Det är ändå vi som avgör

Opinionsmätningar ger olika resultat, inte bara den senaste och inte bara för opposition och regering. Även SD är antingen aldrig med eller bara precis knappt över tröskeln. Men dom finns där ute. På platser dom inte heller hör hemma, där många för länge sen skulle fått dessa fåtal på andra tankar.

Vi kommer ihåg honom som undersköterskan som reagerade mot arbetskollegornas rasistiska snack. Att han till slut agerade och gick till media var för att cheferna inte agerade. Men då hänvisade chefer och politik till värdegrunderna och lovade utreda, givetvis skulle värdegrunder också funka i praktiken. Peter Magnusson var och är modig. Men det kostade honom jobbet. Han är ju inte längre att lita på, han har samarbetsproblem som det heter i anställningsvärlden och det fanns andra anställda på Södertälje sjukhus som var viktigare.

I Uppsala kommun sparkar man också anställda som vågar säga ifrån. Elvira Nordlund anklagades för stöld av tre tabletter när hon reagerade mot en äldre kvinna på vårdboendet som skrek ”inga negrer” och vägrade låta en kollega röra vid henne. Ett år senare tvingade Arbetsdomstolen kommunen att betala runt miljonen i skadestånd. Elvira Nordlund fick rätt men jobbet har hon inte kvar.

Köksbordsrasister eller detsamma inom vård och omsorg är lika illa. Samma gäller för flyktingpolitiken. Men Mona Sahlin ska ha all heder åt att hon nu känner skam över hur det blev med dom apatiska barnen. Fast många har attityderna kvar. Psykiatriker Tomas Eriksson som envist hävdar att föräldrar förgiftar barnen är en av dom. Och moderaterna har inte alls bett om ursäkt.

Runt 4 procent gör inget stort parti. Ingen kände sig heller skrämd av MP när dom var så små. MP förmodades inte välta samhället över ända, så varför skulle ett SD på lika få procent. Bara i den stund något annat parti lägger armarna omkring och stödjer kan vi börja prata förskräckelse. Då är vi alla illa ute. Just därför måste Reinfeldts hela allians tala klartext. Det är oförskämt mot oss alla att inte vara tydligare.

Ute eller inne, det är ändå vi som avgör. Om vi ska våga säga emot och ifrån och ställa upp för det som är självklart.

Och i veckan ska kyrkomötet besluta om könsneutrala äktenskap. Alltså om människors lika värde och alla människors skyldighet att inte kränka och göra skillnad.

Demokrati utan rösträtt

Demokrati kan bara vara demokrati, och inget annat eller oavsett var i världen den finns. Och med demokrati följer rösträtt. Tror vi. Men så enkelt är det ju inte. För att hämta ord från Wikipedia, som ju många gör idag och där man visserligen kan gå in och ändra fakta eller så var det bara i riksdagen det gjordes men ändå; också enligt Wikipeida finns det undantag.

Vilka folkgrupper som verkligen har rösträtt är en tveksamhet. En annan om den yttersta makten är stabil eller inte. Och så uppmanas vi, eller står det på Wikipedia i alla fall, att vara uppmärksamma på majoritetsförtryck, intressekonflikter och politiska partier som ägnar sig åt röstfiske.

Om vi då tar EU och Lissabonfördraget och jämför: vilka folkgrupper har rösträtt, finns det intressekonflikter eller majoritetsförtryck och hur var det med röstfisket: hur mycket demokrati är det där på en skala?

Det är ju inte precis Hägglunds folk eller verklighetens folk som har rösträtt i EU, fast dom som bor på Irland som fick rösta två gånger om samma sak. Men det skedde inför ett massivt majoritetsförtryck, minst sagt uttalade intressekonflikter och ett röstfiske med EU:s demokratiavdelning i spetsen, en 16-sidig bilaga med information i irländska tidningar är ett exempel. Så har också EU själv beslutat om vilka friheter som ska gälla, dom för pengar, tjänster, varor och människor och, över alltihopa; konkurrensen.

Ska man tro eftersnacket blev det ett rungande ja och alla är så glada så. Det är ju så många som längtat, som t f EU-ordförande Reinfeldt sa. Var han nu fick det ifrån och hur han nu kan veta det, inte ens Irland fick väl en fråga om längtan?

En satirisk bloggare har möjligen svaret på varför det får gå till som det gör:

”Alla beslut i EU är folkligt förankrade. EU är demokratiskt. Folkomröstningar är odemokratiska. Ja till Europa. Allting är bra. EU står för frihet och Darwins teori om evolutionen. Alla är jämlika. Alla är fria. Du behöver inte förstå någonting.”

Och i serien om Asterix sitter Miraculix inlåst i en bur och vägrar tillreda en trolldryck åt hövdingen Herr Aldlik men tolken översätter nejet till ett rungande ja, rädd som han är för att annars bli dödad.

Den 3oktober 2009 var en bra dag för demokratin i Europa och vi har verkligen lyssnat på irländarna, sa Fredrik Reinfeldt.

Ingen jämställd anka precis

Anna Anka är glad i TV-rutan. Och det är ju förvisso en styrka, att inte ta åt sig av kritik utan rulla på som om inget var knepigt eller konstigt alls. I hennes fall är det medias fel. Media har fått Anna Anka att handla om jämställdhetsfrågan, själv var hon bara sig själv. Inte ofarlig eller ointressant, tvärtom, men ändå bara sig själv och sig själv närmast.

Som sådan kan hon kallas världsmedborgare i dess mindre trevliga variant. Till skillnad från det gäng världsmedborgare som inte bara är intresserade av sitt eget lilla hörn utan hela jorden, och som för första gången i världen har sagt vad dom tycker i världens viktigaste fråga just nu. Och det är inte den om jämställdhet, även om den också hör dit.

Nästan 5000 människor världen över, representativa för folk i 38 länder utslaget på sex kontinenter, har svarat på frågor inför det livsavgörande klimatmötet i Köpenhamn om 69 dagar. Det brådskar med ett avtal och fattiga och rika länder ska alla vara med och betala, är några av resultaten så här långt. Nu ska bara världens ledare lyssna och agera. Fast det är svårt att tro.

Inga för-förhandlingar har kommit långt, några har bara ytterst i marginalen kommenterat det viktiga klimatet. Som G-20-ledarna. Efter sitt senaste katastrofmöte sa dom inget vettigt alls, inte ens vår statsminister tog ordet besviken i sin mun. Hos politiska ledare gäller mest diplomati och att inte bli ovän, trots alla dagar som försvinner utan att det går framåt.

Men när riktiga världsmedborgare för första gången säger sitt skulle det kanske ändå kunna finnas hopp om förändring. För vad mer kan världens medborgare göra, byta ut ledare är inte lätt och med 69 dagar kvar hinns det inte heller med. Och vad mer kan forskning och vetenskap säga, det borde räcka mer än väl med dom fakta som redan finns.

Vi vet ju vad som måste göras. Utsläppen måste minska med näst intill 100 % till år 2050 annars finns inga garantier för dom max två grader i temperaturökning som är det minsta steget och den första gränsen.

Alternativet är att vänta, till regnskogar brunnit upp och blivit savann, till havets bottnar är utan syre och döda och världens barn har ett ännu större elände än idag bara av att klara sig för dagen.

Slutrapporten från oss världsmedborgare läggs på bordet i Köpenhamn. Om 69 dagar från idag.

Vad menar karl´n?

Göran Hägglund, partiledare för (KD), alliansens minsta beståndsdel och inte mycket mer än fyra procent ungefär, är trött. På projekt, terapier, omstrukturering och det han kallar finskrittande ideologer och eliter som sitter på höga hästar. Och allra mest är han trött på att vanligt folk inte får vara ifred. För det är ju folk, vanliga alltså, och det vill ju folk, vara ifred alltså, enligt Hägglund.

Dom sitter vid köksbordet och talar skola, hushållskassa, gamla föräldrar, jobbet, tid för varandra, pusslet inför helgen. Och sommartid åker vanligt folk vanligen till landet och snickrar, går på loppis, slås mot fästningar, tar barnen till stranden eller åker utomlands. Enligt Hägglund i alla fall.

Långt ifrån sant och riktigt men typiskt Hägglund, övertygad som han är om att alla familjer ser likadana ut. Ingen riktig familj annars enligt Hägglundpolitik och att kvinnor också har rätt att inte bara vara hemma är, som vi vet, svårt för (KD) att ta. Klart han ogillar projekt och att göra om när han ser genus som ett spöke i allt. Som allianspolitiker ingår det dessutom i hans felaktiga tro att tro att vanligt folk åker utomlands. När det bara är ett litet gäng med mycket över, dom flesta har inget alls till en utlandsresa.

Så vad menar han då, vet han det själv, när han som i artikeln och farligt nära mörkt vatten delar in delar in människor. Och vad betyder det om folk ska göra som dom vill, medan att till exempel kräva delad föräldraförsäkring är att mästra och att klampa in och som enligt Hägglund ingen ska kladda på.

Vad är det underförstådda, som han inte vill prata klartext om? Att bara alliansen vet att göra god skillnad eller att hans vårdnadsbidrag är detsamma som frihet och mänsklig rätt och annan barnomsorg detsamma som ingen respekt? Och varför skriver han av sig i DN, varför svara på frågor i Studio Ett – vanligt folk ska ju enligt Hägglundkategorin varken läsa tidningar eller lyssna på P1.

Han vill få oss att tro att hans eget köksbord är mer förstående men han är lika mycket finskrittare som han anklagar andra. Även om just han sitter långt ifrån säkert på sin häst.

Men kanske är han trött, på riktigt och på riktiga fakta. Som att (KD) är minst och inte kommer ut och inte förstås och att Reinfeldt bara kan hoppas på att några åtminstone vill stödrösta på (KD).

Konsekvenserna får alla ta

Har du jobb har du det bra idag, både nåt att göra och mer kvar efter skatt. Och är du en av dom som inte bryr sig mer eller längre, behöver du ju inte heller bekymra dig. Är det fel på den gamla skolan finns det säkert en käck friskola i närheten och vadå kö i vården, stopp för sjukskrivningar och liten pension – det finns ju vårdbolag, du kan lägga undan till pensionen själv och många som varit sjukskrivna är ju bara lata.

Stora prylar som biologisk mångfald, regnskogar, utfiskning och allt det där andra med klimat och miljö ska politiken sköta: en minuts tomgång gäller inte din bil, dom egna soporna ställer du som vanligt där du står och är du sugen på fisk köper du det, får du smak på blåbär gäller samma sak.

Alltså är blåbärsplockarna från Thailand inte heller ditt problem. Det rör inte dig att dom fick en tia litern och i det fina landet Sverige mötte rasism och ett gäng vinstdrivare utan samvete. För varför skulle inte Skogsbärsbranschen använda fattiga från andra länder, och vi har väl inte med hur bemanningsföretag gör särskilt inte om dom ligger i Thailand. Och vill någon ta 12 000 i hyra för en gammal bil i två månader, so what. Han, Stefan Engström, sa ju i TV att man ser på dom att dom är lata lycksökare, dom ska ju vara vana att ligga på knä i risfälten.

Och regeringens idé att skrota alla patienters rättighet att kunna anmäla dåliga läkare till sjukvårdens ansvarsnämnd, varför undra över det? Det fixar vården bra själv, att utreda sina egna misstag är inget knepigt. Och att privata vårdbolag tjänar miljoner medan landsting går med minus, säger upp personal och stänger avdelningar – så är det bara. Företag ska dessutom göra så, drivas i vinstsyfte, och det är ingen skillnad på skolbolag och vårdbolag.

Och det där stora med klimatet, ja det ordnar sig säkert. Bildt och dom andra utrikesministrarna i EU skriver ju att dom ska göra nått åt klimatet och då gör dom väl det. Förresten är det nog inte ens sant det som sägs, att vi skulle ha kort tid på oss och att klimatfrågan är nån slags ödesfråga.

Så nej, livet är egentligen ganska enkelt, många har det bra till och med jättebra, och det som görs är alltid utveckling. Att vara emot är bakåt och dumt, sånt som nejsägare alltid gör.

Konsekvenser blir det förstås alltid, men dom ska ju alla vara med och ta.

Vilse i terrängen minst sagt

I veckan fick vi veta varför det är så lätt att gå bort sig i skogen, särskilt när solen gått i moln. Enligt forskningen gör det ingen skillnad om vi går i öknen, vi snurrar runt där också när vi inte har koll på sånt som väderstreck eller var vi en gång började. Men nu är det inte bara dom som tappat bort sig i okänd terräng som går bort sig.

Det finns folk som gör bort sig i den egna terrängen och oavsett väder. Och trots att dom har hur många andra riktmärken som helst att hålla sig till. Men att dom också skulle vara vilsna är en alldeles för gullig tanke. Och den passar särskilt illa in på åklagare Rolf Hillergren, som hamnat så fel att förmodligen inte ens forskningen kan hitta förklaringen till varför.

Att föredra vänster eller höger spelar enligt forskarna ingen roll när vi gått fel i skogen eller öknen. Vi gör istället en massa små slumpmässiga fel, och hamnar sen där vi började. Men det är inte slump eller småfel när en som ska vara åklagare får våldtäkter i hemmet att bli detsamma som ordningsförseelser, att det skulle räcka med böter för sånt.

Typiskt vår värld är han inte ensam om att vara helt fel ute i annars väl känd terräng. Alltså fick också andra, och igen, mer luft. Som i radions Ring P1, som oftast är kul och nyttigt att lyssna på men ibland blir mer otäckt än intressant. Fast programidén funkar för det mesta: folk kan uttrycka vad som helst men får också räkna med att få rejäla mothugg, och på ren svenska utan omskrivningar.

Tack och lov alltså för bland andra kvinnan som galenförklarade mannen som inte bara krävde sin och andras rätt att alltid få sin vilja igenom, utan också på allvar ansåg att kvinnor som säger nej försöker visa en makt som dom inte ska ha.

