Om att spela svenskt

Livet kan vara enkelt ibland. Och alldeles för enkelt för vissa. Inte bara för dom som kan köpa sig fria från allt ansvar, och som gör det. Livet är alldeles för enkelt även för vissa ansvariga politiker däribland vår nya kommissionär, vad hon nu blir för nån sort.

Livet är också för enkelt för såna som Boliden. Som skickade iväg giftigt avfall till Chile där människor nu är dödssjuka och barnen inte längre har en framtid, men som ännu inte efter 25 år gjort rätt för sig. Eller blivit avkrävd sitt ansvar. Och då har ändå Boliden råd att betala sig fri.

Kanske kan det ändå bli nån jäkla ordning nu när f d miljöjuristen Svedberg på Boliden kräver att både Boliden och svenska staten tar sitt ansvar och inte fortsätter ”spela svenskt” och undvika diskussion. Det är bra när folk vill göra upp med sitt förflutna och nu vill göra det enda mänskligt rätta, men det blir ändå ingen guldstjärna för honom heller. Också denne Svedberg har spelat svenskt för länge.

Undviker gör också Cecilia Malmström. Lovordad från flera håll som utnämnd kommissionär men helt bortgjord i lördags. Först om dom avvisade egyptierna och CIA-planet och vars öde hela alliansen var så himla engagerad i innan den fick makten men där Malmström idag bara svarar att stora tragedier är inblandade i detta.

Själv behöver hon inte ha det svårt framöver. Det har man inte med 210 000 i månadslön plus ett startbidrag på en halv miljon, betald flytt och resor till Bryssel, traktamente på 32 000 i månaden även om hon bor i Bryssel, representation för 6 400, 5 900 i familjebidrag, 7 000 i barnbidrag plus ett skolbidrag på ungefär 5 000.

Också här spelade Malmström det som den ångerfulle Svedberg på Boliden kallar svenskt. Alltså fegt. Det är mycket generösa villkor, det är ofta det, sa hon. Och sen: Men det är inte jag som sätter dom här villkoren.

Ingen hade heller trott att Cecilia Malmström sätter villkoren. Däremot kräver vi att Politiken gör det. Och att det svenska ordförandeskapet åtminstone skulle gjort nått åt dom ofattbart oförsvarliga villkoren. Men det svenska ordförandeskapet under Reinfeldt och Malmström har över huvud taget inte tittat på dom.

Snacka om att spela svenskt. Och förlora stort.

Men om 25 år och om tidningarna är kvar blir det säkert en debattartikel om ånger och det moraliskt rätta.

 

Dagordningar med motiv

Det är många som vill sätta dagordningen, och fort. Det är illa eftersom mycket angeläget försvinner fortare än det skulle och det är nödvändigt eftersom ju allt måste upp. Problemet är också att många har en egen, med dunkla motiv eller bara för att synas själv. Och värst är dom typer som i kraft av sitt mandat har rätten att sätta dagordningen.

Berlusconi är ett strålande gräsligt exempel. En premiärminister med sexskandaler och korruptionsmisstankar i mängder på sitt konto, men som ingen tycks komma åt. En egen skaffad åtalsimmunitet är förklaringen. Hur bara det egentligen får gå till. Kanske är det italienarna i stort som inte vet bättre. Eller att dom bara gett upp. Som resten av världen, som tydligen inte bryr sig vem som representerar länder i väst, EU gör det inte heller.

Ställa krav på Tjeckien och Polen och andra som vill vara med, går bra. Ställa krav på en folkomröstning till på Irland går också bra. Men sätta stopp för Berlusconi, nej. Han får fortsätta vara högsta tupp och uppföra sig som tupp, aldrig att andra länders ministrar går ihop och säger ifrån eller gör honom lik andra inför lagen.

Berlusconi är inte bra för Italiens hälsa, ropade tiotusentals demonstranter i veckan. Det är en mycket klar underdrift. Men kanske händer det nått nytt nu, såvida en författningsdomstol i Italien inte skiljer sig ifrån kusinerna i andra länder. Berlusconi själv ropar fortfarande Viva sig själv.

På andra dagordningar har finanskrisen nästan lagt sig och Borg tar sig poäng med sin bonusjakt men utbetalarna kan framöver ändå göra som dom alltid gjort, runda regler och moral och betala ut. Klimatet sägs ändå stå allra överst, åtminstone sen Al Gore började flyga över världen och IPCC rapporterade. Men inga försnack har gett något, det är 55 dagar kvar till Köpenhamn och det går ännu bättre att gömma sig nu när Obama fick Nobels fredspris.

Blev det inget avtal i december var det fredspristagarens fel, alltså skulle han inte heller haft det. Så enkel är världen, och blir därefter. Och på Gotland blir det en grusgrop, inte en nationalpark. Allt enligt alliansens dagordning om att även en utsatt natur ska betala och med nya lagar göras ännu svagare.

Dagordningar sätts av många skäl och vem vet, kanske får Putin nästa fredspris. Han är ju också en trevlig kille.

Demokrati utan rösträtt

Demokrati kan bara vara demokrati, och inget annat eller oavsett var i världen den finns. Och med demokrati följer rösträtt. Tror vi. Men så enkelt är det ju inte. För att hämta ord från Wikipedia, som ju många gör idag och där man visserligen kan gå in och ändra fakta eller så var det bara i riksdagen det gjordes men ändå; också enligt Wikipeida finns det undantag.

Vilka folkgrupper som verkligen har rösträtt är en tveksamhet. En annan om den yttersta makten är stabil eller inte. Och så uppmanas vi, eller står det på Wikipedia i alla fall, att vara uppmärksamma på majoritetsförtryck, intressekonflikter och politiska partier som ägnar sig åt röstfiske.

Om vi då tar EU och Lissabonfördraget och jämför: vilka folkgrupper har rösträtt, finns det intressekonflikter eller majoritetsförtryck och hur var det med röstfisket: hur mycket demokrati är det där på en skala?

Det är ju inte precis Hägglunds folk eller verklighetens folk som har rösträtt i EU, fast dom som bor på Irland som fick rösta två gånger om samma sak. Men det skedde inför ett massivt majoritetsförtryck, minst sagt uttalade intressekonflikter och ett röstfiske med EU:s demokratiavdelning i spetsen, en 16-sidig bilaga med information i irländska tidningar är ett exempel. Så har också EU själv beslutat om vilka friheter som ska gälla, dom för pengar, tjänster, varor och människor och, över alltihopa; konkurrensen.

Ska man tro eftersnacket blev det ett rungande ja och alla är så glada så. Det är ju så många som längtat, som t f EU-ordförande Reinfeldt sa. Var han nu fick det ifrån och hur han nu kan veta det, inte ens Irland fick väl en fråga om längtan?

En satirisk bloggare har möjligen svaret på varför det får gå till som det gör:

”Alla beslut i EU är folkligt förankrade. EU är demokratiskt. Folkomröstningar är odemokratiska. Ja till Europa. Allting är bra. EU står för frihet och Darwins teori om evolutionen. Alla är jämlika. Alla är fria. Du behöver inte förstå någonting.”

Och i serien om Asterix sitter Miraculix inlåst i en bur och vägrar tillreda en trolldryck åt hövdingen Herr Aldlik men tolken översätter nejet till ett rungande ja, rädd som han är för att annars bli dödad.

Den 3oktober 2009 var en bra dag för demokratin i Europa och vi har verkligen lyssnat på irländarna, sa Fredrik Reinfeldt.

Vem kopierar vem?

Det finns dom som gång efter annan vill göra stor sak av att dom rödgröna inte har nåt gemensamt och inte är överens och att Lars Ohly inte ska få vara med. Rödgrönt ska liksom bara kritiseras, också att dom samarbetar. Som om dom borgerliga har mandat på det eller är dom enda som kan.

Och tänker man media och tidningar så blir det heller ingen bra journalistisk produkt när för många ledarsidor och insidor kör exakt samma race. Att rödgrönt kopierar är en av deras nyare varianter. Men vem kopierar egentligen vem? Visserligen åkte dom rödgröna tåg, dom också, men det är väl inte så konstigt. Vilket annat allmänt kommunikationsmedel skulle dom använda, flyg är fullständigt uteslutet, buss används ändå och bilen, nej.

Sen hade det varit mycket roligare och nyttigare, och för både politiken i sig och samtalen som hör ihop, om dom rödgröna gjort en cykelgata genom landet eller till och med gått. Det hade blivit folk i rörelse och folk hade kommit ihåg. Antagligen hade också miljösamvetet förlåtit en eller annan husvagn, bara för att komma nära.

Och om rödgrönt kopierar, är det väl i så fall ännu pinsammare för huvudsaken i den andra alliansen: som både kopierade och bytte namn i tron att man både skulle tilltala och få arbetarna på köpet. Och grejen är inte att man gör nåt utan hur man gör nåt: precis som man kan åka tåg utan att snacka med någon så kan man åka tåg och nästan lära känna folk.

Politiskt kan till exempel en arbetslinje aldrig bli en bra linje när bara några ska ha både jobb och skatteavdrag och alla andra dessutom ska betala kalaset. Det borde till och med dom numera berömda och omtalade medel-mitten-väljarna fatta. Alla behöver ett jobb, inte bara jag. Hur svårt kan det va?

Och hur svårt ska det vara att låta alternativen komma till tals? Som Alternativa Politikerveckan i Almedalen. Där det inte bara skulle stås och lyssnas och klappas händer där det passar. Där istället alla var med med sina meningar och som engagerade unga. Men som, förstås, bidde en tumme i dom förstorade medierna.

Med alternativ som glöms bort redan i planeringen och rödgrönt som inte ska ha något bra att komma med blir det ingen schysst media och demokratin får på käften.

Till skillnad från en politikervecka i Almedalen som bara är bortglömd redan i dag, måndagen efter.

Alla ska bara vara där

Marknader med för mycket tingeltangel, när det enligt grundtanke och tradition skulle handla om hantverk eller nått annat gediget, är inget kul. Så får solen skina hur mycket den vill över alla stånden och folket på plats. Men så är det i Almedalen: allt måste vara där.

Och vad blir det då kan man undra – jo en förfärande massa som inte alls behövs och som därför inte heller når ut utan bara kostar. Och då blir det i princip bara lobbysim och byråkrater och frotterier och kotterier för hela slanten. Även om det finns motströmmar. Ett innehåll som säger ifrån, vågar tänka annat, vill något bättre – men det är ju inte precis därifrån rapporterna kommer att komma.

Men varför gör politiken så mot politiken kan man undra – när det hellre behövs ännu mer och ännu fler politiska samtal som verkligen snackar politiska lösningar. Med substans och innehåll, och inte bara utspel. Som ger förändring och något bra, och som når ut.

Därför att hela samhället är politik, säger dom som vill vara med med allt. Och i samma andetag: att man faktiskt kan prata om annat än politik. Det är lika dumt talat som när moderaternas Schlingmann och socialdemokraternas Baylan är oroliga för samma sak och tycker att Almedalen håller på att balla ur, men ändå är där med full styrka.

Oppositionen är där för att dom kan och ska samarbeta och regera ihop men samtidigt, och förstås, var och en vill bli ensamt större. Och alla med någon alliansbokstav är där, liksom den borgerliga pressen. För att ifrågasätta det rödgröna och att oppositionen alls kan ha något konkret ihop, och varför inte Lars Ohly går eller åtminstone planerar att gå nu när EU-valet gick så dåligt.

Som om det bara var vänstern som gjorde ett dåligt EU-val. Som om det inte är en majoritet som skiter i EU och en stor del av folket som inte gillar EU så som det blivit och så som det kostar, och som därför inte ens gick och röstade. Och som om EU-val är detsamma som ett rejält riksdagsval eller att vanligt folk inte är rejält irriterade och trötta på nya moderater och små allianspartier.

Så nej. Almedalen är inte längre varken ett spontant lastbilsflak eller ett politikens sommarmecka. Alla ska bara vara där, gå i flock precis som dålig journalistik också kan göra. Och oväntade möten är inget försvar. Dom finns bara i verkligheten.

Gammelrävar till EU

Ja ha då har vi alltså valt nya parlamentariker. Vi som röstade alltså. Men vi var inte många så det är ingen demokratisk ordning att ropa högt över precis. Men vem sa att EU var demokratiskt.

Och vem kan tycka att EU är ett schysst framtidsprojekt, med sina massor av högerextremister och dessutom stora gäng av pensionerade politiker. Härifrån skickar vi bland andra gammelrävarna Alf Svensson och Marit Paulsen, och Gunnar Hökmark icke att förglömma. Två är alldeles för gamla och en är lika okul han, om än inte i samma åldersklass än. Nu var till exempel Ella Bohlin inget alternativ men ändå: några med lite längre framtid kan aldrig vara fel.

Statsvetare pratar om Mariteffekt och Svenssondito, men det är också så att vi inte alltid får dom politiker vi förtjänar, bara dom politiker som ställer upp. Eller får ställa upp, för reglerna är säkert stenhårda i alla partier. Att man ska ha gjort sin hemläxa rejält och i många år, är första huvudregel. Att ingen annan hava jämte, är en annan – fast mest riktad till dom som den interna mobiliseringen syftar till.

Demokrati är ingen lätt sak men just därför får den inte motsvara lite ynkligt dryga 40 procent. Inte när många miljoner enligt grundtanken skulle vara med. Och absolut inte om vi tvingas ha en EU-president. Ingen grundlag, eller vad den än kallas, blir bra eller ens förankrad av ett sådant deltagande. Eller mottagande, för det är faktiskt samma sak. Men om vi nyss var ett fåtal som valde parlamentariker, är det inget mot vad som blir i höst. För snacka om få tal som över huvud taget bryr sig om kyrkofullmäktige.

