Opinionsmätningar ger olika resultat, inte bara den senaste och inte bara för opposition och regering. Även SD är antingen aldrig med eller bara precis knappt över tröskeln. Men dom finns där ute. På platser dom inte heller hör hemma, där många för länge sen skulle fått dessa fåtal på andra tankar.

Vi kommer ihåg honom som undersköterskan som reagerade mot arbetskollegornas rasistiska snack. Att han till slut agerade och gick till media var för att cheferna inte agerade. Men då hänvisade chefer och politik till värdegrunderna och lovade utreda, givetvis skulle värdegrunder också funka i praktiken. Peter Magnusson var och är modig. Men det kostade honom jobbet. Han är ju inte längre att lita på, han har samarbetsproblem som det heter i anställningsvärlden och det fanns andra anställda på Södertälje sjukhus som var viktigare.

I Uppsala kommun sparkar man också anställda som vågar säga ifrån. Elvira Nordlund anklagades för stöld av tre tabletter när hon reagerade mot en äldre kvinna på vårdboendet som skrek ”inga negrer” och vägrade låta en kollega röra vid henne. Ett år senare tvingade Arbetsdomstolen kommunen att betala runt miljonen i skadestånd. Elvira Nordlund fick rätt men jobbet har hon inte kvar.

Köksbordsrasister eller detsamma inom vård och omsorg är lika illa. Samma gäller för flyktingpolitiken. Men Mona Sahlin ska ha all heder åt att hon nu känner skam över hur det blev med dom apatiska barnen. Fast många har attityderna kvar. Psykiatriker Tomas Eriksson som envist hävdar att föräldrar förgiftar barnen är en av dom. Och moderaterna har inte alls bett om ursäkt.

Runt 4 procent gör inget stort parti. Ingen kände sig heller skrämd av MP när dom var så små. MP förmodades inte välta samhället över ända, så varför skulle ett SD på lika få procent. Bara i den stund något annat parti lägger armarna omkring och stödjer kan vi börja prata förskräckelse. Då är vi alla illa ute. Just därför måste Reinfeldts hela allians tala klartext. Det är oförskämt mot oss alla att inte vara tydligare.

Ute eller inne, det är ändå vi som avgör. Om vi ska våga säga emot och ifrån och ställa upp för det som är självklart.

Och i veckan ska kyrkomötet besluta om könsneutrala äktenskap. Alltså om människors lika värde och alla människors skyldighet att inte kränka och göra skillnad.

Demokrati kan bara vara demokrati, och inget annat eller oavsett var i världen den finns. Och med demokrati följer rösträtt. Tror vi. Men så enkelt är det ju inte. För att hämta ord från Wikipedia, som ju många gör idag och där man visserligen kan gå in och ändra fakta eller så var det bara i riksdagen det gjordes men ändå; också enligt Wikipeida finns det undantag.

Vilka folkgrupper som verkligen har rösträtt är en tveksamhet. En annan om den yttersta makten är stabil eller inte. Och så uppmanas vi, eller står det på Wikipedia i alla fall, att vara uppmärksamma på majoritetsförtryck, intressekonflikter och politiska partier som ägnar sig åt röstfiske.

Om vi då tar EU och Lissabonfördraget och jämför: vilka folkgrupper har rösträtt, finns det intressekonflikter eller majoritetsförtryck och hur var det med röstfisket: hur mycket demokrati är det där på en skala?

Det är ju inte precis Hägglunds folk eller verklighetens folk som har rösträtt i EU, fast dom som bor på Irland som fick rösta två gånger om samma sak. Men det skedde inför ett massivt majoritetsförtryck, minst sagt uttalade intressekonflikter och ett röstfiske med EU:s demokratiavdelning i spetsen, en 16-sidig bilaga med information i irländska tidningar är ett exempel. Så har också EU själv beslutat om vilka friheter som ska gälla, dom för pengar, tjänster, varor och människor och, över alltihopa; konkurrensen.

