Mjuka linjer men tuffare villkor, så sammanfattar många partikongressen som var en jobbkongress och som avslutades igår. Och visst – mycket landade i mycket tydligare riktlinjer, föräldraförsäkringen inte minst. Men mycket kom också av sig, kravet på sex timmars arbetsdag försvann till och med helt.

Förevändningen till det senare är att varje arbetad timme behövs. Men riktigt så enkelt är det inte, och långt ifrån alla socialdemokrater är överens om att det var bra och rätt gjort att kasta sextimmarskravet i papperskorgen.  Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har ju inte precis stärkts, det är ju inte så att heltid är en rättighet för kvinnor, och inga arbetsplatser blir heller mönsterarbetsplatser av sig själva. Särskilt inte med snart fyra år med helt fel regering för både kvinnorna och jobben.

Då ger det största oppositionspartiet upp kampen. Då, och för första gången i partiets historia, stängs dörren för en generell arbetstidsförkortning. Med argumentet att varje arbetad timme behövs. Fast ingen tror nog på riktigt att sista ordet är sagt. Dels är partiprogrammets skrivningar orubbade än så länge, dels och tack och lov, finns det tillräckligt många kärleksfulla kritiker i S för att kampen inte ska sluta här och nu. Bland andra S-kvinnor och SSU är några som inte ger upp.

Lite för passivt är partiet också fortsättningsvis i skolfrågan, i alla fall i den om friskolor, vinster och aktieägare. Dom nya riktlinjerna innebär förvisso tuffare villkor och en majoritet av socialdemokraterna är nog mer än nöjda att det blev så. Men också här finns fortsatt kärleksfulla kritiker. Som helt vill förbjuda vinster i friskolor och ge kommunerna ett avgörande inflytande när nya får för sig att starta.

Desto roligare blev riktlinjerna för föräldraförsäkringen. För den blir tredelad och med allt på en gång. Fyra månader för varje vårdnadshavare och fem att dela på. Det ska bli kul att ta med ut, inte minst i debatter om vårdnadsbidrag och familjelycka á la KD.

Som det blev med föräldraförsäkringen – så ska ett feministiskt parti tala. Och så som Mona Sahlin talade på kongressen – så ska nästa statsminister tala.

Med fler unga i politiken, och med förtroendeuppdrag dessutom, kommer S att ha hela framtiden för sig och alla ungdomar med sig. På väg mot världens bästa välfärd och tillsammans med två andra rödgröna partier.

Göran Hägglund, partiledare för (KD), alliansens minsta beståndsdel och inte mycket mer än fyra procent ungefär, är trött. På projekt, terapier, omstrukturering och det han kallar finskrittande ideologer och eliter som sitter på höga hästar. Och allra mest är han trött på att vanligt folk inte får vara ifred. För det är ju folk, vanliga alltså, och det vill ju folk, vara ifred alltså, enligt Hägglund.

Dom sitter vid köksbordet och talar skola, hushållskassa, gamla föräldrar, jobbet, tid för varandra, pusslet inför helgen. Och sommartid åker vanligt folk vanligen till landet och snickrar, går på loppis, slås mot fästningar, tar barnen till stranden eller åker utomlands. Enligt Hägglund i alla fall.

Långt ifrån sant och riktigt men typiskt Hägglund, övertygad som han är om att alla familjer ser likadana ut. Ingen riktig familj annars enligt Hägglundpolitik och att kvinnor också har rätt att inte bara vara hemma är, som vi vet, svårt för (KD) att ta. Klart han ogillar projekt och att göra om när han ser genus som ett spöke i allt. Som allianspolitiker ingår det dessutom i hans felaktiga tro att tro att vanligt folk åker utomlands. När det bara är ett litet gäng med mycket över, dom flesta har inget alls till en utlandsresa.

Så vad menar han då, vet han det själv, när han som i artikeln och farligt nära mörkt vatten delar in delar in människor. Och vad betyder det om folk ska göra som dom vill, medan att till exempel kräva delad föräldraförsäkring är att mästra och att klampa in och som enligt Hägglund ingen ska kladda på.