Det hjälper föga att samkönade äktenskap är på tapeten men behöver stöttning i åratal framöver, eller att kvinnliga präster fortfarande inte är något för kyrkans män och alltså fortfarande behöver stridas för. Det hjälper inte heller att kyrkan kan göra mycket mer för både miljön och solidariteten och den egna arbetsplatsen – inte ens stiftsfullmäktige och kyrkomöte lockar så många röster att det blir värt en hel valrörelse.

Precis som EU-val är kyrkoval, fast av helt andra skäl, helt enkelt ingen grej för majoriteten. Och hur livsviktigt det än är att skilja rött från blått är det ett ynkligt argument för oss som vill rösta.

Som det är idag blir det mest ett enda stort slit och släng med pengar och resurser.

Inte en gång till!

”Vi vill inte höra det fler gånger. Att barn utvisas från Sverige med åsidosättande av FN:s barnkonvention och med argumentet att Sverige visserligen ratificerat konventionen men ej omvandlat den till lag.”

Där har ni inledningen på en ytterst angelägen motion från socialdemokratiska kvinnor i Karlskrona och Blekinge – och besvarad med ett rungande ja på S-kvinnors förbundsmöte. Det betyder inte att världen förändras nu eller ens inom kort, men det betyder att något åtminstone börjat.

Att inte omvandla konventioner till lag har blivit något av en smaklös tradition i svensk politik, och den om och för barn är bland dom som vi tar allra minst hänsyn till. I praktiken innebär det att alla talar varmt, och särskilt i valtider, om barns rättigheter – så länge inga andra eller andras rättigheter kommer ikläm.

I den stund det verkligen gäller, då räknas barn mindre. Och vi försvarar dessutom vårt sätt att göra med att barn visserligen har en konvention som vi visserligen var en dom första att skriva under eftersom ju också barn ska ha rättigheter – men som faktiskt inte är lag.

Enskilda kan vilja sätta barnen främst men i det stora hjälper det inte. Vilken kommun kan till exempel säga att här går alltid barns rätt före? Som, och som motionen också tar upp: barns informationsrätt, barns medbestämmanderätt, barns rätt att det i underlag för politiska beslut också ska ingå ett barnperspektiv. Finns det i verkligheten? Nej. Kommuner är inga undantag dom heller.

Oavsett politisk hemvist, profession, ansvar eller nån annan uppdelningsmodell, skyller vi våra gemensamma brott mot barnkonventionen på att den inte är en riktig lag och därför alltså inte kan gälla eller spela roll. Den som ändå vill hävda barnkonventionen får helt enkelt Föräldrabalken eller någon annan lag- eller bindande avtaltstext i huvudet. Varken här eller där är barnkonventionen viktig nog att bli något annat än den just nu är: en portalparagraf helt utan egentlig makt.

När lagar inte räcker till är det alltid dom svagaste och mest utsatta som drabbas, och när lagar inte ens finns kan det givetvis inte vara annorlunda. Men nu kräver i alla fall socialdemokratiska kvinnor en offentlig utredning för att förbereda ett lagförslag för att omvandla FN:s barnkonvention till lag.

Den som är emot får väl bo nån annanstans.

Vägen är allt, målet ingenting

Så är Björklund på gång igen. Med skolan och med krav på ny lagstiftning. Och som vanligt använder han sin metod.
Och som vanligt blir det därför fel. För som Robban Broberg så fyndigt sjöng så är målet ingenting, det är vägen som är allt.

Att vägen är allt och inte bara för skolan har blivit ruskigt klart med alliansen. Höginkomsttagare har fått mycket kvar efter skatt men även låginkomsttagare har fått skattesänkningar som kakbit och jublar så gott dom kan och för sin egen skull. Bättre en krona i egen plånbok än att dela den med en granne som behöver.

Jobbskatteavdraget är både bov och förklaring till varför folk i opinionsundersökningar fortfarande tycker att Reinfeldt är bättre än Sahlin. Det är ironiskt, för att inte säga förödande. Och ännu värre blir det på sikt. Eftersom det är vägen till som avgör hur både det och vi ser ut när vi kommer till målet.

Samma gäller Björklund senaste om skolan som bland annat ska ge Skolinspektionen större tänder att sätta i dom skolor som inte sköter sig. Det kan visserligen och verkligen behövas, och här är friskolor inga undantag, tvärtom. Så försvarar Björklund också sin idé med glädjebetygssättningar, religiös indoktrinering och obehöriga lärare. Och så långt låter det också bra, vägen känns okej och målet likaså.

Men Björklund vill också in och pilla på skolornas kvalitetsredovisningar om målen och, viktigast av allt, vägen dit. För Björklund litar inte på skolans egen redovisning, ser dom som nått administrativt onödigt och vill att Skolinspektionen ska inspektera mera istället.

Hur skolorna ska visa och fixa kvalitén ska kommunen själv bestämma, tycker Björklund, och slänger allt som visar vägarbetet till kvalité och likvärdighet åt vargarna.

Hur många som bryr sig om redovisningarna kan alltid undras, men att ytterligare en inspektion då och då skulle vara ett bättre instrument? Inte med Björklund vid rodret samtidigt i alla fall. Det blir snarare med skolan som det ska bli med jämställdheten. En uppryckning i form av en ny intetsägande rapport vart tredje år.

Och under tiden händer ingenting. Inte med resurserna till skolan. Inte med lärartäthet och pengafördelning efter behov. Likvärdigheten blir noll och barn far illa.

Men friskolorna är kvar. Med glada betyg som en del av marknadsföringen och vinster till ägarna.

Vissa saker stör utsikten

Nu skriver tidningar, nu pratas det i radio och TV, för nu är det ju valrörelse. Och plötsligt är alltså EU-frågor på tapeten. Och luften fylls av klyschor, slogans och ibland också samma svar på allt. Här finns också (SD), som försöker tränga sig in överallt och då kan ju inte heller EU vara nått undantag.

Ge oss Sverige tillbaka står det på deras mörkblåa jackryggar och på en jättevalaffisch någonstans i Blekinge. Sånt stör utsikten i dubbel bemärkelse och blotta tanken på att ge dom politisk makt får vilken mage som helst att tvärnita.

Men om nu solen lyser på alla så ska den också ha fläckar. Och alliansen har ruskigt svårt (eller?) att dra en gräns. Det gäller både bland dom i regeringen och bland dom lokalt. Bland dom öppet värsta i regeringen är, än så länge, (KD). Med en partiledare som snubblar och mumlar och hänvisar till att demokratin skulle kräva att (KD) skulle behöva snacka med (SD). Lokalt är Karlskrona ett exempel med politiker som dels förhandlar och pratar i telefon, dels och precis som KD-kompisarna i regeringen, blandar kuddar med morötter.

Det är inget demokratiskt parti. Att demokrati kan öppna för sånt som (SD), ja tyvärr. Men demokratiskt parti och att (SD) ska bli en del av demokratin, nej.

Så hur tänker då folk. Ja, dom som tydligen både gillar att räkna och håller koll på intressanta jämförelser menar att det är fler som röstar i ett Robinsonval än i ett EU-val. Det är inte alls bra, men heller inte bara partiernas fel. Om folk inte fattar att det är dom som gör politiken, får folk också ta ansvar för det.

Om folk inte reagerar, väljer att stanna hemma, peta i trädgården eller i näsan; då får folk politiker därefter. Men då blir det också lite knepigt att komma och klaga när verkligheten tränger sig på. Då blir det lite knepigt att skylla allt elände på politiken i stort.

Att sen EU är ett kapitel för sig, är sant. Det är långt borta och inga vanliga kan påverka och som protest blir protesten att skita i valet. Men ett mycket bättre alternativ är att vara rejält kritisk till EU och kräva grundvärderingar och rättigheter som omfattar människor och politiska resultat så att framtiden överlever.

Här har den aktuella varianten av sjukvårdsrådgivning á la callcenter lärt oss nått i alla fall. Att färre av fel sort ska skickas till stället, och fort.

Ingen glömmer Wanja

Det har varit mycket Wanja Lundby-Wedin på sistone. Det är fullt förståelig. När någon, och särskilt i dessa tider och som heller inte var helt annorlunda för några år sen, inte agerar efter en given moralisk kompass eller dom grundvärderingar man är satt att slåss för – då ska det bli både mycket prat och mycket kritik.

Men dom heter inte bara Wanja Lundby-Wedin. Dom heter också bland andra Leif Johansson, Carl-Henric Svanberg, Annika Falkengren, Bengt-Åke Fagerman, Ingrid Bonde, Björn Wahlroos, Kerstin Hesseius och Torbjörn Magnusson. Och så förstås Ingvar Skeberg och Christer Elmehagen, som har AMF-historien ihop med Lundby-Wedin.

Elmehagen, som tydligen inte gillade bara 5 miljoner i årslön lyckades få till ett pensionsavtal som gav honom 32 miljoner. Vad sägs om följande summering efter tio års jobb: lön 31 778 000 kronor, bonus 6 786 000 kronor, pension på 59 541 000 kronor. Det blir totalt 98 105000 kronor.
Det går inte att ta in för vanliga. Alltså räcker det inte heller att göra en jättepudel , som nästan alla Elmehagar gör nu. Utom Elmehagen själv då.

Att avsäga sig bonus för 2008 ändrar ingenting. Det gör det inte för honom själv heller eftersom han redan fått oförsvarligt oförlåtligt för mycket.
Det är inte två olika sidor utan två olika världar. Där några anser sig ha gjort sig förtjänta av pengar stora som flera livslöner, trots förlust kallar det långsiktiga incitament och dessutom har stor mage nog att snacka om långa arbetsveckor och att man gör sitt yttersta.

Och? Som om det vore slitigt eller skitigt att sitta i en båt och bara hänga med. Som om dom rusar ner på golvet och gör en insats när det behövs eller ställer sig i kön på Af när det gått snett. Enda rusningen är möjligen att flytta sina pengar dagarna innan dagen K som i Katastrof.

Samtidigt som andra människor deltidsjobbar, går på socialbidrag, inte får jobb, blir av med livsnödvändiga 150 månadskronor i pension, är för ung eller för gammal eller har fel namn, inte kommer in på utbildningar och kan dom alls välja är det mellan olika långa korttidsjobb och pendlingsavstånd. Mycket att leva för?

Men nu är det A som i Avslöjade och ingen glömmer vare sig Wanja eller Elmehagen. Eller tycker att Wanja ska sitta kvar utifrån politisk strategi eller att Elmehagar ska ha både fast lön, bonus och rörligt.

Inte ens tur, bara sjukt

Det är rena turen när någon vinner sjukt mycket på spel. Men 146 miljoner kronor för fyra månaders jobb är inte tur. Det är bara sjukt. Och inte bara för att det till och med slår SEB:s hysteriska lönepolicy. Men det kanske är som det heter. Att inga regler utan några undantag.

Alltså har vi en finanskris världen över och alla drabbas på nått sätt. Utom några. Direktörer som Annika Falkengren är några. Joe Hogan är en annan. Det är han som fick 146 miljoner kronor för fyra månaders jobb.

Den gemensamma nämnaren är inte bara sjukdomen utan namnet Wallenberg. Detta gamla, svenska, hederliga, fina. För så har ju alla, från vänster till höger, alltid sagt. Att Wallenberg är nått bra. Idag är Wallenberg bland annat detsamma som Investor som är storägare i ABB som gav sin vd Joe Hogan 146 miljoner för fyra månader. Idag är Wallenberg också detsamma som SEB:s ordförande och den som förklarade Falkengrens byte från en rörlig mångmiljonlön till en fast mångmiljonlön med att det blev en sänkning på totalen.

Fattar man? Nej. Inte dom 146 miljonerna kronor för fyra månaders jobb. Och inte heller varför någon som bara ska få en rörlig del om det går bra, i stället ska ha två miljoner i löneförhöjning även om det inte går bra.
Men det är väl den där regeln om att alla ska övervintra men att det ska vara annorlunda för några. Och som betyder att vanligt folk ska välja mellan inget jobb alls eller i slutänden ändå lägre A-kassa och lägre pension – som om lottringen bara hade nitlotter och den enda skillnaden var storleken på niten. Medan undantagen antingen kan avstå från rörlig bonus eller ta höjd lön. Eller få två månadslöner i gratifikation. Eller fyra vanliga månadslöner istället för två. Och dessutom med hänvisning till rekommendationer signerade Borg och alliansen.

Borg tvingades visserligen backa: efter ett rundsnack i SVT:s Uppdrag Granskning ska rekommendationerna ses över. Och Annika Falkengren backade, till och med två gånger. Men vad utredningen leder till och hur lång ångervecka som gäller för Falkengren är det ingen som vet. Däremot vet vi att undantagen inte bara behöver vända kappa eller rock efter vinden utan har mer än råd att till och med köpa nytt varje gång det blåser.

Fast det finns hopp. Tranorna är på väg och klockorna ställs om om några dagar. Och 2010 är det äntligen val.

Alliansen ser inte nollorna

Det bekändes färg i förra veckan. Kärnkraft blev lika med Maud Olofsson. Som tror att det också är lika med centern. Men är det, och är det bra? Annat än att alliansen, i och med detta, borde bli ytterligare ett parti mindre. För kritiken kommer ju inte bara från alla utomstående som inte vill ha kärnkraft, det vill inte alla i centern heller.