En våldtäkt är en våldtäkt precis som ett ja är ett ja, och det finns inget däremellan som ens kan kallas acceptans. Ingen ska tvingas vara spiknykter eller gå i byxor för att bli respekterad och ingen, inte i någon situation, har rättigheter på andras bekostnad.

Det är en sak att skärpa kraven på åklagare som driver våldtäkter till domstol. Men att som nu ha en praxis som gör att män som tidigare dömts går fria i Högsta Domstolen är en vidrig utveckling.

Det ger dessutom spelrum för fler Hillergren, även om just hans variant av kulturberoende stereotypa förställningar äntligen är avslöjad.

Inte fel kräva jämställt

Reinfeldt och alliansen behöver bara mumla om ett fjärde jobbskatteavdrag, och en hel hög med positiva synpunkter dräller in. Annat är det med jämställdheten. Ingen kan prata om den utan att få, om inte på käften rent faktiskt så i alla fall bildlikt.

Så när socialdemokraternas Mona Sahlin både vände sig till och pratade om halva befolkningen gjorde hon flera saker fel. Hon skulle pratat om nått annat och inte bara försökt vinna kvinnorna och, vilket är nästan brottsligt idag, inte glömt medelklassen.

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet. Och ska man ändå envisas ska man, enligt kommentarerna, definiera jämställdhet som social ojämlikhet eftersom kön hör ihop med klass och klass med kön.

Trots att det är med jämlikheten som med jämställdheten, alla vet att den inte finns den heller. Och trots att man inte behöver vara vänster för att inse att klass också är kön. Och vadå medelklassen – det är väl den som ska orkar lyssna och förstå andra – det finns faktiskt människor som inte tjänar på varken jobbskatteavdrag eller en alliansregering.

Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?

Eller kanske ska kvinnor fortsätta jobba deltid oftare än män. Fortsätta stanna hemma med barn, både när barn är små och sjuka. Fortsätta vara i absolut majoritet bland ensamstående föräldrar.
Inget politiskt parti, och inte heller (S), plockar hem särskilt många guldstjärnor när det gäller jämställdhetsarbete. Att upprepa klyschan om att vi kommit långt är varken sant eller tål längre att höras. Vi har ingen jämställdhet idag. Så är det. Men just nu har vi i alla fall en partiledare som vill ändra på det, som ställer ut löften och gör det högt.

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.

Klart det går att tvärnita

Pengar förlorar i värde på fler än ett sätt idag. Som med bonusar och inom idrotten. Och som när en fullkomligt överhysterisk musikindustri far fram och stämmer folk, och på så stora pengar att det är lika obegripligt det.

Det heter att dom senare värnar upphovsrätten. Men dom som går först i processleden är i regel inte dom första upphoven. Snarare andra eller tredje eller hur man nu räknar alla händer från A till konsument. Och vadå skadestånd – det är ju löjligt. Här har bara ett antal räknestickor gått ihop och bestämt sig för att utmana ett rättssystem. Lägger man sen ihop bötessummorna blir det ännu mer absurt.

Självklart ska upphovsrätt gälla. Den är helig och lite till, inte bara en princip vilken som helst – om den inte görs till ett alibi för vad som helst, en dålig ursäkt för att sno folk på pengar. Då tappar den i support. När musik- och filmindustri, och då är den snuskiga inte porrindustrin långt borta, ska ha rätt till pengar som det aldrig skulle gå att skriva kvitto på ens – medan övriga världen sitter bredvid och tittar på.

Eller vad den nu gör. Förutom att bidra till att fantasibelopp går tillbaks till en jätteindustri som inte precis jobbar ihjäl sig för att hitta en lösning. Men varför skull den, när den kan tjäna multom utan att behöva sälja en enda låt på det sätt dom själva kallar riktigt – bland det fina med nätet är ju också att även nyheter färdas fort.

Klart att det måste gå att tvärnita. Innan påhittade jättedollarsummor blir lika mycket i alla sorters kronor eller euro eller vad man nu har. Innan ännu fler krävs på sjukligt stora summor för att ha använt en teknik som gjort det enkelt och lätt att ladda både det ena och det andra både upp och ner. Och det måste väl ändå vara fler än det nygjorda Piratpartiet här eller enskilda advokater och professorer over there som vill ha pluspoäng för reaktion?

Men man kan verkligen undra. Hur det kan vara okej att jaga enskilda i samma stund som Google vill ha tillgång till all världens böcker och lägga upp allt som nånsin skrivits eller i alla fall finns. Varför ett privat företag, dessutom snart ett jättemonopol, skulle få tjäna pengar på att sprida böcker när ingen annan får.

Såvida inte digitalisering bara är ännu ett sätt att göra skillnad. På folk och folk. På mitt och vårt. Och på upphovsrätt.

Förbud att könsstympa

Enligt uppgift kostar det 10 000 kronor i Blekinge för pojkar att bli omskurna. Och därmed också sagt för vuxenvärlden, däribland föräldrar, att göra övergrepp och helt klart bryta mot FN:s Konvention om barnets rättigheter. Som kallas barnkonventionen i folkmun men som folk ändå inte bryr sig om på riktigt.

Vi kan vara hur upplysta vi vill, skriva under hur många tjusiga rättigheter som helst, men inget spelar roll. Religionsfrihet ska tydligen vara detsamma som förtryck, våld och död – och ingen ska få säga emot. Med religioner som skäl blir det på nått oförklarligt sätt självklart att människor ska lida, och att könsstympa pojkar är bara en av alla hemskheter.

Det finns medicinska skäl för omskärelse, men då är situationen speciell. Och det kan kanske stämma att till exempel risken för njurbäckeninflammation hos omskurna pojkar är mindre än en tiondel och risken för hiv-infektion är 75 procent mindre – för till sådan kunskap hänvisar försvararna.

Men att könsstympa pojkar, så små att dom inte ens lärt sig prata än och ännu mindre förstå konsekvenser, kan inte vara något annat än förbjudet. Både utanför och innanför sjukvården. Sen, när pojkarna blivit så pass stora att dom själva förstår och därför också själva kan välja, ja då handlar det om var mans rätt att fatta egna beslut.

Det ska, säger konventionen, tas vederbörlig hänsyn till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden när det gäller barnets skydd och harmoniska utveckling. Samtidigt ska rättigheterna i konventionen respekteras och tillförsäkras utan åtskillnad av något slag, inte ens religion.

För barn ska också höras, har rätt att få uttrycka sina åsikter och få dom beaktade. Barn har rätt att bestämma över sin kropp, sina känslor och sina tankar.

Som i så mycket annat är det synen på människan som måste ändras i grunden. Men ger vi tillåtelse här eller där eller under vissa förutsättningar, får vi aldrig en sådan förändring.

Det ska vara brottsligt att omskära även pojkar av religiösa skäl, först då kan mörkertalet minska och även pojkar slipper skadas eller dö för att ingreppet gjorts av okunniga eller slarviga. Läkare och vårdpersonal som vägrar omskära för föräldrarnas skull gör det enda rätta.

Av det enkla skälet att stympning av kön, flickor eller pojkar, är fullständigt oacceptabelt.

Privat som inte är politiskt

Mitt i kvällstidningarns bästa sextips, en typisk sommargrej för den typen av media, kom regeringens utredare med förslag på hur samhället ska stoppa för många aborter. Och i (KD) som ville ha utredningen är man glada. Hur ensamt glada socialminister Göran Hägglund och resten av honom är återstår att se men tack och lov har dom inte fått medhåll i allt i alla fall.

Förslagen har diskuterats i omgångar. Först handlade det mest om idén att skolan ska dela ut kondomer och dagenefterpiller till alla över 15. Och nu är det förslaget att registrera alla kvinnor som gör abort.

Det privata är politiskt och samhället får inte blunda så mycket för misshandel, förtryck och våldtäkter att det hänvisar till nåt slags privat moral som ingen ska ge sig på att förändra eller bestraffa. Det konstaterade redan dom första radikala feministerna och det finns väl heller ingen som kan påstå att oönskade graviditeter är en önskan. Eller som inte vet att det redan är för många barn som far illa, och att inga fler ska behöva göra det.

Men att samla på kvinnors personnummer är ingen lösning. Och till barn, för mellan 15 och 18 är man definitivt det, ska man inte dela ut dagenefterpiller. Kondomer är däremot en annan sak. Och att skolan skulle kunna göra nytta där är helt klart. Hur nu skolan ska klara det när det är skolhälsovården som får gå först när det ska dras ner.

Det är inte precis biologilektioner och centrala prov som ungarna behöver för att lära sig våga säga nej eller förstå när någon gör det. Och det är inte bara skolläkare som protesterar, som dom gjort i flera år och bland annat konstaterat att ”skolhälsovård och elevhälsa i stora delar av landet har en så usel kvalitet att man inte ens alltid kan säga att den finns.”

Verkligheten gör utredare Anders Miltons ord om en skolhälsovård i skolans lokaler med personal som erbjuds fortbildning om preventivmedel, för att kunna dela ut kondomer och dagenefterpiller, till en dålig godnattsaga. Och dessutom farlig om man tänker dagen efter.

Det är bara att konstatera: (KD) har problem med familjebildningar, (FP) med ungdomarna i skolan och hela alliansen har problem med integriteten. Men feminism är inte bara åsikter – det är också politisk aktivism och nu gäller det att göra alla röst hörda. Igen.

Och att få med den andra halvan.

Upphovsrätt eller skogsdöd?

Att ingen ska skövla eller utvinna på allt och allas bekostnad ska väl inte vara så förbaskat svårt att fatta. Men världslogiskt är det förstås tvärtom. Det blir inga miljoner i skadestånd ens för dom som sabbar för alla kommande generationer på en gång.

Ta Statoil. Ta investerare. Ta politiker och mer eller mindre en hel värld som bara ser på. Väljer att inte oroa sig. Att inte ta sitt förbaskade ansvar.

Bland dom första att larma om Statoils vidriga oljesandsprojekt var Greenpeace och på hemsidan slår fakta rakt i ansiktet: ”Oljesand är en trög form av petroleum som finns i stora fyndigheter under den kanadensiska urskogen. Utvinningen innebär kolossala utsläpp av koldioxid och är en bromskloss i internationella klimatförhandlingar. För att utvinna råolja ur oljesand förbrukas enorma mängder färskvatten, vattendrag och marker förgiftas, våtmarker dräneras, och så mycket som 1,8 miljarder liter giftig vattensörja släpps ut – varje dag.”

”Den skyddsvärda boreala skogen i Kanada utgör ännu en fjärdedel av planetens kvarvarande urskog och brukar kallas planetens lungor. Nu hotar oljesandsindustrin att totalförstöra en yta fyra gånger så stor som Danmark. Ursprungsbefolkningen i samhällen nära oljesandsindustrin hotas av förgiftat dricksvatten, tungmetaller i naturen och förgiftade växter och djur som man äter.”

Fakta är också att utvinningen av oljesand kräver mest energi av alla fossila bränslen och ger störst koldioxidutsläpp: 5 – 15 gånger mer än vanlig olja. Och att Kanada i Kyotoavtalet lovat minska sina utsläpp, men att det blir det motsatta och en ökning med ungefär 25%.

Men när vi andra firade midsommarafton var det en månad sen Statoil på årsstämman beslöt att visst det satsa 200 miljarder norska kronor i det som kallas det smutsigaste energiprojektet på jordklotet. Trots att stora pensionsföretag, bland andra KPA och 7:e AP-fonden som alla placerar i bensinföretaget, röstade emot.

Men inte SEB, den störste svenske ägaren i Statoil. Och inte Banco. Och inte AP-fonderna 1 – 4. Och inte den norska staten, trots att den har allra störst andel.

Det är fler än en norsk miljöminister som borde gå i taket över både Statoil och logiken. För vad är värst: att upphovsrätten ballat ur på Internet eller att planetens kvarvarande urskog försvinner och landområden förgiftas för tid och evighet.

Inte en gång till!

”Vi vill inte höra det fler gånger. Att barn utvisas från Sverige med åsidosättande av FN:s barnkonvention och med argumentet att Sverige visserligen ratificerat konventionen men ej omvandlat den till lag.”

Där har ni inledningen på en ytterst angelägen motion från socialdemokratiska kvinnor i Karlskrona och Blekinge – och besvarad med ett rungande ja på S-kvinnors förbundsmöte. Det betyder inte att världen förändras nu eller ens inom kort, men det betyder att något åtminstone börjat.

Att inte omvandla konventioner till lag har blivit något av en smaklös tradition i svensk politik, och den om och för barn är bland dom som vi tar allra minst hänsyn till. I praktiken innebär det att alla talar varmt, och särskilt i valtider, om barns rättigheter – så länge inga andra eller andras rättigheter kommer ikläm.

I den stund det verkligen gäller, då räknas barn mindre. Och vi försvarar dessutom vårt sätt att göra med att barn visserligen har en konvention som vi visserligen var en dom första att skriva under eftersom ju också barn ska ha rättigheter – men som faktiskt inte är lag.

Enskilda kan vilja sätta barnen främst men i det stora hjälper det inte. Vilken kommun kan till exempel säga att här går alltid barns rätt före? Som, och som motionen också tar upp: barns informationsrätt, barns medbestämmanderätt, barns rätt att det i underlag för politiska beslut också ska ingå ett barnperspektiv. Finns det i verkligheten? Nej. Kommuner är inga undantag dom heller.

Oavsett politisk hemvist, profession, ansvar eller nån annan uppdelningsmodell, skyller vi våra gemensamma brott mot barnkonventionen på att den inte är en riktig lag och därför alltså inte kan gälla eller spela roll. Den som ändå vill hävda barnkonventionen får helt enkelt Föräldrabalken eller någon annan lag- eller bindande avtaltstext i huvudet. Varken här eller där är barnkonventionen viktig nog att bli något annat än den just nu är: en portalparagraf helt utan egentlig makt.