Vad är det underförstådda, som han inte vill prata klartext om? Att bara alliansen vet att göra god skillnad eller att hans vårdnadsbidrag är detsamma som frihet och mänsklig rätt och annan barnomsorg detsamma som ingen respekt? Och varför skriver han av sig i DN, varför svara på frågor i Studio Ett – vanligt folk ska ju enligt Hägglundkategorin varken läsa tidningar eller lyssna på P1.

Han vill få oss att tro att hans eget köksbord är mer förstående men han är lika mycket finskrittare som han anklagar andra. Även om just han sitter långt ifrån säkert på sin häst.

Men kanske är han trött, på riktigt och på riktiga fakta. Som att (KD) är minst och inte kommer ut och inte förstås och att Reinfeldt bara kan hoppas på att några åtminstone vill stödrösta på (KD).

Reinfeldt och alliansen behöver bara mumla om ett fjärde jobbskatteavdrag, och en hel hög med positiva synpunkter dräller in. Annat är det med jämställdheten. Ingen kan prata om den utan att få, om inte på käften rent faktiskt så i alla fall bildlikt.

Så när socialdemokraternas Mona Sahlin både vände sig till och pratade om halva befolkningen gjorde hon flera saker fel. Hon skulle pratat om nått annat och inte bara försökt vinna kvinnorna och, vilket är nästan brottsligt idag, inte glömt medelklassen.

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet. Och ska man ändå envisas ska man, enligt kommentarerna, definiera jämställdhet som social ojämlikhet eftersom kön hör ihop med klass och klass med kön.

Trots att det är med jämlikheten som med jämställdheten, alla vet att den inte finns den heller. Och trots att man inte behöver vara vänster för att inse att klass också är kön. Och vadå medelklassen – det är väl den som ska orkar lyssna och förstå andra – det finns faktiskt människor som inte tjänar på varken jobbskatteavdrag eller en alliansregering.

Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?

Eller kanske ska kvinnor fortsätta jobba deltid oftare än män. Fortsätta stanna hemma med barn, både när barn är små och sjuka. Fortsätta vara i absolut majoritet bland ensamstående föräldrar.
Inget politiskt parti, och inte heller (S), plockar hem särskilt många guldstjärnor när det gäller jämställdhetsarbete. Att upprepa klyschan om att vi kommit långt är varken sant eller tål längre att höras. Vi har ingen jämställdhet idag. Så är det. Men just nu har vi i alla fall en partiledare som vill ändra på det, som ställer ut löften och gör det högt.

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.

Mitt i kvällstidningarns bästa sextips, en typisk sommargrej för den typen av media, kom regeringens utredare med förslag på hur samhället ska stoppa för många aborter. Och i (KD) som ville ha utredningen är man glada. Hur ensamt glada socialminister Göran Hägglund och resten av honom är återstår att se men tack och lov har dom inte fått medhåll i allt i alla fall.

Förslagen har diskuterats i omgångar. Först handlade det mest om idén att skolan ska dela ut kondomer och dagenefterpiller till alla över 15. Och nu är det förslaget att registrera alla kvinnor som gör abort.

Det privata är politiskt och samhället får inte blunda så mycket för misshandel, förtryck och våldtäkter att det hänvisar till nåt slags privat moral som ingen ska ge sig på att förändra eller bestraffa. Det konstaterade redan dom första radikala feministerna och det finns väl heller ingen som kan påstå att oönskade graviditeter är en önskan. Eller som inte vet att det redan är för många barn som far illa, och att inga fler ska behöva göra det.

Men att samla på kvinnors personnummer är ingen lösning. Och till barn, för mellan 15 och 18 är man definitivt det, ska man inte dela ut dagenefterpiller. Kondomer är däremot en annan sak. Och att skolan skulle kunna göra nytta där är helt klart. Hur nu skolan ska klara det när det är skolhälsovården som får gå först när det ska dras ner.