En gång var centern inte bara ett miljöparti, utan också emot kärnkraft. Och den gamle partiledaren Olof Johansson sa i TV så sent som timmarna innan Olofsson gjorde det motsatta helt klart, att kärnkraft inte hör framtiden till.

Men nu, med ett nytt ledarskap i centern, gör den det: är man utsedd för att ta ledarskapet är man, och ibland måste man ta beslut i mindre grupper, är Maud Olofssons egen förklaring.
Alltså blåser det nu på partiledare Olofsson ungefär som det gör på partiledare Göran Hägglund. För precis som kristdemokraternas politiska snubbeltråd, den högst egna synen på könsneutrala äktenskap, inte försvinner hur mycket partiet än älskar kärnkraft – så kommer inte heller Olofssons radioaktiva Ja att göra det.

Kärnkraftslycka är å andra sidan inget nytt om man talar alliansen, men fick ny fart med Hägglunds kärleksförklaring och Olofssons gensvar, dessutom miljö(!)ministerns! Och sen förra veckan är hela alliansen jättesamlad. För att ta ansvar för framtiden, säger dom.
Men det är bara tragiskt och förfärligt. För framtiden, och för allt och alla. Ett monumentalt svek, som öppnar för kaos, fler miljöskador och mer livsfarligt kärnavfall, säger bland andra Naturskyddsföreningen.

Och man kan bara instämma, och verkligen undra vems framtid alliansen snackar om? När nästan allt som inte heter kärnkraft äntligen skulle kunna ha en framtid, då ska alliansen göra tvärt emot. När vi trots allt fortsätter att sätta barn till världen, då ska alliansen göra den ännu farligare.

Det är som om dom inte fanns, alla generationer som ”vi” lämnar allt radioaktivt avfall till. Avfall som det inte ens finns säkra metoder för – och då måste det ligga i 100000-tals år. Det är som om alliansen inte såg alla nollorna för alla nollorna. Eller så har det med ledarskapet att göra; utsedd för att ta ledarskapet, sa ju Olofsson.

Provocerar gör dom i alla fall, allihop, inte bara Maud Olofsson. Och pratar om barn och gråter när det handlar om radioaktivt avfall.

Nu är han en hyvens kille

Nu är han en hyvens kille, istället för bara en i den långa raden av oförskämt överbetalda. Efter att i flera dagar varit den gräsliga bonus- och löneligans senaste ansikte avstår Lars G Nordström, killen på Posten, helt plötsligt från allt han tyckte var rimligt. Detta, att inte ta emot en jättelön, visar bara hur ofantligt mycket för stor lönen var. Och att kritiken emot både honom och styrelsen som gav honom den, hade alla rätt.

Marianne Nivert, styrelseordföranden som var med när Nordström fick 900 000 kronor i månaden, beklagar och tycker det känns konstigt att Nordström nu ska jobba gratis. Men ideellt arbete, vem håller inte på med sånt? Och pensionärer, Lars G har dessutom en jättepension, är absolut inga undantag.

Ta alla kvinnor i Röda korset som leende lotsar besökare på sjukhusen rätt i korridorerna eller, liksom så många andra frivilligarbetare, blir stöd och vänner till nyanlända flyktingar. Ta alla volontörer i alla åldrar, som för ingenting gör massor för att glädja och hjälpa andra.

Så nej. Det är inte synd om Nordström. Han kan gott göra ett ideellt arbete han också, eller ännu ett ifall han redan bidrar. Dessutom har han mer än råd att avstå från lön, han lever gott som pensionär, och här är det inte tal om några tior extra. Efter chefskapet på Nordea blev pensionen 5 miljoner kronor om året, och dessutom har han styrelsearvoden på i runda slängar 1,5 miljon.

Nordström kan alltså fortsätta vara en glad pensionär. Han saknar varken nyttig frukost eller kaviar, inte ens efter att ha betalt tillbaka det han redan fått av Posten och avstått från resten av det som sammanlagt skulle blivit 11 miljoner – fast nu smakar allt förstås bättre i mun och det blir fler stjärnor i boken, man kan tro han är en riktigt hjälte efter alla hyllningar.

Men det betyder också att Nordström instämmer i kritiken emot honom, bekräftar dess innehåll. Och att han inte längre ville vara den här typen av svarta rubrikers man och göra folk, däribland alla på Posten, skitförbannade.
Näringslivets egen vd Urban Bäckström, också han en i bonusgänget, kallar Lars G Nordström för en riktig hedersman – men skulle inte själv göra likadant. Nej, vem hade trott det.

Det Lars G Nordström gjort är både annorlunda och unikt. Och kommer att så vara i långa tider framöver. Men det är mer en seger för opinionen och vanligt folk, än ett snyggt steg av Nordström.

Nu väntar vi bara på 45 nya brevbärare.

FEGT. RIKTIGT FEGT.

Lissabonfördraget finns inte längre, men på torsdag ska våra folkvalda rösta om det. Hur knepigt är inte det? Och vadå fördrag? Vi pratar faktiskt ny konstitution, nått så stort som en ny grundlag. Som borde kräva två riksdagsbeslut och ett val däremellan, eller åtminstone en folkomröstning. Så hur demokratiskt knäckande är det inte då, att vi folket varken får debatter eller får rösta?

Det är fegt. Det är riktigt fegt. Och det blir inte mindre fegt av att våra folkvalda också fullständigt struntar i det irländska folkets nej. Om så bara ett land sa nej, sas det, så skulle förslaget dras tillbaka. Men det var bara snack. I stället blev det bara ännu viktigare för övriga EU-länder att visa vem som bestämmer och att Irland, genom att ge tillåtelse för sitt folk att rösta, gjorde något både urbota dumt och oförlåtligt.

Men här ska inte bara skällas och skyllas på EU som klump. Dom riksdagsledamöter som för det oförstående okunniga svenska folket velat förklara och diskutera innehållet i den nya grundlagen, är så lätt räknade att dom får plats i en hyresetta. Och man kan undra om vi verkligen behöver så många valda i en riksdag som när det bränner till går och gömmer sig.
Det sämsta argumentet är inte att vi folket inte förstår och tydligen inte heller kan läras att förstå. Det sämsta argumentet är att det inte skulle vara någon skillnad mellan den grundlag vi har idag och den vi nu ska få. Sånt rimmar inte bara dåligt med att vi som folk inte skulle förstå, det rimmar dessutom inte alls med sanningen.

Den nya grundlagen ger EU rätt fatta beslut tvärs emot vår riksdag, till och med Lagrådet anser att riksdagens ställning kommer att urholkas reellt. Hur går det ihop med att all makt ska utgå från folket? Och vi får ett regelverk som i huvudsak är likadant som det utgångsförslag som Frankrike och Holland sa nej till. I det skulle EU-rätt gå före nationell rätt, nu ska EG-domstolens praxis gälla och det är i verklighet och praktik samma sak. Säg Lavaldomen – och svensk arbetsrätt och kollektivavtal lever farligt.

På torsdag gäller det. Ska det blir ett ja till en ny grundlag utifrån ett förslag som inte längre finns efter noll debatt och ingen folkomröstning. Eller ska minst 88 ledamöter våga säga nej, skriva en annan historia, några gå emot sitt parti?

Hur var det han sa Obama, och fick folket med sig? Change, we can. Men vi kanske är nöjda med en utträdesklausul?

Nu gäller upp till kamp

Det är inget dumt drag av moderaterna och Anders Borg. Att kritisera bankerna för att inte vilja sänka räntor går hem i stugorna. Att kalla hela finansmarknaden för girig är att säga det alla andra tycker. Sånt lönar sig. Att göra sig till tolk för bra många fler än dom som annars är partiets väljare har gett positiva rubriker i media.

Annat är det med Mona Sahlin och socialdemokraterna. Stora delar av media har tydligen bestämt sig för att partiets uppgörelse med miljöpartiet är dels en fara för både land och rike, dels sköttes strategiskt dåligt – och en sån vinkel är förstås godis för alla som gillar kriser och svarta rubriker.
Medan Borg i media blir killen som tycker som vi, framställs Sahlin som mindre duglig till och med som partiledare. Och den senaste opinionsundersökningen, där (s) tappade rejält, sägs visa på samma sak.

Men det är skillnad på att visa folklig vrede i en stund när alla är vreda över samma sak – och att ha en politik för både rättvisa och fördelning i alla situationer, som inkluderar även dom som inte är det minsta rika på vare sig pengar eller livsmöjligheter. Och är det något Mona Sahlin därtill kan, så är det att prata vanlig hederlig svenska, uttrycka sig som gemene man och kvinna, få människor att förstå politik.

Media gör det den ska, även om den ofta, som nu, kan kritiseras för flockmentalitet och att inte ge politik och händelser sitt rätta ifrågasättande. Men att alliansens får en skjuts framåt genom medias rubriker är också socialdemokratins eget fel. För Mona Sahlin är givetvis inte ensam om idén och strategin att samverka med miljöpartiet och har förstås inte ensamt om ens alls stängt några dörrar för vänstern.

Så var är då alla socialdemokrater som av tusen skäl ska ställa upp, bakom både politik och partiledare? Som ville ha en helt annan ledarstil och ledare än Persson och hans brukspatronliknande? Så vad är det för strategi partiet håller sig med? Eller ska kvinnor alltid tvingas ta mer skit än en man i samma situation?

Det har alltid varit ruter i Sahlin. Hon valde både uttryck och en klädstil olikt den gällande normen och är, inte bara bland S-kvinnor, en efterlängtad och politiskt tilltalande ledare. Och en politik för framtiden är en rättvis fördelnings- och miljöpolitik med jämställdhet i fokus. Alltså nått helt annat än det och dom som gav oss finanskrisen.

Upp till kamp är det som gäller nu.

Hurra för en genus-certifiering

En ny sajt på nätet med jämförelser av matpriser har blivit jättepopulär. Initiativet är bra, inget snack om det. Men att sidan blivit poppis är inte alls konstigt och inte alls bara därför att många tycker att mat är för dyrt. Och inte heller därför att mat inte alltid är vad den utger sig för att vara. Det poppiga kommer också av att ingen får dåligt samvete av att jämföra priser på samma sorts mat.

Annat är det med andra jämförelser, vissa folk får rysningar bara av att höra talas om dom. För att inte tala om alla reaktioner när det ställs krav på en själv, när det otäcka kryper närmare, när det ska deltas och praktiskt arbetas, fullgöras skyldigheter. Men kan vi miljöcertifiera så kan vi genuscertifiera. Och precis som matjämförelser kan förändra och ytterst ge människor lön för sitt arbete, så kan genusarbete synliggöra och förändra andra sorters orättvisor.

Det är inget konstigare än att gilla läget, i den betydelsen det brukar ha, nämligen att stå ut. Många människor, däribland kvinnliga människor som Tage Danielsson så välformulerat skiljde ut oss för att visa att vi finns, har erfarenhet av det. Och har haft i alla tider dessutom. Kvinnor vet också att härskarteknikerna existerar. Osynliggörandet, förlöjligandet, att inte få veta, att straffas dubbelt, och känna skuld och skam dessutom. Och om sånt ska ingen skämta.

Men bland annat det gör socialantropologen Steven Sampson när han reagerar med en kulturellt konstruerad ryggmärg och därför förfasar sig över förslaget att genuscertifiera hans arbetsplats, Lunds universitet. Att det skulle vara något bra vill han inte förstå.

Idén är att kolla om litteraturen har genusperspektiv, att lärare ska göra en genus-självdeklaration, gå genuspedagogiska kurser och lära sig tänka, undervisning ur ett genusperspektiv, examinering med bland annat frågor om genus – helt enkelt en utveckling av allt och allas genuskompetens. Men sånt tycker Sampson är kontroll, en ny form av härskarteknik, och säger ”fuck you, fuck you, fuck you till genusfascismen”.

Han är inte könsmedveten, socialantropolog som han ändå är och borde veta bättre om hur bland annat kön och klass integrerar och agerar med varandra, om hur kulturer formar och reproduceras. Men han offrar, precis som så många andra av manlighetens många ansikten, jämställdheten för valfriheten.

Men även dessa måste snart gilla läget, i den betydelse det brukar ha, nämligen att stå ut.

Valrörelsen, here we come!

Det finns dom som dömer ut den, men socialdemokrater och miljöpartister är en snygg blandning. Och en nödvändig. Miljön vinner på den liksom rättvisefrågor, och vad skulle vara viktigare? Med s+mp blir det ännu mer kunskap och ännu mer mod och envishet att verkligen driva på för förändring i den mest avgörande framtidsfrågan. Och här har socialdemokratin mest att lära.

Åt andra hållet blir det med rättvisefrågorna – som ju faktiskt handlar om solidaritet mot fler än enbart naturen. Alltså måste miljöpartiet lära sig att förstå vartåt det barkar med bland annat friskolor, och ta ställning därefter. På detta följer också att lokala miljöpartier som det i Karlskrona inte kan göra som det vill bara för att få nästan bli kommunalråd.

Men för bästa nödvändiga blandning behövs också vänstern. Därför var det bra att den halva pudeln kom så snabbt som den gjorde från Mona Sahlin med ytterligare några flera, som ju i alla fall bildligt verkade ha stängt dörren. Och i detta land är ett vänsterspöke ingenting jämfört med det andra.