När lagar inte räcker till är det alltid dom svagaste och mest utsatta som drabbas, och när lagar inte ens finns kan det givetvis inte vara annorlunda. Men nu kräver i alla fall socialdemokratiska kvinnor en offentlig utredning för att förbereda ett lagförslag för att omvandla FN:s barnkonvention till lag.

Den som är emot får väl bo nån annanstans.

Dags vi konsumenter tar ton

Världsledande, det låter nått det. Men det kan lika gärna vara en katastrof. Som i Danmark. Där världsledande är lika med fort, billigt och djurmisshandel i stor skala. Om det alls finns ord för sånt är dom alldeles för grova för att skriva här, men tyst ska ingen vara. Även svin har rättigheter. Om än inte alla.

Att det i Danmark finns både folk och svin det har vi vetat länge men nu vet vi, och med ljudliga skri och tjut dessutom, att det är skillnad på svin och svin. Några har fyra ben, några bara två. Eller hur man nu ska säga eller skriva om man vill skilja dom åt för att inte hetsa mot folkgrupp eller det faktum att inte alla grisbönder misshandlar sina svin.

Alla danska svin på fyra ben är inte heller som svin ska vara. Som offer i jakten på pengar och billiga länder är dom inte ens djur. Dom är bara produktionsenheter, säger bland andra den journalist som följt dom danska svinen i många år. Han har två ord för det dom tvåbenta håller sig med: massiv djurmisshandel.

Deras ordförande kan inte heller stava till djurrätt, ens på sitt eget språk. I stället har han 1 700 suggor för att tjäna pengar på dom, inte ”för att dom är söta eller för att klia bakom örat”. Med en sån i spetsen blir förstås uppfödningen åt samma håll. För att avslutas med påkslag och djävulsk trängsel i slaktbilen.

Men var fjärde dansk sugga lever inte ens innan dom slaktas. Dom är i livslångt fängelse. Alltid stående, alltid fixerade. Inte ens när det ska dias slipper suggorna ut. Enda förändringen är att dom ligger ner, men fortfarande fixerade fortfarande fängslade.

Halm är ett fanskap säger en bonde, som om det var han som skulle ha det till frukost. Alltså får grisar ingen halm. Alltså får grisar skador på magsäcken. Medan bonden kammar hem pengar på att slippa extra arbete, på att slippa extra kostnader, på att misshandla grisar. Och på att kapa svansar. För trots att det också är olagligt så är 99 % av alla danska svin svansklippta. Dom med fyra ben alltså.

Plågoandarna har än så länge gått fria men vi andra kan inte längre säga att vi inget visste. Och att vänta in politiken och kvalitetssäkrarna på ICA & Co är det inte tal om: dom ser inte svinen för alla pengarna.

Nu: när dom danska svinen avslöjats tack vare utmärkt journalistik i radions P1: är det vi konsumenter som måste visa makt.

Utstationeringen av Borg

Centern vill inte just nu. Reinfeldt är inte klar med vad han vill. Men dom minsta, snart uppätna i alliansen, har både bestämt sig och tycker likadant. Att vi ska rösta om euron en gång till.

Vi har blivit fattigare när vi reser och Borg får sitta utanför och vänta, är argumenten. Som om vi skulle resa kors och tvärs och hur som helst i dessa tider eller att Borg hade velat ha andra beslut än dom som ändå blir. Så himla utanför är han inte heller, se bara hur ut han kom när han girigförklarade bankdirektörer. Media är utmärkt att både ha och vända sig till om man vill komma ut. Eller när man som finansminister vill komma in.

Vi har inte bara hört det förut det var inte ens så länge sen; att vissa folkomröstningar inte ska gälla. Alltså ska kärnkraftsomröstningen alltid omtolkas, eller i alla fall när partiledare ser politik och värderingar som kläder i en garderob. Trots att sanningen om kärnkraft och avfall är densamma idag som då.

Och nu euron. Igen. Trots att matchen slutade 56–42. Trots att världen dessutom och just nu står mitt i en finanskris som är en miljökris som är en politisk kris. Som är en konsekvens av det sätt världens makter valt att styra på. Medan andra folkomröstningar ska gälla i evighet amen, som när vi röstade om EU över huvud taget. Och därför numera inte alls ska diskuteras, inte heller i årets val. Som är ett europaparlamentsval som inte är ett euroval som inte har med parlamentet att göra.

Men det har utstationeringsdirektivet. Det är dessutom så allvarligt och idiotiskt att hela valrörelsen kan hängas upp på bara det: fackliga rättigheter. Ska dom tvingas stå tillbaka i den heliga konkurrensens och fria rörlighetens namn eller ska facket ha rätt att vara emot? Få ta strid för utländska anställdas villkor, också när kraven går längre än minimilågt? Som i Vaxholmsmålet men som blev Lavaldomen.

Det är förresten typiskt alliansen att både byta fokus och se världen från bara ett håll. Och alltså hellre göra politik av att Borg sitter utanför än att fackliga rättigheter inte räknas. Utstationeringen av Borg är inget och noll mot en sådan värld.

Där, Hägglund-Björklund, har ni en folkomröstning att tala om! Eller åtminstone som Mona Sahlin och (S): vägra en till Barosso om direktivet står fast.

Och anser vi att Sverige ska införa euron? Nej.

Spela med utsläppsrätter

Iden härliga vårsolens glans står världen inför en katastrof av modell aldrig tidigare skådad och vars görare som straff skulle skaka galler i flera generationer. Men vad händer, ja inte är det tillräckligt i alla fall. För hur kan annars hel och halvskurkiga klimatbovar fortsätta tjäna pengar.

Som om det svenska näringslivet inte hade bekymmer med sin image ändå. Och Maud Olofsson också, för den delen. Men hon ser förstås pengavinster på utsläppsrätter som nått självklart och företagsamt, som en käck variant av lön efter prestation.

Spelet med utsläppsrätter är inget vanligt spel och inte heller alls så populärt som andra lotton, dom flesta köper inga alls. Även om dom säljs också till vanligt folk. Folk som flyger till exempel. Inte alldeles vanligt folk visserligen, men ändå folk. Som, om dom vill, kan köpa sig utsläppsrätt att dra till var dom nu får ut mest och bäst för minsta egna insats. Om inte en tsunami slår till. Eller en pandemi. Och dom med mage stor nog att göra det, kan klimatneutralisera sig genom att kvitta sin skuld för stora bilen genom att köpa in sig i en regnskog.

Trots att handeln med utsläppsrätter redan gått åt skogen. När regeringar hade skänkt ut dom i stället för att sälja dom. När dom blev så billiga att dom var värdelösa. När utsläppsskurkarna köpte sig många fler rättigheter än den skit dom uppgett (för det senare var ju bara smått förstås) och sålde dom vidare.
Med god förtjänst, javisst, och som med det mesta som börjar på marknad och slutar med ekonomi och där resultat ska vara vinst. Alltså pengar.

I det här fallet till dom som släpper ut. Inte till klimatet eller för miljön. Men nån måste förlora? Och det är strunt samma vem eller vad? Och att spelet gäller liv och död på riktigt? Ja tydligen.

Alltså har sju svenska stora företag med stora utsläpp av koldioxid tjänat stora pengar. Hela 440 miljoner kronor tillsammans förra året,varav SSAB plockade hem 240 av dom oförtjänade miljonerna. På utsläppsrätter dom inte betalat för. På utsläppsrätter som Naturvårdsverket delat ut. På prognoser som dom stora företagen med dom stora utsläppen själva tog fram.

I den härliga vårsolen glans dör isbjörnen ut medan världen snackar runt. Och i december ska det pratas fram ett nytt Kyotoavtal.
Blir inte det bättre är det väl Obama det är fel på. Eller Sahlin, kanske.

Förlöjliga inte Earth Hour!

Vi överlevde. Och inga överslag blev det heller. Det blev till och med ett schyst resultat: ett års elförbrukning för tio villor. För så mycket sparade jordtimmen i lördags, och bara här alltså. Så där fick dom! Klimatförnekarna och dom som tycker symbolhandlingar som den här är dumt, onödigt och miljöteater.

Vi andra blev tillsammans nära en miljard människor. Och dessutom bland andra Eiffeltornet, Empire State Building, Colosseum, Golden Gate-bron och Las Vegas spelgata The Strip. Till och med påven; som annars går en egen konstig väg, inte tror på kondomer och hellre förbannar våldtagna flickor än förövarna; släckte sin Peterskyrka. Han ska inte ha nått särskilt tack för det, men lite kul är det att också Vatikanen var med. Kungen deltog också: släckte fasaden på fyra slott, och över hälften av landets kommuner var med.

Men inte Stockholm. Högljudd och emot (ni som kan, gå in på nätet och lyssna på P1 morgon från i fredags) menar det moderata miljöborgarrådet i huvudstaden, Ulla Hamilton, att miljöfrågan degraderas och förlöjligas av såna här symbolhandlingar. Entimmasjippo, sa hon, och Stadshuset är ju ändå släckt en lördag eftersom ingen jobbar där då.

Det är självklart nödvändigt att hela världen gör något. Och självklart räcker det inte att inte ha alla lampor tända alltid. Eller att förbjuda glödlampor från september nästa år. Det krävs så mycket mer. Och helt säkert ännu mycket mer än vad den stora majoriteten kommer att vilja göra. Det behövs ett annat sätt att leva världen över och hur vi ska klara det är inte bara en svår fråga, det är en ödesfråga.

Men om inte enstaka handlingar leder någonstans, om en jordtimme bara skulle bevisa att människor är medvetna om miljön en timme om året – är då också medlemskap i Greenpeace, SNF och Världsnaturfonden onödiga? Eller att ge 100 kronor varje månad för att vilja bidra till arbetet att rädda antingen isbjörnen eller pandan, späckhuggaren, gorillan, tigern – alla utrotningshotade?

Dom släckta lamporna i lördagskväll var en hälsning från vanligt folk till politiker. Om att klimatfrågan är dödsviktig, om att något måste göras, om att vanligt folk vill att politiker agerar nu, snabbt och världen över. Att förlöjliga jordtimmen Earth Hour är att förlöjliga vanligt folk.

Att inte vara med är också en symbolhandling.

Herrar kardinaler och biskopar

Det finns en religiositet intill gränser som ingen vettig människa begriper eller accepterar. Eller ens skulle få för sig att bara försöka göra. Herrar kardinaler och romersk-katolska biskopar inom Vatikanen är ett sånt exempel. För den och dom spelar det ingen roll vad som händer eller vem det hänt.

Inte ens att en nioårig flicka blir gravid därför att styvfadern våldtog henne. För vad gör en biskop då, och vad händer i Vatikanen? Jo, biskopen bannlyser mamman och läkaren som utförde aborten, och högborgen försvarar. Ingen av dem lyser vare sig den ena eller den andra förbannelsen över förövaren. Han blir i stället förlåten.

För sånt finns inga som helst argument för, och att förstå är det inte tal om, inte en chans. Och det gör inte heller folket i Brasilien, där flickstackaren kommer ifrån, och givetvis inte vi heller. Men hur mycket vi reagerar är nått annat, och om det räcker. Den sista droppen brukar mest få en och annan bägare att rinna över men långt ifrån alla och inte dom man tror.

Det är som Barnkonventionen och förklaringen om mänskliga rättigheter, och kvinnodiskrimineringskonventionen och konventionen om dom medborgerliga rättigheterna. Och en massa andra dokument och direktiv om samma självklarheter, och som tagits fram för att dom både ska gälla och förhållas till. Det är mest papper alltså.

Att hela världen mest verkar bestå av antingen ytterligheter eller dumheter blir inte mindre sant av att i samma stund som den nioåriga brasilianska flickans helvete blir mer allmänt känt i detta land, då föreslår Folkpartiet nya städavdrag för barnfamiljer. Så stegar man nämligen framåt mot mer och bättre jämställdhet enligt Björklunds glada ekvation.

Som man räknar frågan får man väl antagligen svar, eller hur det nu var med dom politiker vi sägs förtjäna. Men är det verkligen vårt fel att vi har en skolminister som inte kan dela ett hushållsjobb på två utan att plocka in en tredje? Fast visst: det går att stänga ute en hel publik från en tennismatch men det går tydligen inte att avstå från en OS-invigning i Kina.

Så nått knepigt är det allt; med alla ord, papper och gränser för vad vi tål. Igår var det förresten Internationella Kvinnodagen, igen. Och droppen, alla droppar om vi ska vara ärliga, har nått stenen för längesen.

Och i Vatikanen är det också som vanligt.

Alliansen ser inte nollorna

Det bekändes färg i förra veckan. Kärnkraft blev lika med Maud Olofsson. Som tror att det också är lika med centern. Men är det, och är det bra? Annat än att alliansen, i och med detta, borde bli ytterligare ett parti mindre. För kritiken kommer ju inte bara från alla utomstående som inte vill ha kärnkraft, det vill inte alla i centern heller.

En gång var centern inte bara ett miljöparti, utan också emot kärnkraft. Och den gamle partiledaren Olof Johansson sa i TV så sent som timmarna innan Olofsson gjorde det motsatta helt klart, att kärnkraft inte hör framtiden till.

Men nu, med ett nytt ledarskap i centern, gör den det: är man utsedd för att ta ledarskapet är man, och ibland måste man ta beslut i mindre grupper, är Maud Olofssons egen förklaring.
Alltså blåser det nu på partiledare Olofsson ungefär som det gör på partiledare Göran Hägglund. För precis som kristdemokraternas politiska snubbeltråd, den högst egna synen på könsneutrala äktenskap, inte försvinner hur mycket partiet än älskar kärnkraft – så kommer inte heller Olofssons radioaktiva Ja att göra det.

Kärnkraftslycka är å andra sidan inget nytt om man talar alliansen, men fick ny fart med Hägglunds kärleksförklaring och Olofssons gensvar, dessutom miljö(!)ministerns! Och sen förra veckan är hela alliansen jättesamlad. För att ta ansvar för framtiden, säger dom.
Men det är bara tragiskt och förfärligt. För framtiden, och för allt och alla. Ett monumentalt svek, som öppnar för kaos, fler miljöskador och mer livsfarligt kärnavfall, säger bland andra Naturskyddsföreningen.

