Bilder säger mer än ord och dagens teknik har öppnat för timslånga direktsändningar, som är ruskigt intressanta att följa. Alltså fanns lördagens manifestation i Köpenhamn på nätet i svt.se och i flera dagar har vi kunna följa delar av klimatmötet inifrån på vanlig tv. Men för att nått ska vara riktigt bra krävs mer än bevakning enligt formulär 1A.

Kamerorna inifrån hjälper bara ett fåtal att förstå, för tittare eller lyssnare ges ingen översättning i örat. Det krävs koncentration och ämneskunskap för att hänga med bland förkortningar och på olika sorters engelska när förhandlarna ha ordet i ungefär tre minuter åt gången.

Då var det både lättare och mycket mer intressant på nätet. För där, och bara där, fanns hela manifestationen. Och det var mäktigt, det var ingen fis i orkan. Tiotusentals människor genom klimatmötets Köpenhamn gav något som kan liknas vid hopp.

Ändå valdes den enklaste nyhetsvinkeln. Olika varianter av den fåniga Varför-är-det-viktigt-att-demonstrera-frågan blev bakgrund till det som verkade vara enda anledningen till att många alls bevakade manifestationen: rapporter om polisens ingripanden.

Mediabilden av media blir att också den fokuserar på möjliga terrorister och ställer dumma frågor istället för att föra världsfrågorna framåt och visa respekt. Media bidrar till att stämpla även den här jättedemonstrationen som organiserade vildar, ungdomar som bara vill synas och ställa till. Men klimatrörelsen är forskare, organisationer och sociala rörelser.

Den är människor som pluggar social entreprenörskap eller humanekologi, som reser ut i världen för att bistå med sig själv och få lära mer, ungdomar som vill vara med och bestämma om sin egen framtid. Den är global och nätverkande och kunnig. Den ger tankeställare om vad vi prioriterar, hur vi ser på straff och för vad vi måste ha konsekvenser.

Inga demonstrationer blir starka av våldsamheter och hot, inte ens desperation är en ursäkt hur förståelig den ändå är. Men det finns heller ingen ursäkt för en polismakt som med hjälp av en politiskt snabbinstiftad lymmellag sätter folk på iskall asfalt i flera timmar och tvingar dom att kissa på sig.

Och media kan möjligen ta tillbaka sin slarviga bevakning genom att börja visa klimatrörelsen den respekt den förtjänar och ställa riktiga frågor även till klimatförhandlarna.

Livet kan vara enkelt ibland. Och alldeles för enkelt för vissa. Inte bara för dom som kan köpa sig fria från allt ansvar, och som gör det. Livet är alldeles för enkelt även för vissa ansvariga politiker däribland vår nya kommissionär, vad hon nu blir för nån sort.

Livet är också för enkelt för såna som Boliden. Som skickade iväg giftigt avfall till Chile där människor nu är dödssjuka och barnen inte längre har en framtid, men som ännu inte efter 25 år gjort rätt för sig. Eller blivit avkrävd sitt ansvar. Och då har ändå Boliden råd att betala sig fri.

Kanske kan det ändå bli nån jäkla ordning nu när f d miljöjuristen Svedberg på Boliden kräver att både Boliden och svenska staten tar sitt ansvar och inte fortsätter ”spela svenskt” och undvika diskussion. Det är bra när folk vill göra upp med sitt förflutna och nu vill göra det enda mänskligt rätta, men det blir ändå ingen guldstjärna för honom heller. Också denne Svedberg har spelat svenskt för länge.

Undviker gör också Cecilia Malmström. Lovordad från flera håll som utnämnd kommissionär men helt bortgjord i lördags. Först om dom avvisade egyptierna och CIA-planet och vars öde hela alliansen var så himla engagerad i innan den fick makten men där Malmström idag bara svarar att stora tragedier är inblandade i detta.

Själv behöver hon inte ha det svårt framöver. Det har man inte med 210 000 i månadslön plus ett startbidrag på en halv miljon, betald flytt och resor till Bryssel, traktamente på 32 000 i månaden även om hon bor i Bryssel, representation för 6 400, 5 900 i familjebidrag, 7 000 i barnbidrag plus ett skolbidrag på ungefär 5 000.