Vänstern behövs. Inte så mycket för att stilla oron över annars tappade, vilsna själar utan därför att socialdemokratin gått för mycket och för fort högerut i tron att där finns det också väljare. Men väljare ska göra ett aktivt eget val, det gäller även den översta tredjedel i samhället som (s) alltför länge sneglat på. Att ändra politik, i mening att ge upp och förvränga sina värdegrunder, den enda egentliga meningen med all politik, för att tillfredsställa ett gäng plånboksväljare – absolut inte, nej och åter nej.

Värdegrunder kan inte bara göras till slagord. ”Tillsammans” är visserligen riktigt bra, men… Så länge det inte omfördelas och fördelas, så länge rättvisa exkluderar kön, klass, etnicitet och sexuell identitet, så länge vi går i världens otakt med hela världens miljö – så länge är det inte och blir det inte ett samhälle och en värld för alla.

Socialdemokratin måste börja gå vänster ut igen, det är absolut nödvändigt när världen snubblar åt fel och andra hållet. Och behöver en politik för tillväxt, till för människors skull och på naturens villkor. Och för det behövs s+mp+v: en snygg början, en bra och nödvändig blandning.

Valrörelsen – here we come!

Det är synd om medelklassen

Det där med sammanhang är bra lurigt, som när någon till exempel rycker loss en mening ur något längre. Ta den om att få känna glädjen i att försörja sig med ett eget arbete.
Eller den om att alla ska ha möjlighet att utvecklas utifrån sin egen kraft. Det låter tjusigt värre; här är det nån som förstår, här snackas det nog solidaritet. Men så var det det där med sammanhang. Och att tala klartext.

En regeringsförklaring är ingen steril historia utan en del i något större. Och den säger lika mycket som den inte säger. Så när Borg gör upp budgeten och Reinfeldt drar förklaringen är det helt enkelt livsnödvändigt att hänga med med båda öronen.

Att lyssna på hur andra tolkar skadar inte heller. Tvärtom faktiskt. Allting hänger ihop ännu bättre och blir ännu tydligare – det är faktiskt inte bara på hunden som vi ser hur husse är, eller den hon umgås med som avslöjar henne.
Ta den liberala tankesmedjan Timbros chef Maria Rankka. Äntligen, sa hon, satte Reinfeldt reformpolitiken i en större berättelse och pratade om Sverige och svenskarna på ett jordnära sätt.

Och så är hon glad över jobbavdrag. För, säger hon, vi har en medelklass idag som i stora delar är utarmad, som inte har ett eget kapital. Med jobbavdrag kan dom få en sån möjlighet. Det är inga skattesänkningar som är gigantiska på något sätt, det är en möjlighet för människor att själva bygga upp en buffert, få trygghet och säkerhet.

Det är bara att tacka och ta emot, skriva ner det och sätta det på kylskåpet eller varhelst det aldrig glöms bort eller försvinner. Eller så skriver man bara sköt dig själv, spara så mycket det går, skit i alla andra – som Peter Akinder, politisk redaktör på tidningen Östran, klartextade Rankka i debatten i radions P1.

Det ska löna sig att arbeta, ge nåt tillbaka i plånboken, säger Reinfeldt. Fler i arbete ger rättvisa och en tryggare välfärd, säger Borg. Med andra(s) ord kan förståelse och solidaritet slänga sig i väggen när arbetslinje blir en religion.

För det är inte synd om människorna, det är synd om medelklassen.

Om hur makt kan ta för sig

Makthavare av alla slag ska svara, det är deras skyldighet. Dom ska inte säga inga kommentarer, inte göra sig otillgängliga med flit, inte kräva särskild behandling. Och det gäller även utrikesministrar.

Men Carl Bildt – en utrikesministern som förknippas med aktier och optioner, Darfur och olja, är positiv till att skeppa kärnbränsle till atomvapenmakten Indien, som inte ens nämner kvinnors rättigheter i till exempel konflikthantering och fredsförhandlingar – han vill bestämma över hur hans intervjusvar ska användas och presenteras. Han kräver helt enkelt nått slags tolkningsföreträde och skäms inte det minsta.

I stället försöker han flytta fokus från politikerförakt till förakt för journalister, just nu dom på Rapport. Allt för att komma ifrån att han Utrikesministern, mitt i den minst sagt politiskt och demokratiskt knepiga FRA-debatten, faktiskt säger att Sverige i underrättelsesammanhang i en situation kan tänka sig att lämna ut information även till diktaturer.

Det behövs ingen professor i underrättelseanalys men Wilhelm Agrell gör det ändå: förklarar varför. Och plockar snyggt ner både Bildt och hans efterförsök att dra igång hela maskineriet och dementera.

För visst är det självklart så att om FRA inte varit en känslig och (tack och lov!) debatterad fråga hade Bildt inte hängt upp sig på varken rubrik eller intervjuklipp. Och – ”om man i sak menar att det är en politisk och moralisk fråga” vilka man delar underrättelseinformation med, så ”spelar det förstås ingen roll vilken myndighet som delar med sig”.

Men Bildt far fortsatt fram som om han inte bara ansåg sig äga utrikesministerposten utan hela världen. Och fortsätter därför att vara ett strålande exempel på hur makt både kan ta för sig och få för sig.

Det är faktiskt inte bara FRA som är en fråga om politik och moral.

För att inte han ska dyka upp igen

Plötsligt stegade han fram och ställde sig bredbent framför oss. Det var uppenbart att han ansträngde sig för att se bestämd ut, som om han hade pondus. Tror ni också på Jesus, började han, men förstod strax att han hade tagit fel på person. I våra gula nattvandrarjackor liknade vi på många sätt det gäng som gick förra fredagen, men inte mer.

Det är skit med det mångkulturella, ingen vill ha dom sa han, och stod ännu mer bredbent. Och moskéer och minareter för miljontals kronor som vi ska betala, fy fan tyckte han. Fortfarande bredbent. Vi kontrade med att han var okunnig, felinformerad och fellärd – men vad brydde han sig om det. Han ansåg att han hade dagens sanning, det hade dessutom stått i tidningen.

Det är egentligen ointressant att det var BLT han hänvisade till, det avgörande är att han, och andra med honom, så okritiskt läser och lyssnar. Som tuggar i sig och tar till sig, utan minsta fundering över fakta eller att BLT, som så många andra media, vinklar och vrider och till och med gör riktigt dålig journalistik mellan varven.

I längd och ansikte såg han ut som 14 och hade kunnat tas för en alldeles för ung människa för att vara ute så dags. En pojke som ville prova att provocera och inte förstod vad sånt kan leda till. Men han var äldre och proppfull med ovett, och allt han vräkte ur sig och påstod gjorde att vi pekade ut honom för nattens fältassistenter som en fullt tänkbar nynazist redo för bråk. Och som därför måste hållas ögon på.

Det är fullt möjligt att han dyker upp igen, bredbent och beredd och full av skit i munnen. Och att någon får lust att slå honom på käften just därför. Men inte bara på en gata en fredagkväll. Det är fullt möjligt att det händer nått bildlikt i politiken i Karlskrona i höst. Där alla måste klara av att diskutera sakfrågan i miljö- och byggnadsnämnden, och samtidigt våga ifrågasätta religioners inflytande över människor, utveckling, relationer, framtid – och liv.

För att inte han ska dyka upp igen, bredbent och beredd och full av skit i munnen.

Hur är det möjligt med OS i Kina?

Den här veckan är det dags för ett OS som ingen vettig människa vill ha men som ingen och inget har kunnat stoppa. Vad är det vi håller på med, vad är det vi gör? Hur mycket mänsklig förnedring accepterar vi? Eller är det som det sägs: att bara det inte och så länge det inte drabbar mig, så skiter jag i det. För hur kommer det sig annars, hur är det alls möjligt, att ha OS i Kina.

Det är kul med Christian Olsson i tresteg, att Carolina Klüft i alla fall till hälften representerar Karlskrona och Blekinge och när Susanna Kallur är i form. Men hur kul är en medalj från OS i Kina, vem kan gilla det man själv gjort till lika många hundra procent som insatsen ändå är värd?

Nu blir det ingen Christian Olsson den här gången, men han stannar inte hemma av annan kraft och beslutsamhet än att baksidan av låret inte håller. Och dom irakiska idrottarna, som inte kommer dom heller, är tvingade av den internationella olympiska kommittén att avstå. I kommitténs värld är det nämligen viktigare med idrottsförbund som är självständiga än att människor, som dom i Kina, får en chans att vara det.

Alltså pratar kommittén och andra företrädare för OS i Kina mer och hellre om stopp för doping än gör nått verkligt för att stoppa mänskligt lidande. Eller som en av alla dessa politiker som inte heller skäms för att vara på plats, kulturministern i detta land, Lena Adelsohn-Liljeroth sa att kanske, om det finns tid och utrymme, så kanske hon kommer att säga nått.

Det hjälper inte att säga att det kanske kan bli annorlunda, om vi är där kan vi påverka. Inget förändras i grunden av lama, fega, menlösa så kallade protester. Sitta på fina platsen under ett OS i Kina, är detsamma som att acceptera.

Ett OS i ett land som vägrar människors rätt att ens finnas till, är så vidrigt att det är obegripligt att det bara kan hända. Och alla med minsta lilla finger i den här syltburken är skyldiga, alla från regimen på plats till SVT som också ville göra pengar på eländet och föreslog en särskild OS-TV-avgift för ålderdomshem och dagis.

Ingen idrott är värd det pris som nu betalas i Kina. Inget över huvud taget. Kan du se dig själv i spegeln ens om du bara följer OS på TV?

Skönt det finns människor som reagerar

Östersjön, badplats och camping ska inte vara detsamma som skrotfartyg och massor med TBT, som förr användes i färger till båtar men som nu är förbjudet. Det är så självklart så det skulle inte behöva sägas. Särskilt inte i Karlskrona, stan vid havet och stan med ett världsarv. När det ändå händer är det en himla tur att det finns folk som orkar att både tänka emot och streta emot.

På Tjurkö i Karlskrona skärgård har boende gått ihop, och fått fiskare, sommarnjutare och turister att hänga på. Emot kommunen – som förbluffande nog vill dumpa 50 000 ton giftiga muddermassor norr om ön. Och emot Sjöfartsverket – som har fått en idé om att dumpa utrangerade fartyg och oljeplattformar strax intill.

Det är skönt att folk reagerar, men det är rasande illa att förslag som dom här över huvud taget kommer upp. Att dom alls lämnar skrivborden och förväntas bli verklighet. Och att det är först när tidningen skriver om det, som folk som berörs får veta vad som är på gång. Liksom att förändringar, som försämringarna för Tjurköborna, inte är första gången.

Det är till exempel ungefär med Tjurkö som med Gullberna Park, också det i Karlskrona och också det en speciell plats att bo på. Där ersätter asfalt både träd och lekplats och där ska det nu byggas ännu mer, skogen skövlas ännu mer och ännu fler vitsippor och liljekonvaljer köras över. Det skulle inte förvåna om det blir ungefär med Tjurkö och Gullberna Park som det blev med Bastasjö, också det i Karlskrona och också det tänkt att vara en skön plats att vara på. För nu, efter nybygget och förändringarna där, erkänner ett av kommunlråden i stan att det praktiskt taget är ett kalhygge, att man kunde sparat lite träd.

Att protestera och säga emot hjälper en att leva lite bättre med sig själv, att ångra det man inte gjorde är i alla fall mycket svårare att stå ut med. Och än så länge är den sköna sommar´n här, Tjurkö i Karlskrona skärgård är en ljuvlig plats att vara på och liksom som för Gullberna Park är fördärvet än så länge inte genomfört – och så finns det tack och lov folk som reagerar.

Och kanske talar kommunen sant om att börja ta ställning till områden som är värdefulla. Så att vi är medvetna om vad vi förstör när vi exploaterar.

Nu är det Irland som gäller

Hade det varit omröstning i helgen hade det varit goodbye och ajöss. Nu får man vara tacksam för att nejsidan dragit iväg och leder med 35–17. Och att Bryssel bävar, som det heter i rubrikerna. Det är dessutom helt rätt. När det enda land som skulle kunna stjälpa hela lasset skulle kunna vara på god väg att göra det, då ska det bävas.

Det darras och räds här hemma också. Bland riksdagspolitikerna till exempel, som är dom enda av oss som får rösta om en ny grundlag och där, vad man förstått, det finns en majoritet för.
Alla vi andra hoppas på Irland. Detta enda land i hela EU som tycker det är både vitsigt och vettigt att låta folket säga sitt. Att det bland 27 möjliga bara finns en som vill är ännu ett bevis på att federal makt är viktigare än demokrati. Ett medborgarinitiativ, som ska kräva en miljon röster, blir på inget vis något däremot.
Annat var det förra gången när både fransmän och holländare gick emot, och Bryssel chockades, lamslogs och tog tre år på sig att komma igen. Nu heter fördraget Lissabon och med det följer bland annat en president och en särskild utrikesminister. Vår egen nuvarande har nämnts bland dom som skulle kunna bli hög utrikespolitisk representant, och att han dessvärre skulle vilja är vi många som befarar.

Det är typiskt den svenska EU-frågan, att kunna spekulera om Bildt men inte vilja ha debatter om EG-domstolens dom i Lavalmålet. Den senare är inte bara ännu mer intressant, den hänger faktiskt och rejält ihop med det nya fördraget. Domen i Lavalmålet tillåter konfliktåtgärder i vissa fall och i vissa former, och det nya fördraget ändrar ingenting i sak. Den fria rörligheten ska ha företräde, dom fackliga rättigheterna får stå tillbaka.