Ska man tro eftersnacket blev det ett rungande ja och alla är så glada så. Det är ju så många som längtat, som t f EU-ordförande Reinfeldt sa. Var han nu fick det ifrån och hur han nu kan veta det, inte ens Irland fick väl en fråga om längtan?

En satirisk bloggare har möjligen svaret på varför det får gå till som det gör:

”Alla beslut i EU är folkligt förankrade. EU är demokratiskt. Folkomröstningar är odemokratiska. Ja till Europa. Allting är bra. EU står för frihet och Darwins teori om evolutionen. Alla är jämlika. Alla är fria. Du behöver inte förstå någonting.”

Och i serien om Asterix sitter Miraculix inlåst i en bur och vägrar tillreda en trolldryck åt hövdingen Herr Aldlik men tolken översätter nejet till ett rungande ja, rädd som han är för att annars bli dödad.

Den 3oktober 2009 var en bra dag för demokratin i Europa och vi har verkligen lyssnat på irländarna, sa Fredrik Reinfeldt.

Anna Anka är glad i TV-rutan. Och det är ju förvisso en styrka, att inte ta åt sig av kritik utan rulla på som om inget var knepigt eller konstigt alls. I hennes fall är det medias fel. Media har fått Anna Anka att handla om jämställdhetsfrågan, själv var hon bara sig själv. Inte ofarlig eller ointressant, tvärtom, men ändå bara sig själv och sig själv närmast.

Som sådan kan hon kallas världsmedborgare i dess mindre trevliga variant. Till skillnad från det gäng världsmedborgare som inte bara är intresserade av sitt eget lilla hörn utan hela jorden, och som för första gången i världen har sagt vad dom tycker i världens viktigaste fråga just nu. Och det är inte den om jämställdhet, även om den också hör dit.

Nästan 5000 människor världen över, representativa för folk i 38 länder utslaget på sex kontinenter, har svarat på frågor inför det livsavgörande klimatmötet i Köpenhamn om 69 dagar. Det brådskar med ett avtal och fattiga och rika länder ska alla vara med och betala, är några av resultaten så här långt. Nu ska bara världens ledare lyssna och agera. Fast det är svårt att tro.

Inga för-förhandlingar har kommit långt, några har bara ytterst i marginalen kommenterat det viktiga klimatet. Som G-20-ledarna. Efter sitt senaste katastrofmöte sa dom inget vettigt alls, inte ens vår statsminister tog ordet besviken i sin mun. Hos politiska ledare gäller mest diplomati och att inte bli ovän, trots alla dagar som försvinner utan att det går framåt.

Men när riktiga världsmedborgare för första gången säger sitt skulle det kanske ändå kunna finnas hopp om förändring. För vad mer kan världens medborgare göra, byta ut ledare är inte lätt och med 69 dagar kvar hinns det inte heller med. Och vad mer kan forskning och vetenskap säga, det borde räcka mer än väl med dom fakta som redan finns.

Vi vet ju vad som måste göras. Utsläppen måste minska med näst intill 100 % till år 2050 annars finns inga garantier för dom max två grader i temperaturökning som är det minsta steget och den första gränsen.

Alternativet är att vänta, till regnskogar brunnit upp och blivit savann, till havets bottnar är utan syre och döda och världens barn har ett ännu större elände än idag bara av att klara sig för dagen.

Slutrapporten från oss världsmedborgare läggs på bordet i Köpenhamn. Om 69 dagar från idag.

Göran Hägglund, partiledare för (KD), alliansens minsta beståndsdel och inte mycket mer än fyra procent ungefär, är trött. På projekt, terapier, omstrukturering och det han kallar finskrittande ideologer och eliter som sitter på höga hästar. Och allra mest är han trött på att vanligt folk inte får vara ifred. För det är ju folk, vanliga alltså, och det vill ju folk, vara ifred alltså, enligt Hägglund.