Och man kan bara instämma, och verkligen undra vems framtid alliansen snackar om? När nästan allt som inte heter kärnkraft äntligen skulle kunna ha en framtid, då ska alliansen göra tvärt emot. När vi trots allt fortsätter att sätta barn till världen, då ska alliansen göra den ännu farligare.

Det är som om dom inte fanns, alla generationer som ”vi” lämnar allt radioaktivt avfall till. Avfall som det inte ens finns säkra metoder för – och då måste det ligga i 100000-tals år. Det är som om alliansen inte såg alla nollorna för alla nollorna. Eller så har det med ledarskapet att göra; utsedd för att ta ledarskapet, sa ju Olofsson.

Provocerar gör dom i alla fall, allihop, inte bara Maud Olofsson. Och pratar om barn och gråter när det handlar om radioaktivt avfall.

Skulle du vilja bli behandlad så?

Det borde göra skillnad, men inte. Nolltolerans, värdegrund, utbildning och mångfaldsplan väger snudd på ingenting i verkligheten och praktiken. Intensivvårdsavdelningen i Södertälje är det senaste exemplet och diskussionsämnet, men ärligt: var kan vi säga att diskriminering inte förekommer?

Hur är det i skolan, överallt inom vården, på andra arbetsplatser, hemma i kvarteret? Jo, allting är både kvar och i stort sett som vanligt, hela platser har fortsatt stora attitydproblem. Trots att grundfrågan är så enkel att det bara finns ett svar: Skulle du vilja bli behandlad så? Givetvis inte!

Men istället för att vara många som sa ifrån vid minsta lilla, är det knappt några som säger ifrån när det verkligen händer något riktigt fult. Nått moraliskt, etiskt, humant, värdegrundligt fel. Och förstod man chefen rätt i TV i torsdagskväll, måste tydligen allting på avdelningen i Södertälje vara skriftligt och på rätta blanketter för att chefspersoner över huvud taget ska kunna börja överväga om det faktiskt har hänt.

Och det är väl en sak att ett kvalitetssäkerhetssystem är uppbyggt på och med papper. Men att inga andra varianter av meddelande accepteras, är ju hur dumt som helst! Precis som att risken är hur stor som helst för att en rapportblankett inte har tillräckligt med rutor för att täcka upp alla möjliga situationer. Och just därför är samtal med närmaste chef jätteviktiga ’rutor’ i ett system som utger sig för att vilja garantera kvalité och säkerhet.

Men det förutsätter förstås att chefer vill och orkar lyssna. Och inte som på intensivvårdsavdelningen i Södertälje. För även om avdelningschefen i TV sa att de vill ha kvar Peter Magnusson som undersköterska i många år till, hade hon ingen aning om att Peter redan för 2,5 år sen berättade om diskriminering och rasism på arbetsplatsen – för Peter hade ju inte fyllt i några rapporter, i stället satt han alltså nu i TV och berättade – om något som enligt chefen var totalt okänt för avdelningen.

Det är därför det inte finns många som Peter Magnusson, eller som läkaren Peter Lindberg. Som har modet att berätta om en plats som kränker människor. Men som just därför riskerar att själva bli kränkta, förnedrade och smutskastade. Och skyldiga, utfrusna och rökta för all framtid.

Skulle du vilja bli behandlad så? Givetvis inte.

I slutänden handlar allt om makt

Det spelades, precis som i verkligheten, under täcket från vardera sida. Förhandlare bytte, precis som i verkligheten, både fötter och lojaliteter lika ofta och samtidigt som olika bidrag höjdes. Runt hörnet låg en miljökatastrof, precis som i verkligheten, och en internationella oljeindustri som med otillåtna medel försöker dölja forskningsrapporter om att oljan är mer eller mindre slut. Och världens länder var grupperade utifrån hur dom mäktigaste såg på dom andra och, förstås, ville ha ut av dom.

Men det var trist, eller kanske typiskt, att tablåmeningarna var så trista att många antagligen inte upptäckte den. Den politiska miljöthrillern Burn Up som SVT sände i början av januari. Att den måste gå i repris är givet, liksom att alla samhällslärare på högstadier och gymnasium skulle ha en minst utgåva var, att visa i klassrummet.

I slutskedet dök USA:s mästerförhandlare upp. Mer eller mindre dödsjuk i strupcancer men sånt hindrar förstås inte en man som fått uppdraget att sätta stopp för tjafset om klimatförändringar. Och dessutom på ett, utifrån dagens verklighet, politiskt fullt möjligt sätt; genom att bjuda Kina på kärnkraft. Som givetvis glatt tackar ja, också det mycket verklighetsnära.

Ett politiskt drama med ruskigt mycket verklighet och så uppdaterad och aktuell att den till och med ligger före, ett ”Vita Huset” i kubik eller nått. Och mycket medvetet, regissören Simon Beaufoy är ofta före: en film om mul- och klövsjuka innan det blev verklighet, en om brittiska muslimer som blev terrorister innan verkligheten kom till London, och som intervjuade oljans verkliga män inför Burn Up.

Allt var precis som på och inför vilket klimatmöte som helst idag. Möjligen med ett undantag för miljöaktivisterna som inte framställdes som dom största skurkarna, inte ens dom som stod för våldet. Här var det i stället ländernas förhandlare, politiker och övriga hantlangare som var skurkarna.

I december är det klimatmöte igen, i verkligheten. I december handlar det också om växthuseffekten, om verkligheten. Om viljan till riktiga och verkliga förändringar eller om business as usual och som vi alltid gjort. Om politik för eller emot, om nya och andra maktförhållanden eller om kollaps.

I slutänden handlar faktiskt allting om makt.

Politiskt korrekt i kyrkan

Äktenskap är som begrepp inte längre tillräckligt rumsrent för att vara kvar i vigselordningen. Tror i alla fall inte ärkebiskopen, fast han vet förstås inte ännu. Kyrkans alla män ska först säga sitt, och hur det går vet ingen förrän i höst när det så kallade kyrkomötet ska fatta beslut om ordningen efter den nya lagen om könsneutrala äktenskap.

Ärkebiskopen och några med honom hoppas alltså att kyrkan ska bli politiskt korrekt i betydelsen att i alla fall uppträda så, försöka se ut som det. För nån riktig helomvändning i frågan är det inte tal om, präster måste fortsatt kunna vägra. Det tycker ärkebiskopen också. Enskilda präster ska inte tvingas att viga icke heterosexuella, då skulle kyrkan reagera negativt, säger ärkebiskopen. Och sätter därmed en gräns för hur mycket politiskt korrekt en kyrka kan vara.

Det är med kyrkan som med kristdemokraterna. Som alltid varit emot alla partnerskap som inte består av en man och en kvinna men som nu, i regering som dom ju ändå är, måste räddas från att formellt och öppet behöva tillstå det. Därför blev en självklar proposition om enkönade äktenskap en tilläggsmotion om könsneutrala äktenskap. Ord byts ut för att ansiktet på kristdemokraterna ska se bättre ut. Och så är det tänkt också för kyrkan. ”Man” och ”hustru” blir ”make” och ”maka”, och i stället för att ”äktenskapet är en Guds gåva” har ”kärleken sitt ursprung i Gud”.

Politisk korrekt har inte nödvändigtvis med sant och riktigt att göra. Attityder behöver inte ha förändrats. Det räcker att visa sig neutral. På ett tjusigt sätt verka som att man ligger rätt i tiden och har samma åsikter som det man uppfattat som en så stor opinion att man nog måste följa den.

Gränsen för den typen av politiskt korrekt kyrka går alltså vid prästen. Till synes neutral, men i verkligheten får den som vill fortsätta vara emot.

Men medan prästerna verkar bli kvar krymper kristdemokraterna. I den senaste opinionsundersökningen är dom inte mer än en tummetott. Med bara 2,5 procent och inom felmarginalen kan dom bara mäta sig med Sverigedemokraterna, lika små dom. Så att vara politiskt korrekt är inte alltid lätt eller ens rätt, och att tro att man är det kan slå fullständigt fel.

Att det blir en ny lag är däremot både solklart och sant politiskt korrekt, och utan en enda felmarginal.

Bildtligt talat – vad pratar han om?

Carl Bildt tycks alltid ha något att säga. Tycker han själv i alla fall. Men vad är det då han säger, blir det nåt mer än en lång radda av meningar, kan man ta denne man och utrikesminister på orden, på allvar?

Han är alltid orolig, läget är alltid oroväckande, men har han haft en enda åsikt dom senaste tio åren – skrev en TV-krönikör i DN i förra veckan apropå utrikesrapporteringen i TV. Lika blodfattig och oengagerad den, enligt krönikören.
Bildts debattinlägg i fredags i samma tidning gör ingen skillnad. Han är fortsatt orolig. Det är vi också, självklart är vi det, alla konflikter och oroshärdar världen över inte bara berör oss utan rör oss givetvis också.

Men vad säger Bildt? Vad har han mer än några tjusiga formuleringar om EU och Sverige som en europeisk kraft för fred, frihet och försoning, om att statsbyggande insatser är viktiga och centrala?
Och vad menar han med att 2009 blir ett avgörande år ”då den ekonomiska krisens olika följder ska hanteras och den kommande klimatkrisen måste förebyggas”? Vad då ”kommande” och hur då ”förebyggas”?

Det är sällan tal om en sak i taget. Att allt hänger ihop är lika sant som att ett elände sällan kommer ensamt, och klimathot och finanskris är inga undantag. Dom hänger ihop, kommer av varandra och kan inte lösas en och en eller en i taget.
Dessutom kommer vi inte undan, det går inte att bara prata och det är inte tal om att kompromissa sig fram. Särskilt inte som ännu fler konflikter och krig blir följden av klimathot och finanskris.

Det ligger en del i att EU är en stark grön kraft i den globala dialogen, men hur relativ ska en utrikesminister tillåtas att vara när tiden rinner iväg och det faktiskt inte, inte ens i början av 2009, finns några nödvändiga beslut för att hejda uppvärmningen?

Sverige skickade över 65 förhandlare till klimatmötet i Polen, USA över 80, men flera av dom afrikanska länderna hade bara två.
Med såna regler är det inte konstigt vi inte kommer överens i vår värld, så hur ska det då gå när dom politiska och sociala effekterna av klimatförändringarna blir kännbara? När konkurrensen om land, odlingsbar mark och vatten ökar, när klimatflyktingarna blir ännu fler?

Om världen ska få en politik som handlar om de verkliga problemen behöver också Sverige en utrikesminister som tar hoten på allvar.
Och slutar ge oss intrycket av att det görs tillräckligt för att stoppa klimatförändringen.

Till minne av Rapa

Det finns många rovdjur och nästan alla är människor. En del av dom syns både på TV och blir intervjuade i tidningen, i vår värld gör vi nämligen varken skillnad eller säger ifrån tillräckligt. I stället är allt ljus ofta på just dom.
Överlever gör dom också, eller blir i alla fall alldeles för gamla med tanke på vad dom gjorde. Men Rapa var björn, och därför sällsynt och hotad. Och därför skjuten av tjuvjägare. Det tror i alla fall dom forskare och dokumentärfilmare som följde henne och vars film sänds på TV ikväll.

Rapa var inte bara den första brunbjörnen i Europa att få en sändare om halsen, björnmamman från Sareks nationalpark har också en egen hemsida där forskarna och filmarna skriver dagbok: ”Rapa vandrar målmedvetet på. Sextio sjuttio kilo avmagrad, vintersvulten och diande björnmamma. Tre fyra kilo trygg björnunge, glatt skuttande och undersökande allt runt mamman under vandringen.”

I början av sommaren förra året parar sig Rapa för åttonde gången – och är sen dess försvunnen. Sändaren har tystnat och varken hon eller hennes halsband har återfunnits. Några månader senare kom regeringens så kallade rovdjursutredning. Både utredaren, centerns Åke Pettersson, och utredningen fick stenhård kritik för att vara bristfällig, ytlig och okunnig och helt fel ute särskilt när det gäller vargen. Varenda varg i landet bör vara livrädd för regeringen, var en kommentar.

Men Jägarförbundet var förstås positivt – så tycker man ju också att dom nationella målen för att bevara rovdjursstammarna är överambitiösa. Och i Värmland och Dalarna, där man alltid velat skjuta särskilt varg, gladdes man åt idén att själva få göra skötselplaner.

Vargen är en av De fyra stora, dom andra är järven, lodjuret och björnen. Dom har alla rätt att leva i sina naturliga områden, som alla andra arter, men i stället är det precis tvärtom. Inte ens i nationalparker är dom skyddade.
Och Rapa var inget undantag, björnmamma som hon var. Och inte heller som död, tjuvskjuten som hon antagligen blev och vars ungar och släktingar inte gått ostraffade ens i Sarek. Där skulle dom ju ändå, den sista spillran av en skandinavisk björnstam, haft en fristad.

Dokumentären ”Till minne av Rapa” är ett måste för alla som tar nationalparker, världsarv och hotade djur på allvar. Och som vill säga ifrån och kriminalisera illegal jakt redan i dess förberedande skede.

”Jag är inte rasist, men…”

Den något skadade upphovsrätten på nätet är ingenting jämfört med hur yttrandefriheten förvanskas på samma ställe. Men det finns också gobitar. Som att ”Sverige har många små rasister som inte vågar mer än att skriva på internet.” Så sant så. Och det lilla ordet ’små’ är mer än passande, det förminskar dom ytterligare som människor.

Dom har inga namn när dom häver ur sig på nätet och gnäller och klagar, förvränger siffror och verklighet, spottar och fräser över barnkonvention och artiklarna om mänskliga rättigheter. Och det är ständigt detta: vi ska inte vara världens samvete, vi kan inte ta hand om alla, vi ska ta hand om våra egna; våra egna gamla, våra egna sjuka, våra egna ungdomar, våra egna barn.