Här hemma ska vi lita på löften som aldrig hållts tidigare, och utredningen om Laval blir inte klar förrän efter omröstningen i riksdagen. Det är med EU-frågan i Sverige som det alltid har varit, kritik tystas ner eller nonchaleras oavsett vem som regerar. Om folkomröstningar är man också otäckt överens med övriga EU, att det är lugnast utan dom.
Fotbollen får vara hur spännande den vill den här veckan, men det är på Irland och på torsdag det händer.

När principerna får stryka på foten…

Det är i princip först när världen förändrats på riktigt, och man själv har rejält på fötterna, som man kan överge en princip. Men i miljöpartiet håller visst hela partiprogrammet på att rämna, plötsligt är mycket inte viktigt längre. Inte principen om inte betyg, inte den om medborgarlön, och sex timmars arbetsdag ska inte heller vara värt att fajtas för.

Och plötsligt är ett fortsatt medlemskap i EU viktigare än demokrati och folkstyre! Och då är ändå världen sig lik, och det där med att ha på fötterna kan sannerligen diskuteras.

Det har aldrig varit lätt vara EU-kritiker, men det har inte hindrat oss från att finnas. Men att Gahrton! – som på många sätt och i lika många år varit ett av EU-kritikens tydligaste och mest vältaliga ansikte – och att Wetterstrand! – som man ju ändå trodde hade både framtiden för sig och som perspektiv – också väljer att stå där lika barfotad och principlös i EU-frågan hon, är inte alls bra för motståndet.

Men att vända kappa och rock efter dom vindar som blåser mest har hänt förut, och i maratonloppet om EU har det hittills inte gjort nån större skillnad. Däremot är det lätt hänt att kritiken och kritikerna tillfälligt tappar luft. Och just nu är det i så fall riktigt illa. Just nu laddas för att kräva högt i tak och EU-debatter om den nya grundlagen, lika väl som allt annat som EU redan vill bestämma över.

Det är ingen EU-kritisk synvilla att EU inte är demokratiskt. Det vet EU-anhängarna också. Fast dom kallar det för underskott. Och tydligen acceptera dom hur mycket underskott som helst. Sånt som Laval-domen får man liksom ta. Och det gäller även den biologiska mångfalden, som nu ska underkastas EU och alltså kommer att försvinna den också.

Att allt ska med i EU, borde få fler att fråga sig varför? Och en ny grundlag borde alla vilja rösta om, eller åtminstone vilja höra flera åsikter om. Förutsatt att man har kvar sina ideal, vill säga. Och att det fortfarande är så att alla människor vill vara med och påverka. På riktigt.

”Allt kan hända” gäller alltså inte bara melodifestivaler. Men snacka om att tappa luft när den får femtielva sidor i lokaltidningarna, och EU och en ny grundlag bara några rader.

Gillar vi EU:s tvångströja?

”Socialdemokratin stöder en försvagad demokrati” kunde man läsa på DN Debatt i förra veckan (och kan man fortfarande om man går in på nätet). Och läsa bör man för det Carl Tham – den tidigare utbildningsministern – skriver, har många poäng. Till exempel att EU gjort att dom allmänna valen betyder allt mindre för hur vi, med lagar och regler, skulle vilja styra vårt samhälle.

Det är inte bara (s) som satt munkavle på EU-frågan men frågan är om inlägget blir avgörande nog, eller tillräckligt pinsamt, för att (s) ska dra igång en välbehövlig jättediskussion om EU. Troligen inte, för det är ju där skon klämmer. Å andra sidan är en tidigare utbildningsminister inte som vilken liten vanlig EU-kritisk partimedlem som helst, så kanske.

Enligt Tham har det socialdemokratiska partiets ledning ”envetet förnekat att medlemskapet innebär begränsningar i folkstyret” och ”inte tagit upp en seriös diskussion om hur långt man är beredd att gå och vad som borde göras”. Med Thams ord heter det att ”endera förstod partiets ledning för sent vad som hände och tiger därför om verkligheten, eller också gillar man i smyg den tvångströja som EU satt på oss”.

Tham kan möjligen tro att den egna folkstyrelsetraditionen gjort att partiet inte förstod att andra ”krafter” kunde vara ute efter något totalt motsatt. Ja kanske, men det förutsätter att man också erkänner ett stort mått av politisk naivitet. Kärleksförklaringen till tvångströjan förklarar Tham med att vissa frågor helt enkelt är bekvämast att flytta: för att kunna genomföra ”den internationella ekonomins villkor fullt ut med hänvisningar till EU”.

Den spiken gör betydligt ondare men faktum kvarstår: demokratin har mer eller mindre gått helt om intet i EU och ändå accepterar s fortfarande, och egentligen ytterst förvånande, ingen kritik däremot.
Men snart ska det vanliga folket rösta in en ny omgång parlamentariker i EU. Och ännu snarare, och utan att fråga det vanliga folket först, tänker riksdagen ge oss ett nytt fördrag.

Förklara hur sånt kan ske och varför (s) inte har en modigare EU-politik med andra förklaringar än Carl Thams, den som kan.

Hellre tiga än tala

Klart att man inte ska tiga ihjäl en meningsmotståndare, om man med det menar att inte ens snacka i själva frågan. Men med så kallade sverigedemokrater blir det ofta en annan historia. Och då blir tiga att föredra. Och därför blir socialdemokraternas senaste strategi bara till en del en bra sådan.

Det finns två enkla skäl att hellre tiga med än tala med de så kallade sverigedemokraternas politiker: det är skillnad på motståndare och meningsmotstånd, i det här fallet på människa och människosyn – och partiet är inte ett demokratiskt parti, det är långt ifrån detsamma som andra halvan i namnet.

Det är endast när det är absolut tvunget som det ska tas en debatt eller diskussion öga mot öga. Som när tokigheter i ett fullmäktige kräver reaktioner, eller i en nämnd eller styrelse där det dessvärre också kan sitta företrädare. Men annars är det tystnad i kombination med vanlig hövlighet som gäller. Ett hej eller möjligen nått om vädret till exempel, ungefär som man kan göra i vilken kassakö som helst utan att för den skull först undra hur det står till i synen på mänskliga rättigheter och lika värde.

Någon sa att man skulle visa respekt. Vadå för respekt? Och varför skulle en så kallad sverigedemokrat ha respekt bara för att han är det? Och är det inte snarare så att han måste visa respekt för andra?

Men… Att diskutera och lösa frågor som, hur dumt och fel det än är, ofta kallas för sverigedemokraternas, det tillhör samhällbyggandet. Det har bara varit alltför många som inte ansett just dom här frågorna tillräckligt viktiga för dagordningen, och därför blev det tid och utrymme att ladda om för vissa.

Alltså är det jättebra, om än i sista minuten, att fler ger sig den på att plocka meningsmotstånd à la sverigedemokrater i bitar. Och att som socialdemokraterna bilda nätverk för att lära mer, blir också en god idé. Och att sprida lärdomarna, och tala ut och om.

Men man behöver varken stå eller sitta mitt emot för att ge frågorna dess rätta värde, och respekt. Det som Westerberg gjorde, reste sig upp och gick, är också en strategi.

Fullmäktige som borde ha hörts

Fullmäktige i närradio eller över webben – det vore nått för Karlskrona det! Frågan är bara om femklövern vill, eller ens vågar. Risken är ju ett faktum: allt som sägs blir exakt som det blev sagt. Och även om allt ska gå att sälja med mördande reklam, kan det inte gälla budgetfullmäktige i förra veckan.

Ett större kaos än dessa två dagar, med naivitet och nonchalans i ungefär lika stora delar, har väl aldrig skådats. Och dom som ska skämmas och ta ansvar för det, är samtliga fem i klövern. Sorgligt nog tog också politiken stryk. Och även för det har femklövern den största skulden.

Karlskrona är numera ett rejält undantag från regeln om att blandade kompotter brukar vara bra för resultat: dom borgerliga plus mp är ingen bra lösning. Här blandas ett gäng riktiga rävar med ett gäng riktigt oerfarna – och alla får uppenbarligen säga vad som faller dom in. Här visas med all tydlighet att ett av alla utpekat främlingsfientlig parti mycket väl kan fungera som förhandlingskompis när det passar – och när ett politiskt mål är viktigare än alla andra värden tillsammans.

Som femklöver säger man därför inte ifrån på ett budgetfullmäktige när (sd) blandar vidriga att-satser med självklara behövliga marginaler eller reserver för löne- och prisstegringar. Istället ropar klövern högt och Ja när främlingsfientliga idéer rimmar med femmans partiprogram, till exempel att utreda vårdnadsbidrag.

Annat är det när oppositionen föreslår en plan för att ta bort ofrivilliga timanställningar – då blir det ett tvärt nej. Kvinnor som varit timanställda i fem år och ställer upp när telefonen ringer – på dom ser femklövern med orden ” vi ska anställda dom vi behöver” och ”som till exempel inför julen när folk behöver vara lediga”.

Sådant prat skulle återges ord för ord i närradio eller på webben. Om inte annat så för att upplysa om att kommunen tydligen ska fortsätta ha folk som kan vara bra att ha när annat folk ska vara ledigt.

Att det också finns enskilda inom femklövern som mår illa över det som sägs och görs, är en alltför klen tröst. Och ingen av dom stod upp i fullmäktige och bad om någon ursäkt alls, inte ens för synen på dom timanställda.

Politik ingen lekstuga

Det heter att någon vänder kappan efter vinden när han ändrar sig från den ena blåsiga dan till den andra. Och det är väl nått liknande när någon rent logiskt utifrån tidigare uttalanden borde tycka något annat än det han nu säger – som i Karlskrona.

Eller, som sker på riksplanet, när alliansen inte gör det dom före valet sa att dom skulle.
I går kunde man läsa en debattartikel av Mona Sahlin om en regering som ”inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för”. Hon kallade detta en ”pr-konst upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige”.

I Karlskrona kan man knappast tala om pr-konst: alliansen i regeringen är i alla fall bra mycket skickligare på att låta övertygade om att det dom håller på med är bra för allt och alla. Men det där med att ha vilselett väljarna för att komma till makten, det passar in och är rena rama verkligheten i den blekingska residensstaden.

För inte sa dom till exempel nått om att tung lastbilstrafik från Polenfärjan ska gå längre österut och rakt igenom Knösö och naturreservatet i Prästamarken – före valet. Och dom sa heller inget om att Tullskolan skulle bli friskola för att få kallas skola. Eller att småskolorna egentligen var för stora för att passa in i vallöftet om att låta dom vara.

Och inte ett enda av dom fyra partier som mer än gärna ville ha makt, eller ens det femte som gled in på ett bananskal, sa att dom tänkte ha den ihop med sverigedemokrater.

”Den senaste tidens diskussion om statsministerns förmåga att leda landet måste nu övergå i en än viktigare svekdebatt: den om det sakpolitiska sveket” skrev Mona Sahlin. Och så måste förstås ske även i Karlskrona.

Politik är roligt – men för den skull ingen lekstuga.

Två kongresser samma helg

Två politiska årsmöten på en och samma helg, men det är också det enda dom har gemensamt. För även om Miljöpartiet länge setts som en politisk ytterlighet av många, så är Sverigedemokraterna det ännu mer. Inte ens fotografernas lust att för femtioelfte gången visa helskägg som synonymt med miljöpartiet, kan ändra på det.

Mp är dessutom ett demokratiskt parti. Och som sådant kräver man krafttag för framtiden och har en politik för att utsläppen av växthusgaser ska minska rejält, höjd skatt på kärnkraftverk och på fastighetsskatten för vattenkraftverken.

Det enda demokratiska Sd kommer i närheten av, är att ha ställt upp i ett demokratiskt val. Sånt räcker inte långt, och politiken blir därefter. Dess lösning på allt, ifrån sjukvård och arbetsmarknad till skatter och miljö, är en ändrad invandring. Och att svensk kultur ska gälla.

Vad det nu är. Ett citat är att man tillhör den kristna kyrkan, har en viss typ av namn, utför vissa traditioner och talar svenska. Ett annat att svensk kultur är att stoppa all islamisk verksamhet. På partiledningsspråk kallas det ett förbud mot för svensk byggnadstradition främmande arkitektur och en tendens till en påbörjad islamisering. Skillnaden är bara att i botten talas det en tydligare klartext än i toppen – och än så länge gäller den senare.

Rakt igenom och uppifrån och ner, och som en inte röd men i alla fall tråd, går däremot lusten att förvränga och en ny variant på orsak och verkan. Med Sd följer också att alla andra måste flytta på sig. Inte bara de som är födda någon annanstans utan även när ungdomar i förening planerat folkkök och konsert i Karlskrona. Deras lokal stängdes efter kulturchefens beslut och polisens oförmåga att garantera säkerheten, trots en järnring runt kvarteret och superkrav på ackreditering.

För säkerhets skull heter sådant. Också i en kommun som på eget initiativ och tvärtemot alla andra bjuder in det enda parti som kallar sig demokratiskt utan att ens vara det.

Kan dom stoppa människorna kan vi stoppa politiken

Den 21 april tänkte dom ställa in sitt riksårsmöte. Ingen ville egentligen ha dom på hemmaplan och ursäkten blev säkerhetsproblem. Men bara fyra dagar senare stod det klart att Karlskrona tar emot. Där fanns inte bara lokal att hyra. Där fanns också en kommunledning som ville. Och en polis som säger sig klara det.
Det sägs att det har med demokrati att göra. Och att det görs i dess namn och för dess skull. Det är väldigt svårt att tycka det. Det vore som om demokrati skulle ha med främlingsfientlighet att göra och sverigedemokrater vore några med demokrati på hjärtat.
Då är det lättare att tro att det handlar om mörk politik. Och om en vuxenvärld som inte vågar säga ifrån, ens om dom vuxna är politiker eller har jobb som verksamhetschefer.

