är återstår att se men tack och lov har dom inte fått medhåll i allt i alla fall.

Förslagen har diskuterats i omgångar. Först handlade det mest om idén att skolan ska dela ut kondomer och dagenefterpiller till alla över 15. Och nu är det förslaget att registrera alla kvinnor som gör abort.

Det privata är politiskt och samhället får inte blunda så mycket för misshandel, förtryck och våldtäkter att det hänvisar till nåt slags privat moral som ingen ska ge sig på att förändra eller bestraffa. Det konstaterade redan dom första radikala feministerna och det finns väl heller ingen som kan påstå att oönskade graviditeter är en önskan. Eller som inte vet att det redan är för många barn som far illa, och att inga fler ska behöva göra det.

Men att samla på kvinnors personnummer är ingen lösning. Och till barn, för mellan 15 och 18 är man definitivt det, ska man inte dela ut dagenefterpiller. Kondomer är däremot en annan sak. Och att skolan skulle kunna göra nytta där är helt klart. Hur nu skolan ska klara det när det är skolhälsovården som får gå först när det ska dras ner.

Det är inte precis biologilektioner och centrala prov som ungarna behöver för att lära sig våga säga nej eller förstå när någon gör det. Och det är inte bara skolläkare som protesterar, som dom gjort i flera år och bland annat konstaterat att ”skolhälsovård och elevhälsa i stora delar av landet har en så usel kvalitet att man inte ens alltid kan säga att den finns.”

Verkligheten gör utredare Anders Miltons ord om en skolhälsovård i skolans lokaler med personal som erbjuds fortbildning om preventivmedel, för att kunna dela ut kondomer och dagenefterpiller, till en dålig godnattsaga. Och dessutom farlig om man tänker dagen efter.

Det är bara att konstatera: (KD) har problem med familjebildningar, (FP) med ungdomarna i skolan och hela alliansen har problem med integriteten. Men feminism är inte bara åsikter – det är också politisk aktivism och nu gäller det att göra alla röst hörda. Igen.

Och att få med den andra halvan.

Politiskt korrekt i kyrkan

Äktenskap är som begrepp inte längre tillräckligt rumsrent för att vara kvar i vigselordningen. Tror i alla fall inte ärkebiskopen, fast han vet förstås inte ännu. Kyrkans alla män ska först säga sitt, och hur det går vet ingen förrän i höst när det så kallade kyrkomötet ska fatta beslut om ordningen efter den nya lagen om könsneutrala äktenskap.

Ärkebiskopen och några med honom hoppas alltså att kyrkan ska bli politiskt korrekt i betydelsen att i alla fall uppträda så, försöka se ut som det. För nån riktig helomvändning i frågan är det inte tal om, präster måste fortsatt kunna vägra. Det tycker ärkebiskopen också. Enskilda präster ska inte tvingas att viga icke heterosexuella, då skulle kyrkan reagera negativt, säger ärkebiskopen. Och sätter därmed en gräns för hur mycket politiskt korrekt en kyrka kan vara.

Det är med kyrkan som med kristdemokraterna. Som alltid varit emot alla partnerskap som inte består av en man och en kvinna men som nu, i regering som dom ju ändå är, måste räddas från att formellt och öppet behöva tillstå det. Därför blev en självklar proposition om enkönade äktenskap en tilläggsmotion om könsneutrala äktenskap. Ord byts ut för att ansiktet på kristdemokraterna ska se bättre ut. Och så är det tänkt också för kyrkan. ”Man” och ”hustru” blir ”make” och ”maka”, och i stället för att ”äktenskapet är en Guds gåva” har ”kärleken sitt ursprung i Gud”.

Politisk korrekt har inte nödvändigtvis med sant och riktigt att göra. Attityder behöver inte ha förändrats. Det räcker att visa sig neutral. På ett tjusigt sätt verka som att man ligger rätt i tiden och har samma åsikter som det man uppfattat som en så stor opinion att man nog måste följa den.

Gränsen för den typen av politiskt korrekt kyrka går alltså vid prästen. Till synes neutral, men i verkligheten får den som vill fortsätta vara emot.

Men medan prästerna verkar bli kvar krymper kristdemokraterna. I den senaste opinionsundersökningen är dom inte mer än en tummetott. Med bara 2,5 procent och inom felmarginalen kan dom bara mäta sig med Sverigedemokraterna, lika små dom. Så att vara politiskt korrekt är inte alltid lätt eller ens rätt, och att tro att man är det kan slå fullständigt fel.

Att det blir en ny lag är däremot både solklart och sant politiskt korrekt, och utan en enda felmarginal.

B som i Barnkonvention

Barnkonventionen börjar på B, precis som Billström. Men det är också det enda. Den migrationsminister vi förärats i och med alliansen har inget som helst med Barnkonventionen att göra. Fast han borde ha det, ytterst ansvarig som han är för alla beslut som tas i Migrationsverk och Migrationsdomstolar.

Det som händer i Karlshamn är minst sagt mycket märkligt. En dotter i en familj med adress Kroatien innan Sverige, lever i skyddat boende sen två år tillbaka därför att hennes förälder till pappa misshandlar henne. Men nu ska hjälpen avbrytas, behandlingen ta tvärstopp. Nu ska hon avvisas till samma land som hennes misshandlare till förälder. Det enda hon slipper är att sitta på samma plan som honom.