Men dom tar gärna till både konventionen och rättigheterna när det kniper för dom själva. Liksom skattekronorna, som dom kräver sin rätt till. Att dom själva skulle förvägras hjälp när deras egen inbetalda del är slut, den tanken finns inte. Bara när andra människor kommer på tal. Människor som inte anses likadana och som därför ska klara sig själva oavsett vad som hänt, och som absolut ska skickas tillbaks med omedelbar verkan.

För dom är det helt i sin ordning att en nioårig flicka ska lämna sin mamma och sin fosterfamilj och avvisas ensam till en biologisk pappa och farmor, oförmögna och ovilliga att ta hand om henne. Och att en 16-årig flicka ska lämna det skyddande boende hon har och avvisas samtidigt med sin biologiska pappa, han som slagit henne. Och dom upprörs heller inte som vi andra över det faktum att häktespersonal stänger och låser dörren när ung människa hängt sig och att det därför går nio minuter innan han tas ner av av ambulanspersonal.

Har vi ett Migrationsverk så har vi, tycker dom. Och finns det inga tydliga regler ska ingen avkrävas att göra en insats hur mänsklig den än kan vara och även om den skulle rädda liv. Det är med såna små människor mitt ibland oss som vi nu ska ha ännu en god och fröjdefull jul. Köpa julklappar som vi inte behöver, mat som inte är riktig mat och en gran som vi sen kastar ut tillsammans med allt annat. Samtidigt som vi kastar ut människor till ett liv som inte är ett liv.

Men antingen fattar vi att alla människor har lika värde eller så tycker vi inte det. Det finns inga mellanlägen. Och ingen ursäkt som heter jag är inte rasist men.

Det är inte lätt att vara människa. Men nån jäkla ordning får det vara även på det.

De skulle inte haft något att dricka

EU-ländernas regeringschefer ska skämmas å det gruvligaste. Ingen annan skulle med gott samvete inför barn och kommande generationer få för sig att hurra för det som dessa regeringschefer klämde ur sig i fredags. Att kalla det för klimatpaket är oförskämt.

Vår regeringschef är inget undantag, Reinfeldt är precis lika skyldig. I intervjuer gör han sig visserligen till och talar nästan suckande om problemländer som Kina. Men vad gör han i praktiken? Han sätter sig inte heller på tvären. Han medverkar till exempel till att ge Polen och Ungern fortsatt rätt att ha kolkraftverk, och bidrar till en fortsatt subventionering av en smutskälla som den här världen inte har råd med. Och ger både Kina och Sydafrika ännu fler argument för att dom också ska slippa göra det som krävs på deras hemmaplan.

Klimatet är ingen liten fråga, den kan inte behandlas som regeringar har för vana att göra. Här ska kompromisser inte ens vara möjliga. Undantag ska inte kunna göras. Det finns inga genvägar. Det går inte att skjuta på åtgärder som måste till, eller lämpa över till några andra. Då finns det ingen framtid.
Människor dör och ekosystemen skadas redan idag på grund av världens ovilja att göra nått, bland andra Greenpeace talar om 150 000 döda varje år. Den livsfarliga uppvärmning som ligger närmast framför oss, i genomsnitt +2 grader, innebär att ännu fler människor kommer att dö och ännu fler ekosystem att skadas.

Därför att världen vägrar att minska utsläppen av växthusgaser och stoppa användandet av fossila bränslen. Därför att bland andra EU:s regeringschefer hellre värnar industrin och rätten att flytta varor och tjänster hur som helst och vart som helst. Därför att dom trots makten att förändra inte har vett att använda den.

Dom skulle inte haft något att dricka. Dom skulle suttit under brännande sol, försökt hålla sig vid liv när översvämningarna är som värst. Haft sitt tjusiga möte på en plats där risken för att dö är faktisk och omedelbar. Då hade vi kanske fått resultat.

Vi måste få lagar som kräver fortsatt utsläppsminskning, regler som förhindrar vissa länder att köpa sig fria på andra människors bekostnad, pengar och stöd till klimatsmart teknik oavsett land och bestraffningar för dom rika som vägrar. Något annat går inte att skriva under på, inte i den här världen. EU-parlamentet har bara att säga nej på onsdag.

Klimatförändringarna är dödliga. Så Get Serious!

B som i Barnkonvention

Barnkonventionen börjar på B, precis som Billström. Men det är också det enda. Den migrationsminister vi förärats i och med alliansen har inget som helst med Barnkonventionen att göra. Fast han borde ha det, ytterst ansvarig som han är för alla beslut som tas i Migrationsverk och Migrationsdomstolar.

Det som händer i Karlshamn är minst sagt mycket märkligt. En dotter i en familj med adress Kroatien innan Sverige, lever i skyddat boende sen två år tillbaka därför att hennes förälder till pappa misshandlar henne. Men nu ska hjälpen avbrytas, behandlingen ta tvärstopp. Nu ska hon avvisas till samma land som hennes misshandlare till förälder. Det enda hon slipper är att sitta på samma plan som honom.

Bakgrunden blir ännu märkligare om man lägger till att ett nyligen fött syskon var helt okänt för Migrationsverket och att överdomstolen beslutat att även detta barn ska avvisas. Det är emot allt som är gängse och regler: ett barn med permanent uppehållstillstånd ska inte avvisas och heller inte skiljas från sina föräldrar. Men domstolen frågade aldrig, den prövade inte ens asylskälen, slog bara klubban i bordet.

Och Migrationsverket är nästan knäpptyst. Svarar inte ens på skriftliga frågor från en självklart förvånad och upprörd socialnämnd i Karlshamn, och dess vädjan om inhibering vände med posten och avslogs samma dag. Verkets presschef låter dock meddela att fallet, alltså den misshandlade flickan, inte når inte upp till lagens krav på synnerligen ömmande omständigheter.

Tobias Billström är inte heller helt tyst, men så försvarar han också avvisningen av den slagna flickan. Har man lämnat in en asylsansökan som grund för uppehållstillstånd är det skyddskälen i den ansökan man prövar, är ett av några citat vi hör och ser från ansvarig minister. Att det är fullt möjligt att åtminstone ge tillfälligt uppehållstånd med hänvisning till den lag som i två år nu skyddat flickan, är inget Billström hänger upp sig på. Halvt ihjälslagen eller bara misshandlad hör alltså inte hit enligt Billström.

Så nu ska Kroatien lagföra den slående pappan, nu ska pappan få vad han förtjänar, nu ska Kroatien ge flickan skyddat boende, nu kan flickans liv bli ett liv igen. Tro det den som vill. Det vore ju detsamma som att Billström menar det han säger om att vi ska ta hand om ensamma flyktingbarn.

Eller att en flicka, dotter till Billström eller Svensson, inte heller får fortsatt asyl i form av skyddat boende.

Någon annan likadan

Det är inte lätt när alla möjliga kriser, stora som små, världsliga och privata, finns runt närmaste hörn. Klimatkris, matkris, finanskris. Amerikansk kris, svensk kris. Och på det varsel och uppsägningar på en redan liten eller obefintlig arbetsmarknad. Så inte är det konstigt att man längtar bort nån gång.

Kanske inte heller att Marx, som det sägs, kommit i ropet igen. Inte så mycket beroende på hans lösningar och politik men väl hans analyser. Politiken hans kan vi verkligen vara utan, det behövs inte många ord för att fatta avsky. Det som är enkelt är faktiskt inte heller alltid det bästa, varken som mål eller medel, hur bra det än kan låta. Anarkism kan till exempel vara ett gulligt tänk, fast som samhälle blir det förstås fullständigt omöjligt att realisera och därför ha.

Ska det verkligen hända nått är det just det jag själv gör och tänker som blir det som räknas och kommer att bidra. Sånt lärs ut redan i förskolan. Och följs upp i den riktiga skolan, vad än Björklund säger om den.

Därför är det knepigt att det ska till en pensionerad läkare för att hygienen på sjukhus ska komma upp på dagordningen. Och därmed frågor om medicinsk kvalite och patientsäkerhet. Eller en nyanställd eller vikarie för att långvarig vanvård och förnedring av äldre ska bli synligt. Eller nått annat som också är en konsekvens av att det äntligen är någon som reagerar och agerar.

Så vad är det som händer med oss och hur ska vi ha det? Det blir inga rejäla förändringar om bara några gör eller går före, allt tar dessutom på tok för lång tid. Och, det lärde vi både i skolan och av verkliga livet, när bara några tar för sig blir det på bekostnad av andra. Som underordnas, marginaliseras och i värsta fall förtrycks.

Lösningen är kanske inte heller ett världsparlament, även om det låter spännande. Att vända den globalisering vi ser idag, med sin ekonomism och någras överflöd och överlevnad – till en globalisering med alla människor i främsta rummet. Några kallar ett sånt samhälle demokratiskt. Andra undrar vart ett sånt tog vägen. Eller hur ett sånt manifest skulle kunna skrivas för att bli verklighet. Och innebära möjligheter och livsförutsättningar även om du är sjuk, har det motsatta könet, en etnicitet olik dom flesta på samma gata eller nått annan som i dagens debatt och samhällen gör dig till någon annan sort.

I stället för det vi alla faktiskt är, någon annan likadan med samma rättigheter.

FEGT. RIKTIGT FEGT.

Lissabonfördraget finns inte längre, men på torsdag ska våra folkvalda rösta om det. Hur knepigt är inte det? Och vadå fördrag? Vi pratar faktiskt ny konstitution, nått så stort som en ny grundlag. Som borde kräva två riksdagsbeslut och ett val däremellan, eller åtminstone en folkomröstning. Så hur demokratiskt knäckande är det inte då, att vi folket varken får debatter eller får rösta?

Det är fegt. Det är riktigt fegt. Och det blir inte mindre fegt av att våra folkvalda också fullständigt struntar i det irländska folkets nej. Om så bara ett land sa nej, sas det, så skulle förslaget dras tillbaka. Men det var bara snack. I stället blev det bara ännu viktigare för övriga EU-länder att visa vem som bestämmer och att Irland, genom att ge tillåtelse för sitt folk att rösta, gjorde något både urbota dumt och oförlåtligt.

Men här ska inte bara skällas och skyllas på EU som klump. Dom riksdagsledamöter som för det oförstående okunniga svenska folket velat förklara och diskutera innehållet i den nya grundlagen, är så lätt räknade att dom får plats i en hyresetta. Och man kan undra om vi verkligen behöver så många valda i en riksdag som när det bränner till går och gömmer sig.
Det sämsta argumentet är inte att vi folket inte förstår och tydligen inte heller kan läras att förstå. Det sämsta argumentet är att det inte skulle vara någon skillnad mellan den grundlag vi har idag och den vi nu ska få. Sånt rimmar inte bara dåligt med att vi som folk inte skulle förstå, det rimmar dessutom inte alls med sanningen.

Den nya grundlagen ger EU rätt fatta beslut tvärs emot vår riksdag, till och med Lagrådet anser att riksdagens ställning kommer att urholkas reellt. Hur går det ihop med att all makt ska utgå från folket? Och vi får ett regelverk som i huvudsak är likadant som det utgångsförslag som Frankrike och Holland sa nej till. I det skulle EU-rätt gå före nationell rätt, nu ska EG-domstolens praxis gälla och det är i verklighet och praktik samma sak. Säg Lavaldomen – och svensk arbetsrätt och kollektivavtal lever farligt.

På torsdag gäller det. Ska det blir ett ja till en ny grundlag utifrån ett förslag som inte längre finns efter noll debatt och ingen folkomröstning. Eller ska minst 88 ledamöter våga säga nej, skriva en annan historia, några gå emot sitt parti?

Hur var det han sa Obama, och fick folket med sig? Change, we can. Men vi kanske är nöjda med en utträdesklausul?

Logiska kullerbyttor i kd

Hur kul kan det vara att slå huvudet i en 4%-spärr gång på gång? Inte kul alls kan tyckas, och det gör inte heller kristdemokraterna. Men dom ändrar sig inte heller hur som helst. Och inte ens om det gäller något så okränkbart som människovärdet.
Bättre då, verkar i alla fall partiledare Hägglund tycka, att prova en logisk kullerbytta.

Men sånt går inte ihop. Och ska inte heller. Dels för att logiska kullerbyttor inte går ihop. Men mest för att partiet i grund och botten ändå är samma gamla parti som det alltid varit. Hägglund kan alltså prata och kullerbytta hur mycket han vill om civilrättsliga äktenskap, men så länge kristdemokrater inte accepterar könsneutrala äktenskap blir det ingen förändring i grunden.

Att vara kristdemokrat är och blir även fortsatt detsamma som att aldrig acceptera något annat än heterosexualitet. Det och endast det är det normala, det som ska gälla, det som ska accepteras. Och när fortplantning står över allting annat blir äktenskap och familj därefter – och för kristdemokrater alltså fullständigt oförenligt med både homosexualitet och familjer utan mamma-pappa-barn.
Kristdemokraternas värld blir en värld där alla människor både ska ha lika värde och lika rättigheter – och ändå inte.

Det är som med dom logiska kullerbyttorna: dom håller inte heller ihop, bildligt talat kan både ben och armar spreta åt alla håll. Fast visst, som bild över kristdemokratin är det kan ske inte helt fel bild. För just nu sprattlar dom febrilt, letar desperat efter kompromisser till och med i sina profilfrågor, gör allt för att överleva. Och inte bara i en alliansregering utan över huvud taget som politiskt parti.

Det kan inte vara lätt vara kristdemokrat när både tiden och opinionen rinner ifrån, och fortare och fortare går det. Och värre kan det mycket väl bli för Hägglunds desperata försök att rädda det som räddas kan i en av partiets viktigaste frågor går inte helt hem i det egna gänget.

Och precis det säger en hel del om kristdemokrater. Att inte ens i en fråga där till och med kompromisser är fullständigt oförlåtna ändrar dom sig.