Men nu kommer dom. Och här ska dom fatta beslut om ett nytt invandringspolitiskt program. Med dom gamla vanliga hoten om att massinvandring gör att svenskar blir en minoritet och tappar sin identitet. Och mångkulturalism ska det tas avstånd ifrån och aldrig mer permanenta uppehållstillstånd och inga lokala integrationsmottagningar i kommunerna.
På årsmötet i Karlskrona är det tänkt att integrering ska bli assimilering. För att avskaffa ”det totalhavererade mångkulturalistiska samhällsexperimentet” och invandrare anpassas till ”det svenska levnadssättet”.
Visst blir man glad och visst är det härligt med demokrati. Och tur att Karlskrona finns. För vart skulle dom annars tagit vägen och kunnat hålla sitt möte och fatta för världen så väsentliga beslut. Eller: vad kan vara bättre som marknadsföring än just demokrati, som en av dom själva uttrycker det på en viss hemsida.

Lika lite som mänskliga rättigheter är något för sverigedemokrater, är det dom gör demokratiskt eller finns det plats för dom i en demokrati. Det enda som skiljer dom från några ännu värre, är ett antal steg ytterligare höger ut. Kan dom stoppa människor ska vi stoppa deras möjligheter till politik. Det är faktiskt vår skyldighet.

Stöveltrampet är tillbaka i Karlskrona, som någon så sant sa.

Medborgarna i EU:s Europa måste få mer inflytande

Som vanligt med EU så togs det i. Och som vanligt sägs också att inte heller deklarationen för att fira EU 50 år betyder något. Och precis som vanligt så kan man inte vara säker.

Eller så var det här bara en ovanligt dyr femtioårsfest – runt 80 miljoner kronor – och med en supersuperhemligt skriven deklaration i stället för ett vanligt grattiskort.

Att man sen skriver We the peoples of Europe är väl bara så det blir i en församling med så mycket demokratiskt underskott att man givetvis inte ska hinna kontakta alla. Inte ens alla dom stats- och regeringschefer som enligt EU är Europas.

Deklarationen var tänkt till dom folk som EU menar är Europas folk för att vända alla negativa kritiska och likgiltiga till positiva. Det klarade inte ens 16 helsvenska miljoner som Kommittén för EU-debatt delade ut. Och nu är Kommittén dessutom nerlagd.

Mona Sahlin var på plats redan dagen innan EU firade. Hon talade sig varmt för ett socialare EU. Hellre det än en fortsatt debatt om ja eller nej, för det vill hon absolut inte ha. Sådant är ängsligt säger hon. Och till folkomröstning säger Sahlin nej.

Här låter Sahlin som den värsta folkpartist och alltså lika salig som Cecilia Malmström. Så därför ska det spridas EU-debatt, stås upp för EU, varas ett gott exempel och visas vilket mervärde EU har. Det ska med andra ord vara fortsatt oacceptabelt att fortsätta ifrågasätta.

Men Mona Sahlin borde inte gå på det som liknar Göran Perssons magkänsla. Att liksom som han känna genuint att EU-kritiker har dåliga argument och inte ha hört ett enda argument på nejsidan som höll, blir bara att fortsätta vara lika fel ute.

Och mycket dumt när man som Sahlin har både framtiden för och storleken på ett parti att tänka på.

Såvida inte EU vill bygga likadana murar mot the people of Europe som det har byggt mot tredje världen, måste medborgarna i EU:s Europa få mer inflytande. Och sådant stavas bland annat folkomröstning.

Över 50 procent av we the peoples of Europe i Sverige har redan sagt nej till euron. Och nyss sa 41 procent av we the peoples of Europe i EU nej till mer makt åt unionen. Ännu fler okritiska utrop kommer bara att dela både folk och partier ännu mer itu.

Demokrati ska kosta

Vissa folk är bra lustiga. Som kan reta upp sig så in i norden på saker som är så ynkliga att dom inte ens är detaljer, så små dom är. Och det i en värld där det inte precis saknas saker att reta upp sig på.

Om man la ihop alla uppretade människor skulle det kunna bli hur många fullmäktigen och regeringar som helst. Nu verkar dom inte vilja bli politiker utan bara klaga på politiker. Och dom kritiserar och klagar så mycket att det blir förakt.

Men politiker är inte dom enda. Fackliga företrädare ses som samma skrot. Vad sägs om att tycka att ”skulle gärna se att alla fackligt engagerade flyttade till Ryssland och levde ut sina lustar där istället”. Eller ”fackpampar har väl alltid levt gott och arbetsbefriat på medlemmars pengar… det vore på tiden att detta frälse finge leva som de medlemmar de säger sig värna om”.

Citaten ovan är hämtat från BLT:s hemsida, där man kan kommentera nästan varje artikel och där folk kan leva ut sitt förakt utan så mycket som ett förnamn på sin egen person. Både dessa citat trotsade ändå vanligheten och skrev sig heta Stefan respektive E Karlsson och frustrerade gemensamt över att politiker i Karlskrona kommunstyrelse, varav några också är fackligt förtroendevalda, avslutat året med en middag betald av ungefär 10 000 skattekronor.

Blir man upprörd över sånt bör man fundera på var man lägger sin energi – och om det verkligen förändrar världen. En middag om året är ingenting mot ett helt års arbete. Dessutom är det bara bra att många människor ändå gör som Gudrun Schyman – men inte exakt förstås, och därför blir både älskarinna, mamma, kvinna och partiledare.

Om det sen blir politik på hel- halv eller fritid spelar ingen roll. Alla sorter behövs. Särskilt i en värld där en sorgligt stor majoritet inte gör någonting alls. Att någon gång i sitt vuxna liv delta i ett politiskt arbete skulle faktiskt vara en skyldighet.

För några, utan att nämna några namn eller ens förnamn, skulle det till och med kunna bli en glad överraskning.

Dessutom, ska demokrati kosta.

Aldrig ens fel när två träter

Valanalyser tar olika tid och nu är SSU klar med sin. Inte helt oväntat kom man till slutsatsen att socialdemokratin i årets val ”brast i samhällskritiken”. Och så tycker man att partiföreträdare måste sluta skylla på Göran Persson.

Konstaterandet att socialdemokratin inte var tydlig och dessutom tappade fotfästet, det som brukar kallas vanliga människors vardag, är bara att hålla med i. Men att inte skylla på Persson blir en annan femma. Det är visserligen aldrig bara ens fel att två träter och det är en lärdom i alla relationer, och tar man denna devis till politiken och relationen socialdemokratin och folket, skulle det inte vara bara Perssons fel att folk gick ifrån partiet.

Däremot kan en person betyda nästan allt, och det gjorde också Persson. Och då är det svårt att inte konstatera att Persson förstås skulle ha gjort det som måste göras i vilken relation som helst som pågått länge och slutat kännas riktigt bra. Sen vet alla att det är högst traditionellt att alla runtomkring en socialdemokratisk ledare stannar runtomkring, i den meningen att ingen heller ska göra något. Att alla andra sossar var sin tradition trogen gör Persson mindre skyldig, men ändå fortfarande minst sagt ansvarig.

Därför var det både intressant och nytt när Göran Persson tyckte att partiet kunde snegla på ett tidigare samarbetspartis delade partiledarskap. Det var också som att svära i kyrkan. Att vara riktig sosse är ju för många detsamma som att ogilla miljöpartiet minst lika mycket som borgerliga partier.

Syndare brukar vakna sent säger man, men sånt får inte ske hos socialdemokratin. För precis som SSU kommit fram till precis så kommer fler att konstatera – och fler att kräva förnyelse. Och just därför blir Perssons snegling ännu mer intressant, även om en omprövning måste vara mer än ett partiledarbyte.

Att vara fler än bara en är dessutom bra. Och kanske särskilt när partier ska ledas. Om inte annat så för att den som är satt i skuld aldrig är fri.

Antingen eller…

Veckorna innan ett val är för en partiledare som för vilken som helst i ett svenskt landslag när det är dags för avgörande. Man måste vara allra bäst, annars är det reservbänken som gäller. Vid den tiden i år, var Göran Persson inte precis så engagerad att det smittade av sig. Alltså hade han behövt sitta på bänken både en och två gånger.

Men sådant varken gör man eller sker i ett parti med principen att aldrig byta ut någon som en gång kommit med. Och inte i ett parti där man sällan säger något rakt ut, och särskilt inte i slutminuterna. Och i år var det ett ännu mindre läge. Valarbetet var svårt som det var. Intern kritik – och det hade blivit stört omöjligt. Alltså blev det att slita vidare och låtsas som om herrgården inte fanns lika mycket som att Persson ändå var bra.

Det var självklart så, att den innersta kretsen visste vad alla bara anade om Persson. Dessutom är det så, att i det här partiet tycker man sig inte behöva vara mer förberedd än vad man också var på valnatten. Att ingen kronprins verkar redo, och ännu mindre en prinsessa, är aldrig något större bekymmer. Det är liksom själva grejen i ett parti med ännu en underförstådd princip, den om att alla ändå ska komma när partiet kallar.

En riktig sosse säger alltså aldrig ja när vem som helst frågar. Men sånt är inte lojalitet. Sånt heter jantelag. Och är det något det här partiet måste lära av valförlusten, så är det en rejäl förändring. Och att Jante måste bytas ut, lika mycket som många andra. En riktig förändring kräver också att fler får komma till tals. I en värld där alliansens har fyra och miljöpartiet två kan inte det allra största partiet ha en och bara en.

Den offentliga tystnaden till trots, finns det många kandidater. Och dessa måste nu börja prata. Inte så mycket för att säga ja, som för att säga vad dom vill. Det är inte bara deras förbaskade skyldighet, det allra viktigaste i ett val är att man har något att vilja.

Och egentligen den enda anledningen till att någon alls skulle bli kallad.

Man lär så länge man lever

Man lär så länge man lever. Till exempel att arbetslösa numera är detsamma som missbrukare av både pengar och arbetslinje. Och nu också att makt hos ungar under 18 är så mycket fel makt på fel ställe det bara kan vara. Och därmed är det även utlärt att barnkonventionen inte ska ha någon praktisk betydelse och att regeringen gillar den lika mycket som ingen annan ska göra heller.

Man har faktiskt rätt att undra om det nya vi ska lära, stämmer. Är det till exempel sant att gymnasieelever har makt, och för mycket makt, och bestämmer över lärare och rektorer. Och missbrukar dom verkligen den makt dom har. Och kan man, med heder och samvete och i sanningens namn, verkligen jämföra elevmajoritet i gymnasiestyrelser med att en patientmajoritet i så fall skulle fatta medicinska beslut på ett sjukhus.

I så fall är gammal kunskap lögn. Den som sa att lokala styrelser, alltså elever i majoritet, inte skulle bestämma över skolans budget, vilka lärare som anställdes eller vilka elever som skulle ha särskilt stöd eller hur skolans pengar fördelades – utan om sånt som skolgården, nya golv och gardiner eller busskort också till elever som bor nära skolan. Några miljoner skulle dom alltså inte ha, utan möjligen få delaktighet i 100 000 kronor.

Tidigare kom alltså ansvar av inflytande, och en regering liksom unga under 18 kunde därför både ges och ställas inför ansvar. Nu gäller istället att unga under 18 tar ansvar utan inflytande även om en regering aldrig skulle vilja göra det. Det är inte lätt att hänga med i alla nya ryck och nya läror.

Men allt som nu händer är inte något utslag av en mossig och gammaldags syn. Det är utslag av betydligt större slag. Det enda som underlättar är om man håller på alliansen. Eller om man, som i det här fallet, är under arton och trivs bra med både maktlöshet och skoluniform.

Ett dåligt möte och ett förödande spadtag

Ett spadtag kan förändra världen lika mycket som ett möte. Och beroende på vad man ville ha ut av spadtaget eller mötet, blir människor också olika mycket nöjda och glada av resultatet.

Ta spadtaget i Karlskrona som förvandlar och fördärvar en strålande utsikt över vatten och fjärd till ett enda stort och fult lågprisvaruhus. Plånboksekonomiska priser på mat och prylar i all ära, men det kan ändå aldrig vara värt vilka andra förluster som helst.

Och ta det senaste klimatmötet, denna gång i Nairobi i Kenya. Av ett möte med liv eller död som enda egentliga ärende, har man all rätt att räkna med goda resultat. Det minsta man kan begära är alltså förslag på hållbara förändringar som världen måste göra – om världen vill fortsätta leva. Och det borde den ju vilja.

Men medan världens klimatexperter kräver en halvering av den rika världens utsläpp och att alla måste göra något, kom klimatmötet inte längre än till sina vanliga ynka fem procents minskning fram till 2012 – och alla världens länder behöver fortfarande inte alls bidra. Särskilt kan man inte tvinga Kina och inte heller USA, trots att dom är skyldiga till vardera en fjärdedel av alla utsläpp.

I klimatmötenas egen lilla värld, är nämligen en så hyllad tillväxtekonomi som Kina ändå inget annat än ett utvecklingsland. Och ett sådant land ska inte behöva avkrävas några minskningar. Och USA har ju aldrig erkänt Kyotoavtalet, sådana avtal är ju inte alls bra för ekonomin, och alltså ska inte heller USA behöva minska sina utsläpp. Och dom riktiga utvecklingsländerna, dom vill ha det som den rika världen. Och först när dom rika minskat sina utsläpp, kan det vara dags för dom fattiga att börja.