Bakgrunden blir ännu märkligare om man lägger till att ett nyligen fött syskon var helt okänt för Migrationsverket och att överdomstolen beslutat att även detta barn ska avvisas. Det är emot allt som är gängse och regler: ett barn med permanent uppehållstillstånd ska inte avvisas och heller inte skiljas från sina föräldrar. Men domstolen frågade aldrig, den prövade inte ens asylskälen, slog bara klubban i bordet.

Och Migrationsverket är nästan knäpptyst. Svarar inte ens på skriftliga frågor från en självklart förvånad och upprörd socialnämnd i Karlshamn, och dess vädjan om inhibering vände med posten och avslogs samma dag. Verkets presschef låter dock meddela att fallet, alltså den misshandlade flickan, inte når inte upp till lagens krav på synnerligen ömmande omständigheter.

Tobias Billström är inte heller helt tyst, men så försvarar han också avvisningen av den slagna flickan. Har man lämnat in en asylsansökan som grund för uppehållstillstånd är det skyddskälen i den ansökan man prövar, är ett av några citat vi hör och ser från ansvarig minister. Att det är fullt möjligt att åtminstone ge tillfälligt uppehållstånd med hänvisning till den lag som i två år nu skyddat flickan, är inget Billström hänger upp sig på. Halvt ihjälslagen eller bara misshandlad hör alltså inte hit enligt Billström.

Så nu ska Kroatien lagföra den slående pappan, nu ska pappan få vad han förtjänar, nu ska Kroatien ge flickan skyddat boende, nu kan flickans liv bli ett liv igen. Tro det den som vill. Det vore ju detsamma som att Billström menar det han säger om att vi ska ta hand om ensamma flyktingbarn.

Eller att en flicka, dotter till Billström eller Svensson, inte heller får fortsatt asyl i form av skyddat boende.

Logiska kullerbyttor i kd

Hur kul kan det vara att slå huvudet i en 4%-spärr gång på gång? Inte kul alls kan tyckas, och det gör inte heller kristdemokraterna. Men dom ändrar sig inte heller hur som helst. Och inte ens om det gäller något så okränkbart som människovärdet.
Bättre då, verkar i alla fall partiledare Hägglund tycka, att prova en logisk kullerbytta.

Men sånt går inte ihop. Och ska inte heller. Dels för att logiska kullerbyttor inte går ihop. Men mest för att partiet i grund och botten ändå är samma gamla parti som det alltid varit. Hägglund kan alltså prata och kullerbytta hur mycket han vill om civilrättsliga äktenskap, men så länge kristdemokrater inte accepterar könsneutrala äktenskap blir det ingen förändring i grunden.

Att vara kristdemokrat är och blir även fortsatt detsamma som att aldrig acceptera något annat än heterosexualitet. Det och endast det är det normala, det som ska gälla, det som ska accepteras. Och när fortplantning står över allting annat blir äktenskap och familj därefter – och för kristdemokrater alltså fullständigt oförenligt med både homosexualitet och familjer utan mamma-pappa-barn.
Kristdemokraternas värld blir en värld där alla människor både ska ha lika värde och lika rättigheter – och ändå inte.

Det är som med dom logiska kullerbyttorna: dom håller inte heller ihop, bildligt talat kan både ben och armar spreta åt alla håll. Fast visst, som bild över kristdemokratin är det kan ske inte helt fel bild. För just nu sprattlar dom febrilt, letar desperat efter kompromisser till och med i sina profilfrågor, gör allt för att överleva. Och inte bara i en alliansregering utan över huvud taget som politiskt parti.

Det kan inte vara lätt vara kristdemokrat när både tiden och opinionen rinner ifrån, och fortare och fortare går det. Och värre kan det mycket väl bli för Hägglunds desperata försök att rädda det som räddas kan i en av partiets viktigaste frågor går inte helt hem i det egna gänget.

Och precis det säger en hel del om kristdemokrater. Att inte ens i en fråga där till och med kompromisser är fullständigt oförlåtna ändrar dom sig.

Vissa strider måste man ta

Någon kallar det kvotering och bryter ihop bara av det. Andra tar i ännu mer, och en delad föräldraförsäkring blir både överförmynderi och totalt förmynderi. Det är intressant det där. Antingen ska man alltså få bestämma själv eller också ska man ha bra eller i alla fall mer betalt när man blir den som måste vara hemma.

För det första: man får barn, man skaffar inte. Och jämställdhet kommer aldrig att bli om kvinnor antingen ska vara hemma eller män ha en rätt att få betalt för detsamma. Och varför ska vårt gemensamma betala för att vissa människor ska ha rätt att göra privata val, för att en förälder ska få vägra att ta ens det mest självklara ansvar, inte behöva uppfylla några som helst (mot)krav?