Också här spelade Malmström det som den ångerfulle Svedberg på Boliden kallar svenskt. Alltså fegt. Det är mycket generösa villkor, det är ofta det, sa hon. Och sen: Men det är inte jag som sätter dom här villkoren.

Ingen hade heller trott att Cecilia Malmström sätter villkoren. Däremot kräver vi att Politiken gör det. Och att det svenska ordförandeskapet åtminstone skulle gjort nått åt dom ofattbart oförsvarliga villkoren. Men det svenska ordförandeskapet under Reinfeldt och Malmström har över huvud taget inte tittat på dom.

Snacka om att spela svenskt. Och förlora stort.

Men om 25 år och om tidningarna är kvar blir det säkert en debattartikel om ånger och det moraliskt rätta.

Det är många som vill sätta dagordningen, och fort. Det är illa eftersom mycket angeläget försvinner fortare än det skulle och det är nödvändigt eftersom ju allt måste upp. Problemet är också att många har en egen, med dunkla motiv eller bara för att synas själv. Och värst är dom typer som i kraft av sitt mandat har rätten att sätta dagordningen.

Berlusconi är ett strålande gräsligt exempel. En premiärminister med sexskandaler och korruptionsmisstankar i mängder på sitt konto, men som ingen tycks komma åt. En egen skaffad åtalsimmunitet är förklaringen. Hur bara det egentligen får gå till. Kanske är det italienarna i stort som inte vet bättre. Eller att dom bara gett upp. Som resten av världen, som tydligen inte bryr sig vem som representerar länder i väst, EU gör det inte heller.

Ställa krav på Tjeckien och Polen och andra som vill vara med, går bra. Ställa krav på en folkomröstning till på Irland går också bra. Men sätta stopp för Berlusconi, nej. Han får fortsätta vara högsta tupp och uppföra sig som tupp, aldrig att andra länders ministrar går ihop och säger ifrån eller gör honom lik andra inför lagen.

Berlusconi är inte bra för Italiens hälsa, ropade tiotusentals demonstranter i veckan. Det är en mycket klar underdrift. Men kanske händer det nått nytt nu, såvida en författningsdomstol i Italien inte skiljer sig ifrån kusinerna i andra länder. Berlusconi själv ropar fortfarande Viva sig själv.

På andra dagordningar har finanskrisen nästan lagt sig och Borg tar sig poäng med sin bonusjakt men utbetalarna kan framöver ändå göra som dom alltid gjort, runda regler och moral och betala ut. Klimatet sägs ändå stå allra överst, åtminstone sen Al Gore började flyga över världen och IPCC rapporterade. Men inga försnack har gett något, det är 55 dagar kvar till Köpenhamn och det går ännu bättre att gömma sig nu när Obama fick Nobels fredspris.

Blev det inget avtal i december var det fredspristagarens fel, alltså skulle han inte heller haft det. Så enkel är världen, och blir därefter. Och på Gotland blir det en grusgrop, inte en nationalpark. Allt enligt alliansens dagordning om att även en utsatt natur ska betala och med nya lagar göras ännu svagare.

Dagordningar sätts av många skäl och vem vet, kanske får Putin nästa fredspris. Han är ju också en trevlig kille.

Demokrati kan bara vara demokrati, och inget annat eller oavsett var i världen den finns. Och med demokrati följer rösträtt. Tror vi. Men så enkelt är det ju inte. För att hämta ord från Wikipedia, som ju många gör idag och där man visserligen kan gå in och ändra fakta eller så var det bara i riksdagen det gjordes men ändå; också enligt Wikipeida finns det undantag.

Vilka folkgrupper som verkligen har rösträtt är en tveksamhet. En annan om den yttersta makten är stabil eller inte. Och så uppmanas vi, eller står det på Wikipedia i alla fall, att vara uppmärksamma på majoritetsförtryck, intressekonflikter och politiska partier som ägnar sig åt röstfiske.