Ser man på mötet med ögon känsliga för katastrofer, blev det ett riktigt uruselt resultat. Man ska reagera med kraft på miljöhot, något annat är inte acceptabelt. En överenskommelse om att se över Kyotoavtalet till slutet av 2008 är inte särskilt mycket till framgång. Och att tycka att vi ska glädjas åt att rika länder kan tänka sig att öka stödet till fattiga länder, är som att säga att vi ska fortsätta fascineras över att mänskliga rättigheter i alla fall finns på både papper och underskrivna dokument.

Kenya är inte Blekinge och en lågprisbutik i den rika världen är inget alls mot klimatförändringar i den fattiga. Och ändå är det med klimatmötet i Nairobi som med spadtaget i Karlskrona. Inget av dom gör någon glad, men vi måste tydligen leva med dom ändå.

Alla ska vara med i politiken

Under valrörelsen sköts hårda skott mot att socialdemokraterna utsåg den ena sossen efter den andra till generaldirektör, landshövding, ambassadör eller nått annat tjusigt som antingen blev ledigt eller skulle inrättas. Sådant var ett oförlåtligt ofog menade alliansen. Man sa det var ett typiskt agerande för en enpartistat, och lovade att aldrig själv göra detsamma. Så gick det några veckor efter valet och vips så blev det tvärtom.

Alltså hoppar till exempel moderaten Per Unckel upp som glömd gubbe i låda, för att bli landshövding i huvudstan. Alliansen säger fortfarande att man inte ska göra som socialdemokraterna gjorde. Det man nu gjort är bara undantag. Vi ska alltså tro åtminstone två saker. Att alliansen använder undantag för att bekräfta en regel dom vill ha bort, och att man inte hittade några bättre undantag än dom man nu valde.

När politiska föredettingar aldrig blir just föredettingar utan anses still going strong på tunga uppdrag år ut och år in, och när släkt ska med släkt bytas ut och när svåger är förutsättning för fortsättning – är det då vad vi vill ha? Tror inte det. Tror inte heller att dom tusen svenskar som alltid annars får säga vår gemensamma mening, tycker det.

Det folket vill och ska ha är bra och goda och pigga politiker. Representativa utifrån olika åldrar, med olikheter över huvud taget och så fler kvinnor. Men inga långliggare räknat vare sig i antal år eller på samma sorts uppdrag. Och ska det anställas generaldirektörer eller hövdingar eller andra, då ska förfarandet åtminstone likna alla andra arbetsmarknader med dess annonser, intervjuer, beslut och möjlighet att överklaga.

Då blir det nästan inte heller misstänkt eller ens omöjligt att en eller annan gifter sig med varandra eller att sambon också vill vara med i politiken. Det händer där, precis som över allt annars. Och måste få vara lika rätt som att ingens kusin eller någons pappa eller någon annan hel- eller halvnära, ska ha ensamt monopol på att vara släktens politiker.

En ren och trovärdig politik utnämner i sin tur inte bara bäste dräng också när det är en kvinna, och gör det öppet, utan förutsätter dessutom en annan lika välkommen förändring. Att vi säger adjöss till den nuvarande praktiska uppläggningen av all sorts politiskt arbete. Den som utgår ifrån att politiker är en karl med markservice.

Alla ska vara med och ingen lämnas utanför, var en slogan inför valet och borde bli en bra praktisk princip. Och ska det vara några undantag, är det dom som frivilligt avstår.

Just för att Rom inte byggdes på en dag

Det är alltid bara att tacka och ta emot när ekologiska varor, och särskilt dom kravmärkta, tilltalar både folk och vanliga plånböcker. Mera sånt kan vi inte vara utan. Alltså måste samma typ av glädje också få gälla när kära gamla monopolet Systembolaget nu säljer mer och fler ekologiska viner – samtidigt som vi så väl vet hur baksidan ser ut.

Ska baksidan fixas behövs konkreta tag. Dom flesta av oss vet vårt eget enskilda ansvar att faktiskt göra något. Och ingen kan väl tycka annat än att också den stora, och dessutom av många så hyllade, framtidsmaskinen EU också har ett ansvar. Just därför är besvikelsen rejält stor när resultatet i EU igår, efter fem års prat, inte blev mer än en pinsamt ynklig liten tumme.

Det må vara hur unikt det vill att EU i sin alkoholstrategi slår fast att alkoholkonsumtion är ett folkhälsoproblem. Men att göra stor sak av att EU slår fast det alla vetat i evighet, är bara att erkänna att EU inte vill så mycket mer än just snacka. EU gör som man alltid gör och vägrar förbjuda handelshinder. Även när handelshinder är detsamma som folkhälsa. Det är faktiskt ingen ursäkt att EU inte får lagstifta om hälsa. Det finns inget förbud mot att göra något.

Men EU säger alltså inget om höjda alkoholskatter och inget om ändrade införselkvoter. Och EU vill inte ha restriktioner i alkoholreklamen och inte krav på märkning eller varningstexter. För EU föreslår istället att man ska ta fram en bra-bok, med goda exempel. Som om vi medborgare i EU inte är något annat än en enda stor lågstadieklass.

Om EU brukar sägas att det finns ett demokratiskt underskott. Men eftersom politik är både att förändra och ett verktyg, så har EU ett lika stort politiskt underskott. Och inte blir det tryggare av att EU slänger bollen vidare till politiker på hemmaplan. Glädjen hos folkhälsominister Maria Larsson (kd) över det unika fastslagandet igår, är oro snarare än hopp. Rom byggdes inte på en dag, sa hon.

Nej, och just därför, är väl då svaret.

Skratta bort eländet

När människor som inte är politiker ogillar politiker eftersom dom ogillar det politikerna gör eller säger eller får i lön eller i fallskärmande pensioner eller tar ut vid sidan om – då kan man prata om politikerförakt. Det kan vara att ta i, men att politiken skulle ha bekymmer med tilliten är i alla fall inte att ta i. Och att en alliansregering inte gör någon skillnad är dessutom sant.

Handelsministern (m) hade inte råd betala barnpassning enligt skattetabell trots både villa, sommarhus, pappa till barnen och flersiffriga inkomster. Nu återstår att se om systemet ger henne tusentals kronor i ersättning för bara åtta dagar på taburetten.

Kulturministern (m) och migrationsministern (m) har ännu inte avgått men är också dom polisanmälda för att i årtal ha struntat i TV-avgiften. Den ena för att det var kul att testa systemet och för att hon gärna ville åka dit, men det säger hon bara för några för därmed har hon ju inte ens sagt det. Den andre mest för att han tyckte SVT gör dåliga program och det bara gick att titta på TV hos andra och därför kunde dom finansiera skräpet.

Och ungdomsförbundsordföranden (s) var inte bara full utan riktigt full och bråkade med ordningsvakt och polis och vräkte ur sig så många fula ord att det uppfattades som svartskalle, och för det dömdes hon i första instans. Och miljöministern (s) som inte fick fortsätta som politiker men inte vill tillbaks till det tjänstlediga jobbet utan ska reflektera i ett år, och därför utnyttjar systemet och tar emot drygt 1 miljon skattekronor.

Moderat eller Timbroanställd eller socialdemokrat eller man eller kvinna, gör i detta ingen skillnad. Sånt som taskig moral och attitydproblem drabbar lika barn som leker så. Idag heter dom sånt som Borelius och Sjödin. Tidigare hette dom bland annat Rask och Unckel. Och om föraktet har rätt, kommer nya namn en annan dag.

Och på insändarplats i landets tidningar kämpas det om mest vitsiga utryck för eländet. Vad sägs om; eftersom jag också tänkt bli statsråd om några år så avvaktar jag också med att betala TV-licens tills jag börjar jobba.

Som om att skratta verkligen tog bort det onda. Som om det ändå inte stockar sig i halsen av alla dessa olika rättvisor.

Lite för nöjd…

En vecka sedan valet och verkligheten har kommit ifatt. Runt köksborden har folk börjat fatta vad som egentligen hände och alla är nog inte lika förvissade idag om att dom gjorde rätt förra söndagen. Men nu dröjer det fyra år innan dom själva kan förändra.

Även politiken har börjat fatta. Partierna har, på olika sätt men lika ändå, gått från glad övertygelse till en mindre glad överraskning. Men där, i politiken, kan man prata om en annan sorts skuld. Partierna, som visste en hel del om politiken, gjorde inte det viktigaste. Att få folk att förstå vad politiken innebar. Både sin egen och andras.

Detta hände alldeles särskilt inom socialdemokratin. Som därmed blev sin egen värsta fiende.
Partiet gjorde minst två grova missbedömningar. I den ena har partiet sällskap av alla andra partier. Alla förlorade i tillit och respekt när man inte tog matchen med dom så kallade Sverigedemokraterna.

Men i den andra har man bara sig själv att skylla. Allt för tillfredsställd med den egna politiken stoppade man samhällskritiken under mattan. Allt för glad åt det man uppnått, förringade man det elände som finns kvar. Allt för stolt blev man inte bara nöjd utan också dum – hur illa sådant än låter och känns i öronen hos dom redan omvända. Det har länge ropats på förnyelse, och nu måste partiet börja lyssna aktivt.

Därmed inte sagt att partiet ska göra som moderaterna och bli helt nya. Det behövs inte heller. Socialdemokratin är ett samhällsbyggarparti och ska så förbli. Det är inte den ideologiska grunden det är fel på. Problemen ligger istället i paketeringen av politiken, i framförandet av politiken. I atmosfären där politiken kommer till, i den kultur som bildats i strukturer som redan för länge sedan var ur tiden. Det är dom låga taken, murarna mellan några och andra, avstånden mellan företrädare och medlemmar. Och det är i vissa fall ett feltänkt i valet av dom viktigaste frågorna.

Det behövs en rejäl diskussion i partiet om partiet. Och det kommer det att bli. Inget parti, och allra minst socialdemokratin, kan vänta med valarbetet till augusti 2010. I Karlskrona, där partiet förlorade mark och makt åt en allians som till och med förförde miljöpartiet, började arbetet redan förra måndagen.

Fyra år med Reinfeldt

Förra valet dog dom gamla moderaterna delvis därför att Uppdrag Granskning besökte deras valstugor. Idag kan man undra om socialdemokraterna ska gå samma väg bara därför att statsministern skaffat sig en herrgård.

Det gör sig inte med en socialdemokratisk statsminister i en herrgård, faktiskt inte med någon sosse över huvud taget. Det rimmar illa och det luktar illa och visar ojämlikhet inför både lön och mödor. Men att gå från att tycka illa om sossar i herrgård, till att hjälpa alliansen att rasera välfärden och införa ett systemskifte, är att göra sig själv den största otjänsten. Och dessutom nått som alla får lida för.

Fyra år med Reinfeldt är inte att leka med. Och det är det söndagens val handlar om. Ett val som ställer saker på sin spets, ett antingen eller. Antingen ett samhälle som alla bygger upp för att alla ska få del av det, eller ett samhälle med privata lösningar, marknadskrafter och klassklyftor. Att göra det alliansen nu gör, sakta men säkert byta ut det offentliga mot det privata, är något som attraherar alliansens bröder och systrar så till den milda grad att dom både slarvar med verklighetsbeskrivningen och blånekar om konsekvenserna av sin politik.

När ingen kan leva på det som i alliansens Sverige återstår av det som alla en gång betalade solidariskt till, till exempel A-kassa, föräldrapeng, sjukpeng eller förtidspension – då finns det ingen anledning för höginkomsttagaren att fortsätta betala till det gemensamma. Får man inget för det, skaffar man sig sina egna privata lösningar och alternativ. Resultatet blir låglönemarknader, privata försäkringar för dom som kan betala och en ojämlik vård, skola och omsorg.

Alliansen kallar sin politik för att upprätthålla arbetslinjen. Sanningen är att dom skjuter skarpt mot det mest grundläggande i vårt samhällsbygge. Mot facket, A-kassan, kollektivavtalen och jämlika löner. Mot hela socialförsäkringssystemet och mot alla dom välfärdstjänster som vi idag har i form av till exempel dagis, skola, tandvård och sjukvård.

Måste kvinnor gå ner i tid för att hinna städa hemma, sa Maud Olofsson i TV på frågan om varför hushållstjänster ska skattesubventioneras för att välbeställda inte tycker sig ha tid att städa själva. Det var dumt sagt av centerledaren, men bra. Det sa en hel del sanning om vilken jämställdhet och vilken arbetslinje alliansen i grunden faktiskt kommer att upprätthålla.

På söndag handlar det inte om herrgården i Sörmland. På söndag handlar det om att ingen ska behöva gå igenom fyra år med Reinfeldt bara för att några ska fatta vad dom redan nu borde ha förstått om högeralliansens politik.

Hej kvinnor och män!

Är ni på det klara med att moderaterna vill ta bort 4 månaders betald ledighet ifrån er och sänka ersättningen till 75 %, när ni är hemma med föräldrapenning?

Under mina hittills trettio år i arbetslivet, mina fritidsengagemang eller i politiken har jag aldrig i ett enda samtal träffat på någon som anser att möjligheten att vara hemma med ekonomisk ersättning, när familjen fått tillökning, har varit för lång. Men Reinfeldt och dom nya moderaterna tycker visst det!

Det gör inte vi. S-kvinnor har alltsedan 50-talet arbetat för att det skall vara möjligt att kombinera familj och arbete för både kvinnor och män.