Nej, här ska inte ges andra eller särskilda bidrag för att täcka vissas ekonomiska förlust när dom får barn. Det tvärtom permanentar allt som varit fel i evigheter. Det blir fortsatt lika lätt för män att inte ta sitt ansvar, det blir fortsatt lika lätt att låta den underbetalda stanna hemma. Och det blir fortsatt inget inkomstrelaterat barnbidrag.

Inte ens den upplysta tid vi lever i idag är en garant för något annat. Tvärtom anser många att kvinnans plats fortfarande är i hemmet. Det har till och med blivit till en sorts feminism, att livmodern är det som bestämmer och förutsäger och bara vi uppgraderar kvinnligheten får vi jämställdhet.

Om föräldradagarna fryser inne, som kritiker menar kommer att ske – då säger det mer om männen som vägrar att göra det. Och den förälder som inte vill vara hemma skulle aldrig ”skaffat sig barn”, och inte den andra föräldern med den heller. Och den arbetsgivare som tycker det är ok att livmodern ska ha hela ansvaret har inte heller mycket till insikt i dom stora frågorna.

Men med delad föräldraförsäkring kan vi på sikt vara där. Med rättvisa löner, jobb som inte är bara kvinnors, ett samhälle som inte bara styrs av ett patriarkat utan med makten fördelad, liksom allting annat, och där kön inte begränsar. Det är så vi måste tro, tänka och göra. För barnens skull, som mår bra av jämställdhet; för föräldrars skull, som behöver jämställdhet; och för rättvisans skull, för det är jämställdhet.

Man bör inte bara välja sina strider, vissa måste man bara ta. Vi skulle redan haft en jämställdhet att vara stolta över, som vi kunnat lämna vidare till alla dom barn vi redan ”skaffat”. Nu är det inte så, och i värsta fall får vi kanske låta våra skaffade barn fixa till dom sista detaljerna, men det vi inte får göra är att strunta i vårt ansvar.

Att få till en delad föräldraförsäkring hör verkligen dit. Och att dela den i tre som ett första steg är ett ganska bra första steg.

Vem ska sköta pigans hushållsgöra?

Så var det dags för ännu en vända om hushållsnära tjänster för friska, arbetande vuxna. Den tydligen Enda Lösningen på det eviga problemet om en jämställdhet som aldrig vill fungera. Denna gång är det TCO igen och argumenten är återigen dom gamla vanliga, men denna gång propagerar man dessutom för nästan helt gratis tjänster. Och försöker få det till något vackert.

Vad sägs om ”en samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från kvinnorna” – alltså tvätt, maglagning, städ och allting annat på listan – så att kvinnan ”blir fri att fatta egna beslut”. Och resultatet skulle inte bara vara ”att kvinnorna kan stärka sina positioner i arbetslivet” utan dom skulle också, och det är mer än snudd på sensationellt, ”göras oberoende av mäns goda vilja”.

Vi ska alltså tro det blir både bra och tjusigt till slut, bara åtgärderna fått verka. Men det är med hushållsnära tjänster som med gamla tiders pigor: det blir någon annan som får ta hand om det som är ditt ansvar. Den variant av skatteavdrag som finns idag för att några ska slippa tvätta, städa, trädgårdsgöra och lite till är 15 gånger vanligare i rika Danderyd än i det helt annorlunda Jokkmokk, enligt statistik som bland andra tidningen Arbetaren tagit fram.

Man kan tycka att det är gulligt att fler skulle få ta del av möjligheten till avdrag för oviljan att som vuxen ta ansvar för det man vill skaffa sig. Och att ”kvinnorna har väntat länge nu på att slippa dra hela lasset med hem och barn” är jättesant. Men lösningen ligger inte i att vissa kvinnor ska dra lasset hos andra män, och skatteavdragna eller inte gör heller ingen skillnad.

Och dom nya tidernas pigors eget hushållsgöra, vem gör det? Ytterligare en omgång samhällssubventionerade kvinnor? Vem tar hand om deras: andra kvinnor? Eller kanske flyktingar som måste acceptera för att accepteras? Och när alla användbara tar slut, vad och vilka ska då männen samhällssubventionera för att slippa eget ansvar?

Nej. Säg då hellre att vuxna pojkar inte ska behöva göra skillnad genom att inte göra skillnad. Det är i alla fall att tala klarspråk. Och dom som vill ge tusan i jämställdhet ska åtminstone stå för det.

Då vet vi att dom inte heller vill slåss för kortare arbetsdag.

Utanför vår skyddade hörna

Först låter 14-åringen i Susanne Björkmans ruskigt bra dokumentär, återutsänd av P1 i veckan som gick, som en ganska vanlig tonåring. Hon vägrar, svär, bär sig åt, tiger still, stiger aldrig upp, lyder inte någon och hatar föräldrar. Fast kanske ändå inte som vilken tonåring som helst: allt hon gör verkar liksom i kubik. Men helt unik är hon inte och hur många förälder har inte velat annonsera ut sin tonåring på fyndmarknaden, flera gånger till och med. Nej, det är inte alls konstigt att föräldrar inte orkar. Och inte tonåringar heller till slut.

Och då är det ju bra att vi har hela organisationer och system som är till för att rycka in, med människor som förstår och vet mer om vad som kan och måste göras, som hjälper. Har resurser helt enkelt.