Om vi då tar EU och Lissabonfördraget och jämför: vilka folkgrupper har rösträtt, finns det intressekonflikter eller majoritetsförtryck och hur var det med röstfisket: hur mycket demokrati är det där på en skala?

Det är ju inte precis Hägglunds folk eller verklighetens folk som har rösträtt i EU, fast dom som bor på Irland som fick rösta två gånger om samma sak. Men det skedde inför ett massivt majoritetsförtryck, minst sagt uttalade intressekonflikter och ett röstfiske med EU:s demokratiavdelning i spetsen, en 16-sidig bilaga med information i irländska tidningar är ett exempel. Så har också EU själv beslutat om vilka friheter som ska gälla, dom för pengar, tjänster, varor och människor och, över alltihopa; konkurrensen.

Ska man tro eftersnacket blev det ett rungande ja och alla är så glada så. Det är ju så många som längtat, som t f EU-ordförande Reinfeldt sa. Var han nu fick det ifrån och hur han nu kan veta det, inte ens Irland fick väl en fråga om längtan?

En satirisk bloggare har möjligen svaret på varför det får gå till som det gör:

”Alla beslut i EU är folkligt förankrade. EU är demokratiskt. Folkomröstningar är odemokratiska. Ja till Europa. Allting är bra. EU står för frihet och Darwins teori om evolutionen. Alla är jämlika. Alla är fria. Du behöver inte förstå någonting.”

Och i serien om Asterix sitter Miraculix inlåst i en bur och vägrar tillreda en trolldryck åt hövdingen Herr Aldlik men tolken översätter nejet till ett rungande ja, rädd som han är för att annars bli dödad.

Den 3oktober 2009 var en bra dag för demokratin i Europa och vi har verkligen lyssnat på irländarna, sa Fredrik Reinfeldt.

Det finns dom som gång efter annan vill göra stor sak av att dom rödgröna inte har nåt gemensamt och inte är överens och att Lars Ohly inte ska få vara med. Rödgrönt ska liksom bara kritiseras, också att dom samarbetar. Som om dom borgerliga har mandat på det eller är dom enda som kan.

Och tänker man media och tidningar så blir det heller ingen bra journalistisk produkt när för många ledarsidor och insidor kör exakt samma race. Att rödgrönt kopierar är en av deras nyare varianter. Men vem kopierar egentligen vem? Visserligen åkte dom rödgröna tåg, dom också, men det är väl inte så konstigt. Vilket annat allmänt kommunikationsmedel skulle dom använda, flyg är fullständigt uteslutet, buss används ändå och bilen, nej.

Sen hade det varit mycket roligare och nyttigare, och för både politiken i sig och samtalen som hör ihop, om dom rödgröna gjort en cykelgata genom landet eller till och med gått. Det hade blivit folk i rörelse och folk hade kommit ihåg. Antagligen hade också miljösamvetet förlåtit en eller annan husvagn, bara för att komma nära.

Och om rödgrönt kopierar, är det väl i så fall ännu pinsammare för huvudsaken i den andra alliansen: som både kopierade och bytte namn i tron att man både skulle tilltala och få arbetarna på köpet. Och grejen är inte att man gör nåt utan hur man gör nåt: precis som man kan åka tåg utan att snacka med någon så kan man åka tåg och nästan lära känna folk.

Politiskt kan till exempel en arbetslinje aldrig bli en bra linje när bara några ska ha både jobb och skatteavdrag och alla andra dessutom ska betala kalaset. Det borde till och med dom numera berömda och omtalade medel-mitten-väljarna fatta. Alla behöver ett jobb, inte bara jag. Hur svårt kan det va?

Och hur svårt ska det vara att låta alternativen komma till tals? Som Alternativa Politikerveckan i Almedalen. Där det inte bara skulle stås och lyssnas och klappas händer där det passar. Där istället alla var med med sina meningar och som engagerade unga. Men som, förstås, bidde en tumme i dom förstorade medierna.

Med alternativ som glöms bort redan i planeringen och rödgrönt som inte ska ha något bra att komma med blir det ingen schysst media och demokratin får på käften.