Ett första steg var att 1961 se till att särbeskattningen blev genomförd. Kvinnor blev då myndiga nog att betala egen skatt.

Det andra steget var en beskattad föräldraförsäkring.

1974 fick mammor och pappor möjlighet att vara hemma med betald föräldraledighet under 6 månader.

Sedan dess har vi successivt sett till att denna tid utökats till idag 13 månader med 80 % av lönen och ytterligare 3 månader med 60 kronor per dag. Vårt mål är 18 månader och en jämnare fördelning av pappors och mammors uttag av föräldraförsäkringen.

Det tredje steget var och är en kvalitativt bra och trygg barnomsorg och en allmän förskola från 5 år.

Ute i Europa nämns Sverige som ett föregångsland när det gäller jämställdhet.

Rösta inte bort det den 17 september!

Hälsningar från

Angela Sandström
ordförande S-kvinnor Blekinge

Fånga en geting ger större kick än valrörelsen

Öppna valstugor, tidningar med utspel och manifest och insändare som nästan enbart handlar om politik, debatter och utfrågningar i TV och detsamma men tuffare i radions P1. Och till detta en lokalradio som gör sitt bästa för att hänga med.

Inget egentligt fel i sådant, såvida man inte hade tänkt sig att valtemperaturen skulle kännas i kroppen också. Det gör den inte. Och delvis kan man skylla på tidningar som går ifrån politik bara på ledarplats, till politik mellan raderna från redaktionen. Och på insändarplatser där det plötsligt gäller noll i yttrandefrihet, oavsett att tidningsledningen manifesterar och går till storms mot indragningar i densamma i andra sammanhang.

Dessutom syns Den Stora Okunskapen mer än vanligt, och det gäller lokala tidningsjournalister lika väl som lokala radiojournalister.

Delvis kan man skylla på partierna. Valstugor och torgmöten är självklara men ger liten närkontakt med fler än redan trogna. Inkallade valarbetare bekymras över att alldeles för många budskap är en produkt av partihögkvarteret snarare än det lokala arbetet – och i år verkar dessutom politiken ännu mer än senast tro att reklambyråer och ytlighet är bästa medel för både affischer och hushållsutskick. Det är inte heller bra när vem som ska debattera med vem blivit minst lika viktigt som att tala politik när helst det ges en chans.

Tidningarnas förändringar kan man kanske ryta sig till under resten av mandatperioden eller så slutar man prenumerera, och nästa gång kan fler vara med eller andra planera partiernas valstrategier. Värre är det med marknaden som med regeln ”Ni får Stå men inte Röra” tvärvägrar partiernas valarbetare att tilltala kunderna. Det är säkert stormarknaders och lågpriskedjors strategi för att motverka till medvetna konsumenter, men det är inget vi som samhälle ska tillåta. Precis som med stopplagen inom sjukvården måste det bli ett stopp för (marknadens) regler ämnade att ta död på valrörelser.

Politik och väljare ska konfronteras och inte som nu hållas ifrån varandra. Om väljarna inte tar första steget, tidningarna stänger ner en fri debatt och marknaden gör sitt för att bromsa – då är det politikens skyldighet att ”klampa in och på”.

Det är val vart fjärde år och en valrörelse måste ge en större kick än när man rycker ut och slår ihjäl ännu en geting.

Hur egoistisk får man vara?

Hörde något av EU-debatten i lördags? Eller var kanske för upptagen med att räkna ut egna fördelar med en helt slopad fastighetsskatt? Skulle inte förvåna i så fall. Den här valrörelsen lockar inte fram det bästa hos folk precis. Eller så är egoism och självupptagenhet inget obehagligt, och det som borde vara skelett i garderoben i stället helt okej.

Ta mamman som på frågan om föräldraförsäkringens längd, på fullaste allvar sa att hon mycket väl kunde tänka sig vara hemma med sitt barn i sju år. Om det sen skulle fixas med en föräldraförsäkring eller ett vårdnadsbidrag, var något oklart, men hemma tyckte hon att man skulle få vara.

Eller ta hela alliansen. Som ropar usch och fy så fort dom hör ordet försäkring, för det är ju detsamma som bidrag tycker dom, och sådana ska man inte ha. Och allra värst tycker dom om A-kassan. Och föräldraförsäkringen ska kortas, med fyra månader enligt alliansens starkaste parti. Det är för övrigt en knepig pedagogik dom håller sig till i alliansen. Dels ogillar dom bidrag, dels inför dom nya. Men vem vet, kanske är vårdnadsbidraget en vårdnadsförsäkring när allt kommer omkring.

EU-frågan är en av det här valets glömda frågor. Det är inte bra av flera skäl. Men också för att även i den frågan blir skillnaden mellan höger och vänster väldigt tydlig, alltså mellan synen på folk och folk. Eller om man så vill, mellan egoism och inte egoism. I radions EU-debatt i lördags kunde man till exempel än en gång höra hela alliansen tala klartext om låga löner på arbetsmarknaden. Sådana ska vi ha sa dom, men inte bara det. Man var också helt överens om att kollektivavtal inte ska behövas för anställda som jobbar här tillfälligt. Hur länge tillfälligt är, hade man ingen aning om.

Alliansen ser sig som ett regeringsalternativ, och går valet deras väg kommer dom också att hålla i ordförandeskapet i EU 2009. Och på det bordet kommer inte bara arbetsmarknadsfrågorna att landa. Dit kommer också den viktiga klimatfrågan. Och där vet vi var moderaterna står. Eller kanske inte ändå, för moderaterna talar inte miljöpolitik på hemmaplan, så hur ska dom då kunna göra något vettigt i EU.

Men det är inte bara politiker i alliansen som tycker illa om försäkringar och arbetsgivaravgifter eller som ser miljöfrågan som mindre viktig. Ska man tro opinionsundersökningar finns det också väljare som gör det. Och man skäms. Över att folk tydligen kan stava till solidaritet, men inte verkar ha det i kroppen. Och över att vissa plånböckers tillväxt skulle vara viktigare än att andras minibörsar ens klarar vardagen.

Kan skönhet avgöra ett val?

Vad är väl ett väl genomarbetat valmanifest om det ändå bara är skönheten som spelar roll och; har vi det som dom har det i Finland? Vi hade ju en gång en Westerbergs-effekt, kan någon fortfarande ha en sorts släng av det?

Har självaste politiken kanske själv fallit offer för det sexualiserade samhället, trots att ingen verkar vilja ha det och alla verkar tycka att det faktiskt gått för långt. Utom moderaten som ansåg det helt okej och accepterat att dra igång sin personvalskampanj på nattklubb med hjälp av lättklädda kvinnor. Han menade säkert att rikta blickarna på något annat än en kampanj som i övrigt inte innehöll något att locka med, men inte ens det kan faktiskt bli en ursäkt.

Då, på Westerbergs tid, hette det svärmorsideal och att kvinnor skulle lockas att lämna både sitt tidigare partival och sitt vanliga förnuft för Bengt i folkpartiet. Idag pratas det om att bruna ögon på Reinfeldt skulle ha en liknande effekt. Det är sant att ögonen på Reinfeldt är bruna, men sen är det tvärt slut. Det som skulle likna Westerberg, gör det inte. Och detsamma gäller för en skönhet som enligt undersökningen i Finland kan avgöra ett val.

För hur gulligt det än är med brunögda, så är precis allt i Reinfeldts politik något helt annat. I den ska varken a-kassa eller sjukförsäkring gå att överleva på, hur långt det än är till nästa jobb eller friskskrivningen. Med den blir nya jobb låglönejobb, och ungdomar får det förmodligen allra värst. Med den ska föräldrar tvingas avstå fyra månader i föräldraförsäkringen och dom månader som blir kvar ersätts med 75 %.

Och bland det allra senaste finns det faktum att bara femton kommuner i landet får lägre fastighetsskatt, och allra mest ska dom i Danderyd och Lidingö, Solna, Sundbyberg och Vaxholm tjäna. När detta skrivs har Reinfeldt inte svarat offentligt på självklara frågor av en sådan bostadspolitik men allianssystern Maud Olofsson var lika glad som vanligt och sa ”det är ju där som problemen finns, låt oss lösa det då”.

Om man väljer att bortse från folkpartiets profilskolor och disciplinära åtgärder mot alla andra elever, så måste väl ändå Olofsson glädje trots allt vara ett av dom större problemen också för en med bruna ögon. Lägger man därtill kristdemokraternas egen variant på fastighetsskattens slopande, och som gör att glesbygdskommunerna (och som kd säger man ömmar för) får betala ännu mer, medan en Danderydsbo ska kunna tjäna så mycket som 30 000 – då borde ingen ögonfärg i världen kunna slå det valmanifest som socialdemokraterna gjorde offentligt i förra veckan.

Att välja mellan snygg eller osnygg i politiken, ska man passa sig noga för att göra. Ögonfärg eller annan individuell fägnad hör inte dit. Läsa på, lyssna och jämföra är det som gäller. Det är möjligt att någon kommer fram till att fördelningspolitik och väl färd åt alla inte är något för en själv, men då hör man också hemma i alliansen.

Och sen kan man ju försöka förklara för nästa generation hur man egentligen tänkte.

En charad är inte alltid fel..

Det får vara hur tekniskt begåvat och innovativt det vill, men en dammsugare, en elvisp och ett förkläde kan i alla fall reta upp den halva del av befolkningen som efter att ha kommit hem helt slutkörd ändå måste ta tag i både dessa och allt annat. Och har man därtill en kristdemokratisk läggning kan man i vissa stunder också bli frustrerad av att se sådana ting. I alla fall om man som kristdemokrat inte vill tro på konsekvenserna av den egna politiken. Och i alla fall när prylarna används som mycket talande symboler i ett politiskt budskap.

För så gjordes och det hände i samband med Sailet i Karlskrona i lördags. Och bakom upptåget, och därmed också bakom hushållsattiraljerna och i förklädena, stod SSU. Som dessutom valt att förtydliga sin charad med hjälp av några skrivna ord. Dom i sin tur sa att KD var detsamma som kvinnor tillbaks till spisen. Och bland kristdemokraterna, som tillsammans med dom andra i alliansen hamnat i ståndet bredvid, tog det alltså hus i helsicke.

Det är aldrig lätt att ha en motståndare som närmsta granne, och när denne dessutom talar klartext blir det förstås ännu otrevligare. Så inte var det konstigt att kristdemokraterna inte skrattade, eller ens drog på munnen. Men charaden var kul, och ingen kan heller anklaga dom unga socialdemokraterna för att ha överdrivit. Det gör man inte när man har alldeles rätt.

Och det är bara så. Att kristdemokratin har stora problem att förklara att det som blir med deras familjepolitik, trots allt skulle vara något för både 2000-talet och framtiden. Och inte blir dom trovärdigare bara för att dom faller in i kritiken mot miljöpartiets förslag om deltidsledig förälder.

Kd är det dom alltid har varit. Men idag kanske ännu tydligare, i och med att man både garanterat och deklarerat sig som ett av fyra hårda hörn i en politisk allians som i allt dom tänker och gör, går åt höger. Denna högerallians har dessutom interna problem. För hur mycket allians man än skyltar med att ha, är det uppenbart att det blivit allt svårare att hålla ihop. Alla drar både utåt, åt det egna hörnet till – samtidigt som alla säger att man för allt i världen håller ihop i mitten. Lös det, den som kan.

Det där med att bli ett helt nytt parti har ju moderaterna redan försökt med.

Först så går det upp…

Det politiska läget är som vilken berg-och-dalbana som helst. Än går det upp och än rasar det utför. Och ibland beror det på i vilken vagn du sitter, för hur mycket det känns av varje. Men det är förstås skillnad på nöjesfält och andra fält. Och ska vi prata opinionsundersökningar spelar det roll också hur semestern ter sig.

Vem som är hemma när telefonen ringer, och vem som har fast telefon i fritidshuset, för att inte tala om vem som över huvud taget har ett fritidshus; kan avgöra en hel opinionsundersökning som inte ringer mobilsamtal. Och i en semestermånad som juli blir denna realitet ett riktigt bekymmer. Till och med så mycket att en och annan statsvetare inte ens tycker det är vettigt att tolka dess resultat – risken för snedfördelning är uppenbar. Man kan gott undra varför det ens görs opinionsundersökning under sådana förhållanden.

Men, som man säger till Helge, så är det ändå procenten som gäller. Och det får alltså vara hur mycket semester och hur många grundfel i undersökningen det vill en julimånad 2006. Ingen med både hjärta och hjärna åt vänster gillar läget när procenten sägs visa den lägsta siffran på så länge som 1914. Men att det skulle vara svårt att vända något sådant, inte alls.

Inte med moderaterna, som vill vara så nya att dom vid sidan om alla lägre ersättningsnivåer också stryper fyra månader i föräldraförsäkringen och totalt förnekar till och med miljöfrågorna. Inte med kristdemokraterna, som vill ha så mycket vårdnadsbidrag och kärnfamilj och dom till och med gör skillnad mellan människors värde och rättigheter för att få det att gå ihop. Och inte heller med ett folkparti som blivit så taggig och hård i sin liberalism att dom ska fixa både integrationen och en bättre skola med hot istället för morötter.

Och så har vi centern; som i sin ambition att vilja förändra allting, hoppar av energiuppgörelsen och hittar på nya anställningsvillkor för den unga generationen. Sverige är sjukt, tycker centern.

Och med det sagt, är dom inte ensamma i alliansen om att tala osanning. Och man kan gott undra hur dom ska kunna regera.