Det är inte precis biologilektioner och centrala prov som ungarna behöver för att lära sig våga säga nej eller förstå när någon gör det. Och det är inte bara skolläkare som protesterar, som dom gjort i flera år och bland annat konstaterat att ”skolhälsovård och elevhälsa i stora delar av landet har en så usel kvalitet att man inte ens alltid kan säga att den finns.”

Verkligheten gör utredare Anders Miltons ord om en skolhälsovård i skolans lokaler med personal som erbjuds fortbildning om preventivmedel, för att kunna dela ut kondomer och dagenefterpiller, till en dålig godnattsaga. Och dessutom farlig om man tänker dagen efter.

Det är bara att konstatera: (KD) har problem med familjebildningar, (FP) med ungdomarna i skolan och hela alliansen har problem med integriteten. Men feminism är inte bara åsikter – det är också politisk aktivism och nu gäller det att göra alla röst hörda. Igen.

Och att få med den andra halvan.

Äktenskap är som begrepp inte längre tillräckligt rumsrent för att vara kvar i vigselordningen. Tror i alla fall inte ärkebiskopen, fast han vet förstås inte ännu. Kyrkans alla män ska först säga sitt, och hur det går vet ingen förrän i höst när det så kallade kyrkomötet ska fatta beslut om ordningen efter den nya lagen om könsneutrala äktenskap.

Ärkebiskopen och några med honom hoppas alltså att kyrkan ska bli politiskt korrekt i betydelsen att i alla fall uppträda så, försöka se ut som det. För nån riktig helomvändning i frågan är det inte tal om, präster måste fortsatt kunna vägra. Det tycker ärkebiskopen också. Enskilda präster ska inte tvingas att viga icke heterosexuella, då skulle kyrkan reagera negativt, säger ärkebiskopen. Och sätter därmed en gräns för hur mycket politiskt korrekt en kyrka kan vara.

Det är med kyrkan som med kristdemokraterna. Som alltid varit emot alla partnerskap som inte består av en man och en kvinna men som nu, i regering som dom ju ändå är, måste räddas från att formellt och öppet behöva tillstå det. Därför blev en självklar proposition om enkönade äktenskap en tilläggsmotion om könsneutrala äktenskap. Ord byts ut för att ansiktet på kristdemokraterna ska se bättre ut. Och så är det tänkt också för kyrkan. ”Man” och ”hustru” blir ”make” och ”maka”, och i stället för att ”äktenskapet är en Guds gåva” har ”kärleken sitt ursprung i Gud”.

Politisk korrekt har inte nödvändigtvis med sant och riktigt att göra. Attityder behöver inte ha förändrats. Det räcker att visa sig neutral. På ett tjusigt sätt verka som att man ligger rätt i tiden och har samma åsikter som det man uppfattat som en så stor opinion att man nog måste följa den.

Gränsen för den typen av politiskt korrekt kyrka går alltså vid prästen. Till synes neutral, men i verkligheten får den som vill fortsätta vara emot.

Men medan prästerna verkar bli kvar krymper kristdemokraterna. I den senaste opinionsundersökningen är dom inte mer än en tummetott. Med bara 2,5 procent och inom felmarginalen kan dom bara mäta sig med Sverigedemokraterna, lika små dom. Så att vara politiskt korrekt är inte alltid lätt eller ens rätt, och att tro att man är det kan slå fullständigt fel.

Att det blir en ny lag är däremot både solklart och sant politiskt korrekt, och utan en enda felmarginal.

Barnkonventionen börjar på B, precis som Billström. Men det är också det enda. Den migrationsminister vi förärats i och med alliansen har inget som helst med Barnkonventionen att göra. Fast han borde ha det, ytterst ansvarig som han är för alla beslut som tas i Migrationsverk och Migrationsdomstolar.