Till skillnad från en politikervecka i Almedalen som bara är bortglömd redan i dag, måndagen efter.

Marknader med för mycket tingeltangel, när det enligt grundtanke och tradition skulle handla om hantverk eller nått annat gediget, är inget kul. Så får solen skina hur mycket den vill över alla stånden och folket på plats. Men så är det i Almedalen: allt måste vara där.

Och vad blir det då kan man undra – jo en förfärande massa som inte alls behövs och som därför inte heller når ut utan bara kostar. Och då blir det i princip bara lobbysim och byråkrater och frotterier och kotterier för hela slanten. Även om det finns motströmmar. Ett innehåll som säger ifrån, vågar tänka annat, vill något bättre – men det är ju inte precis därifrån rapporterna kommer att komma.

Men varför gör politiken så mot politiken kan man undra – när det hellre behövs ännu mer och ännu fler politiska samtal som verkligen snackar politiska lösningar. Med substans och innehåll, och inte bara utspel. Som ger förändring och något bra, och som når ut.

Därför att hela samhället är politik, säger dom som vill vara med med allt. Och i samma andetag: att man faktiskt kan prata om annat än politik. Det är lika dumt talat som när moderaternas Schlingmann och socialdemokraternas Baylan är oroliga för samma sak och tycker att Almedalen håller på att balla ur, men ändå är där med full styrka.

Oppositionen är där för att dom kan och ska samarbeta och regera ihop men samtidigt, och förstås, var och en vill bli ensamt större. Och alla med någon alliansbokstav är där, liksom den borgerliga pressen. För att ifrågasätta det rödgröna och att oppositionen alls kan ha något konkret ihop, och varför inte Lars Ohly går eller åtminstone planerar att gå nu när EU-valet gick så dåligt.

Som om det bara var vänstern som gjorde ett dåligt EU-val. Som om det inte är en majoritet som skiter i EU och en stor del av folket som inte gillar EU så som det blivit och så som det kostar, och som därför inte ens gick och röstade. Och som om EU-val är detsamma som ett rejält riksdagsval eller att vanligt folk inte är rejält irriterade och trötta på nya moderater och små allianspartier.

Så nej. Almedalen är inte längre varken ett spontant lastbilsflak eller ett politikens sommarmecka. Alla ska bara vara där, gå i flock precis som dålig journalistik också kan göra. Och oväntade möten är inget försvar. Dom finns bara i verkligheten.

Ja ha då har vi alltså valt nya parlamentariker. Vi som röstade alltså. Men vi var inte många så det är ingen demokratisk ordning att ropa högt över precis. Men vem sa att EU var demokratiskt.

Och vem kan tycka att EU är ett schysst framtidsprojekt, med sina massor av högerextremister och dessutom stora gäng av pensionerade politiker. Härifrån skickar vi bland andra gammelrävarna Alf Svensson och Marit Paulsen, och Gunnar Hökmark icke att förglömma. Två är alldeles för gamla och en är lika okul han, om än inte i samma åldersklass än. Nu var till exempel Ella Bohlin inget alternativ men ändå: några med lite längre framtid kan aldrig vara fel.

Statsvetare pratar om Mariteffekt och Svenssondito, men det är också så att vi inte alltid får dom politiker vi förtjänar, bara dom politiker som ställer upp. Eller får ställa upp, för reglerna är säkert stenhårda i alla partier. Att man ska ha gjort sin hemläxa rejält och i många år, är första huvudregel. Att ingen annan hava jämte, är en annan – fast mest riktad till dom som den interna mobiliseringen syftar till.

Demokrati är ingen lätt sak men just därför får den inte motsvara lite ynkligt dryga 40 procent. Inte när många miljoner enligt grundtanken skulle vara med. Och absolut inte om vi tvingas ha en EU-president. Ingen grundlag, eller vad den än kallas, blir bra eller ens förankrad av ett sådant deltagande. Eller mottagande, för det är faktiskt samma sak. Men om vi nyss var ett fåtal som valde parlamentariker, är det inget mot vad som blir i höst. För snacka om få tal som över huvud taget bryr sig om kyrkofullmäktige.