Men så berättar hon varför hon kom hem jättesent eller inte alls och skolkade från skolan och fick gå om, och absolut inte tyckte om sin styvfar. Hon hade utnyttjats sexuellt sen hon var sex år. Det var därför hon aldrig ville vara hemma när han var där, därför hon stannade ute och borta. Hon var livrädd, men berättade aldrig för hon ville skydda mamma och lillasyster, och om han gav sig på henne var ju dom trygga.

När hon i dokumentärens andra del, gjord flera år efter den första, och nu som vuxen kvinna säger förövare, låter det inte riktigt så neutralt och oladdat som det stavas utan nästan så fult och oförlåtligt som det ska. Hon vet, säger hon: styvpappan är förövaren, det var han som hade makten: det är hon som är ett offer.

Och då, vilket ändå är rasande mycket värre, finns det ofantligt mycket större hemskheter, som barnprostitution och livslånga våldtäkter och förnedringar. Verkligheter som inte heller skulle existera, som vi skulle ägna liv och tid åt att förebygga. Hur det nu ska gå till, för inte ens här, i vår egen relativt skyddade hörna, verkar vi vilja se vad som faktiskt händer.

Till exempel att skolsköterskor, skolkuratorer, fältare och socialarbetare antingen inte finns eller måste dela sig i hundradelar. Och att politiker visserligen pratar om vård, skola och omsorg men ägnar sig åt att sänka fastighetsskatter, skrota ersättningssystem och införa jobbavdrag.

Det handlar inte om mors dag

Mors dag i all ära, men vad ska vi egentligen med den. En frukost på sängen eller en middag och disk som plötsligt görs av någon annan gör ingen skillnad. Livspusslet, som det så populärt ska kallas, är precis detsamma och lika svårt att få ihop idag som det var i fredags. Och för ensamma mammor är den som vilken annan dag som helst, inte ett dugg annorlunda. Hon gör ändå alltid allt själv.
En särskild mors dag är inget annat än en påminnelse om att allt är som förr, att uppdelningen är som den alltid har varit. Att sen far ska ha en egen dag han också, är bara en ytterligare bekräftelse på att gamla normer finns och lever.

Fackförbundet TCO bekräftar det också, i sin rapport ”Den dolda barneffekten 2008”. Där framgår det mycket klart och med hjälp av siffror och statistik att på jämställdhetsfronten är det helt stilla, det är inte ens skillnad på i år och 2004 eller 2002.
”Även om lönen påverkas av om man har barn förekommer det inte inom någon sektor eller utbildningsnivå att någon grupp kvinnor når upp till samma lön som någon grupp män. Den grupp av kvinnor som har högs lön bland kvinnorna – dom som inte har barn – har konstant lägre lön än den grupp bland männen som har lägst lön – dom som inte har barn”.

Kvinnor har alltså fortfarande lägre lön och arbetsinkomst än män. Kvinnor tar alltså fortfarande ansvar för hushållsarbetet. Män satsar alltså fortfarande tid och liv på att göra karriär. Och när barnen kommer jobbar männen fortfarande eller ännu mer övertid, medan kvinnorna minskar sin arbetstid och tar större delen av föräldraledigheten. Det enda som skiljer från tidigare jämförelser är att skillnaderna förstärkts ännu mer.

Min mamma är också värd alla rosor i världen, men det handlar inte om det. Inte när vi skriver 2008, har ett Vårdförbund som tvingas till ännu en strejkvecka och en regering som håller tårtkalas för att fira vårdnadsbidraget.

Här får inte vem som helst vård

Kritiken har på sina håll varit förödande hård, men samtidigt har det som vanligt också varit alldeles för tyst. Men imorgon är det dags, då ska riksdagen säga ja eller nej till en lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande. Och såvida inget hände i helgen eller nu i natt, kan det hädanefter i detta land komma att göras ännu större skillnad på människor och människor också när dom är sjuka. Med en tydlig lag bakom ryggen kommer ännu fler landsting än idag att kunna vägra människor hjälp.

Det är och görs skillnad redan idag. På många sjukhus och vårdcentraler är det upp till enskilda inom sjukvården, om dom ska följa sitt samvete och den etik alla i vanliga fall så självklart hyllar. För människor som inte har dom fyra sista siffrorna eller inte kan betala den faktiska vårdkostnaden, dom papperslösa, asylsökande eller gömda, är det alltså livsavgörande var man befinner sig.

Imorgon handlar det om asylsökandes rättigheter till vård ”som inte kan anstå”, medan papperslösa och gömda fortfarande är tänkta att behandlas ytterligare annorlunda. Undantagen kan bli deras barn, som alla partier säger ska få subventionerad vård, idag har bara gömda tidigare asylsökande barn rätt till hälso-, sjuk och tandvård.

Men budskapet i lagförslaget är klart och tydligt; här får inte vem som helst vård, här gör vi skillnad på människor, här är det inte medicinska kriterier som avgör, här är det ordning och paragrafer. Eller som bland andra moderaterna säger: om papperslösa får samma rätt till vård som andra, riskerar det att urholka migrationsrätten.