Det som händer i Karlshamn är minst sagt mycket märkligt. En dotter i en familj med adress Kroatien innan Sverige, lever i skyddat boende sen två år tillbaka därför att hennes förälder till pappa misshandlar henne. Men nu ska hjälpen avbrytas, behandlingen ta tvärstopp. Nu ska hon avvisas till samma land som hennes misshandlare till förälder. Det enda hon slipper är att sitta på samma plan som honom.

Bakgrunden blir ännu märkligare om man lägger till att ett nyligen fött syskon var helt okänt för Migrationsverket och att överdomstolen beslutat att även detta barn ska avvisas. Det är emot allt som är gängse och regler: ett barn med permanent uppehållstillstånd ska inte avvisas och heller inte skiljas från sina föräldrar. Men domstolen frågade aldrig, den prövade inte ens asylskälen, slog bara klubban i bordet.

Och Migrationsverket är nästan knäpptyst. Svarar inte ens på skriftliga frågor från en självklart förvånad och upprörd socialnämnd i Karlshamn, och dess vädjan om inhibering vände med posten och avslogs samma dag. Verkets presschef låter dock meddela att fallet, alltså den misshandlade flickan, inte når inte upp till lagens krav på synnerligen ömmande omständigheter.

Tobias Billström är inte heller helt tyst, men så försvarar han också avvisningen av den slagna flickan. Har man lämnat in en asylsansökan som grund för uppehållstillstånd är det skyddskälen i den ansökan man prövar, är ett av några citat vi hör och ser från ansvarig minister. Att det är fullt möjligt att åtminstone ge tillfälligt uppehållstånd med hänvisning till den lag som i två år nu skyddat flickan, är inget Billström hänger upp sig på. Halvt ihjälslagen eller bara misshandlad hör alltså inte hit enligt Billström.

Så nu ska Kroatien lagföra den slående pappan, nu ska pappan få vad han förtjänar, nu ska Kroatien ge flickan skyddat boende, nu kan flickans liv bli ett liv igen. Tro det den som vill. Det vore ju detsamma som att Billström menar det han säger om att vi ska ta hand om ensamma flyktingbarn.

Eller att en flicka, dotter till Billström eller Svensson, inte heller får fortsatt asyl i form av skyddat boende.

Hur kul kan det vara att slå huvudet i en 4%-spärr gång på gång? Inte kul alls kan tyckas, och det gör inte heller kristdemokraterna. Men dom ändrar sig inte heller hur som helst. Och inte ens om det gäller något så okränkbart som människovärdet.
Bättre då, verkar i alla fall partiledare Hägglund tycka, att prova en logisk kullerbytta.

Men sånt går inte ihop. Och ska inte heller. Dels för att logiska kullerbyttor inte går ihop. Men mest för att partiet i grund och botten ändå är samma gamla parti som det alltid varit. Hägglund kan alltså prata och kullerbytta hur mycket han vill om civilrättsliga äktenskap, men så länge kristdemokrater inte accepterar könsneutrala äktenskap blir det ingen förändring i grunden.

Att vara kristdemokrat är och blir även fortsatt detsamma som att aldrig acceptera något annat än heterosexualitet. Det och endast det är det normala, det som ska gälla, det som ska accepteras. Och när fortplantning står över allting annat blir äktenskap och familj därefter – och för kristdemokrater alltså fullständigt oförenligt med både homosexualitet och familjer utan mamma-pappa-barn.
Kristdemokraternas värld blir en värld där alla människor både ska ha lika värde och lika rättigheter – och ändå inte.

Det är som med dom logiska kullerbyttorna: dom håller inte heller ihop, bildligt talat kan både ben och armar spreta åt alla håll. Fast visst, som bild över kristdemokratin är det kan ske inte helt fel bild. För just nu sprattlar dom febrilt, letar desperat efter kompromisser till och med i sina profilfrågor, gör allt för att överleva. Och inte bara i en alliansregering utan över huvud taget som politiskt parti.