Det hjälper föga att samkönade äktenskap är på tapeten men behöver stöttning i åratal framöver, eller att kvinnliga präster fortfarande inte är något för kyrkans män och alltså fortfarande behöver stridas för. Det hjälper inte heller att kyrkan kan göra mycket mer för både miljön och solidariteten och den egna arbetsplatsen – inte ens stiftsfullmäktige och kyrkomöte lockar så många röster att det blir värt en hel valrörelse.

Precis som EU-val är kyrkoval, fast av helt andra skäl, helt enkelt ingen grej för majoriteten. Och hur livsviktigt det än är att skilja rött från blått är det ett ynkligt argument för oss som vill rösta.

Som det är idag blir det mest ett enda stort slit och släng med pengar och resurser.

”Vi vill inte höra det fler gånger. Att barn utvisas från Sverige med åsidosättande av FN:s barnkonvention och med argumentet att Sverige visserligen ratificerat konventionen men ej omvandlat den till lag.”

Där har ni inledningen på en ytterst angelägen motion från socialdemokratiska kvinnor i Karlskrona och Blekinge – och besvarad med ett rungande ja på S-kvinnors förbundsmöte. Det betyder inte att världen förändras nu eller ens inom kort, men det betyder att något åtminstone börjat.

Att inte omvandla konventioner till lag har blivit något av en smaklös tradition i svensk politik, och den om och för barn är bland dom som vi tar allra minst hänsyn till. I praktiken innebär det att alla talar varmt, och särskilt i valtider, om barns rättigheter – så länge inga andra eller andras rättigheter kommer ikläm.

I den stund det verkligen gäller, då räknas barn mindre. Och vi försvarar dessutom vårt sätt att göra med att barn visserligen har en konvention som vi visserligen var en dom första att skriva under eftersom ju också barn ska ha rättigheter – men som faktiskt inte är lag.

Enskilda kan vilja sätta barnen främst men i det stora hjälper det inte. Vilken kommun kan till exempel säga att här går alltid barns rätt före? Som, och som motionen också tar upp: barns informationsrätt, barns medbestämmanderätt, barns rätt att det i underlag för politiska beslut också ska ingå ett barnperspektiv. Finns det i verkligheten? Nej. Kommuner är inga undantag dom heller.

Oavsett politisk hemvist, profession, ansvar eller nån annan uppdelningsmodell, skyller vi våra gemensamma brott mot barnkonventionen på att den inte är en riktig lag och därför alltså inte kan gälla eller spela roll. Den som ändå vill hävda barnkonventionen får helt enkelt Föräldrabalken eller någon annan lag- eller bindande avtaltstext i huvudet. Varken här eller där är barnkonventionen viktig nog att bli något annat än den just nu är: en portalparagraf helt utan egentlig makt.

När lagar inte räcker till är det alltid dom svagaste och mest utsatta som drabbas, och när lagar inte ens finns kan det givetvis inte vara annorlunda. Men nu kräver i alla fall socialdemokratiska kvinnor en offentlig utredning för att förbereda ett lagförslag för att omvandla FN:s barnkonvention till lag.

Den som är emot får väl bo nån annanstans.

Så är Björklund på gång igen. Med skolan och med krav på ny lagstiftning. Och som vanligt använder han sin metod.
Och som vanligt blir det därför fel. För som Robban Broberg så fyndigt sjöng så är målet ingenting, det är vägen som är allt.

Att vägen är allt och inte bara för skolan har blivit ruskigt klart med alliansen. Höginkomsttagare har fått mycket kvar efter skatt men även låginkomsttagare har fått skattesänkningar som kakbit och jublar så gott dom kan och för sin egen skull. Bättre en krona i egen plånbok än att dela den med en granne som behöver.

Jobbskatteavdraget är både bov och förklaring till varför folk i opinionsundersökningar fortfarande tycker att Reinfeldt är bättre än Sahlin. Det är ironiskt, för att inte säga förödande. Och ännu värre blir det på sikt. Eftersom det är vägen till som avgör hur både det och vi ser ut när vi kommer till målet.