Många kritiker anser att lagförslaget har förfärande mycket gemensamt med dom rashygieniska lagar vi i vårt tjusiga land hade på 30-talet. Människors lika värde ska fortfarande inte gälla, vårdpersonalens etik ska inte spela roll, vi ska än en gång offra människor som inte kan försvara sig eller klara sig själva. Och dra vanära över oss själva när Sverige tillsammans med Österrike blir ensamma i Europa om att vara absolut sämst på likabehandling inom vården.

Läkarförbundet och Vårdförbundet talar om läkaretik, FN:s särskilde rapportör har sagt att ”ni håller på att lagfästa diskriminering”. Och imorgon ställs frågorna på sin spets, om vilket Sverige vi vill ha, om vilken migrationspolitik som ska gälla, om mänskliga rättigheter alltid har undantag. Det är en migrations- och flyktingpolitik som passar sverigedemokrater men inte oss andra.

Men vi är många som sover dåligt i natt, för det är bara miljöpartiet och vänstern som sagt att dom tänker rösta emot.

Inte konstigt det är uppror

Det har gått för långt, det har blivit för mycket. Arbetsbelastningen knäcker, pressen är för stor, prioriteringar tar även på dom anställdas hälsa. Socialtjänstens folk håller på att gå under och det är upprorsstämning. Den fruktansvärda känslan av att inte ha möjlighet och resurser att hjälpa i tid, är gemensam för så gott som alla socialtjänster i landet.

Men att socialtjänsten är trängd är bara en konsekvens av något betydligt värre. Och i förra veckan kom en rapport från riksdagens egen utredningstjänst om att antalet fattiga barn i fattiga hushåll kommer att fortsätta öka.
Den säger att andelen fattiga barn kommer att ha ökat till 11,5 procent nästa år, och i familjer med bara en förälder blir fattiga barn detsamma som 26,9 procent. Jämför det med siffrorna för 2006: 8,4 procent respektive 14,9 procent, och alla fattar att utförsloppet går alldeles för fort. Och ännu mer skrämmande är ju att det faktiskt inte skulle finnas en enda procent över huvud taget i den här typen av prognoser.

Barnets bästa ska sättas i främsta rummet, alla barn har rätt till liv och utveckling, alla barn har samma rättigheter, alla barn ska skyddas från alla former av diskriminering. Ja, Barnkonventionen är bra, men vad hjälper den? När politiker och regering inte handlar utifrån den, inte ens någon av grundprinciperna. Och vill man inte förstå och agera utifrån barns bästa, då gör man förstås skillnad på andras bästa också.
Det har sparats i föräldraförsäkringen, A-kassan har sänkts och likaså sjukförsäkringen. Skattesänkningar är till för dom som har jobb och vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus är till för kärnfamiljer.

Ensamma föräldrar – och bland dom är kvinnor i majoritet – är betydligt mer än andra hel- eller deltidsarbetslösa, sjukskrivna och behöver socialbidrag. Enligt Rädda Barnen lever hälften av alla barn till ensamma utlandsfödda föräldrar i fattigdom. Och Majblommans chef är inte den enda som mött föräldrar som sjukanmäler sina barn när skolan ska ha utflykt, och barn som lägger sina ynkliga sparpengar i mammas plånbok. Och bland ensamma föräldrar är kvinnor i majoritet.

Kalla det klass, säg två tredjedelssamhället, kalla det ofärd för många och välfärd för några. Faktum är att med den regering vi har, har alldeles för många barn och vuxna fått det sämre. När det sparas på välfärd och människor, är det dom som redan har det sämst som drabbas ännu mer.

Så att det är upprorsstämning inom socialtjänsten är alltså inte alls konstigt. Det borde det vara på fler ställen, och av samma anledning.

Alf Svenssons kränkningar

Alf Svensson är sig lik, han ger sig inte. Enda skillnaden nu är att han går ett steg längre. Från hallelujameningar om äktenskap och mamma och pappa för barns bästa, till krav på nationella handlingsplaner för mer av samma slag och kurser i äktenskap. Inte lite fräckt med tanke på hur familjer ser ut idag och alla dom olika möjligheter som finns, och funnits länge, att bli förälder.

Det blir till och med fräckare än så, eftersom han faktiskt förolämpar, kränker och diskriminerar hur många som helst. Fast det har han egentligen alltid gjort, genom att utesluta och göra skillnad. På manligt och kvinnligt, på hetero och homo, på riktiga familjer och inga familjer, på naturligt och onaturligt – för att bara nämna några.

Enligt Alf Svensson finns det fortfarande bara en säger en variant av föräldrar. Det är två stycken, en man och en kvinna, som har sex med varandra. Inga andra kan eller ska få bli föräldrar och heller inte kunna eller få ingå äktenskap, oavsett om dom ändå har sex. Endast så kan och vill Svensson få ordning i världen.

Enligt honom är ”äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion, därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön” och ”det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion”.

Och till detta lägger han nu en undersökning som ska visa att 87 % av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina biologiska föräldrar. Ja, man brukar ju kunna få dom svar man frågar efter. Eller som en bloggare skrev: vill du ha pest eller kolera eller föredrar du en annan sjukdom, och så utifrån det säga att ett visst antal personer föredrar att vara sjuka framför att vara friska.