Dom sitter vid köksbordet och talar skola, hushållskassa, gamla föräldrar, jobbet, tid för varandra, pusslet inför helgen. Och sommartid åker vanligt folk vanligen till landet och snickrar, går på loppis, slås mot fästningar, tar barnen till stranden eller åker utomlands. Enligt Hägglund i alla fall.

Långt ifrån sant och riktigt men typiskt Hägglund, övertygad som han är om att alla familjer ser likadana ut. Ingen riktig familj annars enligt Hägglundpolitik och att kvinnor också har rätt att inte bara vara hemma är, som vi vet, svårt för (KD) att ta. Klart han ogillar projekt och att göra om när han ser genus som ett spöke i allt. Som allianspolitiker ingår det dessutom i hans felaktiga tro att tro att vanligt folk åker utomlands. När det bara är ett litet gäng med mycket över, dom flesta har inget alls till en utlandsresa.

Så vad menar han då, vet han det själv, när han som i artikeln och farligt nära mörkt vatten delar in delar in människor. Och vad betyder det om folk ska göra som dom vill, medan att till exempel kräva delad föräldraförsäkring är att mästra och att klampa in och som enligt Hägglund ingen ska kladda på.

Vad är det underförstådda, som han inte vill prata klartext om? Att bara alliansen vet att göra god skillnad eller att hans vårdnadsbidrag är detsamma som frihet och mänsklig rätt och annan barnomsorg detsamma som ingen respekt? Och varför skriver han av sig i DN, varför svara på frågor i Studio Ett – vanligt folk ska ju enligt Hägglundkategorin varken läsa tidningar eller lyssna på P1.

Han vill få oss att tro att hans eget köksbord är mer förstående men han är lika mycket finskrittare som han anklagar andra. Även om just han sitter långt ifrån säkert på sin häst.

Men kanske är han trött, på riktigt och på riktiga fakta. Som att (KD) är minst och inte kommer ut och inte förstås och att Reinfeldt bara kan hoppas på att några åtminstone vill stödrösta på (KD).

Har du jobb har du det bra idag, både nåt att göra och mer kvar efter skatt. Och är du en av dom som inte bryr sig mer eller längre, behöver du ju inte heller bekymra dig. Är det fel på den gamla skolan finns det säkert en käck friskola i närheten och vadå kö i vården, stopp för sjukskrivningar och liten pension – det finns ju vårdbolag, du kan lägga undan till pensionen själv och många som varit sjukskrivna är ju bara lata.

Stora prylar som biologisk mångfald, regnskogar, utfiskning och allt det där andra med klimat och miljö ska politiken sköta: en minuts tomgång gäller inte din bil, dom egna soporna ställer du som vanligt där du står och är du sugen på fisk köper du det, får du smak på blåbär gäller samma sak.

Alltså är blåbärsplockarna från Thailand inte heller ditt problem. Det rör inte dig att dom fick en tia litern och i det fina landet Sverige mötte rasism och ett gäng vinstdrivare utan samvete. För varför skulle inte Skogsbärsbranschen använda fattiga från andra länder, och vi har väl inte med hur bemanningsföretag gör särskilt inte om dom ligger i Thailand. Och vill någon ta 12 000 i hyra för en gammal bil i två månader, so what. Han, Stefan Engström, sa ju i TV att man ser på dom att dom är lata lycksökare, dom ska ju vara vana att ligga på knä i risfälten.

Och regeringens idé att skrota alla patienters rättighet att kunna anmäla dåliga läkare till sjukvårdens ansvarsnämnd, varför undra över det? Det fixar vården bra själv, att utreda sina egna misstag är inget knepigt. Och att privata vårdbolag tjänar miljoner medan landsting går med minus, säger upp personal och stänger avdelningar – så är det bara. Företag ska dessutom göra så, drivas i vinstsyfte, och det är ingen skillnad på skolbolag och vårdbolag.