Hurra för en genus-certifiering

En ny sajt på nätet med jämförelser av matpriser har blivit jättepopulär. Initiativet är bra, inget snack om det. Men att sidan blivit poppis är inte alls konstigt och inte alls bara därför att många tycker att mat är för dyrt. Och inte heller därför att mat inte alltid är vad den utger sig för att vara. Det poppiga kommer också av att ingen får dåligt samvete av att jämföra priser på samma sorts mat.

Annat är det med andra jämförelser, vissa folk får rysningar bara av att höra talas om dom. För att inte tala om alla reaktioner när det ställs krav på en själv, när det otäcka kryper närmare, när det ska deltas och praktiskt arbetas, fullgöras skyldigheter. Men kan vi miljöcertifiera så kan vi genuscertifiera. Och precis som matjämförelser kan förändra och ytterst ge människor lön för sitt arbete, så kan genusarbete synliggöra och förändra andra sorters orättvisor.

Det är inget konstigare än att gilla läget, i den betydelsen det brukar ha, nämligen att stå ut. Många människor, däribland kvinnliga människor som Tage Danielsson så välformulerat skiljde ut oss för att visa att vi finns, har erfarenhet av det. Och har haft i alla tider dessutom. Kvinnor vet också att härskarteknikerna existerar. Osynliggörandet, förlöjligandet, att inte få veta, att straffas dubbelt, och känna skuld och skam dessutom. Och om sånt ska ingen skämta.

Men bland annat det gör socialantropologen Steven Sampson när han reagerar med en kulturellt konstruerad ryggmärg och därför förfasar sig över förslaget att genuscertifiera hans arbetsplats, Lunds universitet. Att det skulle vara något bra vill han inte förstå.

Idén är att kolla om litteraturen har genusperspektiv, att lärare ska göra en genus-självdeklaration, gå genuspedagogiska kurser och lära sig tänka, undervisning ur ett genusperspektiv, examinering med bland annat frågor om genus – helt enkelt en utveckling av allt och allas genuskompetens. Men sånt tycker Sampson är kontroll, en ny form av härskarteknik, och säger ”fuck you, fuck you, fuck you till genusfascismen”.

Han är inte könsmedveten, socialantropolog som han ändå är och borde veta bättre om hur bland annat kön och klass integrerar och agerar med varandra, om hur kulturer formar och reproduceras. Men han offrar, precis som så många andra av manlighetens många ansikten, jämställdheten för valfriheten.

Men även dessa måste snart gilla läget, i den betydelse det brukar ha, nämligen att stå ut.

Valrörelsen, here we come!

Det finns dom som dömer ut den, men socialdemokrater och miljöpartister är en snygg blandning. Och en nödvändig. Miljön vinner på den liksom rättvisefrågor, och vad skulle vara viktigare? Med s+mp blir det ännu mer kunskap och ännu mer mod och envishet att verkligen driva på för förändring i den mest avgörande framtidsfrågan. Och här har socialdemokratin mest att lära.

Åt andra hållet blir det med rättvisefrågorna – som ju faktiskt handlar om solidaritet mot fler än enbart naturen. Alltså måste miljöpartiet lära sig att förstå vartåt det barkar med bland annat friskolor, och ta ställning därefter. På detta följer också att lokala miljöpartier som det i Karlskrona inte kan göra som det vill bara för att få nästan bli kommunalråd.

Men för bästa nödvändiga blandning behövs också vänstern. Därför var det bra att den halva pudeln kom så snabbt som den gjorde från Mona Sahlin med ytterligare några flera, som ju i alla fall bildligt verkade ha stängt dörren. Och i detta land är ett vänsterspöke ingenting jämfört med det andra.

Vänstern behövs. Inte så mycket för att stilla oron över annars tappade, vilsna själar utan därför att socialdemokratin gått för mycket och för fort högerut i tron att där finns det också väljare. Men väljare ska göra ett aktivt eget val, det gäller även den översta tredjedel i samhället som (s) alltför länge sneglat på. Att ändra politik, i mening att ge upp och förvränga sina värdegrunder, den enda egentliga meningen med all politik, för att tillfredsställa ett gäng plånboksväljare – absolut inte, nej och åter nej.

Värdegrunder kan inte bara göras till slagord. ”Tillsammans” är visserligen riktigt bra, men… Så länge det inte omfördelas och fördelas, så länge rättvisa exkluderar kön, klass, etnicitet och sexuell identitet, så länge vi går i världens otakt med hela världens miljö – så länge är det inte och blir det inte ett samhälle och en värld för alla.

Socialdemokratin måste börja gå vänster ut igen, det är absolut nödvändigt när världen snubblar åt fel och andra hållet. Och behöver en politik för tillväxt, till för människors skull och på naturens villkor. Och för det behövs s+mp+v: en snygg början, en bra och nödvändig blandning.

Valrörelsen – here we come!

Porr på bästa sändningstid

Vad gjorde din tonåring i lördagskväll, tittade på teve kanske? Hoppas du satt där du också, annars är det läge att ta ett rejält snack tillsammans. Det är inget fel på TV och dokumentärer är bland det bästa, men den fria televisionen ska veta bättre än att göra som porrindustrin. I lördags var det inget annat än grov förnedring, och på bästa sändningstid dessutom.

Kvinnor har förnedrats i alla tider och på alla tänkbara sätt. Dom har ansetts vara oförmögna, omöjligt kunna fatta rationella beslut eller förstå ens det minst väsentliga. Det kön som alltid styrt världen ansåg att den viljekontrollerade mannen står främst i utvecklingskedjan och evolutionsläran lärde att arterna förädlades – med undantag för kvinnan.

Den enda mognad och utveckling som erkändes kvinnor, var könsmognaden. Enligt förnuftet på 1800-talet var flickor på södra halvan av klotet könsmogna redan vid 7,5 års ålder medan flickor här hemma i kalla norden tog ytterligare några år på sig. Och det är verkligen nått att fundera över i våra tider, med män som far till Thailand för att ”ha kul” och med en porrindustri som kallar sig affärsverksamhet och tjänar multum.

Ingen är tvingad, alla har ett eget val, vi lever i ett fritt samhälle – är porridustrins ursäkt för att få finnas till och bli rik på andras bekostnad. Men inget kan nånsin ursäkta affärsmän av det här slaget och porr är inte sexuellt upphetsande, ingen sexuell revolution.

När SVT varnar känsliga tittare är det bara ett taskigt alibi för att kunna visa hårdporr – särskilt som världens meste porrstjärna påannonserades som en karismatisk man. Att en av dokumentärerna handlade om efter ”Långt ner i halsen”, världens mesta porrfilm och delvis alltså innehöll kritik och insikt, hjälper inte heller – sekvenserna som visades ska inte bara unga människor slippa att se.

Men motsatsen är inte nån religös moralhysteri med heligt äktenskap, en så kallad familj och anständighet. Motsatsen är ett stopp för industriell och alla annan porr, samtidigt med vettiga vuxna som inser att sex är ljuvligt och därför tillåtet.

På 1800-talet hämtades logiken för att sortera ut kvinnor i berättelser om djuren. Att vi ska ha kommit längre idag kan väl inte fortfarande bara vara ett önsketänkande.

Det är synd om medelklassen

Det där med sammanhang är bra lurigt, som när någon till exempel rycker loss en mening ur något längre. Ta den om att få känna glädjen i att försörja sig med ett eget arbete.
Eller den om att alla ska ha möjlighet att utvecklas utifrån sin egen kraft. Det låter tjusigt värre; här är det nån som förstår, här snackas det nog solidaritet. Men så var det det där med sammanhang. Och att tala klartext.

En regeringsförklaring är ingen steril historia utan en del i något större. Och den säger lika mycket som den inte säger. Så när Borg gör upp budgeten och Reinfeldt drar förklaringen är det helt enkelt livsnödvändigt att hänga med med båda öronen.

Att lyssna på hur andra tolkar skadar inte heller. Tvärtom faktiskt. Allting hänger ihop ännu bättre och blir ännu tydligare – det är faktiskt inte bara på hunden som vi ser hur husse är, eller den hon umgås med som avslöjar henne.
Ta den liberala tankesmedjan Timbros chef Maria Rankka. Äntligen, sa hon, satte Reinfeldt reformpolitiken i en större berättelse och pratade om Sverige och svenskarna på ett jordnära sätt.

Och så är hon glad över jobbavdrag. För, säger hon, vi har en medelklass idag som i stora delar är utarmad, som inte har ett eget kapital. Med jobbavdrag kan dom få en sån möjlighet. Det är inga skattesänkningar som är gigantiska på något sätt, det är en möjlighet för människor att själva bygga upp en buffert, få trygghet och säkerhet.

Det är bara att tacka och ta emot, skriva ner det och sätta det på kylskåpet eller varhelst det aldrig glöms bort eller försvinner. Eller så skriver man bara sköt dig själv, spara så mycket det går, skit i alla andra – som Peter Akinder, politisk redaktör på tidningen Östran, klartextade Rankka i debatten i radions P1.

Det ska löna sig att arbeta, ge nåt tillbaka i plånboken, säger Reinfeldt. Fler i arbete ger rättvisa och en tryggare välfärd, säger Borg. Med andra(s) ord kan förståelse och solidaritet slänga sig i väggen när arbetslinje blir en religion.

För det är inte synd om människorna, det är synd om medelklassen.

Om hur makt kan ta för sig

Makthavare av alla slag ska svara, det är deras skyldighet. Dom ska inte säga inga kommentarer, inte göra sig otillgängliga med flit, inte kräva särskild behandling. Och det gäller även utrikesministrar.

Men Carl Bildt – en utrikesministern som förknippas med aktier och optioner, Darfur och olja, är positiv till att skeppa kärnbränsle till atomvapenmakten Indien, som inte ens nämner kvinnors rättigheter i till exempel konflikthantering och fredsförhandlingar – han vill bestämma över hur hans intervjusvar ska användas och presenteras. Han kräver helt enkelt nått slags tolkningsföreträde och skäms inte det minsta.

I stället försöker han flytta fokus från politikerförakt till förakt för journalister, just nu dom på Rapport. Allt för att komma ifrån att han Utrikesministern, mitt i den minst sagt politiskt och demokratiskt knepiga FRA-debatten, faktiskt säger att Sverige i underrättelsesammanhang i en situation kan tänka sig att lämna ut information även till diktaturer.

Det behövs ingen professor i underrättelseanalys men Wilhelm Agrell gör det ändå: förklarar varför. Och plockar snyggt ner både Bildt och hans efterförsök att dra igång hela maskineriet och dementera.

För visst är det självklart så att om FRA inte varit en känslig och (tack och lov!) debatterad fråga hade Bildt inte hängt upp sig på varken rubrik eller intervjuklipp. Och – ”om man i sak menar att det är en politisk och moralisk fråga” vilka man delar underrättelseinformation med, så ”spelar det förstås ingen roll vilken myndighet som delar med sig”.

Men Bildt far fortsatt fram som om han inte bara ansåg sig äga utrikesministerposten utan hela världen. Och fortsätter därför att vara ett strålande exempel på hur makt både kan ta för sig och få för sig.

Det är faktiskt inte bara FRA som är en fråga om politik och moral.

Vissa strider måste man ta

Någon kallar det kvotering och bryter ihop bara av det. Andra tar i ännu mer, och en delad föräldraförsäkring blir både överförmynderi och totalt förmynderi. Det är intressant det där. Antingen ska man alltså få bestämma själv eller också ska man ha bra eller i alla fall mer betalt när man blir den som måste vara hemma.

För det första: man får barn, man skaffar inte. Och jämställdhet kommer aldrig att bli om kvinnor antingen ska vara hemma eller män ha en rätt att få betalt för detsamma. Och varför ska vårt gemensamma betala för att vissa människor ska ha rätt att göra privata val, för att en förälder ska få vägra att ta ens det mest självklara ansvar, inte behöva uppfylla några som helst (mot)krav?

Nej, här ska inte ges andra eller särskilda bidrag för att täcka vissas ekonomiska förlust när dom får barn. Det tvärtom permanentar allt som varit fel i evigheter. Det blir fortsatt lika lätt för män att inte ta sitt ansvar, det blir fortsatt lika lätt att låta den underbetalda stanna hemma. Och det blir fortsatt inget inkomstrelaterat barnbidrag.

Inte ens den upplysta tid vi lever i idag är en garant för något annat. Tvärtom anser många att kvinnans plats fortfarande är i hemmet. Det har till och med blivit till en sorts feminism, att livmodern är det som bestämmer och förutsäger och bara vi uppgraderar kvinnligheten får vi jämställdhet.

Om föräldradagarna fryser inne, som kritiker menar kommer att ske – då säger det mer om männen som vägrar att göra det. Och den förälder som inte vill vara hemma skulle aldrig ”skaffat sig barn”, och inte den andra föräldern med den heller. Och den arbetsgivare som tycker det är ok att livmodern ska ha hela ansvaret har inte heller mycket till insikt i dom stora frågorna.

Men med delad föräldraförsäkring kan vi på sikt vara där. Med rättvisa löner, jobb som inte är bara kvinnors, ett samhälle som inte bara styrs av ett patriarkat utan med makten fördelad, liksom allting annat, och där kön inte begränsar. Det är så vi måste tro, tänka och göra. För barnens skull, som mår bra av jämställdhet; för föräldrars skull, som behöver jämställdhet; och för rättvisans skull, för det är jämställdhet.

Man bör inte bara välja sina strider, vissa måste man bara ta. Vi skulle redan haft en jämställdhet att vara stolta över, som vi kunnat lämna vidare till alla dom barn vi redan ”skaffat”. Nu är det inte så, och i värsta fall får vi kanske låta våra skaffade barn fixa till dom sista detaljerna, men det vi inte får göra är att strunta i vårt ansvar.

Att få till en delad föräldraförsäkring hör verkligen dit. Och att dela den i tre som ett första steg är ett ganska bra första steg.

Vem ska sköta pigans hushållsgöra?