Alf Svensson tolkar Bibel och Barnkonvention, väljer bort hela sanningar för delar som bättre passar dom egna åsikterna, bestämmer vad som ska vara naturligt och gör sig till domare över människors olika kärlek till varandra och rätten att bli förälder. Makalösa föräldrar, flerföräldrarfamiljer, homoadoptioner och inseminationer för lesbiska kvinnor, blir sånt som ”krossar familjen som ideal”.

Alf Svensson är inte längre nån partiledare, han är inte ens en politiker i tiden. Ändå styr och ställer han i det han själv kallar för samhällets grundvalar, sätter dagordningen och fixare slogans. En flitig kugge i en regering som ökar klyftorna på fler än ett sätt.

Snacka om att krossa.

DN Debatt

Kvinnor och politik är något för männen också

Barn är inte det lättaste att förena med ett politiskt uppdrag, särskilt inte om man är ensam förälder. Det har alla ensamma mammor i politiken, visserligen inte världsmånga till antalet men ändå, vetat i alla tider. Och dom som plötsligt blir det, blir väldigt snabbt varse detsamma. Att Kristina Axén Olin lämnar politiken är alltså inte ett dugg konstigt.

Det konstiga är att vi inget lärt och inget förändrat när andra gjorde likadant. Den som säger att kön och klass inte är eviga förbannelser, har fortfarande fel.

Axén Olin är ändå inte helt rätt i en jämförelse. Visst, hon samma kön som alla andra underrepresenterade och av systemet förvägrade, men allt vad klassfrågan ytterligare ställer till med är inte hennes problem om man säger: moderat, finansborgarråd, bra betalt för uppdragen och till ganska nyligen också med en man som inte heller har låg lön. Och vem minns inte förra året, när Axén Olin berättar i media att hon lämnar in 20 skjortor för tvätt och strykning, kostnad 500 kronor, för att själv få tid att läsa en tidning eller ta en promenad? Hon hade nämligen en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma och barnen förväntade sig att det är hon som gör saker.

Ibland kommer man själv på hur fel man lever eller så händer nått som gör att man tvingas förstå. Hur det faktiskt var för Kristina Axén Olin är hennes sak, men nu har hon tydligen ett likadant hemma som ungefär var femte familj. Där har man förlorat i sånt som tid, stöd och inkomst jämfört med andra men också vunnit, för andra omöjliga och otänkbara, vinster.

I politiken är det förstås enklast att låtsas som det regnar och låta politiska uppdrag fortsätta handla om krav på stark profil, arbetstider som inte går att kombinera med vanligt liv men är fullt möjliga att gå i vägg eller bli sjuk av, och alla andra möten på tider när barn i regel hämtas, får hjälp med läxor eller borde ha mat – fullständigt omöjligt i längden med andra ord. Om man inte har markservicen ordnad eller både plånbok och samvete stort nog för hushållsnära tjänster, förstås.

För dom som inte kan köpa sig tid och stöd blir politik, till slut och hur gärna man än först ville, ett för högt pris. Kvinnor tycker det, ensamma mammor vet det, dom yngre säger detsamma. Men felen och problemet kan en majoritet förändra.

Så vad säger alla män, i alla partier, i alla åldrar, överallt? För det är ju ändå hos er som något måste hända.

Vem bryr sig efter en vecka

Vem har råd med Bregott om ett paket kostar 30 spänn? Och vem skulle över huvud taget fundera på oxfilé om priset var 550 kronor?

Inte makalösa mammor eller fattiga barnfamiljer i alla fall. Och ändå blev det inget större rabalder av FI:s rapport ”Enastående och makalösa mammor” , trots räkneexempel och sanningar och att Bregott och oxfilé i förhållande till verklighet och barnfamiljer är ojämlikt orättvist olika. Och BO:s rapport om fattiga barn? Vem bryr sig efter en vecka?
Men om barnbidraget ska vara behovsprövat, om det blir det rabalder och långa försvarstal. Maud Olofsson är långt ifrån kul, men i det här har hon mycket rätt. Inte för oxfiléns skull, det är inte det barnfamiljer och barn behöver eller ens längtar efter mest, men väl för allting annat.

Eller tycker vi verkligen att det är helt rätt och rimligt att vissa barnfamiljer kan använda barnbidraget för att betala renoveringen av huset eller sätta in det helt och oavkortat på konto med uttag först på 18-årsdagen, samtidigt som det hos makalösa mammor och andra fattiga barnfamiljer inte blir en krona över till vare sig veckopeng eller bytesskor eller skolresa och då har dom ändå tvingats handla billigast och sämst av allting annat för att åtminstone försöka få det att gå runt?

Tycker vi att ett sånt barnbidragssystem är för barnets bästa, inte skiljer barn från barn, ger samma förutsättningar åt alla barn, är en icke-röra-princip för att annars ställer vi andra grundviktiga begrepp åt sidan? Då är vi fel ute. Och sånt drabbar. Först och främst barn och makalösa mammor och föräldrar. Och till slut får hela samhället betala för allt som ojämlikhet och taskigt olika grundförutsättningar faktiskt leder till.