Och det där stora med klimatet, ja det ordnar sig säkert. Bildt och dom andra utrikesministrarna i EU skriver ju att dom ska göra nått åt klimatet och då gör dom väl det. Förresten är det nog inte ens sant det som sägs, att vi skulle ha kort tid på oss och att klimatfrågan är nån slags ödesfråga.

Så nej, livet är egentligen ganska enkelt, många har det bra till och med jättebra, och det som görs är alltid utveckling. Att vara emot är bakåt och dumt, sånt som nejsägare alltid gör.

Konsekvenser blir det förstås alltid, men dom ska ju alla vara med och ta.

I veckan fick vi veta varför det är så lätt att gå bort sig i skogen, särskilt när solen gått i moln. Enligt forskningen gör det ingen skillnad om vi går i öknen, vi snurrar runt där också när vi inte har koll på sånt som väderstreck eller var vi en gång började. Men nu är det inte bara dom som tappat bort sig i okänd terräng som går bort sig.

Det finns folk som gör bort sig i den egna terrängen och oavsett väder. Och trots att dom har hur många andra riktmärken som helst att hålla sig till. Men att dom också skulle vara vilsna är en alldeles för gullig tanke. Och den passar särskilt illa in på åklagare Rolf Hillergren, som hamnat så fel att förmodligen inte ens forskningen kan hitta förklaringen till varför.

Att föredra vänster eller höger spelar enligt forskarna ingen roll när vi gått fel i skogen eller öknen. Vi gör istället en massa små slumpmässiga fel, och hamnar sen där vi började. Men det är inte slump eller småfel när en som ska vara åklagare får våldtäkter i hemmet att bli detsamma som ordningsförseelser, att det skulle räcka med böter för sånt.

Typiskt vår värld är han inte ensam om att vara helt fel ute i annars väl känd terräng. Alltså fick också andra, och igen, mer luft. Som i radions Ring P1, som oftast är kul och nyttigt att lyssna på men ibland blir mer otäckt än intressant. Fast programidén funkar för det mesta: folk kan uttrycka vad som helst men får också räkna med att få rejäla mothugg, och på ren svenska utan omskrivningar.

Tack och lov alltså för bland andra kvinnan som galenförklarade mannen som inte bara krävde sin och andras rätt att alltid få sin vilja igenom, utan också på allvar ansåg att kvinnor som säger nej försöker visa en makt som dom inte ska ha.

En våldtäkt är en våldtäkt precis som ett ja är ett ja, och det finns inget däremellan som ens kan kallas acceptans. Ingen ska tvingas vara spiknykter eller gå i byxor för att bli respekterad och ingen, inte i någon situation, har rättigheter på andras bekostnad.

Det är en sak att skärpa kraven på åklagare som driver våldtäkter till domstol. Men att som nu ha en praxis som gör att män som tidigare dömts går fria i Högsta Domstolen är en vidrig utveckling.

Det ger dessutom spelrum för fler Hillergren, även om just hans variant av kulturberoende stereotypa förställningar äntligen är avslöjad.

Reinfeldt och alliansen behöver bara mumla om ett fjärde jobbskatteavdrag, och en hel hög med positiva synpunkter dräller in. Annat är det med jämställdheten. Ingen kan prata om den utan att få, om inte på käften rent faktiskt så i alla fall bildlikt.

Så när socialdemokraternas Mona Sahlin både vände sig till och pratade om halva befolkningen gjorde hon flera saker fel. Hon skulle pratat om nått annat och inte bara försökt vinna kvinnorna och, vilket är nästan brottsligt idag, inte glömt medelklassen.

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet. Och ska man ändå envisas ska man, enligt kommentarerna, definiera jämställdhet som social ojämlikhet eftersom kön hör ihop med klass och klass med kön.

Trots att det är med jämlikheten som med jämställdheten, alla vet att den inte finns den heller. Och trots att man inte behöver vara vänster för att inse att klass också är kön. Och vadå medelklassen – det är väl den som ska orkar lyssna och förstå andra – det finns faktiskt människor som inte tjänar på varken jobbskatteavdrag eller en alliansregering.

Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?

Eller kanske ska kvinnor fortsätta jobba deltid oftare än män. Fortsätta stanna hemma med barn, både när barn är små och sjuka. Fortsätta vara i absolut majoritet bland ensamstående föräldrar.
Inget politiskt parti, och inte heller (S), plockar hem särskilt många guldstjärnor när det gäller jämställdhetsarbete. Att upprepa klyschan om att vi kommit långt är varken sant eller tål längre att höras. Vi har ingen jämställdhet idag. Så är det. Men just nu har vi i alla fall en partiledare som vill ändra på det, som ställer ut löften och gör det högt.

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.

Pengar förlorar i värde på fler än ett sätt idag. Som med bonusar och inom idrotten. Och som när en fullkomligt överhysterisk musikindustri far fram och stämmer folk, och på så stora pengar att det är lika obegripligt det.

Det heter att dom senare värnar upphovsrätten. Men dom som går först i processleden är i regel inte dom första upphoven. Snarare andra eller tredje eller hur man nu räknar alla händer från A till konsument. Och vadå skadestånd – det är ju löjligt. Här har bara ett antal räknestickor gått ihop och bestämt sig för att utmana ett rättssystem. Lägger man sen ihop bötessummorna blir det ännu mer absurt.

Självklart ska upphovsrätt gälla. Den är helig och lite till, inte bara en princip vilken som helst – om den inte görs till ett alibi för vad som helst, en dålig ursäkt för att sno folk på pengar. Då tappar den i support. När musik- och filmindustri, och då är den snuskiga inte porrindustrin långt borta, ska ha rätt till pengar som det aldrig skulle gå att skriva kvitto på ens – medan övriga världen sitter bredvid och tittar på.

Eller vad den nu gör. Förutom att bidra till att fantasibelopp går tillbaks till en jätteindustri som inte precis jobbar ihjäl sig för att hitta en lösning. Men varför skull den, när den kan tjäna multom utan att behöva sälja en enda låt på det sätt dom själva kallar riktigt – bland det fina med nätet är ju också att även nyheter färdas fort.

Klart att det måste gå att tvärnita. Innan påhittade jättedollarsummor blir lika mycket i alla sorters kronor eller euro eller vad man nu har. Innan ännu fler krävs på sjukligt stora summor för att ha använt en teknik som gjort det enkelt och lätt att ladda både det ena och det andra både upp och ner. Och det måste väl ändå vara fler än det nygjorda Piratpartiet här eller enskilda advokater och professorer over there som vill ha pluspoäng för reaktion?

Men man kan verkligen undra. Hur det kan vara okej att jaga enskilda i samma stund som Google vill ha tillgång till all världens böcker och lägga upp allt som nånsin skrivits eller i alla fall finns. Varför ett privat företag, dessutom snart ett jättemonopol, skulle få tjäna pengar på att sprida böcker när ingen annan får.

Såvida inte digitalisering bara är ännu ett sätt att göra skillnad. På folk och folk. På mitt och vårt. Och på upphovsrätt.

Enligt uppgift kostar det 10 000 kronor i Blekinge för pojkar att bli omskurna. Och därmed också sagt för vuxenvärlden, däribland föräldrar, att göra övergrepp och helt klart bryta mot FN:s Konvention om barnets rättigheter. Som kallas barnkonventionen i folkmun men som folk ändå inte bryr sig om på riktigt.

Vi kan vara hur upplysta vi vill, skriva under hur många tjusiga rättigheter som helst, men inget spelar roll. Religionsfrihet ska tydligen vara detsamma som förtryck, våld och död – och ingen ska få säga emot. Med religioner som skäl blir det på nått oförklarligt sätt självklart att människor ska lida, och att könsstympa pojkar är bara en av alla hemskheter.