Så var det dags för ännu en vända om hushållsnära tjänster för friska, arbetande vuxna. Den tydligen Enda Lösningen på det eviga problemet om en jämställdhet som aldrig vill fungera. Denna gång är det TCO igen och argumenten är återigen dom gamla vanliga, men denna gång propagerar man dessutom för nästan helt gratis tjänster. Och försöker få det till något vackert.

Vad sägs om ”en samhällsinsats för att lyfta det obetalda arbetet från kvinnorna” – alltså tvätt, maglagning, städ och allting annat på listan – så att kvinnan ”blir fri att fatta egna beslut”. Och resultatet skulle inte bara vara ”att kvinnorna kan stärka sina positioner i arbetslivet” utan dom skulle också, och det är mer än snudd på sensationellt, ”göras oberoende av mäns goda vilja”.

Vi ska alltså tro det blir både bra och tjusigt till slut, bara åtgärderna fått verka. Men det är med hushållsnära tjänster som med gamla tiders pigor: det blir någon annan som får ta hand om det som är ditt ansvar. Den variant av skatteavdrag som finns idag för att några ska slippa tvätta, städa, trädgårdsgöra och lite till är 15 gånger vanligare i rika Danderyd än i det helt annorlunda Jokkmokk, enligt statistik som bland andra tidningen Arbetaren tagit fram.

Man kan tycka att det är gulligt att fler skulle få ta del av möjligheten till avdrag för oviljan att som vuxen ta ansvar för det man vill skaffa sig. Och att ”kvinnorna har väntat länge nu på att slippa dra hela lasset med hem och barn” är jättesant. Men lösningen ligger inte i att vissa kvinnor ska dra lasset hos andra män, och skatteavdragna eller inte gör heller ingen skillnad.

Och dom nya tidernas pigors eget hushållsgöra, vem gör det? Ytterligare en omgång samhällssubventionerade kvinnor? Vem tar hand om deras: andra kvinnor? Eller kanske flyktingar som måste acceptera för att accepteras? Och när alla användbara tar slut, vad och vilka ska då männen samhällssubventionera för att slippa eget ansvar?

Nej. Säg då hellre att vuxna pojkar inte ska behöva göra skillnad genom att inte göra skillnad. Det är i alla fall att tala klarspråk. Och dom som vill ge tusan i jämställdhet ska åtminstone stå för det.

Då vet vi att dom inte heller vill slåss för kortare arbetsdag.

Plötsligt är alla miljövänner

Glömt och begravt, tack och lov, är Naturvårdsverkets förste generaldirektör Valfrid Paulssons påståenden om onyttan. Nyare och mycket mer vettigt är i stället diskussionen om det slutliga resultatet. Eller konsekvensen, om man så säger, av allt.

För vad gör vi med det: det växande sopberget, det som aldrig minskar, därför att vi ständigt fyller på och fyller på, därför att vi ständigt köper och köper, därför att vi vill ha nu, därför att vi väljer att tro att allting löser sig med teknik.

Det här är en diskussion som måste inbegripa alla, för att citera Mattias Hagberg, författare till ”Skräp”, en av höstens, får vi verkligen hoppas, mest lästa böcker. Och inte bara experterna, som Hagberg tycker tar sig rätten att prata. ”Näringslivet har kapat miljödebatten och gjort den till en fråga om tekniska lösningar. Vi kan leva som vi alltid har gjort, vi behöver bara lite andra bränslen så är allt frid och fröjd. Plötsligt är alla miljövänner vad de än gör. Ju fler etanolbilar du köper desto mer miljövänlig är du, ungefär.”

Så sant så, och med följden att nio av tio svenskar sorterar glas och papper och anser att dom tar ansvar för miljön. Och att nära lösningar, typ miljörum och inte bara uppsamlingsplatser flera mil ifrån, stannar som vilket prat i mun som helst.

Plussar vi sen på med att göra hela klimathotet till en fråga om teknik – så att alla med pengar ska kunna fortsätta konsumera ihjäl framtiden för både sig själva, alla andra och kommande generationer – blir resultatet därefter. Och summan av lathet, egoism och ingen lust att ställa krav, å ena sidan; och egen vinning, kortsiktiga lösningar och för lätta lösningar å den andra.

Eller, om man så vill säga, antingen förändrar vi vårt levnadssätt i grunden eller så går det åt helvete.

På väg att försvinna – och vi med den

Den skövlas dagligen, varje timme på dygnet. Siffrorna över det fullständigt förfärliga som görs är så många och talen så långa, att det är näst intill omöjligt att hänga med. Till och med när dom jämförs med annat, som fotbollsplaner, städer eller hela länder.

För något år sen hotades regnskogen i Kongo av total ödeläggelse. Skulle avverkningarna fortsätta som dom gjorde, skulle 34,4 miljarder ton koldioxid släppas fritt fram till år 2050. En siffran lika omöjlig att fatta som alla andra, alltså översattes den till Storbritanniens samlade koldioxidsutsläpp dom senaste 60 åren.

På 20 år har vi huggit ner, fördärvat och skövlat en fotbollsplan regnskog i Amazonas var tionde sekund. 70 000 000 hektar av Amazonas regnskog, alltså 700 000 kvadratkilometer eller en yta motsvarande Sverige och Storbritannien tillsammans, är borta för alltid.

Världens största regnskog var en gång 4 miljoner kvadratkilometer stor, lika stort som 12 Sverige. Nu är 20 procent borta. Och forskarna varnar: ursprungsbefolkningens livsmiljöer försvinner, miljöproblemen blir enorma. För tid och evighet.

Men det tar ändå inte slut. Skövlingen fortsätter, för oavsett protester, kritiker och forskarrapporter, oavsett dess enorma rikedom och mångfald, att den är en förutsättning för allt levande, så är regnskogen alltid i underläge.

I våras tog skövlingen av Amazonas fart igen. På en månad, i april, försvann åtminstone 112 300 hektar regnskog i Brasilien. Det betyder åtta gånger mer skog än i mars. Det betyder drygt 160 000 fotbollsplaner. Som inte längre finns.
Och det är dags igen. På en yta stor som Texas vill USA, Europa, Kanada och Kina ha fritt spelrum. 688 000 kvadratkilometer hittills orörd regnskog ska bort, för här ska 180 olje- och gasprojekt ha plats. Och det är inte tal om att skona någon eller något.

Olje- och gasborrningar planeras både i den Unesco-erkända nationalparken Yasunm i Ecuador, på huaoranifolkets marker, och i bolivianska Madidiparken, en av de största och artrikaste nationalparkerna i Sydamerika. Mest drabbad denna gång är regnskogen i Peru: 72 procent ska projekteras, nästan en halv miljon kvadratkilometer, ett område stort som Sverige.

Kvadratkilometer eller fotbollsplaner gör detsamma. Det blir detsamma. Världens största regnskog är på väg att försvinna.

Och vi med den.

För att inte han ska dyka upp igen

Plötsligt stegade han fram och ställde sig bredbent framför oss. Det var uppenbart att han ansträngde sig för att se bestämd ut, som om han hade pondus. Tror ni också på Jesus, började han, men förstod strax att han hade tagit fel på person. I våra gula nattvandrarjackor liknade vi på många sätt det gäng som gick förra fredagen, men inte mer.

Det är skit med det mångkulturella, ingen vill ha dom sa han, och stod ännu mer bredbent. Och moskéer och minareter för miljontals kronor som vi ska betala, fy fan tyckte han. Fortfarande bredbent. Vi kontrade med att han var okunnig, felinformerad och fellärd – men vad brydde han sig om det. Han ansåg att han hade dagens sanning, det hade dessutom stått i tidningen.

Det är egentligen ointressant att det var BLT han hänvisade till, det avgörande är att han, och andra med honom, så okritiskt läser och lyssnar. Som tuggar i sig och tar till sig, utan minsta fundering över fakta eller att BLT, som så många andra media, vinklar och vrider och till och med gör riktigt dålig journalistik mellan varven.

I längd och ansikte såg han ut som 14 och hade kunnat tas för en alldeles för ung människa för att vara ute så dags. En pojke som ville prova att provocera och inte förstod vad sånt kan leda till. Men han var äldre och proppfull med ovett, och allt han vräkte ur sig och påstod gjorde att vi pekade ut honom för nattens fältassistenter som en fullt tänkbar nynazist redo för bråk. Och som därför måste hållas ögon på.

Det är fullt möjligt att han dyker upp igen, bredbent och beredd och full av skit i munnen. Och att någon får lust att slå honom på käften just därför. Men inte bara på en gata en fredagkväll. Det är fullt möjligt att det händer nått bildlikt i politiken i Karlskrona i höst. Där alla måste klara av att diskutera sakfrågan i miljö- och byggnadsnämnden, och samtidigt våga ifrågasätta religioners inflytande över människor, utveckling, relationer, framtid – och liv.

För att inte han ska dyka upp igen, bredbent och beredd och full av skit i munnen.

Hur är det möjligt med OS i Kina?

Den här veckan är det dags för ett OS som ingen vettig människa vill ha men som ingen och inget har kunnat stoppa. Vad är det vi håller på med, vad är det vi gör? Hur mycket mänsklig förnedring accepterar vi? Eller är det som det sägs: att bara det inte och så länge det inte drabbar mig, så skiter jag i det. För hur kommer det sig annars, hur är det alls möjligt, att ha OS i Kina.

Det är kul med Christian Olsson i tresteg, att Carolina Klüft i alla fall till hälften representerar Karlskrona och Blekinge och när Susanna Kallur är i form. Men hur kul är en medalj från OS i Kina, vem kan gilla det man själv gjort till lika många hundra procent som insatsen ändå är värd?

Nu blir det ingen Christian Olsson den här gången, men han stannar inte hemma av annan kraft och beslutsamhet än att baksidan av låret inte håller. Och dom irakiska idrottarna, som inte kommer dom heller, är tvingade av den internationella olympiska kommittén att avstå. I kommitténs värld är det nämligen viktigare med idrottsförbund som är självständiga än att människor, som dom i Kina, får en chans att vara det.

Alltså pratar kommittén och andra företrädare för OS i Kina mer och hellre om stopp för doping än gör nått verkligt för att stoppa mänskligt lidande. Eller som en av alla dessa politiker som inte heller skäms för att vara på plats, kulturministern i detta land, Lena Adelsohn-Liljeroth sa att kanske, om det finns tid och utrymme, så kanske hon kommer att säga nått.

Det hjälper inte att säga att det kanske kan bli annorlunda, om vi är där kan vi påverka. Inget förändras i grunden av lama, fega, menlösa så kallade protester. Sitta på fina platsen under ett OS i Kina, är detsamma som att acceptera.

Ett OS i ett land som vägrar människors rätt att ens finnas till, är så vidrigt att det är obegripligt att det bara kan hända. Och alla med minsta lilla finger i den här syltburken är skyldiga, alla från regimen på plats till SVT som också ville göra pengar på eländet och föreslog en särskild OS-TV-avgift för ålderdomshem och dagis.

Ingen idrott är värd det pris som nu betalas i Kina. Inget över huvud taget. Kan du se dig själv i spegeln ens om du bara följer OS på TV?

Pride är inte bara en fest

Det är inte naturligt, det är inte normalt, sa mannen om människorna i Pridefestivalen. Och förstod inte alls varför dom skulle ha en sån, och dessutom borde dom ju fatta att utan en man och en kvinna hade dom inte kommit till världen. Medan Dahlström klämde i med sitt gamla vanliga att könen sitter i hjärnan, att män har liksom som ett kommando i hjärnan att ha sex, att statliga bordeller skulle vara bra och att x-kromosomer ger känsliga fingrar.

Sommartid är som gjort för att lyssna på radio men att hålla med det som Sven, eller vad han nu hette, sa i Ring P1, går då rakt inte. Och det hjälper inte att en professor har i princip samma inställning – även om Annica Dahlström inte uttrycker sig exakt likadant och den här gången inte ens i samma program, för hon dök upp i Heliga familjen.

Dahlström är visserligen ett strå vassare, professor och allt, men utan såna som Sven ingen publik. Medan Sven, inte alls rolig men dessvärre i många kopior, får mycket av sin luft därför att såna som Dahlström är inne på samma spår. Tillsammans är dom den där proppen som aldrig verkar gå ur. Som sätter gränsen för vad som är normalt och naturlig och accepterat. Som befäster och förevigar ojämställdhet och orättvisor. Som ingen och inget blir bra av. Och som alla vi andra måste gå emot.

Tre artiklar, tjugo artiklar, hela böcker, livskunskap, vetenskap x och y, ”bara” vetskap, till och med mumbojumbo och blajblaj – ordet är fritt, och det är härligt. Men det gäller att inte alla som Sven, professor Dahlström, dom mörka kristdemokraterna och andra lika sinnade får sätta dagordningen och gränserna. Motsatsen är modiga människor, lagstiftning och kunskap.

Och festivaler som Pride. Som faktiskt inte bara är en fest, precis som livet. Pride är också bekräftelse. Precis som livet behöver.
För att det som är naturligt också ska få fortsätta vara normalt.

Utanför vår skyddade hörna

Först låter 14-åringen i Susanne Björkmans ruskigt bra dokumentär, återutsänd av P1 i veckan som gick, som en ganska vanlig tonåring. Hon vägrar, svär, bär sig åt, tiger still, stiger aldrig upp, lyder inte någon och hatar föräldrar. Fast kanske ändå inte som vilken tonåring som helst: allt hon gör verkar liksom i kubik. Men helt unik är hon inte och hur många förälder har inte velat annonsera ut sin tonåring på fyndmarknaden, flera gånger till och med. Nej, det är inte alls konstigt att föräldrar inte orkar. Och inte tonåringar heller till slut.

Och då är det ju bra att vi har hela organisationer och system som är till för att rycka in, med människor som förstår och vet mer om vad som kan och måste göras, som hjälper. Har resurser helt enkelt.