Men ska vi ändå göra fel, kan vi ju fortsätta: Förändra bostadsbidraget, eftersom för många behöver det och bidragets ”marginaleffekter gör att man inte jobbar tillräckligt”. Vägra A-kassa till alla som idrottar, står du till arbetsmarknadens förfogande stannar du hemma, gör inget, väntar på telefon. Och sjuka är ju bara feta och röker eller så lågutbildade att dom bara inte vill jobba, trots att dom faktisk kan ligga och jobba.

Medan arbetsgivare kan fortsätta kunna gå runt sitt rehabiliteringsanvar och aldrig behöva åtgärda ojämställdhet, diskriminering eller löneskillnader. Och varför integrera? När vi kan anställa och gilla alla andra utom dom som flytt hit?

Och såna som en fd vd för Carnegie ska självklart ha 24 månadslöner plus ersättning för förmåner som den stackarn gick miste om när han sparkades med omedelbar verkan, och därmed minst 8,6 miljoner plus förra årets bonus på 19,1 miljoner kronor.

Länge leve skillnaden på folk. Och fortsatt också på barn.

Billström skiljer barn från föräldrar

Flyktingpolitik är något mycket allvarligare än ordnade förhållanden, ordnad bostad och ordnad försörjning – och varken här eller någon annanstans ska det göras skillnad på barn och barn. Just därför kan vi inte lämna flyktingpolitiken åt moderatregeringen och Tobias Billström.

Det som migrationsminister Billström vill, förvägra många barn sina föräldrar och föräldrar sina barn, är tvärtemot alla grundläggande rättigheter. Hur kan man bara få för sig att medvetet skilja barn och föräldrar åt? Betyder inte Barnkonventionen ett smack? Menar regeringen på fullt allvar att utlandsfödda barn inte ska ha samma rätt till familjeliv som svenskfödda barn?

Inkomstkravet ska utgå ifrån en heltidslön. Hur många av dem med uppehållstillstånd har ett jobb som de kan leva på idag? Hur många får ett jobb över huvud taget? Hur många invandrare blir inte diskriminerade på arbetsmarknaden? Och hur ska lågutbildad eller sjuka eller traumatiserade eller ensamstående mammor få ordnade förhållanden, ordnad bostad och ordnad försörjning? Eller menar regeringen att också invandrare, precis som den säger om andra arbetslösa som inte får jobb, bara inte är motiverade nog att skaffa sig ett?

Rädda Barnen och Röda korset är rejält kritiska och Peter Lööv, projektledare Integration i praktik, Svenska kyrkan, skräder inte orden: ”Det handlar om en form av apartheid, med olika regler och villkor för olika människor, där vissa får sina mänskliga rättigheter erkända och andra inte.
Tänk tanken att staten skulle omhänderta barnen till arbetslösa svenskar för att få föräldrarna i arbete?”.

Redan som riksdagsledamot föreslog Tobias Billström obligatoriska DNA-tester på anhöriga: ”Barns och föräldrars släktskap bör säkerställas i alla asylfall, inte bara när det gäller anhöriginvandring… DNA-test bör genomföras för alla asylsökande med barn”. Med sd-ord blir det: ”I syfte att säkerställa en persons identitet vid exempelvis anhöriginvandring, skall det vara obligatoriskt för den som söker asyl eller uppehållstillstånd att lämna fingeravtryck och DNA-test”.
Skillnad?
Nej.

Det är sexton år sedan Friggebo sjöng ”We Shall Overcome” i Rinkeby folkets hus. Det var ett misslyckande.
Det är Billström och det här förslaget också.

Socialtjänsten saknar barnperspektiv

I slutet av den här månaden kommer en nationell rapport om socialtjänstens barn och ungdomsvård. Underlaget står Länsstyrelserna för, som granskat socialtjänsternas insatser för barn och unga förra året, och 2006. På flera håll i landet blir rapporten ingen kul läsning.

Barnperspektivet saknas. Barn kommer inte till tals. Utredningstiderna är långa och kvalitén ojämn. Det brister i planering, placering och uppföljning. Några följer inte lagen alls.

Bland förklaringarna finns att personalläget är besvärligt, att familjehemsplaceringarna ökat och att det saknas politiska riktlinjer. Underförstått har socialtjänsten för lite resurser räknat i både personer och pengar trots att barn och ungdomar mår fortsatt dåligt, och kanske till och med sämre än tidigare. Underförstått blir också att beslutande politiker kräver ekonomi snarare än kvalité.

Till stora delar stämmer både slutsater och förklaringar med socialtjänsten i Karlskrona. Barnperspektivet är dåligt belyst, barnavårdsutredningarna har brister, det är oklart hur vårdnadshavare och barn blir underrättade, barnens behov finns ibland inte alls med i utredningen, det går inte att avgöra om barn fått sina behov tillgodosedda, bedömningar att inte inleda utredning är bristfälliga.

Och bokslutet för 2007 är fullt av arbetsbelastning, stress, sjukskrivningar, tillbud och arbetsskador, volymökningar och andra synonymer till besvärligt personalläge. Medarbetarenkäten visar att alla inte hinner med sina arbetsuppgifter” inom ramen för arbetstiden”, alla har inte tid till ”eftertanke och reflektion”.