Det finns medicinska skäl för omskärelse, men då är situationen speciell. Och det kan kanske stämma att till exempel risken för njurbäckeninflammation hos omskurna pojkar är mindre än en tiondel och risken för hiv-infektion är 75 procent mindre – för till sådan kunskap hänvisar försvararna.

Men att könsstympa pojkar, så små att dom inte ens lärt sig prata än och ännu mindre förstå konsekvenser, kan inte vara något annat än förbjudet. Både utanför och innanför sjukvården. Sen, när pojkarna blivit så pass stora att dom själva förstår och därför också själva kan välja, ja då handlar det om var mans rätt att fatta egna beslut.

Det ska, säger konventionen, tas vederbörlig hänsyn till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden när det gäller barnets skydd och harmoniska utveckling. Samtidigt ska rättigheterna i konventionen respekteras och tillförsäkras utan åtskillnad av något slag, inte ens religion.

För barn ska också höras, har rätt att få uttrycka sina åsikter och få dom beaktade. Barn har rätt att bestämma över sin kropp, sina känslor och sina tankar.

Som i så mycket annat är det synen på människan som måste ändras i grunden. Men ger vi tillåtelse här eller där eller under vissa förutsättningar, får vi aldrig en sådan förändring.

Det ska vara brottsligt att omskära även pojkar av religiösa skäl, först då kan mörkertalet minska och även pojkar slipper skadas eller dö för att ingreppet gjorts av okunniga eller slarviga. Läkare och vårdpersonal som vägrar omskära för föräldrarnas skull gör det enda rätta.

Av det enkla skälet att stympning av kön, flickor eller pojkar, är fullständigt oacceptabelt.

Mitt i kvällstidningarns bästa sextips, en typisk sommargrej för den typen av media, kom regeringens utredare med förslag på hur samhället ska stoppa för många aborter. Och i (KD) som ville ha utredningen är man glada. Hur ensamt glada socialminister Göran Hägglund och resten av honom är återstår att se men tack och lov har dom inte fått medhåll i allt i alla fall.

Förslagen har diskuterats i omgångar. Först handlade det mest om idén att skolan ska dela ut kondomer och dagenefterpiller till alla över 15. Och nu är det förslaget att registrera alla kvinnor som gör abort.

Det privata är politiskt och samhället får inte blunda så mycket för misshandel, förtryck och våldtäkter att det hänvisar till nåt slags privat moral som ingen ska ge sig på att förändra eller bestraffa. Det konstaterade redan dom första radikala feministerna och det finns väl heller ingen som kan påstå att oönskade graviditeter är en önskan. Eller som inte vet att det redan är för många barn som far illa, och att inga fler ska behöva göra det.

Men att samla på kvinnors personnummer är ingen lösning. Och till barn, för mellan 15 och 18 är man definitivt det, ska man inte dela ut dagenefterpiller. Kondomer är däremot en annan sak. Och att skolan skulle kunna göra nytta där är helt klart. Hur nu skolan ska klara det när det är skolhälsovården som får gå först när det ska dras ner.

Det är inte precis biologilektioner och centrala prov som ungarna behöver för att lära sig våga säga nej eller förstå när någon gör det. Och det är inte bara skolläkare som protesterar, som dom gjort i flera år och bland annat konstaterat att ”skolhälsovård och elevhälsa i stora delar av landet har en så usel kvalitet att man inte ens alltid kan säga att den finns.”

Verkligheten gör utredare Anders Miltons ord om en skolhälsovård i skolans lokaler med personal som erbjuds fortbildning om preventivmedel, för att kunna dela ut kondomer och dagenefterpiller, till en dålig godnattsaga. Och dessutom farlig om man tänker dagen efter.

Det är bara att konstatera: (KD) har problem med familjebildningar, (FP) med ungdomarna i skolan och hela alliansen har problem med integriteten. Men feminism är inte bara åsikter – det är också politisk aktivism och nu gäller det att göra alla röst hörda. Igen.

Och att få med den andra halvan.