Samma gäller Björklund senaste om skolan som bland annat ska ge Skolinspektionen större tänder att sätta i dom skolor som inte sköter sig. Det kan visserligen och verkligen behövas, och här är friskolor inga undantag, tvärtom. Så försvarar Björklund också sin idé med glädjebetygssättningar, religiös indoktrinering och obehöriga lärare. Och så långt låter det också bra, vägen känns okej och målet likaså.

Men Björklund vill också in och pilla på skolornas kvalitetsredovisningar om målen och, viktigast av allt, vägen dit. För Björklund litar inte på skolans egen redovisning, ser dom som nått administrativt onödigt och vill att Skolinspektionen ska inspektera mera istället.

Hur skolorna ska visa och fixa kvalitén ska kommunen själv bestämma, tycker Björklund, och slänger allt som visar vägarbetet till kvalité och likvärdighet åt vargarna.

Hur många som bryr sig om redovisningarna kan alltid undras, men att ytterligare en inspektion då och då skulle vara ett bättre instrument? Inte med Björklund vid rodret samtidigt i alla fall. Det blir snarare med skolan som det ska bli med jämställdheten. En uppryckning i form av en ny intetsägande rapport vart tredje år.

Och under tiden händer ingenting. Inte med resurserna till skolan. Inte med lärartäthet och pengafördelning efter behov. Likvärdigheten blir noll och barn far illa.

Men friskolorna är kvar. Med glada betyg som en del av marknadsföringen och vinster till ägarna.

Nu skriver tidningar, nu pratas det i radio och TV, för nu är det ju valrörelse. Och plötsligt är alltså EU-frågor på tapeten. Och luften fylls av klyschor, slogans och ibland också samma svar på allt. Här finns också (SD), som försöker tränga sig in överallt och då kan ju inte heller EU vara nått undantag.

Ge oss Sverige tillbaka står det på deras mörkblåa jackryggar och på en jättevalaffisch någonstans i Blekinge. Sånt stör utsikten i dubbel bemärkelse och blotta tanken på att ge dom politisk makt får vilken mage som helst att tvärnita.

Men om nu solen lyser på alla så ska den också ha fläckar. Och alliansen har ruskigt svårt (eller?) att dra en gräns. Det gäller både bland dom i regeringen och bland dom lokalt. Bland dom öppet värsta i regeringen är, än så länge, (KD). Med en partiledare som snubblar och mumlar och hänvisar till att demokratin skulle kräva att (KD) skulle behöva snacka med (SD). Lokalt är Karlskrona ett exempel med politiker som dels förhandlar och pratar i telefon, dels och precis som KD-kompisarna i regeringen, blandar kuddar med morötter.

Det är inget demokratiskt parti. Att demokrati kan öppna för sånt som (SD), ja tyvärr. Men demokratiskt parti och att (SD) ska bli en del av demokratin, nej.

Så hur tänker då folk. Ja, dom som tydligen både gillar att räkna och håller koll på intressanta jämförelser menar att det är fler som röstar i ett Robinsonval än i ett EU-val. Det är inte alls bra, men heller inte bara partiernas fel. Om folk inte fattar att det är dom som gör politiken, får folk också ta ansvar för det.

Om folk inte reagerar, väljer att stanna hemma, peta i trädgården eller i näsan; då får folk politiker därefter. Men då blir det också lite knepigt att komma och klaga när verkligheten tränger sig på. Då blir det lite knepigt att skylla allt elände på politiken i stort.

Att sen EU är ett kapitel för sig, är sant. Det är långt borta och inga vanliga kan påverka och som protest blir protesten att skita i valet. Men ett mycket bättre alternativ är att vara rejält kritisk till EU och kräva grundvärderingar och rättigheter som omfattar människor och politiska resultat så att framtiden överlever.

Här har den aktuella varianten av sjukvårdsrådgivning á la callcenter lärt oss nått i alla fall. Att färre av fel sort ska skickas till stället, och fort.