Det kan inte vara lätt vara kristdemokrat när både tiden och opinionen rinner ifrån, och fortare och fortare går det. Och värre kan det mycket väl bli för Hägglunds desperata försök att rädda det som räddas kan i en av partiets viktigaste frågor går inte helt hem i det egna gänget.

Och precis det säger en hel del om kristdemokrater. Att inte ens i en fråga där till och med kompromisser är fullständigt oförlåtna ändrar dom sig.

Någon kallar det kvotering och bryter ihop bara av det. Andra tar i ännu mer, och en delad föräldraförsäkring blir både överförmynderi och totalt förmynderi. Det är intressant det där. Antingen ska man alltså få bestämma själv eller också ska man ha bra eller i alla fall mer betalt när man blir den som måste vara hemma.

För det första: man får barn, man skaffar inte. Och jämställdhet kommer aldrig att bli om kvinnor antingen ska vara hemma eller män ha en rätt att få betalt för detsamma. Och varför ska vårt gemensamma betala för att vissa människor ska ha rätt att göra privata val, för att en förälder ska få vägra att ta ens det mest självklara ansvar, inte behöva uppfylla några som helst (mot)krav?

Nej, här ska inte ges andra eller särskilda bidrag för att täcka vissas ekonomiska förlust när dom får barn. Det tvärtom permanentar allt som varit fel i evigheter. Det blir fortsatt lika lätt för män att inte ta sitt ansvar, det blir fortsatt lika lätt att låta den underbetalda stanna hemma. Och det blir fortsatt inget inkomstrelaterat barnbidrag.

Inte ens den upplysta tid vi lever i idag är en garant för något annat. Tvärtom anser många att kvinnans plats fortfarande är i hemmet. Det har till och med blivit till en sorts feminism, att livmodern är det som bestämmer och förutsäger och bara vi uppgraderar kvinnligheten får vi jämställdhet.

Om föräldradagarna fryser inne, som kritiker menar kommer att ske – då säger det mer om männen som vägrar att göra det. Och den förälder som inte vill vara hemma skulle aldrig ”skaffat sig barn”, och inte den andra föräldern med den heller. Och den arbetsgivare som tycker det är ok att livmodern ska ha hela ansvaret har inte heller mycket till insikt i dom stora frågorna.

Men med delad föräldraförsäkring kan vi på sikt vara där. Med rättvisa löner, jobb som inte är bara kvinnors, ett samhälle som inte bara styrs av ett patriarkat utan med makten fördelad, liksom allting annat, och där kön inte begränsar. Det är så vi måste tro, tänka och göra. För barnens skull, som mår bra av jämställdhet; för föräldrars skull, som behöver jämställdhet; och för rättvisans skull, för det är jämställdhet.

Man bör inte bara välja sina strider, vissa måste man bara ta. Vi skulle redan haft en jämställdhet att vara stolta över, som vi kunnat lämna vidare till alla dom barn vi redan ”skaffat”. Nu är det inte så, och i värsta fall får vi kanske låta våra skaffade barn fixa till dom sista detaljerna, men det vi inte får göra är att strunta i vårt ansvar.

Att få till en delad föräldraförsäkring hör verkligen dit. Och att dela den i tre som ett första steg är ett ganska bra första steg.

Så var det dags för ännu en vända om hushållsnära tjänster för friska, arbetande vuxna. Den tydligen Enda Lösningen på det eviga problemet om en jämställdhet som aldrig vill fungera. Denna gång är det TCO igen och argumenten är återigen dom gamla vanliga, men denna gång propagerar man dessutom för nästan helt gratis tjänster. Och försöker få det till något vackert.

Vad sägs om ”en samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från kvinnorna” – alltså tvätt, maglagning, städ och allting annat på listan – så att kvinnan ”blir fri att fatta egna beslut”. Och resultatet skulle inte bara vara ”att kvinnorna kan stärka sina positioner i arbetslivet” utan dom skulle också, och det är mer än snudd på sensationellt, ”göras oberoende av mäns goda vilja”.