Men så berättar hon varför hon kom hem jättesent eller inte alls och skolkade från skolan och fick gå om, och absolut inte tyckte om sin styvfar. Hon hade utnyttjats sexuellt sen hon var sex år. Det var därför hon aldrig ville vara hemma när han var där, därför hon stannade ute och borta. Hon var livrädd, men berättade aldrig för hon ville skydda mamma och lillasyster, och om han gav sig på henne var ju dom trygga.

När hon i dokumentärens andra del, gjord flera år efter den första, och nu som vuxen kvinna säger förövare, låter det inte riktigt så neutralt och oladdat som det stavas utan nästan så fult och oförlåtligt som det ska. Hon vet, säger hon: styvpappan är förövaren, det var han som hade makten: det är hon som är ett offer.

Och då, vilket ändå är rasande mycket värre, finns det ofantligt mycket större hemskheter, som barnprostitution och livslånga våldtäkter och förnedringar. Verkligheter som inte heller skulle existera, som vi skulle ägna liv och tid åt att förebygga. Hur det nu ska gå till, för inte ens här, i vår egen relativt skyddade hörna, verkar vi vilja se vad som faktiskt händer.

Till exempel att skolsköterskor, skolkuratorer, fältare och socialarbetare antingen inte finns eller måste dela sig i hundradelar. Och att politiker visserligen pratar om vård, skola och omsorg men ägnar sig åt att sänka fastighetsskatter, skrota ersättningssystem och införa jobbavdrag.

Vi kan inte fortsätta på samma väg

Det räcker långt med ”välskriven samhällsjournalistik av bästa märke” och ett sommarpratarprogram i samma klass, men det hänger på fler än en om det ska bli nått. Alltså behövs en rejäl opinion, stor och enig, med dig och mig och alla inblandade. Och vi ska vara lika iskalla, rasande och skoningslösa som recensenterna skrev att boken ”Tyst hav” var. Och lika övertygade som författaren och sommarprataren Isabella Lövin, om att andra värden än evig tillväxt och det uttjatade bnp-räknandet är viktigast av allt.

Vi kan i alla fall inte fortsätta göra som vi alltid gjort. Vi blir möjligen gladare av en stunds överkonsumtion, men vi lever inte längre. Och kanske inte alls snart. Eller som Isabella Lövin säger, vi har ett medvetande och vi måste använda det. ”Inte samla på oss syre och hamstra andra livsformers kolatomer tills vi spricker.” Sånt träffar där det ska, i mage och hjärta och huvud.

Det är en mycket allvarlig brist i allmänbildningen om man inte vet vad som är hela grundförutsättningarna för vårt liv här på planeten, sa hon också i sitt sommarprogram, och vände sig till politikerna. Men vi är fler på den här planeten som har ett ansvar. Fler som faktiskt måste vara med och dela på skyldigheten till att allting tillsammans och sen länge, är en katastrof. På grund av vårt totalfela sätt att räkna och värdera och mot vår förfärliga senfärdighet. Att vi aldrig kommer till skott, att vi fegar ur och väljer det egna istället för det stora. Vi brister alla i bildning, vett och förnuft så länge vi inte är så högljudda, rasande och skoningslösa att det ger resultat.

Isabella Lövin brukar säga att yrkesfiskarna inte har några åkerlappar i havet. Dom har sin inkomst från en natur som ägs av oss alla. Du och jag äger alltså fisken. I ett hav som dör. Men som vi förhoppningsvis skulle kunna rädda. Om vi börjar räkna och bete oss annorlunda. Och ställer till med en opinion. Och visar att det är på och med såna opinioner som man vinner både val, respekt och förändring.

Sätt igång, sa Isabella Lövin när hon avslutade sitt sommarprogram, och ha sen en underbar sommar.

Skönt det finns människor som reagerar

Östersjön, badplats och camping ska inte vara detsamma som skrotfartyg och massor med TBT, som förr användes i färger till båtar men som nu är förbjudet. Det är så självklart så det skulle inte behöva sägas. Särskilt inte i Karlskrona, stan vid havet och stan med ett världsarv. När det ändå händer är det en himla tur att det finns folk som orkar att både tänka emot och streta emot.

På Tjurkö i Karlskrona skärgård har boende gått ihop, och fått fiskare, sommarnjutare och turister att hänga på. Emot kommunen – som förbluffande nog vill dumpa 50 000 ton giftiga muddermassor norr om ön. Och emot Sjöfartsverket – som har fått en idé om att dumpa utrangerade fartyg och oljeplattformar strax intill.

Det är skönt att folk reagerar, men det är rasande illa att förslag som dom här över huvud taget kommer upp. Att dom alls lämnar skrivborden och förväntas bli verklighet. Och att det är först när tidningen skriver om det, som folk som berörs får veta vad som är på gång. Liksom att förändringar, som försämringarna för Tjurköborna, inte är första gången.

Det är till exempel ungefär med Tjurkö som med Gullberna Park, också det i Karlskrona och också det en speciell plats att bo på. Där ersätter asfalt både träd och lekplats och där ska det nu byggas ännu mer, skogen skövlas ännu mer och ännu fler vitsippor och liljekonvaljer köras över. Det skulle inte förvåna om det blir ungefär med Tjurkö och Gullberna Park som det blev med Bastasjö, också det i Karlskrona och också det tänkt att vara en skön plats att vara på. För nu, efter nybygget och förändringarna där, erkänner ett av kommunlråden i stan att det praktiskt taget är ett kalhygge, att man kunde sparat lite träd.

Att protestera och säga emot hjälper en att leva lite bättre med sig själv, att ångra det man inte gjorde är i alla fall mycket svårare att stå ut med. Och än så länge är den sköna sommar´n här, Tjurkö i Karlskrona skärgård är en ljuvlig plats att vara på och liksom som för Gullberna Park är fördärvet än så länge inte genomfört – och så finns det tack och lov folk som reagerar.

Och kanske talar kommunen sant om att börja ta ställning till områden som är värdefulla. Så att vi är medvetna om vad vi förstör när vi exploaterar.

Kanske kan filosofin rädda världen

Det blev inte särskilt många spaltmeter av att Göran Persson fått 100 000 dollar för sitt engagemang och arbete för miljön. Det borde det ha blivit. Inte för att i runda svängar 700 000 svenska kronor var tänkta som miljöpris, utan snarare att det fanns många andra att välja bland.

Persson pratade visserligen om det gröna folkhemmet, satte en så kallad oljekommission på papper och accepterade till slut grön skatteväxling, till exempel. Och det var ju bra. Men inte mer än det minsta man kan begära av en statsminister i ett land och i en värld som måste göra så oändligt mycket mer för att det ska räknas. En prissumma med så många nollor i slutet till en statsminister är fullständigt utkastade pengar såvida dom inte ges vidare för att göra rejäl nytta någon annanstans. Göran Persson kan med andra ord inte behålla dom.

Fel pengar gäller även för helgens kinesiska statsbesök, hur historiskt och först det än var. Det blir ändå bara ett statsbesök och, för att återge ett bra citat: mer symbolik än praktik och mer business än politik. Alltså deltog gräddan av både politiken och näringslivet, och trots att klimat och mänskliga rättigheter skulle vara i fokus pratades det fortsatt handel och fortsatt turism.

Medan vanligt folk antingen blev till demonstranter, eller stannade hemma med samma åsikter, därför att Kina till exempel håller en skyddande hand över en regim som mördar människor i Darfur, och därför att Kinas svar på klimatproblemen är att planera 300 kärnkraftsverk.

Bättre då med ett nyvaknat intresse för politisk filosofi, för sånt finns enligt filosofer samlade till nationell konferens i Umeå. Folk börjar ifrågasätta existerande politiska ideologier, diskuterar vad som är rätt och fel, accepterar inte dom ståndpunkter som politiker ger. Enligt filosoferna kan leda, trötthet och osäkerhet göra att man provoceras att försöka tänka själv.

Sällan har väl tunga känslor gett så mycket hopp.

Räkna med hårda tag i helgen

Människor skulle inte behöva arbeta mera utan mindre. Om inte annat så för att kunna förverkliga hela den del av livet som finns utanför arbetsplatsen. Sex timmars arbetsdag är en av grundbultarna för ett sådant bättre samhälle, där vårt värde inte räknas i åtta timmar per dag.

I helgen som kommer har det socialdemokratiska kvinnoförbundet sitt förbundsmöte och det är inte helt fel att tro det blir hårda tag. Nuvarande förbundsordföranden ska antingen väljas om eller inte väljas alls och detsamma kan sägas gälla för kravet på sex timmars arbetsdag.

Från Blekinge åker fyra ombud med ett klart budskap. Förbundsordföranden ska vara kvar ännu ett tag och aldrig i livet att vi ger upp sex timmars arbetsdag. Allting annat är dumt och förhastat och våra barn och kommande generationer skulle inte förlåta oss för att vi aldrig kom till skott.

S-kvinnor ska återuppta det politiska arbetet för att genomföra sextimmarsdagen och det görs bäst genom en rejäl framtidsvision – och behövs det en och annan särlösning för att nå dit, så får det kanske bli så. Men lösningar för bara några får aldrig ersätta en generell arbetstidsförkortning.

Den gamla parollen åtta timmar arbete åtta timmar fritid åtta timmar vila, håller inte idag. Kravet på elva timmars dygnsvila är det senaste positiva hindret därför, men det är längesen dygnet räckte för allt som måste och vill göras. Och hur trovärdigt är det att prata jämställdhet och dela lika, och samtidigt acceptera den verklighet som är.

Konsumentindustri och detaljhandel kan dessutom behöva sälja mindre. Vi har så det räcker och blir över ändå, att lida brist på nödvändiga varor är det inte tal om. Vi har dessutom ett löfte att hålla; en renare miljö för våra barn får inte bara bli politisk retorik.

Förutom att vi förstås menar allvar med att vi ska dela lika, att pappa också ska vara hemma och att fler måste få en chans till både arbete och delaktighet.

Grannar man är nyfiken på

I dessa fantastiska tider finns det givetvis enkla sätt att gratis få veta det man inte alls behöver veta. Kreditupplysning på nätet är ett sådant.
Grannar man är nyfiken på eller bara grannar man undrar hur dom har råd till det dom har. Politikern som man tycker redan har för mycket betalt eller dom man inte tycker gör tillräckligt för det arvode dom har. Eller bara vem som helst, det verkar inte spela någon roll. Inte när sättet att få veta är både enkelt och gratis.

Den allra största sajten har ett namn vars fyra första bokstäver betyder råttor på svenska. Riktigt passande kan tyckas, för något som i praktiken ändå bara ska locka så många hyenor som möjligt. Alla som registrerar sig får 100 poäng varje vecka. Varje sökning kostar 10 men stillar inte den som hungrar efter skandaler. Då behövs, som det också heter på sajten, ett mer detaljerat beslutsunderlag. Det betyder medlemskort som laddas med riktiga pengar. En dryg tia ger bland annat någons hela personnummer.

Hyenor blir förstås inte nöjda utan kräver en ”fullständig rapport”. Detta kostar ytterligare några tior – och då syns till exempel skuldsanering och betalningsanmärkningar och utmätningar. Men det stannar inte här. Genom att värva medlemmar går man från brons till silver till guld. Med förvärvade bonuspoäng kan man sen ta ut ”fler kreditupplysningar av typen Small per vecka”.
För vanlig hederlig nyfikenhet har det alltid funnits möjligheter till svar. Och den som blivit frågad har fått veta. Men detta är något annat. Detta exploaterar folk, kränker folk, struntar i integritet och lämnar ut känsliga uppgifter om både personer och företag utan att meddela dom som berörs.

Det är verkligen på tiden att Skatteverket gör verklighet av sitt hot om att stoppa kryphålet som tillåter detta. Och att vi slutar snacka offentlighetsprincip i stunder som dessa. Om vi inte menar den vara detsamma som att få kränka offentligt förstås och att det är med den som det blivit med yttrandefriheten.

Strunt blir vetenskap och städning ger avdrag

En och annan käck reform med kvinnor som förtecken skulle sitta finns på torsdag, på den internationella kvinnodagen. Eller varför inte en reform för riktig jämställdhet? Det skulle för de första ta oss ännu längre framåt – och för det andra bli en motvikt till städavdraget, som regeringen presenterade i förra veckan.

Tyvärr. För det som i fint tal kallas för hushållsnära tjänster är inte på långa vägar en väg till jämställdhet. Tvärtom. Skatteavdrag för typiska sysslor i hemmet och som ska göras av dom som faktiskt bor i hemmet, blir bara ännu mer cement i redan taskiga strukturer.

Att vuxna inte ska behöva ta hand om sin egen tvätt, sin egen matlagning, sin egen disk eller sin egen städning, är lika dumt som att vi inte längre skulle lära barnen klara sig själva ju äldre dom blir. Det hjälper inte det minsta att skatteavdraget för hushållsnära tjänster också skulle inkludera sånt som trädgårdsarbete och gräsklippning – för samma sak gäller där.
Om städavdraget är en smäll på käften för allas lika värde, finns det annat som fungerar likadant. Det återuppväckta talet om mäns och kvinnors väsensskilda hjärnor och att detta bestämmer kvinnors och mäns plats i samhället, är ett sådant.

Egentligen skulle man bara skratta åt det 2007 finns en kvinnlig professor som hävdar att män saknar känsel i fingertopparna, och dessutom har så dålig hörsel och så begränsat synfält att dom därför inte är lämpade att ta hand om spädbarn. Och fortsätta skratta åt samma professor som hävdar att mammor ska vara hemma minst tre år, att dagis är skadligt för barn och att kvinnor som gör karriär har för testosteronstinna hjärnor.

Men tillsammans med ett grönt ljus för städavdrag, är det inte så kul. Det hjälper inte ens att professorn hänvisar till studier av råttor. Eller att professorn menar att mäns begränsade synfält också gäller dammråttor. En professor som både är kvinnlig och menar att det finns långt färre kvinnliga än manliga genier, är faktiskt inte det minsta kul.

I tider som dessa, där strunt fortfarande får kallas vetenskap, kan man helt enkelt inte tillåta att vuxna slipper vara vuxna.