Bara 17 procent har mycket eller ganska stort förtroende för socialtjänsten, säger en opinionsmätning. Inga höga poäng av folket alltså. Men desto fler då till SKTF:s ordförande Eva Nordmark när hon ryter till (som det heter på mediaspråket) om att socialtjänsten är en aktör för ett gott samhälle, och inte ”den enda aktören eller slutstationen”.

Det är inte bara på socialtjänsten och socialsekreterarna det hänger. Det är inte i deras knä allt ska hamna. Det är inte dom som ska ha allt skäll när det blir fel. Det hänger också på bland andra idrott och fritid, på skolan och på kulturen, på polisen och på föräldrar, grannar. Och hur dom och alla andra sedan samverkar med varandra. Och ska det pratas slutstation, då pratar vi kommunfullmäktige.

Socialtjänsten varken kan eller ska ensamt fixa oss alla ett bättre samhälle.

En rejäl nytändning

Även politiken har varumärken och hur viktigt sådant är, blev tydligt när s-kvinnor från hela landet samlades till förbundsmöte i helgen. Kravet på sex timmars arbetsdag är härmed långt ifrån slopat. Diskussionerna på mötet blev istället en rejäl nytändning. Och lika mycket för frågan som sådan, som för s-kvinnorna på plats.

Båda behövde det. Inte för att det skulle saknas fart och styrka i s-kvinnor, för det gör det inte. Men alla goda argument för denna enda arbetstidsförkortning värd namnet, har på senare tid hörts alldeles för sällan. Det har gått så långt mellan gångerna att kravet samlade damm istället för bara ännu mer styrka. Trovärdigheten för s-kvinnors politik och vilja har varit satt på spel. Tiden var alltså mer än mogen för s-kvinnor att tala klarspråk i den viktigaste jämställdhetsfrågan av alla.

Kravet är viktigt också därför att alliansen, med eller utan likasinnade i (sd) och till och med (mp), bestämt sig för att på olika sätt och i full fart köra både välfärd och människovärde i botten. Och mot sådant – och en borgerlig politik lika gammal som antikrundan och en regering som istället för att bestå av hälften kvinnor består av hälften moderater (för att citera två av många bra uttalanden på förbundsmötet) – behövs massor med nytändning och allehanda tändvätskor.

Bland det bästa med arbetstidförkortningen är att också männen ska ha den. Sex timmar arbetsdag blir därför både jämställdhet och välfärd. Och just därför kan den som krav aldrig slopas. Den kan inte ens stanna vid att vara ett politiskt mål – den kräver politiska beslut och en solidarisk finansiering.

Ingen kan ju på allvar mena att låg- och felavlönade kvinnor ska stå för en kaka som både män och kvinnor ska dela.

Strunt blir vetenskap och städning ger avdrag

En och annan käck reform med kvinnor som förtecken skulle sitta finns på torsdag, på den internationella kvinnodagen. Eller varför inte en reform för riktig jämställdhet? Det skulle för de första ta oss ännu längre framåt – och för det andra bli en motvikt till städavdraget, som regeringen presenterade i förra veckan.

Tyvärr. För det som i fint tal kallas för hushållsnära tjänster är inte på långa vägar en väg till jämställdhet. Tvärtom. Skatteavdrag för typiska sysslor i hemmet och som ska göras av dom som faktiskt bor i hemmet, blir bara ännu mer cement i redan taskiga strukturer.

Att vuxna inte ska behöva ta hand om sin egen tvätt, sin egen matlagning, sin egen disk eller sin egen städning, är lika dumt som att vi inte längre skulle lära barnen klara sig själva ju äldre dom blir. Det hjälper inte det minsta att skatteavdraget för hushållsnära tjänster också skulle inkludera sånt som trädgårdsarbete och gräsklippning – för samma sak gäller där.
Om städavdraget är en smäll på käften för allas lika värde, finns det annat som fungerar likadant. Det återuppväckta talet om mäns och kvinnors väsensskilda hjärnor och att detta bestämmer kvinnors och mäns plats i samhället, är ett sådant.

Egentligen skulle man bara skratta åt det 2007 finns en kvinnlig professor som hävdar att män saknar känsel i fingertopparna, och dessutom har så dålig hörsel och så begränsat synfält att dom därför inte är lämpade att ta hand om spädbarn. Och fortsätta skratta åt samma professor som hävdar att mammor ska vara hemma minst tre år, att dagis är skadligt för barn och att kvinnor som gör karriär har för testosteronstinna hjärnor.

Men tillsammans med ett grönt ljus för städavdrag, är det inte så kul. Det hjälper inte ens att professorn hänvisar till studier av råttor. Eller att professorn menar att mäns begränsade synfält också gäller dammråttor. En professor som både är kvinnlig och menar att det finns långt färre kvinnliga än manliga genier, är faktiskt inte det minsta kul.

I tider som dessa, där strunt fortfarande får kallas vetenskap, kan man helt enkelt inte tillåta att vuxna slipper vara vuxna.