Vi ska alltså tro det blir både bra och tjusigt till slut, bara åtgärderna fått verka. Men det är med hushållsnära tjänster som med gamla tiders pigor: det blir någon annan som får ta hand om det som är ditt ansvar. Den variant av skatteavdrag som finns idag för att några ska slippa tvätta, städa, trädgårdsgöra och lite till är 15 gånger vanligare i rika Danderyd än i det helt annorlunda Jokkmokk, enligt statistik som bland andra tidningen Arbetaren tagit fram.

Man kan tycka att det är gulligt att fler skulle få ta del av möjligheten till avdrag för oviljan att som vuxen ta ansvar för det man vill skaffa sig. Och att ”kvinnorna har väntat länge nu på att slippa dra hela lasset med hem och barn” är jättesant. Men lösningen ligger inte i att vissa kvinnor ska dra lasset hos andra män, och skatteavdragna eller inte gör heller ingen skillnad.

Och dom nya tidernas pigors eget hushållsgöra, vem gör det? Ytterligare en omgång samhällssubventionerade kvinnor? Vem tar hand om deras: andra kvinnor? Eller kanske flyktingar som måste acceptera för att accepteras? Och när alla användbara tar slut, vad och vilka ska då männen samhällssubventionera för att slippa eget ansvar?

Nej. Säg då hellre att vuxna pojkar inte ska behöva göra skillnad genom att inte göra skillnad. Det är i alla fall att tala klarspråk. Och dom som vill ge tusan i jämställdhet ska åtminstone stå för det.

Då vet vi att dom inte heller vill slåss för kortare arbetsdag.

Först låter 14-åringen i Susanne Björkmans ruskigt bra dokumentär, återutsänd av P1 i veckan som gick, som en ganska vanlig tonåring. Hon vägrar, svär, bär sig åt, tiger still, stiger aldrig upp, lyder inte någon och hatar föräldrar. Fast kanske ändå inte som vilken tonåring som helst: allt hon gör verkar liksom i kubik. Men helt unik är hon inte och hur många förälder har inte velat annonsera ut sin tonåring på fyndmarknaden, flera gånger till och med. Nej, det är inte alls konstigt att föräldrar inte orkar. Och inte tonåringar heller till slut.

Och då är det ju bra att vi har hela organisationer och system som är till för att rycka in, med människor som förstår och vet mer om vad som kan och måste göras, som hjälper. Har resurser helt enkelt.

Men så berättar hon varför hon kom hem jättesent eller inte alls och skolkade från skolan och fick gå om, och absolut inte tyckte om sin styvfar. Hon hade utnyttjats sexuellt sen hon var sex år. Det var därför hon aldrig ville vara hemma när han var där, därför hon stannade ute och borta. Hon var livrädd, men berättade aldrig för hon ville skydda mamma och lillasyster, och om han gav sig på henne var ju dom trygga.

När hon i dokumentärens andra del, gjord flera år efter den första, och nu som vuxen kvinna säger förövare, låter det inte riktigt så neutralt och oladdat som det stavas utan nästan så fult och oförlåtligt som det ska. Hon vet, säger hon: styvpappan är förövaren, det var han som hade makten: det är hon som är ett offer.

Och då, vilket ändå är rasande mycket värre, finns det ofantligt mycket större hemskheter, som barnprostitution och livslånga våldtäkter och förnedringar. Verkligheter som inte heller skulle existera, som vi skulle ägna liv och tid åt att förebygga. Hur det nu ska gå till, för inte ens här, i vår egen relativt skyddade hörna, verkar vi vilja se vad som faktiskt händer.

Till exempel att skolsköterskor, skolkuratorer, fältare och socialarbetare antingen inte finns eller måste dela sig i hundradelar. Och att politiker visserligen pratar om vård, skola och omsorg men ägnar sig åt att sänka fastighetsskatter, skrota ersättningssystem och införa jobbavdrag.